Harpan

Där ett fönster öppnar sig till världen vars ljusflöden ännu brinner i kaskader triumferade ögonlock omfamnar tystnaden utikring punkterna, de som irrar i andningsflödet. hon rider på hästen som flyger över vidden av spröda sår utströdda också marken ...

Av: Hebriana Alainentalo | 08 februari, 2010
Utopiska geografier

Musique Concrète - om hur ljudsamplingen uppfanns i efterkrigseuropa och om dess inverkan…

"I almost think that in the new great music, machines will also be necessary and will be assigned a share in it. Perhaps industry, too, will bring forth her share ...

Av: Nadja Erixon | 16 april, 2012
Essäer om musik

Hilma af Klint – konst och andlighet

På Moderna museet i Stockholm pågår under våren (16 februari - 26 maj 2013) en stor retrospektiv utställning, ”Hilma af Klint – abstrakt pionjär”. För ett tiotal år sedan var ...

Av: Lena Månsson | 12 mars, 2013
Essäer om konst

Kan litteraturen hjälpa?

Johanna Lindbäck. Foto: Tidens förlag. TEMA VÄSTERBOTTEN Varje barns erfarenhet är naturligtvis unik, men genom böcker och berättelser har man möjlighet att ta del av andras erfarenheter. Många barn och ungdomar ...

Av: Gunilla Brinck, Anna Lindberg | 07 februari, 2008
Essäer om litteratur & böcker

Ett enfaldigt leve för svampens dag



Vladimir OravskyI dag, söndagen den 2 september, fyrar varje rättrogen ”etnisk svensk”, för att använda mig av Fredrik Reinfeldts terminologi, Svampens dag. Yes meine Damen und Herren, i dag fyrar vi Svampens dag, och här kommer mitt bidrag till dess åminnelse.

Hemma hos oss har vi ett skåp fullproppat med olika sorters medicin. Och varför det? För att medicintillverkarna ska smörja sina fickor, såklart. Inte med någon lotion alltså, utan med pengar. Och det är sällan vitrockarna skriver ut bara en medicin åt gången heller. Eller?

”Jag har skrivit ut 50 piller åt dig och jag vill att du äter upp 40 av dem!”, säger läkaren.

”Kan jag inte bara köpa 40 då, så kan jag komma tillbaka och köpa de sista 10 om jag behöver dem?”, frågar jag.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

”Nej, du ska ha några i reserv. Just in case.”

”Just in case? Bara i låda?”, översätter jag skämtsamt åt ho­nom. Men han märker ingenting, han är nämligen döv på det örat.

”Sedan ska du ta 30 av dessa, som du också ska köpa i en femtioförpackning.”

”Och vad ska de vara bra för?”, försökte jag.

”De motverkar biverkningarna som du får utav de första”, svarade vitrocken.

”40 mot 30. Det verkar som om biverkningarna vinner.”

”Okej, ta 40 av dem också då. Vi garderar med ett kryss. Är du nöjd nu, unga dam?”

Det här var samma kväll som mina föräldrar firade sin bröllopsdag. Plastbröllop eller nåt sådant. Härdad plast.

Jag kom till akuten mitt i natten. Jag var festklädd i min finaste klänning och jag hade med mig en portion ungersk svampgulasch och några svampar som gulaschen var redd på. Jag hade även en svensk svampbok med mig.

”Jag har ätit av de här svamparna”, svamlade jag, ”och de verkar vara ruskigt giftiga enligt den här boken.” Jag slängde boken framför killen på akuten. Den jourhavande tarmskräddaren tittade i boken, sedan på svamparna och konstaterade:

”Nog verkar de vara giftiga alltid. Hur länge sedan var det du åt dem?”

”Jag kastade mig i taxin omedelbart efter att jag ätit dem och här har jag ju inte väntat längre än en och en halv evighet, så det kan inte vara mer än 2 timmar sedan”, fastställde jag anklagande.

”Det här är akuten, du vet. Här kan man få vänta ett tag, man beställer liksom inte tid i förväg”, försökte killen förklara.

”Nej,” svarade jag för att visa att jag förstod. ”Här bestäl­ler man tid i efterväg när man är död och begraven och definitivt bortglömd.

”Jag förstår om du är lite uppskärrad, det skulle jag också bli om jag visste hur risigt jag låg till. Finns det några andra som har ätit av de här svamparna eller är du ensam om att vara så korkad att du äter först och kollar om det är giftigt sen?”

”Farsan och morsan, men de ville inte komma.”

”Va!? Är de redan i koma?”, frågade akutaren upprört.

”Nej, jag sa; de ville inte komma. Pappa påstår att det är en dum svensk svampbok som inte kan skilja mellan en kantarell och en atombombsvamp. Han har käkat sådan svamp sedan han var en mycket liten spermie, hävdar han”, förklarade jag. ”Borde vi kanske hämta dem?”, undrade jag, som faktiskt blivit lite orolig nu när akutaren sa att jag låg risigt till efter min svampätning.

Akutaren log överseende. ”Det här är Sverige, flicka lilla, det är ett fritt land. Här är det inte brottsligt att dö. Det är brottsligt att försöka ta livet av sin dotter däremot, så nog skulle jag kunna låta hämta din far. Å andra sidan, om han överlever så överlever nog även du, och då har han inte gjort något brottsligt. Det är logiskt.”

”Glasklart. Jag tror dock att jag håller på att svimma”, framhöll jag med märkbart svag röst.

Han tittade på klockan och sa: ”Som korvspad! Det för­undrar mig inte alls. Tiden håller på att rinna ut.”

Jag fick ett plastförkläde ovanpå mina festkläder och akutarna stoppade ner en oljeledning i min hals. Ledningen var några nummer för stor för att min mun skulle kännas till­räcklig. Jag tror att de råkade slänga käken ur led och jag kändes som en orm när den ska sluka en elefant.

”Hur känns det?”, hörde jag någon fråga ett par galaxer bort, men jag brydde mig inte om att svara. Sedan kände jag att de hällde i en vätska som var svart som rysk olja av allt aktivt kol in i en tratt som var tillsluten en ruggigt lång, tjock orm. De hällde hinkvis i ormen. Jag undrade hur det kom sig att ormen inte sprängdes, men jag kunde inte fråga eftersom jag hade munnen full av den. Sedan spydde jag. Så där sju Niagarafall. Men först efter att jag pinkat på mig fyra Victoriafall.

”Bra! Nu ska vi bara göra om det här två-tre gånger, så kommer du att känna dig som född på nytt”, försäkrade medicinmannen och jag trodde honom eftersom jag kände mig som nydöd.

När de var färdiga med mig kom en syster in med en blå nattskjorta där det stod ”Tillhör Landstinget” på bröstet. Att de skryter med sånt. Skulle jag ha en sån, så skulle jag brodera ”Jag svär att den här inte är min!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!”, med trettiotre utropstecken efter, för att betona hur lite jag gillar den.

”Här får du en fin nattskjorta”, sa syster som inte var min syster, ”så att du inte smutsar ner våra sängkläder.”

”Kunde jag inte fått den innan ni pumpade in hela Svarta Havet i mig?”, frågade jag lite försiktigt.

”Denna tillhör Landstinget, kära du! Aktivt kol går inte att tvätta bort ens med samtliga tvättmedel som de visar på alla tevekanaler sammanlagt”, svarade styvsyster.

Klockan var fem på morgonen när jag rymde från sjukhuset iklädd bara en nattskjorta, Landstingets senaste modell.

När jag kom hem låg morsan avsvimmad på golvet med en flaska hembränt motgift i handen, medan far höll på att skrapa ut resterna från svampgrytan och stoppa dem i sig, antagligen för att förstöra allt bevismaterial.

”Denna svampgulasch var bättre än någonsin, eller vad säger du?” Han tittade på mig i min Landstingsskjorta och sa ”Samma mundering som min saliga mor bar när hon mjölkade kor i Ungern för ungefär femtio år sedan.” 

Ett enfaldigt leve för svampens dag!

 Vladimir Oravsky

Ur arkivet

view_module reorder

"hennes sanna namn är att vara någon annan". Intervju med Bo Gustavsson

Att en oanständig bok samtidigt kan vara den vackraste... det är något fullständigt skandalöst. För mig som tidigare läst Bo Gustavssons böcker (dikter, essäer, etc.) ter sig Howdy, jag är ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 30 april, 2013

Oravský hrad, Foto  CC BY SA 3.0

Man ska leva för varandra…

Samtliga förutsättningar var gynnsamma, jag skulle inte kunna misslyckas med min kupp.

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 02 augusti, 2016

Giuseppe De Nittis (1846-84) – Italienskt Londonmåleri

Sedan konstmuseet Petit Palais i Paris för några år sedan öppnats efter en genomgripande renovering, har en rad intressanta, bortglömda konstnärskap fokaliserats i välgjorda utställningar, ofta i ett internationellt samarbete ...

Av: Eva-Karin Josefson | Essäer om konst | 10 augusti, 2012

Ask

En essäserie om våra svenska träslag. Del 1 Asken

Av: Johannes Söderqvist | Kulturreportage | 18 januari, 2017

Att tänka kring en idéhistorisk redogörelse för den hermeneutiska traditionen

Om en idéhistorisk redogörelse av den hermeneutiska traditionen Marcia Sá Cavalcante Schuback är docent i filosofi vid Södertörns högskola. Hon har tidigare undervisat i filosofi vid Universidade Federal do Rio de ...

Av: Guido Zeccola | Övriga porträtt | 12 oktober, 2006

Om form, design, politiska ambitioner och egna reflexioner

Internationellt är Vicke Lindstrand (1904-1983) mest känd som glaskonstnär, för uppsalaborna troligen mest för sin keramik; hans produktion var dock betydligt bredare och mer omfattande än så. Uttryckt i keramik ...

Av: Marit Jonsson Formom | Essäer om konst | 29 juli, 2013

Innan dagen fortsätter

Jag skriver den 14 juli, min mors födelsedag. Hon skulle ha fyllt 104 år i dag. Skulle ha fyllt? Hemma finns en viktig tingest, en vacker, stilren fåtölj, vacker som sagt ...

Av: jan-ewert strömbäck | Gästkrönikör | 25 juli, 2014

Sara Stridsberg och de progressiva ödesbilderna

En del karaktärer i litteraturen strider för att bli trodda och giltigförklarade. De slåss för att spränga sömmarna i sina trånga kvinnokläder, spränga väggarna i sina klaustrofobiska kvinnorum, spränga ramarna ...

Av: Tommy Sandberg | Litteraturens porträtt | 17 juni, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts