Erland Lagerroth - sökandet är vårt största äventyr

Trots sina åttiosju år är Erland Lagerroth en av våra mest entusiastiska sökare efter nya sätt att se på människan och hennes plats i kosmos. Man tänker sig att människor ...

Av: Antoon Geels | 25 mars, 2011
Essäer

Lindellhallen. Lage Lindell. Formspråk.

Inom arkitektur talar man om en stereotom känsla som åsyftar volymen, en distanslöshet, en öppenhet. Den må vara subjektiv, alla tolkar vi rum olika, men den är också bestämmande för det ...

Av: Allan Persson | 01 februari, 2012
Essäer om konst

Med försonande och förlåtande ögon

  Ingmar Bergman. Fotograf: Bengt Wanselius Med försonande och förlåtande ögon Tidningen Kulturen hedrar den beundransvärde filmaren, författaren och dramatikern Ingmar Bergman. Denna vecka porträtterar Crister Enander honom som författare. Nästa vecka presenterar ...

Av: Crister Enander | 07 augusti, 2007
Essäer om film

Det förlorade paradiset Om Marcel Prousts incestuösa madeleinekakor

Insvept i klädbylten sittande i sin mentala krypta i den korkvadderade sängkammaren arbetar den sjuke Marcel Proust nätterna igenom med sitt mästerverk. Sönderhostad av en tuberkulös hosta, drogad av tunga ...

Av: Benny Holmberg | 26 juli, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Vi ses i Nangiala!



Björn AugustsonFrån bron där de såg hela världen kastade de bort sina drömmar med vänsterhanden. Mellan de och vattnets mörka yta, i en kort evighet, seglade några dästa måsar mätta på drömmar. Vid horisonten brann det som var kvar av solen. Hoppet var långt, från liv till död, men ändå över på ett ögonblick. Men de hann tänka, tänka att de kanske borde ha behållit de där drömmarna. Det var kallt i nakenheten, så jävla kallt.

Nere vid stranden lekte barnen i det kalla vattnet. Föräldrarna satt på noppiga filtar, föräldrar röda efter semesterns första sol. De såg sådär osunt osunda ut. Kaffe i termos, kaffe i huvud, kaffe i mage, kaffe på shorts. Men i sundet var det sunt för där dansade barnen runt. Ett plötsligt skrik och en bedövande tystnad senare förstod föräldrarna vad de just hade sett medan barnen dansade vidare i sommarens brända sol.

  • Jo, de sa att de skulle göra det där men jag kunde aldrig tro att de faktiskt skulle göra det där.

Med en halv special och en pucko satt han på en nymålad, grön parkbänk och mumlade för sig själv. En tant som gick förbi drog snabbt bort sin på honom nyfikna hund från hans närhet. En mumlande man på en nymålad parkbänk var inget för henne och inte för hennes hund heller. En kort stund senare, med bajspåsen kvarglömd i vänster jackficka, gick hon åter in i lägenheten till sitt sedan bröllopsdagen, den 5 september 1969, döda äktenskap. I köket satt hennes man med öppen mun och dreglade. Han hade bajsat ner sig. Hon larmade. Utanför fönstret sjöng sirenerna.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

På Youtube fanns en video. De pratade om drömmar som inget annat än illusioner. De kallade sig för Jonathan och Skorpan, sa att det brann, att hela livet brann, att de skulle hoppa, att de skulle älska i Nangiala. Där fanns inga drömmar, för i Nangiala behövdes inga drömmar. Där var det inte så falskt, så jävla falskt. Där fanns ingen verklighet.

En pappa blev sig aldrig mera lik. Han vandrade om nätterna och slogs med sitt samvete varje dag. En mamma flyttade till USA. Hon packade inte med sig sina minnen men de följde med ändå. En pappa fortsatte jobba som vanligt, eller hårdare. När året summerades visade det sig vara hans mest lönsamma någonsin. En mamma var död. Det fanns inga syskon. Men det fanns en mormor med en hund och en morfar med öppen dreglande mun.

Från bron där de såg hela världen kastade de bort sina drömmar med vänsterhanden. Sedan klättrade de nakna över broräcket. De kysstes, fattade varandras händer och hoppade på ett ögonblick från livet in i döden. En mormor som gick över bron drog snabbt bort sin hund från två klädhögar. Vid en korvkiosk något kvarter bort stod en blek, förvirrad och rädd vän och läste ett sms.

  • Vi ses i Nangiala!

Björn Augustson

 

Ur arkivet

view_module reorder

”Jag kommer att förverkliga barnhemmet ”

”Jag kommer att förverkliga barnhemmet ” Varje enkrona i vårt land gör reklam för Nisti Stêrks hyllade revy För Sverige i tiden som åter spelas i Stockholm. På Maxim bjuder hon ...

Av: Agneta Tröjer | Filmens porträtt | 09 oktober, 2007

"Att skriva är att verka..." En palestinsk intellektuell som försökt ta sitt ansvar

Jag visste inte att han nyligen hämtat sig efter hjärninfarkt och lungcancer-operation. Sedan den där julidagen har jag hunnit möta Abdel-Qader Yassine några gånger. Och när jag väl kommit över ...

Av: Pia Brimstedt | Övriga porträtt | 06 oktober, 2013

Slutet i Blå Tornet

I juni 1911 kom August Strindberg fram till att hans dödsår borde vara 1912. Den slutsatsen drog han genom att kombinera årtal ur sitt liv. I ett brev till den ...

Av: Kurt Bäckström | Essäer om litteratur & böcker | 13 Maj, 2012

Ungdomlig revolt i bildningsromanen

Om Wilhelm Meisters läroår av Goethe Goethe på landet i Italien. Johann Heinrich Wilhelm Tischbein, 1786 Det är sent 1700-tal och den tyske köpmanssonen Wilhelm Meister vill bryta sig loss från sin ...

Av: Elin Schaffer | Essäer om litteratur & böcker | 07 april, 2008

Frances Hodgson Burnett

Du kan aldrig finna samma trädgård två gånger

Trädgården. Drömmen om den egna täppan. Paradiset på jorden. Edens lustgård eller Candides lustfyllda odlande i Voltaires upplysningsroman. Har du en boksamling och en trädgård så har du allt!

Av: Belinda Graham | Essäer om litteratur & böcker | 16 juli, 2017

Hämta andan och anden i Wien

Wienarna hämtar andan på söndagarna. Efter en veckas hård stress är det en utmärkt idé. På Heldenplatz möts lokalbefolkningen och turisterna som med kameror på magen eller mobiltelefoner i händerna ...

Av: Lilian O. Montmar | Resereportage | 29 oktober, 2013

Jag drömde om Cornell…igen

Egentligen är det en ganska osannolik historia. En tjugosjuårig försäljare av designade textilier råkar av en slump få syn på en collageroman av Max Ernst, La Femme 100 têtes, blir ...

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 16 januari, 2017

Ben Jonson Senaste statsmannaropet

Britten Ben Jonson (1572-1637) skrev satirer och komedier, som länge gjorde honom minst lika uppskattad som Shakespeare. En av dem uppfördes av Shakespeares trupp. Jonson formulerade sig någon gång ganska snålt ...

Av: Ben Jonson | Utopiska geografier | 29 juli, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.