Det omoderna lever

Det brukar heta att den som inte följer modets växlingar kommer förr eller senare att bära moderna kläder. Idealen skiftar, men kanske finns det också sådant som är tidlöst. Den ...

Av: Anders Björnsson | 04 juni, 2017
Kulturreportage

Konungens ring

Fransmännen slår vakt om sina äventyrsförfattare. Victor Hugo räknas som en klassiker. Hans Samhällets olycksbarn läses också hos oss. Och den har blivit en jättesuccé som musikal. Men vem omhuldar ...

Av: Bertil Falk | 22 oktober, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Stillbild ur Julian Rosefeldt ”Manifesto” (2015)

Julian Rosefeldt ”Manifesto” på Hamburger Bahnhof i Berlin tom den 18 september

Ibland hamnar man på en utställning som ger en gåshud. Julian Rosefeldts videoinstallation ”Manifesto”(2015) på Hamburger Bahnhof i Berlin är en sådan. Egentligen skulle den ha slutat i juli men ...

Av: Mathias Jansson | 12 september, 2016
Essäer om konst

Veckan från hyllan. Vecka 5, 2012

Nej, det ska inte handla om sossarnas partiledarval. Det händer annat viktigt i världen. Faktiskt viktigare. I fredags var det Förintelsens minnesdag. Den 27 januari 1945 befriades koncentrationslägret Auschwitz av sovjetiska ...

Av: Gregor Flakierski | 28 januari, 2012
Veckans titt i hyllan

Om Nijinskys teckningar



Jonas LindmanBild och ande är på något sätt oskiljaktiga hos Nijinskys tecknade motiv värld. De linjer han skapar och återger med krita, kol, grafit, pastell eller olika sorters tusch och vattenfärger utgör alltid en förlängning av linjerna i hans koreografi, av linjespelet i hans dans, av versraderna i hans berömda Dagbok och av de svårgripbara mönster av tankegångar som nedtecknats under samtal med honom. Följaktligen måste man när man betraktar Nijinskys teckningar, utesluta argumentet galenskap och i stället koncentrera sig på den förgudade individ som, likt Antonin Artaud verkade bortom det logiskt vedertagna och i stället uttryckte idéer och former av transcendent natur. Vi måste i analysen av dessa teckningar, ta reda på vad de säger om en av världens största konstnärer. En av de första kommentarerna man får höra om en dansare är ”vilka vackra linjer” Detta syftar givetvis på lemmarnas linjer under utövandet av den gestkonst vi kallar dans. Bildkonstnären gör sig också känd för sina linjer, och i båda fallen talar dessa linjer till oss lika bestämt som en rad poesi eller ett par takter musik. Alla linjerlöper samman i konsten och de säger oss det viktigaste om konstnären, hans verk och hans tankar.

Som bekant fick Nijinsky sin skolning i konst av sin mentor och älskare Serge de Diaghilev. Tillsammans besökte dem museer i Europa och Diaghilev gjorde utläggningar om verk han kände väl till. Som aristokrat och arrangör av många utställningar och konserter i Västeuropa hade han studerat inte enbart konstens historia utan även samtida verk. Han hade till och med sätt till att Nijinsky fått lektioner i teckning av scenografen, iscensättaren och porträttmålaren Léon Bakst. Biograferna har ofta försummat att framhålla vilken betydelse det rika utbytet med konst och konstnärer fick för de idéer som spirade i dansören Nijinsky. Alla betydande konstnärer kom till Paris, och de som inte gjorde det fick besök av Nijinsky, alltid med Diaghilev vid sin sida, när Ballets Russes turnerade.

Nijinsky var långt ifrån den naive bondpojke somliga vill framställa honom som. Han hade studerat klassikerna inom rysk litteratur och filosofi. Hans sinne för musik var högst ovanligt, ty han kunde memorera hela sonater och andra långa musikstycken efter att ha hört dem blott en gång. Det var så han lyckades bli godkänd i prov där han skulle spela givna verk. Han kunde absolut spela noter, men det ingick inte som primär del i hans arbetsmetod. En fenomenal, inneboende lyrisk logik var ett dominerande inslag i hans fantasi, och han kunde med lätthet ge utlopp för detta logiska sinnelag. Han kunde till och med transponera komplicerade orkesterverk till piano och framföra dem för sig själv. Detta nämner jag för att påvisa en del av begåvningen hos den unge man som alltför ofta avbildas som en docka – en Petrusjka i levande livet.

Under repetionsarbete med koreografin till Jeux framhävde Nijinsky rörelsens latenta geometri. Samma geometri skulle återkomma i hans senare teckningar.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

En av Nijinsky bilderCirkeln dominerar de flesta av Nijinskys teckningar. Han förklarade för Romola att den representerade ”perfektionen”. Därifrån härstammar den cirkeldynamik i Våroffer där förvandlingen av individer och grupper skiftar över tiden genom kraftfull linjeföring. Tolstoj hade skrivit ”livet är en spiral” i Essays on Art, och Nijinsky kände till dessa texter. Vidare är cirkeln och spiralen inget annat än förlängningar av cirkeln vi ser när vi betraktar spiraler i Nijinskys teckningar. Hans dans och koreografi och koreografi var uttryck för livets geometri på samma sätt som hans teckningar.

Den rörelse linjen implicerade blev viktigare än linjen själv. En linje innebar avstånd, och rörelse från en punkt till en annan. Färgen var viktig endast i sin begränsning. Teckningar i krita och pastell gick vanligen i blått och orange medan teckningar med pensel var svarta och röda. Nijinsky var koreograf när han tecknade, och hans arbeten handlar om hur konstverk föds, om seendet och tänkandet. Om han inte hade kunnat rubba grundläggande principer lika väl som han deformerade och manipulerade dem, då skulle han ha arbetat med linjer. I tecknandet gällde samma sak som i dansen.

I sin skidring daterar Romola Nijinskys första teckningar till 1917 i S:t Moritz, men då måste man hålla i minnet att han omsorgsfullt gömde sina teckningar för henne. 1918 hade hon köpt pastellkritor och målarfärger åt honom. De verk hon fick se behöll hon, och sålde och gav bort, med titlar hon själv hittat på. Detsamma skulle fallet bli med den första utställningen av hans verk i London. Nijinsky avskydde att vara tvungen att visa henne sina verk och att besvara hennes enfaldiga frågor om vad de föreställde. Man kan inte låta bli att se ansikten på somliga teckningar, eller kometsvansar som rusar fram i en tom rymd. Kraftlinjer linjeflöden, en dansares bana i rymden, ögat som också är en ellipsformad scen, Guds allseende öga, allt detta blev ett samman hängande nät, och allting hade uttryckts av en initierad, personlig medvetenhet, som gått in i en annan dimension. Nijinskys konst hade nalkats Kandinskys i det att den förvanskade vetenskapen i avsikten att ge en tolkning av kosmologins ande

Ändlösa upprepningar i Nijinskys teckningar har vissa likheter med den Kvasi – liturgiska poesi man kan finna i hans Dagbok.

Jonas Lindman 

Ur arkivet

view_module reorder
Palastorchesters porträt Foto Marchus Höhn

Han gjorde det igen

Stockholm har haft besök av 20- och 30-talets orkesterklanger, Max Raabe & Palast Orchester, på turné i Norden och Baltikum

Av: Thomas Wihlman | Musikens porträtt | 13 september, 2016

Meningen med ett meningslöst berättande i elfte timmen

 Med Life and Times finns det ett före och ett efter – ett innan jag såg föreställningen och ett efteråt, säger Birgitta Winnberg Rydh, konstnärlig ledare för Göteborgs Dans och ...

Av: Frida Sandström | Reportage om scenkonst | 31 maj, 2013

En ostmacka kan också sitta fint

Jag är sannerligen ingen mästare i köket, men jag gillar att laga mat. Jag sätter mig aldrig framför teven för att se på matlagningsprogram, men hamnar jag ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 09 juni, 2011

Kafka i Frankfurt

 Nuria Amat Det finns få saker som är mer stimulerande för en god författare än att bli ifrågasatt, ignorerad eller förskjuten i sitt eget land. Ibland tänker jag mig att ...

Av: Nuria Amat | Litteraturens porträtt | 26 november, 2011

Pärlor på tråden trädda

  Kalilah är en sagobok ursprungligen berättad av indiern Bilpai, senare omarbetad i muslimsk anda. När Brahmanen som berättat sagorna för kung Dabshélim tar avsked av kungen, utber han sig en ...

Av: Gunnar Lundin | Essäer om litteratur & böcker | 12 augusti, 2017

Aktuella härskartekniker – då och nu

Jag lyssnade med stort intresse när Mona Sahlin (S) och Maud Olofsson (C) var gäster i söndagens Agenda med Camilla Kvartoft som programledare. Man diskuterade hur det är att vara ...

Av: Brigitte Strand | Gästkrönikör | 21 september, 2011

Marilyn Horne som  Adalgisa i Bellinis Norma.   Courtesy of the Marilyn Horne museum and exhibition

Dubbelt grubbel

Om Vincenzo Bellinis Norma, druiderna, madame Blavatsky och mycket annat

Av: Annakarin Svedberg | Essäer om musik | 15 november, 2017

Den omöjliga platsen

Den omöjliga platsen Den omöjliga platsen är här. Det finns ingen annan plats. Det finns ingenting annat. Vi måste alltid återvända hit. Arbete, kamp. Varje dag ...

Av: Johan Jönson | Utopiska geografier | 18 oktober, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.