Whilde på sommar

Doktor Frederick Foster Hervey Quin var två steg från döden. En koleraepidemi hade brutit ut och Quin insjuknade med grymma plågor. Desperat tog han det homeopatiska medlet camphor, som Hahnemann hunnit ...

Av: Stefan Whilde | 01 juni, 2014
Stefan Whilde

Foto: Björn Gustavsson.

Shanghai: ett shoppingparadis

Man stiger på ett plan i Stockholm – och 12 timmar senare – efter att ha blickat ner över “ändlösa” sibiriska skogar och Mongoliets enorma ökenområden – stiger man av ...

Av: Björn Gustavsson | 11 september, 2016
Resereportage

När två världar möts

– Det är roligt att lära sig om andra språk. Jag visste inte att man kunde ha det som yrke! säger Milarépa Traoré om vad han lär i skolprojektet Babel. Det ...

Av: Anna Mezey | 21 januari, 2013
Kulturreportage

Gilda Melodia

Ängeln

Du är mitt hjärtas lust. Den som jag har undandragit världen, och behållit i mig själv och undanhållit allt skapat.

Av: Gilda Melodia | 20 oktober, 2017
Gilda Melodia

Vår eviga väntan är alltid klasslös



Julia Thoresson BerkquistDet finns vissa emotioner som är gemensamma för alla människor. Vissa känslor yttrar sig likvärdigt oavsett vem du är, hur din bakgrund ser ut, hur du är eller hur du lever. Sådana som kärlek eller hat. En annan sådan känsla är väntan.

Världen är befolkad av väntande människor; de väntar i baracker, på kontor, fabriker, sjukhus, reklambyråer, flyktingläger, skolor, vårdhem… De sitter tålmodigt i kärlekens väntrum, drömmande om en värld som aldrig blev deras. Om en tillvaro som aldrig blev deras. Eller om en kärlek som aldrig blev besvarad. Vi somnar alla varje natt med timglas under våra ögonlock.

Vår väntan i livet är helt klasslös. Den bor i hjärtat på den hemlösa likväl hos den ensamstående föräldern, den framgångsrika egenföretagaren, den hopplösa romantikern eller det utsatta barnet. Den tränger sig igenom sprickorna på alla krackelerade själar, speglar sig i alla skärvor, belägrar sin lyskraft i hjärtats tambur, slår rot i drömmarna och skapar sinnesvågor av åstundan mellan våra känslor. Den är ändlös, vår väntan. Den är dimensionerad i tusen eoner och tar aldrig slut. Människan väntar alltid någonting vackrare än nuet, än själva varandet. Vår väntan lägger sig liksom som en gråsvart hinna mellan övergången av varje årstid och det är som att vi är fastklistrade i det oföränderliga. Vi cirkulerar planlöst i det invariabla livet. Dagarna flyter samman.

Vi är insnärjda i en systematisk värld men varje gång vi sluter våra tårmilda ögon och ser de där timglasen rinna, så är det bara ett utbrytningsförsök. Ett sätt att skapa vår egen flyktlinje. Men vi kanske istället borde nöja oss med att vara just här och nu? Vi kanske inte borde vara så rädda för att acceptera vårt öde och vår tillvaro?

Jag vet att ingenting är lika monumentalt som människans förmåga att längta. Inget är ouppnåeligt eller otillgängligt för vår längtan. Ingen kraft i hela världen kan heller utplåna den. Men en dag kommer jag att vakna upp och upptäcka att jag är så upptagen med att planera för livet så att jag glömmer att notera att det är just livet som med tveklösa steg balanserar igenom hela dagen. Jag kommer att vara så upptagen med att vänta på lycka, kärlek och framgång att jag inte kommer att märka när jag väl möter den.

Jag tror nog någonstans att vår väntan är ett tecken på intolerans. En vägran att låta vår värld vara evigt trasig. Vi syr ihop såren med stygnen av vår längtan och vår tro på en annan morgondag. Vi lägger vår väntan som en svalkande salva över såren i våra hjärtan. Vi tror och hoppas ständigt på någonting nytt, någonting helt, någonting orört och oförstört.

När vi skulle ta steget in i 2012 befann vi oss alla i den stora fasen: Då tiden är tillbaka på ruta ett och klockorna ringer ut det gamla. Sedan vaknar vi upp tre månader senare och upptäcker att vi fortfarande väntar på den där förändringen. Jag tror att vi får sluta upp med det nu. Sanningen är att din inre värld alltid kommer att vara lite trasig, ärren kommer alltid att bestå och till slut så kommer din girighet kommer att slå slint. Du kommer alltid att ha nya begär av livet. Jag tror att om du väntar på vad livet har att ge, så ger livet dig väntan på vad livet har att ge.

Julia Thoresson Berkquist

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Robotens sporadiska dans tillbaka mot framtiden

Moderna museets konstår 2014 i Stockholm inleds med utställningen ”Dansmaskiner – från Léger till Kraftwerk”, som visas 22 januari - 27 april 2014. Vid sekelskiftet 1800/1900 hade moderniseringen av västvärlden inletts ...

Av: Carsten Lindström | Essäer om konst | 31 januari, 2014

Att rädda offentligheten från religiöst och politiskt förtryck

Att rädda offentligheten från religiös och politisk förtryck Yttrandefriheten var årets tema på Göteborgs bokmässa. Stefan Villkatt har intervjuat flera utländska gäster och frågat dem om yttrandefriheten i deras respektive länder ...

Av: Stefan Villkatt | Reportage om politik & samhälle | 28 september, 2006

Utforskaren Ingela Romare

"Det var som att stränga änglar tog mig i nackskinnet och skickade mig till Zurich"Det har alltid varit sökandet efter ett kall och en mening som varit drivkraften i Ingela ...

Av: Ossian Sandin | Övriga porträtt | 16 november, 2010

Rom 1892  Piazza Navona

Mats Waltrè Två dikter

Två nya dikter av Mats Waltrè

Av: Mats Waltrè | Utopiska geografier | 02 juni, 2016

L’art éphémère eller ögonblickets poesi

L’art éphémère eller ögonblickets poesi Ugglan på Närkesgatan i Stockholm är ett tjusigt lokalval när förlaget och tidskriften OEI bjuder på ljudpoesi. Sammetsröda gardiner i underjorden, en lätt mögeldoft – ...

Av: Ida Westin | Konstens porträtt | 01 februari, 2007

Veckan från Günter

Det finns författare som är som årgångsvin, blir bara bättre med åren. En del försvinner bara in i tystnaden, åter andra mal på som vanligt. Och så har vi den ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 10 september, 2011

Den ödesdigra själv(o)tillräckligheten. Krigets anlete

Superbia, högmodet är alla synders moder sägs det. Vilket mått av primärnarcissism vi är nödgade att ha för att bära upp vår sviktande, osäkra och oklara självbild är växlande. Mellan ...

Av: Oliver Parland | Essäer om politiken | 28 juni, 2013

Gunnar Lundin , SKÄRGÅRDSSVIT, 1980 (Edlunda)

Nils vill inte gå ut”Fryser”, säger hanJacob på sina smala ben i middagshettanvaggar sin kotpelare av sömnner till strandenVi sitter vid det vita bordet med semestersprickor av oanvänd tidEva bär ...

Av: Gunnar Lundin | Utopiska geografier | 27 juni, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.