Den finska konsten, mellan modernism och tradition

Historiskt är Finland en avkrok, en väg genom skogen mellan Stockholm och S:t Petersburg, en del av Sverige i sex hundra år och under ryskt styre i drygt hundra …Man ...

Av: Niels Hebert | 16 juni, 2008
Essäer om konst

Julen är inte vad den alltid har varit

Det är lätt att tänka sig att julen är vad den är och att den alltid har varit vad den är idag.  Den klassiska sagan En julsaga av Charles Dickens beskriver ...

Av: Belinda Graham | 01 november, 2013
Essäer om litteratur & böcker

Gioacchino Rossini för trettionde gången

I år firar man 30-årsjubileum av Rossini-festivalen i Pesaro, förra gången jag var där firade man 25-årsjubileum. Jag får väl åka dit om fem år igen för att upprätthålla traditionen ...

Av: Ulf Stenberg | 22 augusti, 2009
Reportage om scenkonst

Några hjältar inom bokbranschen

  Några hjältar inom bokbranschen Nikanor Teratologen porträtterar de tre bokförlagen Murbräckan, Leopard och Historiska Media och deras utgivning under 2007. Det blir enligt min mening allt tydligare att det i Sverige ...

Av: Nikanor Teratologen | 25 september, 2007
Kulturreportage

Teaterkonsten, Teater KAOS och "Vita Horan"



Boel SchenlaerPå 80-talet var Stockholm en av Europas teatertätaste städer. Där fanns framförallt en oerhörd mängd fria teatergrupper som med eller utan statliga medel skapade kvalitetsteater för brinnande livet. Publiken vande sig vid att hitta till de små och ofta undangömda källarteatrarna, det fanns knappt en enda adress i Stockholms innerstad som tycktes otillgänglig om där erbjöds spännande och nyskapande teater. Och dagstidningarna skrev ofta och kunnigt recensioner, så att publiken därigenom enkelt hittade till de små scenerna.

I den närande myllan av ett rikligt utbyte och samspel mellan offentlighet och teaterarbetare växte och verkade bland andra jag själv som dramatiker. Skitiga repetitionsgolv med klappstolar runt ett billigt loppisbord, ett pentry och en kaffebryggare. Visionen om att alltid spela, att aldrig ställa in en föreställning på grund av att det var för få i publiken var vårt heliga credo.

Vi spelade för just den publik som kom! Den inställningen är ett bärande element för alla som arbetar med teaterkonst. Man gör sig uthållig. Man låter sig inte vältas omkull på grund av för lite publik, för lite pengar från staten eller på grund av griniga eller tigandekritiker.

Föreställningen - som repeteras in under ganska lång tid - eftersom alla inblandade även måste försörja sig med andra arbeten - växer från frö till planta och träd och sedan bjuds den mogna frukten ut under en minst lika lång spelperiod.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Att vara en del av en fri grupp är ett yrke att långsamt växa in i, att lära sig från grunden och att bli rik av - i anden. Som med alla konstnärliga yrken får man då man ger. I koncentrationen och i det dagliga slitet uppstår vanan att livet kan tjäna konsten och tvärtom.

En av de frigrupper som föddes ur denna rika mylla var Teater KAOS. Eldsjälen Max Lundqvist har varit konstnärlig ledare, regissör och själv stått på scenen i tjugofem år, i en stor mängd kvalitetsuppsättningar, inte minst i Strindbergsuppsättningarna av de tre delarna av "Till Damaskus", "En dåres försvarstal", Lars Noréns "Demoner" och Majakovskijföreställningen "Ett moln i byxor". Förr fick jag ofta frågan: Kan du verkligen leva på det där? Människor som aldrig riskerat sina inkomster för ett högre mål vet inte att fråga bättre. Många som ställer den sortens frågor tycks egentligen enbart få höra hur omöjligt det är att leva som konstnär, men för den som inte vill - eller kan - underordna sig ett hyggligt heltidslönearbete är valet svårt, men ändå enkelt. Man arbetar både för sin försörjning och för konsten. Stoltheten fick mig att ge ett avmätt svar: "Teaterkonsten livnär mig." Min privatekonomi, den obefintliga, ansår jag att de inte hade med att göra.

Men visst måste konstnärer äta och leva, precis som alla andra. Den dagen när man pantsatt allt man äger och tuggat spaghettiringar i tomatsås för sista gången, den kommer. Det är en de få saker kan man vara säker på. Och den dagen man för sista gången sprättat upp brevet med ett avslag på ekonomiskt bidrag från staten, den dagen kommer också.

Statsbidragen till litteratur, tidskrifter och teaterkonst kunde lika gärna på måfå dras ur en stor tombola, så illa är situationen idag. Kriterierna för vad som godtyckligt anses vara kvalitet är ytterst oklara. Dessutom behöver beslutsfattarna aldrig stå till svars för sina avgörande beslut. Det finns heller ingen utomstående granskning av besluten. Inte heller finns några tydliga riktlinjer för tillsättandet av de personer som sitter i beredande arbetsgrupper eller de beslutande styrelserna.

Och har en teatergrupp en gång hamnat ute i kylan är det svårt, för att inte säga fullständigt omöjligt, att åter komma in i värmen.

Av en eller annan grundlös anledning hamnade Teater KAOS just därute i kylan och ekonomins snålvindar. Gruppen kunde uppvisa allt som krävs - kvalitet och en vettig budget - för att ansöka om bidrag, men bidragen uteblev. Efter många, långa utdragna processer tvingades gruppen att ge upp sin teaterkonst. "Genomdraget" - Teater KAOS mest genomarbetade och galna scentilltag någonsin - blev aldrig uppförd på en scen. Efter avslag på ansökningar år 2010 tvingades gruppen lägga ner produktionen. Förberedelserna hade då pågått under tre år.

Det har aldrig getts några svar på varför bidragen uteblev. Kriterierna var uppfyllda, kvalitetsteater hade sannerligen producerats, ändå fick gruppen år efter år samma besked. Nej. Avslag. Den tillsatta referensgruppen hade inte sett Teater Kaos föreställningar på tolv år! Hur skulle de då kunna göra sig en föreställning om gruppen presterade kvalitetsteater eller inte? På den frågan finns inget svar, annat än godtyckets nyckfullhet. Staten hänvisar till sin rätt att tiga. Och det är sluthållplatsen. Något svar på varför får man inte.

För många eldsjälar är inte ett nej tillräckligt för att kväva elden. Man får helt enkelt hitta nya lösningar. Vila och återhämta sig. Pengar har aldrig varit den drivande kraften. Det gäller att fortsätta att vara verksam och inte stelna i bitter uppgivenhet. Det gäller att skapa en ny föreställning. Och det är precis vad Max Lundqvist nu har gjort tillsammans med två skådespelerskor. Ni får alltså chansen att se sann teaterkonst på nytt.

"Fantastiskt" hördes i publiken och några började gråta. "Vita Horan" är frigruppsteater när den är som bäst. Titeln anspelar på kvinnans oantastlighet och jungfrulighet. En utlevande, alltigenom erotisk kvinna som hur mycket hon än används, köps och brutaliseras ändå - paradoxalt nog - förblir ren i själen.


Anna Molin och Jeanette Svanberg.  Foto Mirjam HectorPjäsen "Vita Horan" är tidigare så gått som ospelad i Sverige, endast ett fåtal uppföranden har tidigare sett de stora sceniska möjligheterna för två kvinnor på scenen. För Tom Eyen, den amerikanske dramatikern som skrivit ytterligare ett trettiotal pjäser, handlade hela livet om teater. Eyen var även regissör, flitigt och idogt verksam off-off-broadway. Även den svenske översättaren var en teaterman - Pi Lind, kanske mest känd från Pistolteatern. Och detta är på alla sätt gripande teater; i scen- och formspråket, det breda publiktilltalet finns i texten redan från föreställningens början.

Replikerna är till synes enkla och metaforiska, historien finns tydligt utmejslad i varenda scen. Skådespelerskorna Anna Molin och Jeanette Svanberg gör sin scendebut i Max Lundqvists påtagligt teatervana regi. Att de två kvinnorna inte skulle ha stått på en scen förut märks inte, vilket tyder på något så ovanligt som en osynlig mästarhand. I Lundqvists regi får kvinnoödet nerverna att vibrera. Skrattet hänger i luften. Deras scennärvaro - ett på institutionsteatrarna idag ovanligt uttryck - är stark. Det lilla scenutrymmet, källarteatern, får publiken att erfara dramat på scenen så mycket tydligare. Scenografin, kostym och smink är en sammansatt enhet.

Som en jämförelse kan man framhålla Sam Shepards filmmanus till "Frances" där Jessica Lange på ett outsägligt och oförglömligt vis skildrar filmstjärnans lyckliga liv som vänds i hjärtskärande tragik när hon blir svartlistad och bryts ner till ett tillfångataget nervvrak, ett villebråd.Eyens pjäs skildrar i en delvis ren fantasi glamourdrottningens osedda, skymda uppväxt och baksidor av ett vanligt kvinnoöde som fått stjärnstatus. Den förkvävande religionen förkroppsligad i den bestialiska, lesbiska nunnan som håller ett hårt och livslångt grepp om Vita Horan. Och den lilla flickans mamma som bara vill försvinna och dö utan att ta hand om sin oälskade dotter. Hon driver vind för våg, och hamnar kanske på barnhem eller i ett kloster och vad skulle ha hänt om det inte vore för hennes enorma karisma? Hennes lycka finns hos teatern, hos filmen. Hon kan bli skådespelerska, hon blir filmstjärna! Allas blickar vilar ständigt på henne.

I pjäsen finns också rösten av den förråade mannen som utnyttjar och knullar utan urskiljning. Det finns egentligen ingen värld kvar att leva i för Vita Horan. När hon kläs i tvångströja och stängas in i en värld av tunga mediciner och sedan skuffas undan som förbrukad i ett madrasserat rum finns det inte längre någon som hör.

Och det är de ohörda, nedtystade skriken fyllda med svart humor från stjärnan vi får höra. Berättelsen om ett mycket ovanligt kvinnoöde? Marilyn Monroe var ju unik. Men i pjäsen förenas Marilyn med alla andra, inspärrade, tillintetgjorda, dödsdöma kvinnors livsskeenden.

Och pjäsens styrka ligger i igenkännandet - känner vi oss inte alla - kvinnor som män - svikna, bedragna, utnyttjade, olyckliga och fjättrade? Det är människans outsläckliga hopp och väntan på befrielsen som når under huden. Det här är teater som tror på texten.

Replikerna gestaltas på scenen av två kvinnor, utan andra åthävor eller krumbuktande tricks.

Synd att säga, men idag är denna starka form av ursprunglig teater väldigt ovanlig.

Gå och se "Vita Horan", ett fåtal föreställningar ges nu i mars månad, en förlängning och turné väntar, föreställningen "Vita Horan" kommer förhoppningsvis att ges många fler gånger under 2012.

Under en knapp timme lever den levande teatern upp igen och inger hopp om att en gång - kanske snart? kanske om några år? - kommer den välspelade och gripande kvalitetsteatern att återuppstå.

Boel Schenlaer

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Tranströmersymposiet – Fåglarna säger ifrån om Nobelpristagaren

Torsdagen den sjätte går sannerligen till hävderna. Omtumlad av Akademiens besked åkte jag ut på landet för att låta höstvindarna svalka poetpannan. Men inte ens där ville vardagslugnet infinna sig ...

Av: Niklas Törnlund | Essäer om litteratur & böcker | 10 oktober, 2011

Det gnostiska Evangeliet om Judas

På frågan om varför religiösa eller filosofiska rörelser formulerar skapelsemyter eller kosmologiska system, ger myten ofta svaret på livets stora frågor. En helt annorlunda tolkning än den vi möter i ...

Av: Kristian Pella | Essäer om litteratur & böcker | 28 december, 2011

Versailles från korridorerna. Intervju med Benoît Jacquot

Filmen ”Farewell My Queen”av Benoît Jacquot är ett ganska kallt och tämligen oengagerat reportage om tre, fyra dagar under ödesåret 1789 i Versailles när den franska monarkin upphör. I centrum ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 30 november, 2012

Att återföda jaget i konsten. Om Pablo Picasso

Fostret var livlöst, lades åt sidan som dödfött. Don Salvador, Pablos farbror blåste cigarrök i näsborrarna på den nyfödde. Picasso vaknade till sin första verklighet. En ingång till existensen, iögonfallande ...

Av: Benny Holmberg | Övriga porträtt | 23 september, 2012

Aruba-minnena

Ett reportage av Björn Gustavsson om Aruba och det Karibiska havet

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 07 juli, 2017

Inte utan att man undrar hur de tänkte

Platåträskorna klapprade mot stengolvet när slöjdläraren kom springande. Han sög tag i min kompis, ruskade om och slängde in honom bland de brädor som staplats mot väggen i korridoren utanför ...

Av: Björn Augustson | Gästkrönikör | 17 januari, 2014

Nina Bouraouis kamp med de onda tankarna

Nina Bouraouis kamp med de onda tankarna   Nina Bouraoui. Foto: Elisabeth Grate Bokförlag Jag plågas av att skriva om döden, jag kan inte skriva om sexualiteten, de båda ämnena tycks mig ...

Av: Thomas Nydahl | Litteraturens porträtt | 05 januari, 2007

Livet på 60 grader 2

 

Av: Bröderna Blomqvist | Kulturen strippar | 16 februari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.