Ragnwei Axellie – Alla vita vingar blev svarta

Ragnwei Axellie, författare – debuterade 1979 med diktsamlingen ”Pappa älskade pappa”. ”Vuxenlös”, ”Närleken”, ”Livs-gammal”, ”Lägesrapport” och ”Vem bryr sig?” är andra uppmärksammade titlar ur hennes produktion. Återkommande teman i hennes ...

Av: Ragnwei Axellie | 02 april, 2012
Utopiska geografier

Slask, Polens nationella folklore-ensemble, foto Anna Spysz

Gränslös uppkäftighet i Krakow

Stående ovationer för det svensk-danska bandet Body Sculptures under Unsound i polska Krakow. Och flera internationella samarbeten som ger nya infallsvinklar i en krackelerande värld. Det är Unsound i år ...

Av: Curt Lundberg | 28 oktober, 2016
Essäer om musik

Liten mening om val

Jag skulle kunna skriva ett öppet brev förstås, hoppas att kanske under frukostens förströelser ser Du just min lilla mening. Eller den elektroniska vägen in i regeringskansliet är alltid tillgänglig, förstås, alltid tillgänglig ...

Av: Linda Bönström | 13 september, 2014
Gästkrönikör

Jag har slutat prata om Gud eftersom jag tycker synd om honom. Intervju…

Mohamed Omar är poet, essäist och debattör. Han har varit hyllad i många år innan han tog väldigt radikala positioner inte bara mot Israels politik i Palestina utan också mot ...

Av: Guido Zeccola | 26 juli, 2012
Litteraturens porträtt

A truly peaceloving people?



Leila Hatami i Nader och Simin – en separationSnart är det dags för Oscarsgala. Den iranska filmen ”Nader och Simin – en separation” har då chans att vinna två priser – bästa originalmanus och bästa utländska film. Både jag och min pappa kommer att sitta uppe på natten och heja. Jag ska förklara varför.

Men först en beskrivning av det där klippet på You tube, som kom upp för några veckor sedan, där Asghar Farhadi och hans film vinner en Golden Globe. Hur Madonna säger att det för henne inte finns något ”foreign” med en ”foreign language film”, och hur hon sedan säger att vinnaren är ”A separation, Iran”, och hur någon jublar vid bordet där Farhadi sitter. Och i sitt tacktal säger han att han inte ska säga något om sina vänner, sin fru eller sitt team, utan om sitt folk.

Han säger att hans folk är ett ”truly peaceloving people”.

Jag skickar klippet till min lillebror men han säger att det vore onödigt för honom att titta på det för att pappa redan har återberättat det så noggrant, hundra gånger. Och när jag pratar med pappa, ett par dagar senare, så har pappa plötsligt koll på alla filmpris i hela världen och pappa vet precis hur det går till när en Oscarsvinnare utses. Pappa säger: ”Vi har vunnit silverlejon och Golden Globe. Jag vet inte så mycket om utländsk film, men jag tror att vi vinner Oscarn också.” Pappa säger vi för att Nader och Simin är vi. Separationen är vi, Iran är vi.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Pappa har inte bott Iran, som är hans hemland, på över trettio år och jag har bara varit där en gång. Vad jag minns från den gången? Jag minns alla släktingar som frågade mig vad svenska människor tyckte om Iran: Tror de att Iran är farligt? Säger de till dig att du inte borde åka till Iran? Tycker de att Iran är ett dåligt land? Vad är deras uppfattning om iranska människor? Jag minns att jag till sist ville ropa: De känner inte er! De har ingen rätt att tycka något om er! De vet ingenting om Iran!

Numera har jag mest kontakt med mina släktingar via Facebook och det är i det forumet jag, dagarna efter Golden Globe-galan, tar del av deras hyllningar till Farhadi och den enorma stoltheten. För första gången på mycket länge syns Iran i västerländsk media för att Iran är bra.

Det är dock inte bara hyllningar till Farhadi som svämmar över internet. Det är också kritik från de som menar att han borde utnyttja sin position och ta ställning mot regimen, att han är skyldig sitt folk det. Men det är genom att inte kritisera regimen som Farhadi har kunnat spela in sin film i Iran och Nader och Simin har kunnat visas på bio i landet. För ovanlighetens skull kan alltså det iranska folket, på laglig väg, ta del av en iransk kulturyttring som hyllas världen över.

Pappa ringer och berättar att han har beställt en amerikansk tv-kanal till sin digitalbox, för att vara säker på att kunna se Oscarsgalan i direktsändning. Om Nader och Simin vinner i kategorin bästa utländska film blir det den första iranska filmen som gör det. Om den vinner i kategorin bästa originalmanus blir den en av få utländska filmer som gjort detta (sedan 1966 är det bara Almodóvar som har vunnit, år 2002).

Priserna betyder allt men de betyder ingenting. Lika lite som det iranska folket egentligen behöver västvärldens bekräftelse på att de är bra, behöver den här filmen det. Nader och Simin har redan uppnått det högsta av värden, genom att vara en påminnelse om hur det inte finns någon skiljelinje mellan kultur och politik, nationer och människor.

Maria Rasmussen  

Ur arkivet

view_module reorder

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar.

Del 10   Ja, det kan man fråga sig. Och man kan också fråga sig om det i sig är en relevant fråga, och så vidare... Och Donnerwetter vad många tyskar det ...

Av: Carl Abrahamsson | Carl Abrahamsson | 29 april, 2011

Det avskydda omedvetna

Ecce enim veritatem dilexisti; incerta et occulta sapientae tuae manifestasti mihi. Eller Bibelöversättningen till svenska: Du har ju behag till sanning i hjärtegrunden, så lär mig vishet i mitt innersta… Mot ...

Av: Oliver Parland | Agora - filosofiska essäer | 18 januari, 2012

Erotiskkrönika 03 Tantra

heller icke är en mer den lövknekts som vissnat annat för annat, eller sprungit dolt bort i ovädret ej blekt om, kvar tillför dina kinders hindrade kyss, väderhärdad med tiden ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 05 augusti, 2010

Vårt behov av Bukowski

Kalsongerna är skitiga. Han är orakad, otvättad sedan minst en vecka tillbaka. Den slitna och gamla rangliga soffan är nerpinkad. Whiskyn är slut, flaskan ligger tom och naken under bordet ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 13 maj, 2010

Hävdvunnen och alternativ litteraturforskning. En (vetenskaps)historisk vattendelare

Inspirerad av en granne, som ansåg, att Aniara var det främsta svenska diktverket, kom jag att läsa om en liten bok jag gett ut 1991, Aniara – en dikt av ...

Av: Erland Lagerroth | Agora - filosofiska essäer | 13 oktober, 2014

Lars Gyllensten Foto lars Olsson cc by sa 3.0

Att vara på plats i sitt eget liv

Det är märkligt att vissa av parnassens och debattens giganter kommer, ser och sedan – helt plötsligt – tycks försvinna. Ett sådant sorgligt öde tycks mig drabbat den store, mångsidige ...

Av: Carsten Palmer Schale | Kulturreportage | 12 december, 2017

Tåg i tid – i Hongkong och Stockholm

”Säga vad man vill om Mussolini, men han fick tågen att gå i tid” var kanske bara en fascistisk propagandalögn men det är en efterhängsen slogan som fastnat. Det finns ...

Av: Ivo Holmqvist | Kulturreportage | 21 augusti, 2017

Riva ner och bygga nytt – eller hur man demolerar en konstinstitution

I hörnet står en maskin som snurrar ett järnklot runt sin egen axel. Varje gång järnklotet träffar betongväggen i galleriet ryker dammet och murbruk faller ner på golvet. Som en ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 22 december, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.