Vilket språk talar Gud? — om bibelns väg till Sverige

Fader war i himiriki hælecht hauis thit namn. til kom os thit rike. warde thin wili hær i iordhriki swa sum han warder i himiriki. wart daglict brød gif os ...

Av: Thomas Notini | 11 mars, 2013
Essäer om religionen

Chimos Vänkväll firar 10 år den tionde september

På lördag fyller en av Stockholms, kanske Sveriges mest unika kulturklubbar tio år. Den heter Chimos Vänkväll och håller till på biografen Tellus i Midsommarkranen i södra Stockholm. Där har ...

Av: Frippe Nilsson | 08 september, 2011
Allmänna reportage

Vyn är densamma av Einar Askestad

Författare med åtta böcker utgivna inklusive novellsamlingen ”Frånfällen”, hösten 2010, som den senaste, född i Kalix av österrikisk mor och norsk far, uppvuxen i Portugal, Spanien, Österrike och Sverige. Efter ...

Av: Einar Askestad | 24 oktober, 2011
Utopiska geografier

Tillblivelseakter - möte, uppbrott och samtidighet i Joan Mirós måleri

TEMA KONST   ”In the work of art, paths are laid out for the beholder’s eye, which gropes like a grazing beast […]. The pictorial work springs from movement, it is ...

Av: Jonas Lindahl | 10 mars, 2008
Essäer om konst

A truly peaceloving people?



Leila Hatami i Nader och Simin – en separationSnart är det dags för Oscarsgala. Den iranska filmen ”Nader och Simin – en separation” har då chans att vinna två priser – bästa originalmanus och bästa utländska film. Både jag och min pappa kommer att sitta uppe på natten och heja. Jag ska förklara varför.

Men först en beskrivning av det där klippet på You tube, som kom upp för några veckor sedan, där Asghar Farhadi och hans film vinner en Golden Globe. Hur Madonna säger att det för henne inte finns något ”foreign” med en ”foreign language film”, och hur hon sedan säger att vinnaren är ”A separation, Iran”, och hur någon jublar vid bordet där Farhadi sitter. Och i sitt tacktal säger han att han inte ska säga något om sina vänner, sin fru eller sitt team, utan om sitt folk.

Han säger att hans folk är ett ”truly peaceloving people”.

Jag skickar klippet till min lillebror men han säger att det vore onödigt för honom att titta på det för att pappa redan har återberättat det så noggrant, hundra gånger. Och när jag pratar med pappa, ett par dagar senare, så har pappa plötsligt koll på alla filmpris i hela världen och pappa vet precis hur det går till när en Oscarsvinnare utses. Pappa säger: ”Vi har vunnit silverlejon och Golden Globe. Jag vet inte så mycket om utländsk film, men jag tror att vi vinner Oscarn också.” Pappa säger vi för att Nader och Simin är vi. Separationen är vi, Iran är vi.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Pappa har inte bott Iran, som är hans hemland, på över trettio år och jag har bara varit där en gång. Vad jag minns från den gången? Jag minns alla släktingar som frågade mig vad svenska människor tyckte om Iran: Tror de att Iran är farligt? Säger de till dig att du inte borde åka till Iran? Tycker de att Iran är ett dåligt land? Vad är deras uppfattning om iranska människor? Jag minns att jag till sist ville ropa: De känner inte er! De har ingen rätt att tycka något om er! De vet ingenting om Iran!

Numera har jag mest kontakt med mina släktingar via Facebook och det är i det forumet jag, dagarna efter Golden Globe-galan, tar del av deras hyllningar till Farhadi och den enorma stoltheten. För första gången på mycket länge syns Iran i västerländsk media för att Iran är bra.

Det är dock inte bara hyllningar till Farhadi som svämmar över internet. Det är också kritik från de som menar att han borde utnyttja sin position och ta ställning mot regimen, att han är skyldig sitt folk det. Men det är genom att inte kritisera regimen som Farhadi har kunnat spela in sin film i Iran och Nader och Simin har kunnat visas på bio i landet. För ovanlighetens skull kan alltså det iranska folket, på laglig väg, ta del av en iransk kulturyttring som hyllas världen över.

Pappa ringer och berättar att han har beställt en amerikansk tv-kanal till sin digitalbox, för att vara säker på att kunna se Oscarsgalan i direktsändning. Om Nader och Simin vinner i kategorin bästa utländska film blir det den första iranska filmen som gör det. Om den vinner i kategorin bästa originalmanus blir den en av få utländska filmer som gjort detta (sedan 1966 är det bara Almodóvar som har vunnit, år 2002).

Priserna betyder allt men de betyder ingenting. Lika lite som det iranska folket egentligen behöver västvärldens bekräftelse på att de är bra, behöver den här filmen det. Nader och Simin har redan uppnått det högsta av värden, genom att vara en påminnelse om hur det inte finns någon skiljelinje mellan kultur och politik, nationer och människor.

Maria Rasmussen  

Ur arkivet

view_module reorder

dagen efter orden del 2

               

Av: Bröderna Blomqvist | Kulturen strippar | 20 april, 2012

Köpenhamnskan. Foto-collage:  Cavefors

Mitt möte med en köpenhamnska

I samband med invigningen av Öresundsbron för åtskilliga år sedan, skrevs det i Malmötidningarna många artiklar om det nordeuropeiska broderfolket, med betoning på bröder, på andra sidan Øresund. Vad jag ...

Av: Bo I. Cavefors | Kulturreportage | 14 september, 2015

Marcus Myrbäck

Den kristna erfarenheten

Idag är det en återkommande tanke att religiös utövning är en för individen privatsak, någonting som sker inom den enskilda människan, som inte låter sig definieras av någon annan eller ...

Av: Marcus Myrbäck | Gästkrönikör | 28 februari, 2017

Inge Schiöler – Den västsvenske färglyrikern

Stränderna stiger i evig renhet ner pärlemorsvala av sandsom i var skiftande minsta skärva serspeglat himmelens land. Mångfald, enhet är stigen ingen går,ljus som bretts ut av en handsom allt att tyda ...

Av: Thomas Notini | Konstens porträtt | 09 januari, 2013

En svensk antisemitisk historia

Boken Lurifaxiana tillhör de råaste antisemitiska texter som publicerats på svenska. Med titeln Lurifaxiana ville författaren säga att boken handlade om lurifaxarna, det vill säga judarna. Det var inte skämtsamt ...

Av: Mikael Mogren | Essäer om samhället | 16 februari, 2009

Adonis - en världspoet

Adonis - en världspoet   Den numera i många länder välkände syrisk-libanesiske poeten Adonis kan närmast kallas en världspoet. Adonis, pseudonym för Ali Ahmad Said Esber, är född i Syrien men har ...

Av: Percival | Essäer om litteratur & böcker | 12 oktober, 2006

Gabriela Melinescu reser hem

”Hemma utomlands” ( 2003) Den rumänskfödda författaren Gabriela Melinescu. går omkring i Stockholm, promenerar, sitter i Kungsträdgården och betraktar statyn av Karl XII, som får ett positivt porträtt (invandrarkungen). Man firar ...

Av: Mats Myrstener | Litteraturens porträtt | 15 november, 2012

Andlig fattigdom i en rik värld

Människan är det enda djur som har tråkigt  (Erich Fromm) Den tysk-amerikanska psykoanalytikern, sociologen och filosofen Erich Fromm (1900-1980) har i sin moderna klassiker Att ha eller att vara? (2006) beskrivit ...

Av: Nina Michael | Essäer | 01 oktober, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.