Reformvänlig munk söker nunna för äktenskap

Det var i Eisleben det hände: Det är knappt man kan urskilja kyrktornen på St. Andreakyrkan. Dimman ligger tät. Ändå var det här som det började. I en sömning småstad ...

Av: Mathias Jansson | 08 november, 2011
Resereportage

Denna dag ett liv Essä i fragment

En humanism. Självkännedom, insikten om det existensiellt lika som förutsättning, tillsammans med psykologisk fantasi och inlevelse. Inte vara en ovanpå flytande ”humanitarian”, utan använda sin erfarenhet för att förstå vad ...

Av: Gunnar Lundin | 06 november, 2013
Essäer

Mikael Enchell. Foto Cata Portin

Filosemiten Mikael Enckell

”Vad du icke vill att din nästa skall göra dig, det skall du icke göra honom. Det är hela Toran, allt annat är tillämpningar. Gack och studera!” ”Om icke ...

Av: Gunnar Lundin | 02 oktober, 2016
Agora - filosofiska essäer

Kulturförbittring II

Eftersom de värden som vi har haft hittills alltså drar sina slutliga följden, eftersom nihilism utgör den yttersta logiska slutsatsen av våra stora värden och ideal - eftersom vi måste ...

Av: Freke Räihä | 30 december, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Vid tidens skugga



2012 är Freke Räihäs årDet står en spegel mellan oss. En glanslös och insmickrande yta som förbinder oss att sträcka ut handen för att beröra, att knyta näven hårt för att nå fram. Stolarna sätter sig i position – ironikerna leder vätskor från sina mungipor – och säger saker de utbildats till att säga. Vågen är skalan och inte aldrig, eller någon annan, håller i dess mitt, håller uppe den, som de vid vinkelns bas. Så vi rör oss i utkanten av verkligheten, som mål för debatten, med narrens språk och vi ger våra barn vackra namn för att vi aldrig kommer att kunna skänka dem något annat vackert så länge vi lever eller längre.

Ramen är spikad och besörjd av unnad tillit för materialets konstruktion, glaserad, enväldig, ensidig. Du stirrar mot silver – jag ser bara mig själv, nästa steg; temperaturen växlar, låter sig förändras av sin omgivning. Någonstans-i-från måste alla intryck komma. Kontrastverkan blir tydlig bara om det finns en gemensam referens vars ram lindar bilden av verkligheten. Du genomför denna verkan, vidrige – jag bränner dina böcker. Lågorna slickar himlen. Sensationerna slickar sina läppar, ögonen tåras, fingrarna torkar, spricker; verklighetens pärmar blöder det bläck vi ödslat mellan oss, dess illustrationer. Den sörja som genomlids vid förvirringen kring de roller som sedan de nakna husen – nakna klädda i guld av kejsares kläder – rämnat kort; de är ombytta nu till. Vid makten. Ordet, inte ägandet av rätten till dem. Tidningens sidor skall sålunda skrynklas, ljuset kastas av och an i handen, användas som tändved, som drömfångare. Som bensin för en rättvisare, en klockvriderska, en materialiserad krönika.

Intill detta ljus av förödelse svalnar ytan för sig, metallerna, aska; envar efter sin utstakade linjäritet, även de i komplex dualism mellan vänster hand som skriver och höger hand som bara slår och fortsätter att slå. Med den alfabetiserade vägran befinner jag mig på ett fält av inledningen till konstruktionen av ramverk – växande virke till slipning, till ideal. I min hand spira, då jag själv styr över de smulor jag fått kastat åt mig. I min hand äpple, då jag måste äta det jag bär och det jag orkar att bära. Vid min krona bjällror, så att jag inte skall stiga ohörd genom rummet, inte ljudlös genom gränsen. Min tunga är sanningens, barnets, den förorättades, den oviktigas; jag talar om din känsla för tid, din anakron. Under tiden kalibreras och informeras om, i neutral prosaform, bristen på närvaro är – din den bristen på historia. Den är död, vid vägs ände. Stig hädan.

Dessutom, nytt år är nya tag och nya förutsättningar. Men för att tillvarons skugga ska få sitt lystna mätt, ja – det händer att jag också är människa – bara inte idag. I dag har jag suttit på mattan med min son, vid ett bord med hans systrar, allas våra systrar, och konsumerat orättvisor. Vikt och sorterat, valt bort, gjort avsugningar, mekaniskt, av mattan. Rengjort. Orakad. Stannat uppe för länge, tiden är allt, allt. Genom glaset ser jag ut och in i mig. Ut genom spegeln.

Freke Räihä

 

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Brev från Sverige - till Susan Sontag, in memoriam

I. Susan. Jag är i Sverige. Tiden går ifrån och hinner i kapp. Efter att första gången ha sett Duett för kannibaler (1969) var min tanke att kritiken, med undantag ...

Av: Peter Lucas Erixon | Litteraturens porträtt | 18 december, 2007

Varför skrev De Geer inte 'fitta' på fanan? En konst- och kulturessä

När konstnären Carl Johan De Geer 1967 skrev det köttiga substantivet 'kuken' på svenska fanan begick han inte bara rikssymbolsbrott utan också det mera könsmaktsteoretiska brottet aktiv manschauvinism som förpassade ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om konst | 05 Maj, 2012

Loserförfattarfabrikens bläckdirektören in spe personporrträttet

  Nöring, f. övrigt avlägset anförvantande(skrivmaskins)bandet till den förmögna och oresonliga familjen Stoff, bläckdirektör in spe för Loserförfattarfabrikens vidräkning, ur den självanställningsregistreingsmaskinen finns noterat 1650 dyker patronymen Nöring (Stoff) opp i annalerna, parentesens betydelse än ...

Av: Stefan Hammarén, Christofer Nöring | Stefan Hammarén | 25 mars, 2013

Louise Brooks, varken ängel eller hora

Louise Brooks? Bland Hollywoods legender har hon sjunkit i glömskan.Louise Brooks kom från Kansas. Som barn studerade hon dans och piano, det ryktas att hennes mor var en underbar pianist ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om film | 10 februari, 2012

Vanitas och andra existentiella dataspel

Döden är alltid närvarande i dataspel. En energimätare som hastigt faller, en symbol som blinkar till i övre hörnet och försvinner. Du kan bli skjuten, knivhuggen, bränd, sprängd eller överkörd ...

Av: Mathias Jansson | Essäer | 25 september, 2010

Wittgensteins förhållningssätt mellan poesi, filosofi och musik

Han betraktar henne och ser hennes ansikte, som om vore det täckt av en tunn ljus slöja, knappast verklig. Han är böjd över sig själv, det intet som väntar, han ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 12 mars, 2017

Tomas Tranströmer. Foto: Andrei Romanenko Wikipedia

”Och trasten blåste på de dödas ben med sin sång”

Tomas Tranströmer har gått ur tiden. Mitt hjärta sörjer en av världens mest betydande poeter. När en poet dör blir världen fattigare. Hur många verkliga poeter kan mänskligheten visa under ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 27 mars, 2015

Vem är Jørgen Leth?

Tillfällena när den danske filmaren och skribenten Jørgen Leth kommit på tal i svensk media är lätträknade, detta trots att han nog får räknas till en av de största levande ...

Av: Per Brunskog | Konstens porträtt | 19 juli, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.