Frida Andersson, ”Ett hjärta av guld”. Foto och grafik: Julia Ingo.

Intervju: Frida Andersson

En och annan finlandssvensk artist, skådespelare eller annan kulturarbetare söker sig till Sverige, kanske främst för att nå en större publik. En av dem är sångerskan och låtskrivaren Frida Andersson.

Av: Thomas Wihlman | 25 april, 2016
Musikens porträtt

Det var en slump

Vi hade handlat båda två men i olika affärer. Mina kassar var fyllda med mat och hans med vin och en flaska vodka. Vi hade inte sett varandra på fjorton ...

Av: Björn Augustson | 12 januari, 2012
Gästkrönikör

Veckan från hyllan, Vecka 34-2012

Det rasar just nu en initierad debatt om Raoul Wallenberg. Var han verkligen en sådan hjälte, romantiseras han inte helt oförtjänt? Var det i själva verket inte så att det ...

Av: Gregor Flakierski | 18 augusti, 2012
Veckans titt i hyllan

Dagbok från en filmfestival

Parker Posey och Zoe Cassavetes. Foto: Carla Hagberg   Göteborgs årliga filmfest kändes mer filmfestival än någonsin. Lite ”Alla Var Där” stämning över det hela. Kulturenreportern och festivalanhängaren Joel var på plats för att få ...

Av: Joel Carlund | 21 februari, 2008
Essäer om film

Men han var inte ensam



Björn AugustsonDen 5 november 1954 dog Stig Dagerman, 31 år gammal. I sin bil, i garaget utanför huset i Enebyberg, koldioxidförgiftade han sig själv till döds. Tankar på att begå självmord hade burits av Dagerman under en stor del av hans vuxna, alltför korta liv.

När Dagerman dog var min pappa 10 år och han hade redan flyttat, bytt stad och kamrater, ett par gånger. Min farfar erbjöds ständigt nya, bättre villkor inom en konjunkturkänslig textilbransch och de flyttade runt för att skapa sig en så god ekonomisk trygghet som möjligt. Pappa anpassade sig och blev omtyckt genom att vara rolig, lättsam, spännande och tuff. I unga år blev han en social kameleont. Men livet igenom hade han svårt att lita på att relationer skulle vara, att de skulle vara över tid. Det medförde en osäkerhet, att han inte vågade ge sig hän, han vågade inte ge mer av sig själv än vad han kunde bära att förlora och få om ens någon lärde känna honom, Jerker, på riktigt.

På sommaren 1973, när pappa var 29 år föddes jag som barn nummer två i en skara om tre. Med en svårmodets rynka i pannan kom jag till en värld som jag än idag inte riktigt förstår. Jag antar att jag skrek.

När jag senare i livet, för ett halvt liv sedan, mådde dåligt och drack mer än jag borde sa pappa att jag lyssnade för mycket på Ulf Lundell. Möjligen hade han rätt. Lundell fick mig att skråla och leva runt och jag identifierade mig med honom när han sjöng om att vara fullast på krogarna. Men jag tror snarare att pappa pratade om sig själv och sin relation till Stig Dagerman. Han visste hur en människa, bortom privata relationer och möten, medvetet eller omedvetet, kan påverka en annan människas liv.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Någon gång på nittiotalet gav pappa, utan någon närmare förklaring, Dagermans ”Vårt behov av tröst är omättligt” till min äldre bror. Jag ser det som en förklaring till det som senare skulle komma att ske. Hade någon redan beskrivit känslan av meningslöshet så bra, varför göra det en gång till?

”Jag saknar tro och kan därför aldrig bli någon lycklig människa, ty en lycklig människa skall aldrig behöva frukta att hennes liv är ett meningslöst irrande mot den vissa döden.”

Med orden att det är sådant som händer lämnades min mamma och jag, ett par år senare, av de två polismännen som hade framfört dödsbudet. Pappa hade tagit sitt liv, han hade dött av koldioxidförgiftning.

Att förklara pappas död med att Stig Dagerman valde samma utgång är naturligtvis befängt. Det är att underskatta pappas intelligens och är förstås, en oerhörd förenkling av en mycket komplex och svår händelse. Men genom Stig Dagermans texter förstod pappa att hans egna tankar även tänktes av andra. Han var inte ensam.

På en liten lapp som pappa efterlämnade kunde jag läsa: Livet handlar om ständig anpassning. Och pappas tid av anpassning var slut.

Men jag tror att pappa återigen skulle ha kunnat känna tro, att han återigen skulle ha kunnat bli lycklig och inte meningslöst skulle ha behövt irra mot den vissa döden. Och detsamma tror jag om Dagerman och om alla andra som väljer att avsluta sina liv i förtid.

Björn Augustson

Ur arkivet

view_module reorder
Carl-Henning Wijkmark. Foto: Carl-Henning Wijkmark

”Allting har ett pris, bara människan har ett värde”

Min första kontakt med Carl-Henning Wijkmark blev läsningen av "Dressinen", där efter kom "Jägarna på Karinhall" följd av "Den svarta väggen", "Den moderna döden" som redan är en klassiker och ...

Av: Göran af Gröning | Litteraturens porträtt | 09 november, 2015

Sceniska rum: Scener från Odenplan. I samtal med John Jakobsson, konstnär

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär ...

Av: Anders Nilsson | Reportage om scenkonst | 20 juli, 2014

Illustratör: Signe Collmo

Vad är upplysning?

Är arbetare och tänkare synonymer? Var det upplysningsidealet? Tänka för sig själv? Betrodd i sina hållningar; Principfast? Hinner den unge studenten eller äldre professorn tänka för sig själv? Behålla sina ...

Av: Arsho | Essäer om politiken | 09 juli, 2015

Janne Karlssons satyr

Jag heter Janne Karlsson, född 1973 och bosatt i Linköping med mina två söner. Jag är förmodligen Sveriges mest refuserade serietecknare. Möjligen beror detta lite på att jag förmodligen även är sveriges ...

Av: Janne Karlsson | Utopiska geografier | 06 december, 2010

Turism som draglok

Det är lika bra att erkänna från början. Jag är ett turistiskt freak. Det innebär att jag sällan kan resa utan att turism som fenomen spökar i bakgrunden av mina ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 30 juli, 2012

En supernova av ljud

Tidningen Kulturen ger sig ut i den inre rymden och möter ljudpsykonauterna i Vrakets Position. Även om man är helt omgiven av musik kan man ibland känna en saknad. En diffus ...

Av: Peter Sjöblom | Musikens porträtt | 17 februari, 2014

Svenska bilderbokskonstnärer från Adelborg till Adbåge

Barn har en inneboende drivkraft att upptäcka världen. Ordens magi i sagor och berättelser är viktiga för utvecklingen. Olika tider har gett olika svar på frågan vad en barnbok är ...

Av: Lena Månsson | Essäer om konst | 31 juli, 2013

To former for frihet

Dette essayet er om to former for frihet. Den ene beskriver jeg med ‘frihet fra’, mens den andre formen for frihet beskriver jeg med ‘frihet til’. I et stort antall ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 04 juni, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.