Jag ropar

Jag ropar en varm tunga öppnar en sångs tillblivelse Har i vändpunkten ropet som är ett direkt tilltal där randen av fuktighet möter . En tunga söker en mun En blick är funnen I ett stenröse en röst begraven ...

Av: Hebriana Alainentalo | 11 januari, 2007
Utopiska geografier

Den sjuka pojken. Fastlåst i en syn med tungan styv som ett horn.

Kan dikten, som är ett verbalt medium, fånga det väsentliga i en målning, en teckning eller ett fotografi, och därigenom transformera det till text så att läsaren i läsningen upplever ...

Av: Emma Tornborg | 08 oktober, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Maja Stenis 1923-2008

Lustig längtan - en sökares samhällssyn

En gång i tiden var jag också en snäll, liten pojke. Mamma tyckte då att det nog inte var så bra för mig att vid fem års ålder sitta ...

Av: Dr Jan Stenis | 23 mars, 2015
Utopiska geografier

Eugenio Carmi – den pythagoreiske målaren

I dagarna öppnades en utställning med den italienske målaren Eugenio Carmi i Stockholm. Verk av den genuesiske målaren visas på Nobis Hotel vid Norrmalmstorg, och en mindre del på Italienska Kulturinstitutet ...

Av: Guido Zeccola | 29 maj, 2012
Konstens porträtt

Vi köper väl en julvört då!



Linda BönströmNär blev vi så förbannade på högtider? De där som kommer och går, år efter år, som ska delas med nära och kära och bringa glädje och liv även till äldres gömda barnasinnen; när blev det så provocerande? Jag vet inte men näpp! Aldrig igen.

Så bestämmer jag mig redan runt oktober, det kommer inte att bli någon krönika om den förbaskade julefriden, inte en minut kommer jag spendera till någon elegi om året som gått och inte heller någon entusiastisk brygga mot det kommande orkar jag uppbåda. Och varför skulle jag? Spalt efter spalt kommer att gå i tryck, hur många vet jag inte men jag vet då allt att de är mångt fler än nödvändigt. Än önskvärt. Vi kan ju redan konceptet; vi vet redan vad vi ska hålla med om. Vi ska tänka extra på de hemlösa – det är kallt i år. Vi ska ha en vit jul – många stackars ungar till alkisar rövas på självaste barnens högtid. Det är extra svårt för dem som inte har råd med klappar och skinka – man blir mer påmind om att man är fattig på julafton. Men jag vet väl det! Precis som jag vet det de där andra 364 dagarna om året, och saknar man den sociala medvetenheten är man kort och gott dum. Jag har föga tro på någon större uppenbarelse, det finns inte tillräckligt många andar för världens alla Ebenezer Scrooge.

Solidarisk och sällskaplig ska man vara, vilket antagligen är det sista man känner sig badande i sin egen svett, trampande i en kö som inte rör sig för att köpa presenter man inte har råd med till folk som bara borde tycka om en ändå. Pust! Man ska vara konsument också, ännu mer överflödig kunskap. Efter varje julafton lovar vi att till nästa får det inte dra iväg så med inköpen, men högen under granen växer stabilt. Det blir ju trots allt lite tråkigt annars. Dessutom… det ska väl bara vara bra för samhällsekonomin att vi handlar med hopp. Och försök inte! Jag har allt testat de där moraliska feel-good gåvorna också; bidrag och diplom, allt från barnbyar till regnskog. Vi skulle ju använda Mammons guld till goda gärningar men juletid är något av ett undantagstillstånd, tycker Ni inte det?

Så ska det resas. När det ska bege sig i det här landet i decembertid kommer varje vettig människa tänka åtminstone tre gånger att ”nästa år blir det charter”, bort drömmer man sig. Inte på det där sköna dagdrömska viset, åh nej, här handlar det om kraftfulla visioner för att hålla sig själv vid liv. Innan själva avresan har vi självfallet spenderat de tre senaste månaderna med att dividera om vart och när, och biljetterna bokas till samtliga parters förtret två dagar i förväg – om man tillhör den normalbegåvade delen av befolkningen. För sedan finns den där kategorin som tycker det är fullkomligt rimligt att bara dyka upp på tåg och bussar och som inte har några som helst problem att få oss platsreserverade resenärer att falla in i muttrandet.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

De flesta av oss lyckas nog faktiskt med att ha en trevlig jul, det tror jag nog, men samtidigt tror jag att alltfler börjar uppleva den där känslan när man lägger sig på kvällen. Man är utmattad, nästan lite tom känner man sig – även om man är lycklig över att man kunnat ordna det fint för barnen och trots att man till och med gillar sina släktingar. Men ingen fara, begrunda gör man inte länge för juldagen kommer till undsättning. Jag vet fortfarande inte vad som firas men festar det gör vi.

Vi står i kö för att komma in på lokal, vi står i kö för att ta oss ut från samma lokal vi nyss betalat inträdde hos – låt mig inflika att i år stod jag för första gången någonsin faktiskt i kö för att sedan få stå i kö till garderoben! Naturligtvis följs detta av kö till mat och kö till transport.

När fyllan lagts sig har inte det ständiga problemet löst sig mirakulöst – nejdå, ingen vet vad de ska göra på nyårsafton. Fortfarande, trots att vi alla har känt pressen byggas upp är förnekelsen likt en masspsykos. Paralyserade. Det finns förstås några som redan ordnat upp sina planer, dem stirrar vi på, hur bär de sig åt? Ack så försigkomna varelser! Det positiva är att jag tror att vi inte behöver göra löften längre, så har jag tolkat de senaste årens nyårskrönikor. ”Satsa på dig själv” - andan kommer äntligen till något gott, nu behöver vi mest hålla med om att nyårslöften är töntiga, omöjliga och så stressfulla att man är knäckt innan slutet av januari passerat. Bara man lovar att man ska ta hand om sig själv, och bejaka det roliga i livet så är det lugnt! Jo men visst… Champagne, klänning och present till värdparet; man står i kö. Igen. Klockan tolv försöker man tänka att det var värt det hela medan dagen efter känns som ”var det verkligen allt”, nästan lite tom igen – även om man har världens roligaste vänner och trots att man till och med slängde in några löften för att det kändes som en bra idé just då.

Jag tror vi känner oss arga för att vi talar för mycket. Vi läser för mycket om hur vi är samtidigt som det kanske inte är hur vi känner oss, inte på riktigt. Jag menar, klart vi skulle sluta med allt det här som ska leda upp till den ”goda” tiden på året – som egentligen får oss att vilja lägga oss ner och dö - om vi verkligen ville. Klart att det är ett sug, en social flockmentalitet men sanningen är att vi nog låter oss dras med en del också. För visst kom det några bra skivsläpp i år, konsertsommaren i Sverige var extraordinär, händelser i världen fick många av oss att åtminstone tycka något, och trots att såväl sommar som vinter kollektionerna floppade med trist design kommer det alltid nya väskor att se fram emot. Man blir mindre arg och mindre stressad när man tänker så.

Man bygger pepparkakshus, pyntar gran och tittar på fyrverkerier. Köper en limpa julvört. Och skriver krönikor där allt redan är sagt för det hör ju trots allt till.
 

Linda Bönström

 

Ur arkivet

view_module reorder
Foto: Björn Gustavsson

Litauen - en integrerad del av västvärlden

Björn Gustavsson om Litauen, ett nytt, lite exotiskt resmål för många.

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 19 september, 2015

En intervju med Markus Andersson

Konst har alltmer kommit att handla om att provocera, utmana konventioner och tänja på gränserna för det acceptabla. Samtidigt kan man skönja ett växande intresse för figurativt måleri och traditionellt ...

Av: Tobias Ridderstråle | Konstens porträtt | 18 februari, 2013

bild Privat ägo

Jack Vanarsky och den potentiella konstens sällskap

Han arbetade med rörligt, skivade skulpturer och dito ("lamellade") bilder, Jack Vanarsky, den argentinskfödde konstnären (1936-2009) som landade i Paris under upprorens tid 1968 och blev kvar och verksam där ...

Av: Ulf Stenberg | Konstens porträtt | 18 maj, 2016

 Ibsens blick brinner som en eld som bränner oss alla. Inte minst Ibsen. Wikipedia

Att bestiga ett fjäll: Henrik Ibsen (del II)

Henrik Ibsen är en av det moderna dramats mästare och klassiker. Under knappt 15 år av sitt författarskap påverkades han tydligt av romantisk och klassicistisk form, ton och tematik, för ...

Av: Carsten Palmer Schale | Scenkonstens porträtt | 06 juli, 2015

Konkretpoesi til Tidningen Kulturen fra Uwe Max Jensen

  ŠŠŠŠŠŠŠ./Z¯/)                          ŠŠŠŠŠŠ..,/¯../ ŠŠŠŠŠŠ./Š./                        ŠŠŠŠ./Z¯/'Š'/Z¯¯`·z ŠŠŠ./'/Š/Š./ŠŠ./s¯\                          ŠŠ..('(ŠZŠZŠ. ¯~/'Š') ŠŠŠ\ŠŠŠŠŠ..'Š../                          ŠŠŠ."Š\ŠŠŠ. _.·Z ŠŠŠŠ\ŠŠŠŠ..(                          ŠŠŠŠ..\ŠŠŠŠ.\Š    

Av: Uwe Max Jensen | Utopiska geografier | 04 oktober, 2008

Åvald Norén. Texter

Mitt namn är Åvald Norén, 22 år och studerar på Malmö Folkhögskola. Jag har skrivit mycket med inspiration av spoken word och även rapp då jag vill uppnå den typen av ...

Av: Åvald Norén | Utopiska geografier | 17 juni, 2013

Regissör Elisabet Ljungar, Gabriel Souvanen (Jean-Martin Charcot) och Charlotta Larsson (Blanche Wittman) Foto: Göran Jarmar

En annalkande urpremiär: intervju med operaregissören Elisabet Ljungar

Norrlandsoperans uruppförande av den nyskrivna operan ”Blanche och Marie”, tonsatt av Mats Larsson Gothe och regisserad av Elisabet Ljungar, närmar sig. Amanda Lodding ringde upp Elisabet för en pratstund om ...

Av: Amanda Lodding | Musikens porträtt | 24 september, 2014

Ian McEwan: Sweet Tooth

Goda vänner till oss på Nya Zeeland köpte för många år sedan en försvarlig hög tegelstenar i St. Privat, en liten lantlig by i det inre av Frankrike. Fast de ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 20 maj, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.