Nationaldagen – bakgrund och dagsform

Om man idag frågar varför vi firar Sveriges nationaldag den 6 juni kan märkliga svar fås, t.ex.: Har inte det med Vasaloppet att göra? Men förresten, det äger ju rum ...

Av: Kurt Bäckström | 06 juni, 2013
Kulturreportage

Bödelns försvarare. Om Joseph de Maistre

Det finns ingen konservativ tänkare som är så illa ansedd som Joseph de Maistre. För de konservativa som hyser ambitionen att gå upp i den borgerliga strömningen är han ett ...

Av: Anton Stigermark | 10 januari, 2014
Agora - filosofiska essäer

En dikt

Allt som sker mellan punkternaallt som finns orden, meningarna, tilltalen, igenkänningarna.Allt som skänker djupen,allt det som kommer till uttryck,till synlighet & närvaro.Jag befinner mig i Davidstjärnan,den samlar mig intill hjärtat,där ...

Av: Hebriana Alainentalo | 15 september, 2010
Utopiska geografier

Om den aktuelle Hjalmar Söderberg

Vår värld är i grunden ett mysterium. Att människan finns till, att naturen och universum existerar. Vi tränger in i mikrokosmos och ser atomens beståndsdelar vilka beskrivs som vågor och ...

Av: Gunnar Lundin | 19 Maj, 2012
Övriga porträtt

Det syns inte om man inte ser det




Linda BönströmSynen, omsorgen, om de psykiskt sjuka i det här landet har inte direkt varit en framgångssaga men när jag i september får veta genom kvällsnyheterna på teve att fyra personer i ett gruppboende i Göteborg övergivits av vårdare under natten är det inte ens ett nytt lågmärke att prata om. Det är omänskligt. Människor med mycket svåra psykiska problem vårdas av samhället, vi betalar alla för att det ska finnas kompetent och säker vård och omsorg för alla – alltid.

Händelsen i Göteborg, som är lex Sarah anmäld, handlade om bristande kommunikation och stöd för dem som hade nattjouren på detta boende som av säkerhetsskäl inte ska jobba ensamma med patienterna. När vårdaren ändå blev ensam valde denna att gå hem med vad jag känner är en alldeles för bekymmerslös attityd. Men trots att det handlar om detta, så gör det ju faktiskt inte det. Från att inte synas alls har de psykiskt sjuka blivit sådana plattityder.

För många kändes 1990-talets ”lyckopiller” lansering förnedrande. Att antidepressiva läkemedel utökades med nya selektiva serotoninåterupptagshämmare (SSRI) var sannerligen en gåva från högre makter till många sjuka människor, problemet var att gränsdragningen var inte så tydlig när Fontex och Cipramil förskrevs som bäst. Överförskrivningen brännmärkte dem som verkligen behövde läkemedlen. Tio år senare kom termen ”utbränd” och mötte enorm skepticism, arbetsskygg var synonymen som rådde. Men så hände något och helt plötsligt var så gott som varenda människa utbränd. Hela förloppet i modern tid kan inte ses som annat än paradoxalt. Vi började tala om att det finns sjukdomar som inte alltid manifesterar sig på tydliga vis och att de innebär ett stort lidande för många människor, att vara öppen med att ha en psykiatrisk diagnos blev åtminstone en möjlighet. Men vissa dagar undrar jag om vi plötsligt blev så bekväma med tanken på att dessa människor finns, att vi blev så inne i att vara politiskt korrekta mot en utsatt grupp att vi slutade att fråga vad det egentligen är som gör dem till just utsatta människor.

”Psykiatrisk vård – ett steg på vägen” är Socialstyrelsens oberoende, nationella utvärdering för psykvården 2010. Nog för att titeln är käck och så men när jag bekantar mig med materialet som vi brukar säga kan jag konstatera att bättre är trots allt inte bra. ”Bristen på information om psykiatrins processer och resultat, förutom dödlighetsmått, är påtaglig” kan jag läsa däri. Nu skulle man kanske finna tröst i att åtminstone när patienterna är döda så har man en aning om vad som försiggår, men inte ens då är det en tydlig bild. Till exempel kom en ny föreskrift till lex Maria lagen som innebar att alla självmord som inträffar inom en fyra veckors period efter senaste vårdkontakten måste rapporteras. Men eftersom häpnadsväckande 80 % av den psykiatriska öppenvården egentligen utförs av ”andra personalkategorier” vet man inte hur många självmord med psykiatrisk koppling vi talar om men det uppskattas att mörkerantalet skulle vara så högt som 50 %. Bara inom Västra Götalands region uppskattar man att två tredjedelar av psykiatripatienter som lider av depression eller ångest endast behandlas inom primärvården. Vid Sahlgrenska universitetssjukhuset har man sedan i februari i år gjort 65 individuella lex Maria anmälningar. Jag finner att tolv av dessa är psykiatripatienter och åtta av dem lever inte längre vilket är självaste grunden till anmälan om att fel har uppstått i vården. ”Förmodat underrapportering av lex Maria –fall”, skriver Socialstyrelsen.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.


Man fastslår dessutom att det finns en observerad överdödlighet hos psykiatripatienter på grund av att de får sämre somatisk vård; på vanlig svenska betyder det läkare lyssnar inte på knäppisar. Självmord tycks dock gå ner inom alla grupper utom de yngsta och generellt sett så har omhändertagande för självskadebeteende ökat.

De fyra patienterna på det där gruppboendet i Göteborg tillhör egentligen en sällsam grupp – de som får plats. I början på 2010 beräknade man att gällande slutenvårdsplatser fanns 3011 stycken till förfogande för allmänpsykiatrin, det innebär 0,4 vårdplatser per 1000 invånare. Som det ser ut idag har 8 % av psykiatripatienter väntat längre än 90 dagar på besök till vuxenpsyk. Det finns stora variationer gällande hur länge du får vänta och gällande hur länge du får lov att vara kvar beroende på vilket landsting du tillhör. Och det känns bekant.

Bekant på ett fruktansvärt obehagligt sätt. En vän berättade för mig om hur regionala skillnader gällande vården i England blivit så godtycklig att tidningarna börjat kalla hälsosystemet för ett postkodlotteri. Flera av mina bekanta i USA berättar så miserabla erfarenheter av vården att det är obegripligt. En man var tvungen att sluta ta sina mediciner – som gjorde det de skulle – för att han hade inte råd. Jag tror ingen av oss kan ta in hur det måste vara att sluta ta sina mediciner mot psykoser för att de är för dyra. Sist jag hade kontakt med honom hade han legat på sjukhuset i två veckor för han blivit så paranoid och kaotisk att han var farlig för sig själv. Och vi ska inte tillåta oss en sekund att vara självgoda över vårt eget sjukvårdssystem, senaste gången jag hämtade ut mina mediciner så hade de gått upp i pris igen, min morfar får betala dyrt för cellgifterna han behöver; den som inte ser det här, som inte räds det måste leva i samma bekymmerslösa värld som den där vårdaren som lämnade sina patienter åt sitt öde.

Varför är då psykiskt sjuka människor en utsatt grupp i vårt samhälle, vad gör dem speciella om man får lov till att säga så? De är sjuka. Det är svaret.


En fjärde del av vår befolkning kommer någon gång under livet att drabbas av en affektiv sjukdom så som exempelvis depression, för en del kommer inte detta att vara ett kroniskt tillstånd utan de kommer att återhämta sig. Men för många med psykiatriska sjukdomar händer inte detta. Och det handlar för dem i grund och botten inte om att de känner sig ledsna eller att kraven från samhället blivit så hårda att de inte orkar med. Det handlar om riktigt fysiska orsaker, det handlar om en hjärna som inte riktigt förstår sina egna signaler. Varför vet vi fortfarande inte och det är oftast en lång och plågsam process att hitta någon form av läkemedel, behandling och livsstil som gör att man klarar av att leva. En tredje del av alla med en psykiatrisk sjukdom måste, jag betonar måste, använda tre eller fler olika psykofarmaka om man ska gå efter Socialstyrelsens fynd.

Jag blir rent av arg när det inte tycks finnas någon djupare förståelse, eller ens inlevelse, för att detta handlar om just det; att leva. När jag läser en så kallad nyhetskrönika i DN som heter ”En handfull piller för att klara kraven” av Ingrid Hedström så förstår jag inte. Hedström är förtvivlad över att hon känner så många unga kvinnor som äter piller; ”Begåvade, briljanta, beresta, språkkunniga kvinnor som borde ha världen vid sina fötter – och de går på antidepressiva medel”. Detta skriver hon på bemärkelsedagen för den kvinnliga rösträtten och drar någon slutsats till att de ”nya kraven” blir ett psykiatriskt symptom. Och Hedström vet, för hon var psykologpraktikant någon gång på 60-talet.

Att vara utbränd, sönderstressad eller vad vi nu väljer att kalla det är naturligtvis allvarligt. Jag menar ändå att man måste veta att det finns skillnader, nyanser i sjukdomsbilder som inte syns om man inte ser det så att säga. Det duger helt enkelt inte att vi går hem till vår trygga tevesoffa och väljer att tro att de psykiskt sjuka bara behöver komma över sig själva och skärpa till sig. Att vi skulle ha någon som helst rättighet till att abdikera ansvaret för människor som står fallna inför sig själva är en moraliskt korrupt tanke, precis som det är att inte ta på allvar de nyliberala ansträngningarna till att nedmontera sista utposten för ett värdigt leverne.

Det duger inte!

 

Linda Bönström

Ur arkivet

view_module reorder
Celans Geburtshaus in Czernowitz. Foto Wikipedia

Paul Celan - verkligheten och sanningens dubbeltydiga språkbärare

Den tyskspråkige lyrikern Paul Celan (1920-1970) framstår idag som en av vårt förra sekels stora modernister. Med sina rötter i den judiska mystiken tolkar hans poesi 1900-talsmänniskans hemlöshet och längtan ...

Av: Linda Johansson | Litteraturens porträtt | 26 april, 2015

Det namnlösa är himmelens och jordens begynnelse. Om Taoismen

Taoismen är en gammal kinesisk filosofi i likhet med konfucianismen. Trots stora skillnader har de sin gemensamma källa i en äldre förklaringsmodell för den verklighet som ligger bortom våra sinnesupplevelser ...

Av: Lena Månsson | Essäer om religionen | 07 oktober, 2010

Västerngenrens reformer och möjligheter – 1950-1990. Del 2

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Fredrik Stomberg | Essäer om film | 02 juli, 2013

Tjugotalets New York: smuggelsprit på speak-easies

”Kräftor kräva dessa drycker” stod det med en fyndig allitteration på en affisch där en barsk Albert Engström gav sig in i kampanjen kring ett rusdrycksförbud i Sverige 1922. Som ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer | 27 april, 2013

Hayao Kawai. Berättelser om drömmen i Japan

Hayao Kawai (1928–2007) heter en mycket känd psykolog och filosof från Japan. Kaway var jungian och tillämpade Carl Gustaf Jungs metoder och teorier och förvandlade dem till någonting helt unikt och ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om religionen | 31 mars, 2017

Tala med Johan Hammarström!

Med en dig hållen beskrivning av ett "revbensskåpet" (när de behövdes vid introduktioner,) sin ledsagare, åt vilken dikts pluggades in i hållbart formrymsbotten för den tunne, gjort efter den som ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 16 september, 2013

Dorinel Marc – att vara konstnär är att ta vara på sitt handikapp

 TEMA KONSTDoriel Marc. Foto: Niels Hebert”Vem är sjukast i huvudet spanjorskan som pissade på golvet helt öppet, Dorinel Marc som smakade på urinen och bjöd ut till andra att smaka ...

Av: Tidningen Kulturen | Konstens porträtt | 17 mars, 2008

Magnus Göransson

Idioten parkerar sin bil

Inget utökat forskningsstöd till den idiot som misslyckas med att parkera sin bil.

Av: Magnus Göransson | Gästkrönikör | 16 april, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts