Heteronormens paradis

Den 8 april 2006 gjorde sig den jamaicanska dagstidningenSunday Herald's skyldig till hets mot folkgrupp med löpsedeln:"No homos!" Uppmaningen följdes upp av en ingående artikel i vilken dåvarande oppositionsledaren Bruce Golding ...

Av: Klas Lundström | 17 februari, 2010
Reportage om politik & samhälle

Hatet är vår hemlighet. Skriva är politik. Om Lundberg & Enander. Hat &…

Kristian Lundberg och Crister Enander är två författare som tagit på sig ett grannlaga uppdrag i sitt skrivande, att använda sin förmåga att berätta för att visa på en sida ...

Av: Benny Holmberg | 05 mars, 2013
Essäer om litteratur & böcker

Åskådandets ros

Om vi verkligen tänkte oss döden som utplåning, som tillståndet efter utplåningen, då vore de döda inte möjliga att tilltala. Ett intet bör rimligtvis inte skilja sig från ett annat ...

Av: Thomas Sjösvärd | 22 december, 2009
Essäer om litteratur & böcker

Sekelskiftet 1900 – Konst, design och protest

Musée d’Orsay i Paris har i år lockat besökare från världens alla hörn som velat bekanta sig med konstnärers estetiska grundsyn. I utställningen ”Beauté, morale et volupté dans l’Angleterre d’Oscar ...

Av: Eva-Karin Josefson | 23 augusti, 2012
Essäer om konst

Det syns inte om man inte ser det




Linda BönströmSynen, omsorgen, om de psykiskt sjuka i det här landet har inte direkt varit en framgångssaga men när jag i september får veta genom kvällsnyheterna på teve att fyra personer i ett gruppboende i Göteborg övergivits av vårdare under natten är det inte ens ett nytt lågmärke att prata om. Det är omänskligt. Människor med mycket svåra psykiska problem vårdas av samhället, vi betalar alla för att det ska finnas kompetent och säker vård och omsorg för alla – alltid.

Händelsen i Göteborg, som är lex Sarah anmäld, handlade om bristande kommunikation och stöd för dem som hade nattjouren på detta boende som av säkerhetsskäl inte ska jobba ensamma med patienterna. När vårdaren ändå blev ensam valde denna att gå hem med vad jag känner är en alldeles för bekymmerslös attityd. Men trots att det handlar om detta, så gör det ju faktiskt inte det. Från att inte synas alls har de psykiskt sjuka blivit sådana plattityder.

För många kändes 1990-talets ”lyckopiller” lansering förnedrande. Att antidepressiva läkemedel utökades med nya selektiva serotoninåterupptagshämmare (SSRI) var sannerligen en gåva från högre makter till många sjuka människor, problemet var att gränsdragningen var inte så tydlig när Fontex och Cipramil förskrevs som bäst. Överförskrivningen brännmärkte dem som verkligen behövde läkemedlen. Tio år senare kom termen ”utbränd” och mötte enorm skepticism, arbetsskygg var synonymen som rådde. Men så hände något och helt plötsligt var så gott som varenda människa utbränd. Hela förloppet i modern tid kan inte ses som annat än paradoxalt. Vi började tala om att det finns sjukdomar som inte alltid manifesterar sig på tydliga vis och att de innebär ett stort lidande för många människor, att vara öppen med att ha en psykiatrisk diagnos blev åtminstone en möjlighet. Men vissa dagar undrar jag om vi plötsligt blev så bekväma med tanken på att dessa människor finns, att vi blev så inne i att vara politiskt korrekta mot en utsatt grupp att vi slutade att fråga vad det egentligen är som gör dem till just utsatta människor.

”Psykiatrisk vård – ett steg på vägen” är Socialstyrelsens oberoende, nationella utvärdering för psykvården 2010. Nog för att titeln är käck och så men när jag bekantar mig med materialet som vi brukar säga kan jag konstatera att bättre är trots allt inte bra. ”Bristen på information om psykiatrins processer och resultat, förutom dödlighetsmått, är påtaglig” kan jag läsa däri. Nu skulle man kanske finna tröst i att åtminstone när patienterna är döda så har man en aning om vad som försiggår, men inte ens då är det en tydlig bild. Till exempel kom en ny föreskrift till lex Maria lagen som innebar att alla självmord som inträffar inom en fyra veckors period efter senaste vårdkontakten måste rapporteras. Men eftersom häpnadsväckande 80 % av den psykiatriska öppenvården egentligen utförs av ”andra personalkategorier” vet man inte hur många självmord med psykiatrisk koppling vi talar om men det uppskattas att mörkerantalet skulle vara så högt som 50 %. Bara inom Västra Götalands region uppskattar man att två tredjedelar av psykiatripatienter som lider av depression eller ångest endast behandlas inom primärvården. Vid Sahlgrenska universitetssjukhuset har man sedan i februari i år gjort 65 individuella lex Maria anmälningar. Jag finner att tolv av dessa är psykiatripatienter och åtta av dem lever inte längre vilket är självaste grunden till anmälan om att fel har uppstått i vården. ”Förmodat underrapportering av lex Maria –fall”, skriver Socialstyrelsen.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.


Man fastslår dessutom att det finns en observerad överdödlighet hos psykiatripatienter på grund av att de får sämre somatisk vård; på vanlig svenska betyder det läkare lyssnar inte på knäppisar. Självmord tycks dock gå ner inom alla grupper utom de yngsta och generellt sett så har omhändertagande för självskadebeteende ökat.

De fyra patienterna på det där gruppboendet i Göteborg tillhör egentligen en sällsam grupp – de som får plats. I början på 2010 beräknade man att gällande slutenvårdsplatser fanns 3011 stycken till förfogande för allmänpsykiatrin, det innebär 0,4 vårdplatser per 1000 invånare. Som det ser ut idag har 8 % av psykiatripatienter väntat längre än 90 dagar på besök till vuxenpsyk. Det finns stora variationer gällande hur länge du får vänta och gällande hur länge du får lov att vara kvar beroende på vilket landsting du tillhör. Och det känns bekant.

Bekant på ett fruktansvärt obehagligt sätt. En vän berättade för mig om hur regionala skillnader gällande vården i England blivit så godtycklig att tidningarna börjat kalla hälsosystemet för ett postkodlotteri. Flera av mina bekanta i USA berättar så miserabla erfarenheter av vården att det är obegripligt. En man var tvungen att sluta ta sina mediciner – som gjorde det de skulle – för att han hade inte råd. Jag tror ingen av oss kan ta in hur det måste vara att sluta ta sina mediciner mot psykoser för att de är för dyra. Sist jag hade kontakt med honom hade han legat på sjukhuset i två veckor för han blivit så paranoid och kaotisk att han var farlig för sig själv. Och vi ska inte tillåta oss en sekund att vara självgoda över vårt eget sjukvårdssystem, senaste gången jag hämtade ut mina mediciner så hade de gått upp i pris igen, min morfar får betala dyrt för cellgifterna han behöver; den som inte ser det här, som inte räds det måste leva i samma bekymmerslösa värld som den där vårdaren som lämnade sina patienter åt sitt öde.

Varför är då psykiskt sjuka människor en utsatt grupp i vårt samhälle, vad gör dem speciella om man får lov till att säga så? De är sjuka. Det är svaret.


En fjärde del av vår befolkning kommer någon gång under livet att drabbas av en affektiv sjukdom så som exempelvis depression, för en del kommer inte detta att vara ett kroniskt tillstånd utan de kommer att återhämta sig. Men för många med psykiatriska sjukdomar händer inte detta. Och det handlar för dem i grund och botten inte om att de känner sig ledsna eller att kraven från samhället blivit så hårda att de inte orkar med. Det handlar om riktigt fysiska orsaker, det handlar om en hjärna som inte riktigt förstår sina egna signaler. Varför vet vi fortfarande inte och det är oftast en lång och plågsam process att hitta någon form av läkemedel, behandling och livsstil som gör att man klarar av att leva. En tredje del av alla med en psykiatrisk sjukdom måste, jag betonar måste, använda tre eller fler olika psykofarmaka om man ska gå efter Socialstyrelsens fynd.

Jag blir rent av arg när det inte tycks finnas någon djupare förståelse, eller ens inlevelse, för att detta handlar om just det; att leva. När jag läser en så kallad nyhetskrönika i DN som heter ”En handfull piller för att klara kraven” av Ingrid Hedström så förstår jag inte. Hedström är förtvivlad över att hon känner så många unga kvinnor som äter piller; ”Begåvade, briljanta, beresta, språkkunniga kvinnor som borde ha världen vid sina fötter – och de går på antidepressiva medel”. Detta skriver hon på bemärkelsedagen för den kvinnliga rösträtten och drar någon slutsats till att de ”nya kraven” blir ett psykiatriskt symptom. Och Hedström vet, för hon var psykologpraktikant någon gång på 60-talet.

Att vara utbränd, sönderstressad eller vad vi nu väljer att kalla det är naturligtvis allvarligt. Jag menar ändå att man måste veta att det finns skillnader, nyanser i sjukdomsbilder som inte syns om man inte ser det så att säga. Det duger helt enkelt inte att vi går hem till vår trygga tevesoffa och väljer att tro att de psykiskt sjuka bara behöver komma över sig själva och skärpa till sig. Att vi skulle ha någon som helst rättighet till att abdikera ansvaret för människor som står fallna inför sig själva är en moraliskt korrupt tanke, precis som det är att inte ta på allvar de nyliberala ansträngningarna till att nedmontera sista utposten för ett värdigt leverne.

Det duger inte!

 

Linda Bönström

Ur arkivet

view_module reorder

Zonen mellan verklighet och verklighet

Under större delen av 2000-talets första årtionde publicerades en liten tidskrift i A5-format som kom fyra gånger om året. Den hette Mitrania och trots det obetydliga formatet var Mitrania en ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 16 mars, 2012

Homo sacer hemlös. Storstadens muselmaner

Låt det stå klart från början: de muselmaner som figurerar i underrubriken har inget gemensamt med vare sig islam eller muslimer. Muselmanerna och muslimerna är skilda storheter. Deras egna kamrater ...

Av: Ákos Szilágyi | Essäer om samhället | 20 januari, 2014

Regissör Elisabet Ljungar, Gabriel Souvanen (Jean-Martin Charcot) och Charlotta Larsson (Blanche Wittman) Foto: Göran Jarmar

En annalkande urpremiär: intervju med operaregissören Elisabet Ljungar

Norrlandsoperans uruppförande av den nyskrivna operan ”Blanche och Marie”, tonsatt av Mats Larsson Gothe och regisserad av Elisabet Ljungar, närmar sig. Amanda Lodding ringde upp Elisabet för en pratstund om ...

Av: Amanda Lodding | Musikens porträtt | 24 september, 2014

Festivalsommaren 2009, del 4; Skägg, monotoni och klassiker

"I was crawling through a festival way out west" Orden är Joe Strummers och är bland de sista han sjöng. En fantastisk låt, men ingen framtidsspådom. Vill du se folk som ...

Av: Rasmus Thedin | Kulturreportage | 24 augusti, 2009

Svensk sextiotalskonst i nytt ljus

A History of Irritated Material – Psychedelic Concepts in Neo-Avant-Garde Art. Lars Bang Larsen (Köpenhamns universitet)  Hösten 2011 disputerade konsthistorikern Lars Bang Larsen med sin avhandling A History of Irritated Material – Psychedelic ...

Av: Henrik Dahl | Essäer om konst | 28 Maj, 2012

Ursus arctos

Bharata

I begynnelsen fanns ingen distinktion mellan växter, ting, djur, människor, gudar. För den arkaiska eller primitiva människan, som inte hade börjat ge sakerna ett namn, var allt förenat i en och ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om religionen | 19 Maj, 2017

47. Lina, Tobbe och Nils-August

”Och sedan fanns det en stor scen och mitt på den stod en stor balustrad. Den ledde upp till en hög och utsvängd trappa, ungefär som i en gammal sång- ...

Av: Lina, Tobbe och Nils-August | Lund har allt utom vatten | 16 november, 2012

Nyårsdagen 2007

Nyårsdagen 2007 Första januari 2007 – när jag hör om stormvarning klass tre beslutar jag mig för att åka tåg till Malmö och fotografera. Tar med min gamla Canonkamera, som jag ...

Av: Jenny Nilsson | Bildreportage | 01 februari, 2007

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.