Hafez grav i  Shiraz

Minnen av Usama

"För att kunna älska en människa måste den människan hålla sig gömd - så fort den visar sitt ansikte är det slut med kärleken.” - Ivan Karamazov

Av: Nikanor Teratologen | 12 mars, 2017
Teratologisk sondering

Lux aeterna

Dödens kalla hand berörde mig   Hans finger träffade mitt öga   Att inte längre se den tanken tröstar föga berör den dig?

Av: Oliver Parland | 31 maj, 2010
Utopiska geografier

Hemma hos Brita Johansson - ljungen frodas och trivs! Foto Brita Johansson

Odla ljung - Spännande kulturhistoria och handfasta trädgårdstips!

- Ljung passar bra för dekoration både ute och inne och används ofta av florister utomlands. Vit ljung blandas i England in i brudbuketter, eftersom den anses bringa tur. I ...

Av: Belinda Graham | 10 december, 2017
Kulturreportage

Eternal September och andra memes i konsten

När Cecilia Giménez i bästa välmening gav sig på att försöka restaurera 1800-tals målaren Elías García Martinez fresk av Jesus som höll på att förfalla i den lilla spanska kyrkan ...

Av: Mathias Jansson | 03 september, 2014
Essäer om konst

Det syns inte om man inte ser det




Linda BönströmSynen, omsorgen, om de psykiskt sjuka i det här landet har inte direkt varit en framgångssaga men när jag i september får veta genom kvällsnyheterna på teve att fyra personer i ett gruppboende i Göteborg övergivits av vårdare under natten är det inte ens ett nytt lågmärke att prata om. Det är omänskligt. Människor med mycket svåra psykiska problem vårdas av samhället, vi betalar alla för att det ska finnas kompetent och säker vård och omsorg för alla – alltid.

Händelsen i Göteborg, som är lex Sarah anmäld, handlade om bristande kommunikation och stöd för dem som hade nattjouren på detta boende som av säkerhetsskäl inte ska jobba ensamma med patienterna. När vårdaren ändå blev ensam valde denna att gå hem med vad jag känner är en alldeles för bekymmerslös attityd. Men trots att det handlar om detta, så gör det ju faktiskt inte det. Från att inte synas alls har de psykiskt sjuka blivit sådana plattityder.

För många kändes 1990-talets ”lyckopiller” lansering förnedrande. Att antidepressiva läkemedel utökades med nya selektiva serotoninåterupptagshämmare (SSRI) var sannerligen en gåva från högre makter till många sjuka människor, problemet var att gränsdragningen var inte så tydlig när Fontex och Cipramil förskrevs som bäst. Överförskrivningen brännmärkte dem som verkligen behövde läkemedlen. Tio år senare kom termen ”utbränd” och mötte enorm skepticism, arbetsskygg var synonymen som rådde. Men så hände något och helt plötsligt var så gott som varenda människa utbränd. Hela förloppet i modern tid kan inte ses som annat än paradoxalt. Vi började tala om att det finns sjukdomar som inte alltid manifesterar sig på tydliga vis och att de innebär ett stort lidande för många människor, att vara öppen med att ha en psykiatrisk diagnos blev åtminstone en möjlighet. Men vissa dagar undrar jag om vi plötsligt blev så bekväma med tanken på att dessa människor finns, att vi blev så inne i att vara politiskt korrekta mot en utsatt grupp att vi slutade att fråga vad det egentligen är som gör dem till just utsatta människor.

”Psykiatrisk vård – ett steg på vägen” är Socialstyrelsens oberoende, nationella utvärdering för psykvården 2010. Nog för att titeln är käck och så men när jag bekantar mig med materialet som vi brukar säga kan jag konstatera att bättre är trots allt inte bra. ”Bristen på information om psykiatrins processer och resultat, förutom dödlighetsmått, är påtaglig” kan jag läsa däri. Nu skulle man kanske finna tröst i att åtminstone när patienterna är döda så har man en aning om vad som försiggår, men inte ens då är det en tydlig bild. Till exempel kom en ny föreskrift till lex Maria lagen som innebar att alla självmord som inträffar inom en fyra veckors period efter senaste vårdkontakten måste rapporteras. Men eftersom häpnadsväckande 80 % av den psykiatriska öppenvården egentligen utförs av ”andra personalkategorier” vet man inte hur många självmord med psykiatrisk koppling vi talar om men det uppskattas att mörkerantalet skulle vara så högt som 50 %. Bara inom Västra Götalands region uppskattar man att två tredjedelar av psykiatripatienter som lider av depression eller ångest endast behandlas inom primärvården. Vid Sahlgrenska universitetssjukhuset har man sedan i februari i år gjort 65 individuella lex Maria anmälningar. Jag finner att tolv av dessa är psykiatripatienter och åtta av dem lever inte längre vilket är självaste grunden till anmälan om att fel har uppstått i vården. ”Förmodat underrapportering av lex Maria –fall”, skriver Socialstyrelsen.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.


Man fastslår dessutom att det finns en observerad överdödlighet hos psykiatripatienter på grund av att de får sämre somatisk vård; på vanlig svenska betyder det läkare lyssnar inte på knäppisar. Självmord tycks dock gå ner inom alla grupper utom de yngsta och generellt sett så har omhändertagande för självskadebeteende ökat.

De fyra patienterna på det där gruppboendet i Göteborg tillhör egentligen en sällsam grupp – de som får plats. I början på 2010 beräknade man att gällande slutenvårdsplatser fanns 3011 stycken till förfogande för allmänpsykiatrin, det innebär 0,4 vårdplatser per 1000 invånare. Som det ser ut idag har 8 % av psykiatripatienter väntat längre än 90 dagar på besök till vuxenpsyk. Det finns stora variationer gällande hur länge du får vänta och gällande hur länge du får lov att vara kvar beroende på vilket landsting du tillhör. Och det känns bekant.

Bekant på ett fruktansvärt obehagligt sätt. En vän berättade för mig om hur regionala skillnader gällande vården i England blivit så godtycklig att tidningarna börjat kalla hälsosystemet för ett postkodlotteri. Flera av mina bekanta i USA berättar så miserabla erfarenheter av vården att det är obegripligt. En man var tvungen att sluta ta sina mediciner – som gjorde det de skulle – för att han hade inte råd. Jag tror ingen av oss kan ta in hur det måste vara att sluta ta sina mediciner mot psykoser för att de är för dyra. Sist jag hade kontakt med honom hade han legat på sjukhuset i två veckor för han blivit så paranoid och kaotisk att han var farlig för sig själv. Och vi ska inte tillåta oss en sekund att vara självgoda över vårt eget sjukvårdssystem, senaste gången jag hämtade ut mina mediciner så hade de gått upp i pris igen, min morfar får betala dyrt för cellgifterna han behöver; den som inte ser det här, som inte räds det måste leva i samma bekymmerslösa värld som den där vårdaren som lämnade sina patienter åt sitt öde.

Varför är då psykiskt sjuka människor en utsatt grupp i vårt samhälle, vad gör dem speciella om man får lov till att säga så? De är sjuka. Det är svaret.


En fjärde del av vår befolkning kommer någon gång under livet att drabbas av en affektiv sjukdom så som exempelvis depression, för en del kommer inte detta att vara ett kroniskt tillstånd utan de kommer att återhämta sig. Men för många med psykiatriska sjukdomar händer inte detta. Och det handlar för dem i grund och botten inte om att de känner sig ledsna eller att kraven från samhället blivit så hårda att de inte orkar med. Det handlar om riktigt fysiska orsaker, det handlar om en hjärna som inte riktigt förstår sina egna signaler. Varför vet vi fortfarande inte och det är oftast en lång och plågsam process att hitta någon form av läkemedel, behandling och livsstil som gör att man klarar av att leva. En tredje del av alla med en psykiatrisk sjukdom måste, jag betonar måste, använda tre eller fler olika psykofarmaka om man ska gå efter Socialstyrelsens fynd.

Jag blir rent av arg när det inte tycks finnas någon djupare förståelse, eller ens inlevelse, för att detta handlar om just det; att leva. När jag läser en så kallad nyhetskrönika i DN som heter ”En handfull piller för att klara kraven” av Ingrid Hedström så förstår jag inte. Hedström är förtvivlad över att hon känner så många unga kvinnor som äter piller; ”Begåvade, briljanta, beresta, språkkunniga kvinnor som borde ha världen vid sina fötter – och de går på antidepressiva medel”. Detta skriver hon på bemärkelsedagen för den kvinnliga rösträtten och drar någon slutsats till att de ”nya kraven” blir ett psykiatriskt symptom. Och Hedström vet, för hon var psykologpraktikant någon gång på 60-talet.

Att vara utbränd, sönderstressad eller vad vi nu väljer att kalla det är naturligtvis allvarligt. Jag menar ändå att man måste veta att det finns skillnader, nyanser i sjukdomsbilder som inte syns om man inte ser det så att säga. Det duger helt enkelt inte att vi går hem till vår trygga tevesoffa och väljer att tro att de psykiskt sjuka bara behöver komma över sig själva och skärpa till sig. Att vi skulle ha någon som helst rättighet till att abdikera ansvaret för människor som står fallna inför sig själva är en moraliskt korrupt tanke, precis som det är att inte ta på allvar de nyliberala ansträngningarna till att nedmontera sista utposten för ett värdigt leverne.

Det duger inte!

 

Linda Bönström

Ur arkivet

view_module reorder

Om hälsodrycken rödvin och om monopoljätten Systembolagets pågående moralkampanj riktad mot sina egna…

Jag har väldigt svårt för Systembolagets reklamsnuttar i kommers-kanalerna. Falsk och präktig och sprängfylld med dubbelmoral och ett av staten och kapitalet godkänt förhärligande av monopolet som lösningen på våra ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 31 december, 2013

Författaren och vänstertwitterpöbeln

Författaren satt i aftonsolskenet och läppjade på ett glas portvin. Han hade vant till sig med det på sista tiden, då cognacen bet för mycket på honom – alltför mycket ...

Av: Simon O. Pettersson | Utopiska geografier | 18 augusti, 2014

Konventionalitet är inte moral. Om Charlotte Brontës Jane Eyre

De senaste 100 åren har berättelsen om Jane Eyre, denna brittiska Askunge med Pippi Långstrump-tendenser, filmatiserats över tjugo gånger. Nu senast som amerikansk storsatsning med Mia Wasikovska, ett stjärnskott som ...

Av: Matilda Amundsen Bergström | Essäer om litteratur & böcker | 12 oktober, 2011

Från Friskatorpet: Invånare och gäster. En bildkrönika

Som komplement till det skrivna språket tar jag hjälp av bildspråket. De flyger, springer, rullar sig, smyger, flaxar, hoppar och kryper. Jag följer efter med kameran och förevigar deras rörelser ...

Av: Emma Ehrlekrona | Gästkrönikör | 02 september, 2010

Avtäckandet

Det tillstånd av förhöjd verklighetskänsla som kan uppnås genom att man, i ensamhet och företrädesvis under en längre tid, tillåter sig att till fullo ge sig hän åt tillvaron i ...

Av: Mattias Lundmark | Agora - filosofiska essäer | 02 oktober, 2013

Idumea Vedamsson

Tidens flod

I The river of time berättar Igor Novikov om vad man trott och tror om tiden. Novikov är verksam som astrofysiker vid Köpenhamns universitet och har ägnat sig åt ...

Av: Idumea Vedamsson | Gästkrönikör | 06 juni, 2017

Franz Kafka. Foto: Wikipedia

Tre dikter av Franz Kafka

Erik Carlquist föreslår tre dikter av Franz Kafka tagna från brev han skrev.

Av: Erik Carlquist | Gästkrönikör | 11 augusti, 2015

En kulturgärning att minnas

På 1980-talet bor jag i Olseröd, en by norr om Österlen. Min granne Gunnar, f d lantbrukare, är en lång man i 70-årsåldern med engagemang och många synpunkter. En ...

Av: Brigitte Strand | Gästkrönikör | 13 juli, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts