Arne Sucksdorff

Ett stort äventyr med en stor filmare!

Vilken var den förste svensk som belönades med en Oscar? Rätt svar på denna TP fråga är inte Ingmar Bergman. Rätt svar är Arne Sucksdorff. För första gången går det ...

Av: Belinda Graham | 22 april, 2017
Filmens porträtt

Hermann Hesse

Hermann Hesses klassiker: Narziss och Goldmund

I Klas Östergrens nya roman I en skog av Sumak finns en parafras på kastanjeträdet i Herman Hesses roman Narziss och Goldmund. Precis som Östergrens roman som gått som följetong ...

Av: Ulf Nygren | 27 augusti, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Bland alla dessa nya deckardrottningar och kriminalkungar.

Det är tur att man kan simma. Annars hade jag för längesedan dränkts av den svenska deckarvågen som vuxit sig stor och blivit till ett eget litet innanhav. Idag, fyrtiofem ...

Av: Crister Enander | 31 Maj, 2011
Crister Enander

Metaltown 2013 – en nära-döden-upplevelse?

Årets Metaltownfestival bjöd på allt man kan önska sig av en festival: Bra musik, sol, glada festivalbesökare och god mat! I detta festivalreportage beskriver Linda Olsson varför Metaltown är en ...

Av: Linda Olsson | 03 augusti, 2013
Essäer om musik

Och att lyckas smakar honung



Mognadsexamen. Så kallades det fram till slutet av sextiotalet, sedan blev det studentexamen och nu – Linda Bönström fyrtio år senare – har Centerpartiet tänkt till. Den samtida skolan ska räddas med hjälp av revolutionärt analyserande, spänningen är fantastisk, vad är nu den nya utbildningspolitiken? ”Vi gör som då, fast nu.”

Det borde ha varit stort antiklimax när Ulrika Carlsson (C), utbildningspolitisk talesperson, förklarade för oss mindre vetande att problemen i skolan så som betygsinflation och minskad likvärdighet beror på att ”styrsystemen inte fungerar”. Att utbildningsminister Jan Björklund (FP) skulle fästa sig vid det här förslaget som en post it var föga förvånande, men resten då? Hur tänkte vi väljare när floskler som ”styrsystem” kändes bra i magen, borde vi inte ha varit något misstänksamma inför att återanvända en plan som vi tidigare kasserat med största sannolikhet av någon anledning? Jag menar, bara för att man skriver ordet ”modern” framför studentexamen så betyder det verkligen inte att det är så.

Varför dog inte den här tanken så fort den nått tidningsställen? För att den svenska utbildningspolitiken har havererat och undantagstillstånd tycks ha tillträtt, det flyger tända dynamitgubbar hej vilt eftersom ingen idé behöver förankras i något. Det handlar inte om genomtänkta förslag utan helt enkelt om att ha flest av dem, som att gardera sig. Det finns en naivitet som gör att förslag som den nya studentexamen inte granskas särskilt väl, och det är för att de allra flesta av oss vill göra gott. Vi vill att skolan ska vara viktig och vi vill ha ordning. Centerpartiets förslag är ett sådant som tilltalar för det låter som trygghet, trygghet i en värld vi vuxna tycks ha tappat kontrollen över fullständigt. Det är bara att inse att skolan idag är det yttersta beviset på hur vi misslyckats med att ta ansvar, med att följa igenom och framför allt med att ta oss tid för barnen vi faktiskt har en skyldighet inför att se till att de får det allra bästa möjligt. Vi har ställt till det rejält och nu försöker vi att lösa det i panik. Och det blir inte bra.

Jag funderar på varför jag reagerar så starkt, jag är själv en av dem som kraftigt uttryckt mitt missnöje med den låga kunskapsnivå unga människor har, även hos dem som faktiskt lämnar sin gymnasieutbildning med hyfsade betyg. Jag tycker att skolan ska vara hård, vi har en mycket lång tradition av att skapa akademiker som utmärker sig, vi har en grundlagd tilltro till att utbildning är något bra för människor, att det öppnar dörrar och skapar en bättre självkänsla. Och det är då jag måste stå tillbaka och jämföra vad vi tycker med vad som faktiskt är. Vi har ju fullständigt tappat relationen till verkligheten. Vi har förblindats till en uppfattning som egentligen säger att utbildning är något större än lärande. Att betyg är mer eftersträvansvärd än faktiskt kunskap.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

En anledning till detta som inte går att förneka är att idag har utbildningspolitik sammanbundits på ett sätt aldrig tidigare skådats i Sverige med arbetsmarknadspolitiken. De två brukar gå hand i hand men nu ska vi förstå att utbildning inte är något för sig, utan för att stå till förfogande för en annan havererad politik; det ska skapas arbetare och det fort.

Vi är så rädda att vi liksom hoppar på vartenda tänkbart botemedel som innehåller någon typ av ”hårda tag” och jag kan inte se hur rigorösa förändringar löser något som jag menar egentligen handlar om statiska förhållanden. Hur kan dekouragera de som redan tycker att skolan är helvetet på jorden hjälpa någon? Saken är ju att de som redan klarar skolan kommer självklart även att klara en sådan här förändring. De kommer att klara att skriva sina slutprov. Problemet är att skolan är för alla, inte bara för dem som kan. Det är i mitt tycke mycket retroaktivt att sträva efter större prov i en tid när vi ser att både grundskolan och gymnasieskolan inte ens klarar av att ge ungdomar basala kunskaper i svenska. Vi hör hela tiden rapporter och utredningar och gud vet hur mycket dokumentation som faktiskt finns som beskriver hur barns och ungas svårigheter att tillgodogöra sig grundämnen inte upptäcks, eller snarare inte åtgärdas, innan de helt plötsligt inte klarar att gå ur nian eller för den delen sista året på gymnasiet för att ingen har brytt sig om att det finns ett obehagligt problem. De har inga färdigheter för det som de förväntas att kunna, det är som att man spenderar pengar ända fram tills sista utposten och då är det plötsligt som att få ett bankutdrag; slut på kontot.

”Ja men vad ska vi göra då” är frågan jag får och jag brukar svara att det vet jag inte. Plötsligt bevisar det att jag måste ha fel och exempelvis Centerpartiet eller Folkpartiet rätt, återigen är det som att en dålig idé ska vara bättre än att vänta och tänka ut en som är bra. Det är inte ens märkligt i stunden för vi är indoktrinerade i katastrofs kulturen, röstberättigade människor är alltid mer eftertraktade om de köpt in i den. Självklart måste vi lösa det men vi får inte bete oss som att det bara är vi, vuxna eller politiker som påverkas av hur vi pratar om situationen. Det är som det gamla ordspråket att små koppar har också öronen aldrig har uttalats. Rent av narcissistiskt är det med det här förstå-sig-på pratet när man tycks vara helt ovetande, eller kanske opåverkad, inför de cyniskt dubbla budskap vi förmedlar när vi –ibland med viss finess – men ändå detsamma säger; ni är dumma. Så lätt är det. Varenda unge, särskilt dem som inte integreras eller utvecklas särskilt bra i skolan, omvandlar detta politiska och pedagogiska misslyckande till en förstärkning av att de är hopplösa. Och som att inte det räckte får vi inte tro att det inte verkar lite som en bluff när man säger att bra betyg betyder detsamma som jobb – jobb som inte finns. Om vi inte kan förstå att den bästa motivationen till att anstränga sig i skolan egentligen tycks ge ett knapert resultat i deras framtid, att det kanske verkar något meningslöst att ens försöka när de antagligen redan drabbats av arbetslöshet inom den egna familjen eller hela tiden matas med den här negativa ekonomiska utvecklingen alltfler av oss lider av, om vi inte förstår att detta spelar roll för de undermåliga prestationer vi ser i skolan – ja, då är det ju vi som är dumma. Vi måste kunna prata med nyanser och kritiskt reflektera över vad vi säger. Ytterst måste vi, särskilt sådana som mig själv som lägger stora krav på att utbildning ska resultera i ren kunskapsmässig bredd, våga se till att världen är inte som den var. Det är inte bara formen för skolan som står inför nya utmaningar, det är också kunskapen.

En vän berättar att i Sydkorea är studenterna förstklassiga på att prestera inom läsning och matematik, fantastiskt. De ska tydligen studera fjorton timmar om dagen och samtidigt tävla med varandra. De flesta av oss tänker spontant att det är ju inte klokt, men samtidigt är det en utveckling som vi egentligen anammar i Sverige också. Många unga människor befinner sig faktiskt i skolan mellan klockan åtta till klockan fyra, det är en hel arbetsdag och då pratar jag inte ens om gymnasieungdomar utan om barn i grundskolan. Sedan är det läxor på det, läxor som jag i alla fall kan reagera över att många gånger tycks de ges i någon ”bara för att” anda. Det är som min vän säger; hur ska detta kunna vårda en människas önskan att lära, på vilket vis ska det här få barn att känna att de är duktiga, att de gör framsteg värd att vara stolt över. Den där självkänslan som ska komma ifrån att ha en god dos allmänbildning, att kunna veta vad som händer runt omkring en – att kunna delta i samhället - verkar vara viktigare på papper än att implementera.

När jag gick i grundskolan fanns inga ord som ”betygsinflation”, åtminstone inte som vi visste, precis som vi inte visste att det fanns risker för att många av oss inte skulle kunna få någon fast anställning. Naturligtvis var det en aningslös tillvaro på det viset, men jag tror ändå att det tjänade oss gott. Idag säger vi till unga i samma ålder som jag var då, att valen du gör nu är avgörande. För allt. Och för dem som inte riktigt är redo, hur man nu någonsin skulle kunna bli det, hamnar bakom innan det hela ens börjat. Deras utbildning handlar egentligen bara om att komma ikapp, inte att komma längre.

Jag kanske inte kan säga vad den otroliga lösningen ska vara på de problem vi har i skolan, och många problem är det. Men jag kan säga vad jag redan nu ser som problematiskt med en ny form av studentexamen så som det har presenterats hittills.

Ulrika Carlsson (C) säger till Svenska Dagbladet att ”en nationell studentexamen för alla gymnasieelever är ett sätt att komma åt de ojämlika studieresultaten”, det låter bra men det är också problemet. Det som låter är faktiskt ingenting i den riktiga världen. Carlsson menar att i slutet av trean ska man ju få ”visa vad man kan”. Utöver det obligatoriska Nationella provet som vi redan har i kärnämnena svenska, engelska och matematik, som man dessutom ämnar behålla i Centerpartiets plan, ska eleverna alltså i egentlig mening göra precis detsamma. Fast en gång till. Ännu knepigare blir det när vi dessutom har Högskoleprovet där gymnasielever – och andra – har möjlighet till att bättra på sina akademiska meriter för att konkurrera om utbildningsplatser till högre läroverk.

Enda sättet som detta skulle kunna resultera i att utjämna studieresultaten i landets skolor bygger ju på en lösning efter själva faktumet; eleverna ska visa sina kunskaper precis innan de ska ut ur skolan. Ville man verkligen göra detta vore det väl rimligt att man införde nationella prov för årskurserna innan, för att se dem som visar på att de inte har de kunskaper som krävs. Vi behöver inte lägga energi på att göra god statistisk, studentexamen gynnar ju utan undantag de elever som det går bra för. När man sedan går vidare med att göra sak av att även studentexamen ska granskas av någon ”utomstående person” som ska göra en ”bedömning” av läget, så undrar jag om inte landets lärare blir lika förbannade som jag blir. Jag vet mycket väl att det finns problem med lärare som skriver upp sina elevers betyg så att säga och jag menar inte att det skulle vara något dumt med att flera lärare är involverade i processen, inte alls, men återigen måste man väl tänka lite längre. Om man gång på gång erkänner att delar av lärarkåren är korrupt, vore det väl logiskt att reda ut det istället, eller åtminstone innan, man slänger in flera i mixen. En del menar säkert att dessa ”utomstående” som man envisas med att kalla dem skulle hjälpa till att upptäcka felaktigheter. Visst kan det vara så, men man kan inte förlita sig på att det per automatik är personer med en tydligare moralisk kompass. Att skolan är fel kan inte rättas till genom någon individuell insats. Jag tycker nog att det är fullt rimligt att kräva att utbildningsdepartementet ser till att vi kan nyttja de resurser vi redan lagt i skolan.

Dessutom tycker jag inte att Centerpartiet i det här förslaget riktigt förstår vad det ska appliceras på, eller så är de bara dåliga på att förklara detaljer. Prov i ”några utvalda ämnen” säger man, återigen för elevens skull, elevens chans att visa vad de lärt sig under tre år. Det är en differens utan dess like. Idag fungerar gymnasieutbildning så att eleven väljer linjer, inriktningar mot speciella syften. En del är gjorda för att förberedda inför högre studier, andra är så kallade ”yrkesprogram” medan många ligger där mitt emellan. En av mina vänner berättade för mig att hon, som själv haft studentexamen fast i Norge, tyckte inte att problemet var att sitta och skriva prov i fem timmar vare sig på grundskolan eller på gymnasiet men onekligen var det så att gjorde man misstag under dessa heldagar var ens slutbetyg i faran. Studentexamen tycker jag framstår mer som hot än möjlighet. Sedan kan man säga att det inte handlar om betyg utan bedömning och att ens ordinarie lärare sätter det första, men det motverkar inte godtyckligheten man talar om på något vis. Och inför dessa alla inriktningar hur väljer man vad som visar vad eleven lärt sig, för det innebär att man måste gå bortom kärnämnen då mycket av skoltiden så som sig bör spenderas till att lära sig olika färdigheter. Min vän gick vad vi nu skulle kalla det estetiska programmet och hon berättar att hennes lärare var mycket irriterad; det fanns ingen möjlighet menade han att sätta ett relevant betyg baserat på ett fem timmars prov som visar vilka kunskaper eleven har i formgivning.

Att förstå den nya kunskapen, det nya lärandet är plågsamt. Jag skulle verkligen vilja att vi tar tillvara på alla de år som människor spenderar i skolan, det finns så mycket potential och visst är det skattepengar men utbildning är för unga något som bara är att ta för sig. Och ibland behöver de vägledning för att förstå vad underbart det är. Jag hade velat gå ur gymnasiet med en stadig fot i litteraturen, en vana med språk, någon som helst uppfattning om vad matematik skulle kunna göra i mitt liv. Det finns oändligt med möjligheter. Som passar mig. Och det är kärnan i vad vi måste kunna släppa lite på. Alla ska ha en grund att stå på, självklart, men om en något mer individanpassad skola fanns borde också möjligheten för själva lärandet öka. Lärandet som handlar om att upptäcka, att delta, att skapa. Inte att återupprepa som tycks vara den borgliga förståelsen av utbildning.

Styrsystemet kanske bör handla mer om eleven, om att eleven ska tycka att lyckas smakar som honung.

 

Linda Bönström 

Ur arkivet

view_module reorder

Svenskan som driver en av Europas ledande dansutbildningar

Det var med mycket envishet och en portion mod som Jessica Iwanson för 35 år startade sin skola för nutida dans i München. I dag räknas Iwanson International School of ...

Av: Linda Karlsson Eldh | Övriga porträtt | 04 januari, 2010

Brott och straff I. Brottets relativitet - straffets exekutivitet

Det är icke allt sant som sanning är likt (ur Domarreglerna) Lagarna var nyktra och definitiva. Uttömmande och sakliga. Där fanns inga promenadstråk, eller blombeströdda ängar insprängda mellan lagarna, inga ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om konst | 20 oktober, 2009

Levittown i Pennsylvania   1959

Magnolia och förgätmigej

Som jag nyss skrev handlar en av berättelserna i Robert McCloskeys ”Han hette Homer” om hur man byggde amerikanska sovstäder med expressfart, tack vare färdiga byggelement. I bild och text ...

Av: Ivo Holmqvist | Kulturreportage | 28 Maj, 2016

Joseph Conrad

Joseph Conrad som människa och författare

Nämns Joseph Conrad i Sverige idag? Möjligen pliktskyldigast i grundskolan eller på gymnasiet (jag vet inte). Då dock troligen som författare av sjöäventyr eller som författaren till Mörkrets hjärta (som ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer om litteratur & böcker | 14 oktober, 2017

Läkande kraft

En vän skriver till mig om sin tonårsdotter. Han skriver: "A hade panikångest här på morgonen, har varit för mycket för henne i helgen, träning och en kompis som fyllde ...

Av: Sofia Sandström | Gästkrönikör | 23 Maj, 2014

Fågelmataren, dokumentär-novell kring Svartån

  Bild: Hebriana Alainentalo En vit pickup krypkör på cykelbanan. Nedanför den snötäckta åbädden rasslar det sprött som glas när tunna flak törnar emot uddar av nyis. I klungor vid iskanten står ...

Av: Staffan Ekegren | Utopiska geografier | 09 februari, 2009

Omöjliga intervjuer. Benny Holmberg intervjuar Öyvind Fahlström

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 04 mars, 2012

Robert Warrebäck. Foto: Joel Krozer

En novell av Robert Warrebäck

Robert Warrebäck skriver dikter, prosa och artiklar. Han har publicerat poesi i Post Scriptum, noveller i diverse skönlitterära antologier och skrivit artiklar åt olika webmagasin och tidskrifter. Han jobbar om ...

Av: Robert Warrebäck | Utopiska geografier | 28 september, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.