Gästkrönikör

Jag minns min stora förvåning när jag som grundskolelev för första gången fick tillfälle att studera den politiska världskartan. Det som förbryllade mig mest var de röda linjer som löpte kors och tvärs över jordens yta och skar upp bergen, floderna och kontinenterna i små bitar utan någon som helst logik.

För tre månader sedan var jag i Malmö, Sveriges mest mångkulturella stad, för att föreläsa. I Malmö har över 40 procent av invånarna sina rötter i ett annat land. När jag anlände, strax före föreläsningen, ville en journalist från en kvällstidning intervjua mig om integrationsfrågor.

En gång en intervju i SVT. Reportern frågar Lars Forsell hur han upplevde sitt åldrande. Han blev tyst en stund.
- Man blir gubbsjuk, svarade han motvilligt, lite plågat. Den kvinnliga reportern ställde följdfrågan:
- Hur yttrar det sig?
- Man tittar, tittar efter unga flickor.

”Vart är du på väg?” frågar han mig och kommer helt nära.
Baksmällan kommer tidigare än väntat.

Paddington är urtypen för den artige främlingen. Han kommer som flykting till Storbritannien med en lapp runt halsen och hittas av den snälla familjen Brown på en tågstation i London. Stationen heter Paddington - därifrån fick den lille björnen sitt namn. 

I samband med Finlands 100-årsjubileum överräckte statsminister Stefan Löfven en gåva, skulpturen Free Fall, till Finland. I sitt tal framhöll Stefan Löfven:

John Lennon och Yoko Ono Lennon lanserade på sin tid kampanjen “War is over : If you want it”.
Och så är det. Mänsklighetens framtid är avhängig av den enskilda människans vilja och hennes vardagsgärningar.

Sverigekännaren Susan Sontag ansåg att gemene svensk präglades av konflikträdsla. Varje civiliserad debatt kräver en åtminstone rudimentär förmåga att uttrycka sig både ärligt och nyanserat. Jag finner dels att Sontags bedömning alltjämt gäller samt att få offentliga debattörer förmår upprätthålla ett slags intellektuell hederlighet, dvs. att säga vad man faktiskt tycker och att att göra det med oftast nödvändiga reservationer.