Mörkret i den digitala världen

Handen på hjärtat har du någonsin Googlat på dig själv? Naturligtvis har du inte det, men du kan vara förvissad om att ”någon annan” har gjort det. ”Allt” finns noterat, förvärvsarbete, föreningsverksamhet ...

Av: Kerstin Bernhardtz | 23 mars, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Samiska shamandomens nya dimensioner

 Man tar inte skada av att uppleva för mycket,Men man kan ta skada av att uppleva för litet! (Läkaren och författarenGöran Grip i boken:Allting finns) Vid seminariet Samerna i kyrkan i Enare ...

Av: Nina Michael | 19 augusti, 2013
Essäer om religionen

Stillbild ur Rewell Altunagas “Elegia” från 2015

Det grymma havet

På stranden ligger den lilla pojken i vattenbrynet. Det ser ut som om han sover. Fotografiet av treårige Alan Kurdis döda kropp som spolades upp på en turkisk strand 2015 ...

Av: Mathias Jansson | 07 oktober, 2017
Essäer om konst

Utdrag ur mitt CV, Lovisa Eklund

Lovisa Eklund - estradpoet och skrivpedagog, född och uppvuxen i Oskarshamn men bosatt i Malmö sedan 2005. Bronsmedaljör i poetry slam-SM 2009 och vinnare av flera lokala tävlingar från 2006 ...

Av: Lovisa Eklund | 01 oktober, 2012
Utopiska geografier

Karl Isakson - En konstnär för andra konstnärer



alt"Ingen blir profet i sitt eget land" lyder ett välkänt ordspråk och detta stämmer i högsta grad in på Karl Isakson som föddes i Stockholm 1878 och dog i Köpenhamn 1922. I Stockholms Dagblad kunde man den 18 november 1916 läsa den förbryllande rubriken "Isakson existerar". En dansk konstkritiker slår fast att Isakson inte har namnförväxlats med Isaak Grünewald, som svenskarna trodde efter rapporter från Köpenhamn utan fanns i sinnevärlden och dessutom som Sveriges störste "Maler och Kolorist" i Danmark. Hans existens gick inte längre att betvivla men tidningen tillbakavisade det danska epitetet och skrev att det var en påtaglig "öfverdrift".

Förutom Brita Hvars initierade bok: "Karl Isakson - Ett liv i konst" (1989) som till stor del består av Isaksons brevväxling, har jag hämtat alla biografiska uppgifter från Gustav Engwalls avhandling: "Karl Isakson" (1944). Denna är en monografi som omfattar en grundlig genomgång av konstnärens liv och kontakter med den europeiska konsten och med konstnärskolleger framför allt i Danmark.  
Karl Oscar Isaksson föddes den 16 januari 1878 i Stockholm som son till smeden Karl Fredrik Isakson och hans hustru Mathilda. Fadern beskrivs som en inbunden och melankolisk man med häftigt humör och modern som, trots sitt omvittnat klara intellekt och sin fina psykologiska blick, ansågs ha ett komplicerat temperament. Båda föräldrarna kom från hem, där den pietistiska väckelserörelsen satt djupa spår och de förde arvet vidare till sin nya tillvaro. Fadern drabbades av hjärtslag och dog när Karl endast var 8 månader gammal och modern väntade sitt andra barn. Hans syster Ester föddes året därpå. Modern försörjde familjen genom att driva en tvättinrättning och de levde alltså under knappa omständigheter.

Karl Isakson var åtta år gammal då han började i Adolf Fredriks folkskola, hade lätt att lära och kallades för lille professorn för sin kunskapstörst, men också för att han verkade så vuxen och knappt lekte med andra barn. Han satt mest hemma med sina böcker och kritor tillsammans med sin mor och syster. Då kunde han glömma den trista omgivningen, högarna med tvätt som tornade upp sig i det lilla rummet -modern ständigt i arbete i kök och tvättstuga. Hårt arbete var nödvändigt för att hålla fattigdomen och nöden borta. Men båda barnen var klena och inte heller modern hade stora krafter, även om hon var arbetsam till sin natur. Lyckligtvis fanns söndagar med lite vila från allt slit och Stockholm var ännu en liten stad med landet in på knutarna. Utflykter till Haga och Djurgården var högtidsstunder för barnen.

År 1891 slutade Karl sin femåriga skolgång. Lärarna såg att det var en ovanlig pojke med stor läsbegåvning som borde få utveckla sina anlag och fortsätta skolgången. Men detta var av ekonomiska skäl en orimlighet. I stället kom han i målarlära och utbildade sig i målaryrket för att kunna försörja familjen. Hans konstnärsambitioner var dock så stora att han vid 15 års ålder började följa kvällsundervisningen i teckning vid Tekniska skolan. Visst kan man undra över varför en ung pojke som kommer ur de enklaste förhållanden och utan vuxet stöd kommer till klarhet om att han kan något utöver det vanliga och vill utvecklas som konstnär. Varför han valde konstnärsyrket vet man inte. Han tyckte mycket om att läsa och rita, men det fanns ingen direkt förklaring varför han redan i så unga år kände denna kallelse. Källorna upplyser inte om den möjliga påverkan är från lärare. Men det fanns även andra möjligheter, söndagsutflykterna till Nationalmuseum bör även ha inspirerat den konstnärligt begåvade unge mannen. Förutom konst hade han ett brinnande intresse för litteratur. Författare som Viktor Rydberg, Wilhelm Ekelund, Strindberg och Fröding är några av de svenska som snabbt avverkades, men även danska som Kierkegaard, Grundtvig och H.C. Andersen.

alt År 1897 började Isakson på Konstakademien och hans begåvning upptäcktes av lärarna. B.l.a. Carl Larsson engagerade sig i den unge pojken, uppmuntrade och anlitade honom i arbetet med freskerna i Nationalmuseums trapphall. För övrigt var akademitiden en ytterligt påfrestande och kravfylld period för den känslige och nervöse ynglingen. Han hade svårt att anpassa sig efter skolans reaktionära ledning med professor Georg von Rosen i spetsen. Denna konservative lärare hade inte något till övers för elever som tänkte och handlade efter eget huvud och hade därför ett horn i sidan till Isakson som hade huvudet fullt av idéer om hur undervisningen kunde förbättras. Isakson hade en utpräglad rättskänsla och ett stort integritetsbehov. Han strävade högt och omgavs redan i studietiden av ett speciellt anseende, tog gärna ledningen i diskussioner och visade sin speciella fallenhet för att organisera och reformera. Akademiåren slet hårt på hans hälsa, men tack vare prins Eugens bistånd med pengar kunde han resa till Småland och hämta krafter. Baron Gustaf Cederström var den mest förstående bland lärarna och Isakson vände sig ofta till honom när det såg svart ut.

1901 reser han för första gången utomlands till Italien och blev medlem i den danska konstnärskolonin i en liten by i Abruzzerna ledd av Kristian Zahrtmann, känd som en lysande pedagog. Han såg även Isaksons begåvning och de blev vänner för livet. Zahrtmann betonade alltid moralen, den goda viljan bakom ett konstnärligt arbete. I hans ögon var allvaret i uppsåtet betydelsefullare än talangen. För Isakson blev det hans räddning att han just vid denna tidpunkt kom i kontakt med Zahrtmann, plötsligt hade han fast grund under fötterna, kunde åter tala om konst och vara bland vänligt stämda människor. Isakson blev hjärtligt mottagen i målarkolonin och hans livsmod började snabbt återvända. Han upptäckte Italiens alla färger. I ett brev (1902) till sin gamle lärare i Stockholm, skrev Karl: "Det svindlade för ögonen af de färgmassor som glödde från drägterna och husräckorna. Folket bar rena cinnober eller gröna, gula, lackröda eller blå saker och solen hjälpte till att få en underbar symfoni ut af det".

Efter resan fortsatte Isakson i Zahrtmanns skola i Köpenhamn och mer och mer började han trivas i det gemytliga danska konstlivet och lusten att fara hem till Sverige avtog. Det skulle i så fall vara för hans mammas och systers skull eller för att träffa Hilda, en flicka, som han mött under sin studietid på konstakademien i Stockholm. Hilda Lundberg kom från en välbärgad familj. Hennes far var rektor. Hennes mor, som var mycket förmögen, dog när Hilda föddes och fadern gifte snart om sig och fick i sitt andra äktenskap sju barn. Hilda beundrade och kom bra överens med sin styvmor, men att låta flickan studera vid Akademien var inte vad familjen räknat med och när hon dessutom förälskade sig i en fattig och svårmodig konstnär gick det för långt. Det gjordes upp, utan Hildas vetskap, att det skulle bli slut mellan dem och att Karl skulle få understöd under ett år. Men så småningom började de åter brevväxla, träffas hemligt och även diskutera ett liv tillsammans, vilket dock aldrig blev av. Hilda stödde honom ekonomiskt trots att han många gånger protesterade. Hon hjälpte även Isaksons mor och syster med pengar till bättre bostad och läkarhjälp när det behövdes - allt för att Karl skulle få arbetsro.

För Karl var det viktigt att visa dem där hemma att han var en fullvärdig konstnär som förvaltat sina lärdomar. Han kände kravet från hemmet, från sina gamla lärare som alla hade trott på honom. Och det var med det målet för ögonen som han kämpade med sina målningar. Isakson sökte en universell lagbundenhet och ville skapa en konst som stod över materialismen och dess kortlivade värderingar. Den rena konsten, menar Isakson, riktar vår uppmärksamhet mot de stora sammanhangen i stället för att som naturalisterna fastna i detaljerna. Den rena konsten söker liksom det rena tänkandet helheten och de universella korrespondenserna i tillvaron, medan den realistiska konsten koncentrerar sig på de triviala detaljerna och skillnaderna. Det var viktigt att abstrahera, att dra ut det väsentliga, denna avskalade konst riktar vår uppmärksamhet mot en högre transcendent verklighet och vänder ryggen åt den triviala. I likhet med Carl Kylberg och Violet Tengberg var han övertygad om att konsten borde ha en existentiell eller andlig funktion som att förmedla ett budskap

alt Men Isakson ville inte bara forma symboler av mänsklig känsla, han drömde samtidigt om en konst som talar och griper genom sitt ämne. Som ung hade han deklarerat: "Ja, antingen jag duger till s.k. fantasikonst eller inte, så vill jag ändå försöka göra det jag hela tiden känt och tänkt vara mitt." Den föresatsen blev han sedan trogen. Isakson nämnde Ernst Josephsons målning "Strömkarlen" som sin ungdoms stora konstupplevelse. För sina egna måleriska försök valde han helst motiv ur nordisk mytologi, sådana som han såg dem genom Viktor Rydbergs "Fädernas gudasaga". Han avstod från att söka det etnografiskt och historiskt viktiga. Han höll sig även reserverad till det dramatiska och storvulna i den nordiska ämnessfären. I stället betonade han det innerliga och lyriska i sina försök att skildra en psykologiskt förtätad situation. Ljuset och mörkret ställs ständigt mot varandra i Isaksons religiösa och symboliska verk. Många är de egendomliga och svårtydda motiv som tycks symbolisera en obestämd längtan mot andra och ljusare världar eller avslöja en ångest inför tillvarons mysterium. Ett exempel är "Glömskedrycken" som återkommer gång på gång. Här visas en knäböjande figur som dricker ur ett krus framräckt av en Kristusliknande gestalt. Den ska förmodligen symbolisera den stärkande dryck, som de saliga får dricka på yttersta dagen. Målningen har även kallats "Livets vatten" och ingenting motsäger en tolkning med kristen underton. Andra motiv är "Höder och Loke", en målning, som skickades hem till en utställning i Stockholm 1904, men den var då så om - och genomarbetad att den ursprungliga idén gått förlorad. Kritiken var sval och han fick inte det stipendium han hoppats på.

Isakson slets mellan hopp och förtvivlan i sitt arbete, han kunde aldrig slå sig till ro med det han hade presterat och missmodet låg på lur. För en så känslig person som Karl Isakson som ofta drabbades av fysiska och psykiska åkommor var konstskapandet livet, tryggheten och det revir, där han hela tiden sökte och fann sig själv.  Med hans starka benägenhet att identifiera sig med sina motiv tar hans skiftande sinnesstämningar omedelbara uttryck i ofta starkt känsloladdade teckningar och utkast. Det ligger i regel många skisser till grund för den färdiga tavlan. Hans mål var allt större förenkling. Men det stannade vid skissen. Ödet ville att hans storslagna ambition att skapa en syntes av det sköna och det sanna i ett nutida bildspråk bara blev en ansats.

Förutom Köpenhamn blev det framför allt de danska öarna Bornholm och Christiansö med sitt skimrande ljus, sin fria rymd och säregna natur som blev hans konstnärliga revir. Här fann han den perfekta syntesen mellan natur och kultur Men sina avgörande impulser fick han i Frankrike. När han studerade i Paris 1905-1907 kom han i kontakt med de stora franska koloristerna från Delacroix till Manet men även symbolisterna, där Gustave Moreau gjorde djupast intryck. Sina egna modellstudier såg han som förberedelse till ett nytt figuralt fantasimåleri. Ännu flera år senare fyllde han sina skissböcker med kompositionsutkast och detaljstudier till de fornnordiska ämnena. Men samtidigt hade han börjat måla landskap, porträtt och stilleben, icke- berättande motiv av en neutral karaktär. Detta hade skett i en känsla av vanmakt och ödmjukhet inför de stora uppgifterna som skrevs på framtiden. Nu inleddes Isaksons grå period. Han målade modeller och föremål i varma djupa färger med gråtonad bakgrund.

alt År 1911 har han sin omvälvande upplevelse av Cézannes måleri. Detta blev utgångspunkten för Isaksons färgmatematiska period under 10-talet. Han isolerade sig, ville inte ställa ut och lät ingen se vad han hade under arbete i ateljén. Han fortsatte att måla landskap, stilleben och interiörer men nu med samspelta färger och analyserande former i kubistiska plan. I likhet med neoimpressionisternas färgteori prövade han att lägga fält av färg bredvid varandra för att härigenom uppnå största möjliga harmoniska effekt. Vad gäller stilleben kan de till synes livlösa tingen eller sakerna också vara en påminnelse om nyplatonismens tanke att den verklighet vi ser omkring oss är en återspegling av en annan högre värld. Ofta arbetade han med komplementfärger, ett stilleben kan t.ex. innehålla en blå skål som stäms av mot till synes slumpvis utplacerade apelsiner. I ett brev skrev han: "Färgerna är ju som tonerna i ett musikinstrument. Huvudsaken är inte att det skräller hårt, men tonerna ska vara klara och rena i sitt inbördes förhållande. Stark färg är inte det viktigaste, men att den blir så skön och sann, att det blir en färgharmoni". Till musiken relaterar Gauguin redan på 1890-talet, men den som driver parallellen längst är Kandinsky som från 1910 börjar kalla sina nonfigurativa, andliga målningar kompositioner.       

Som ung tog Isakson med sin frireligiösa bakgrund starka intryck av den radikale göteborgsliberalen Viktor Rydbergs idealism som bland annat innebar krav på omutlig uppriktighet inte minst av konstnären: "Ett konstverk skall göras så som ingen annan än konstnären och Gud i himmelen fingo se det". Konstnärens uppdrag var likställt med förkunnarens och folkfostrarens. Man kan jämföra Rydbergs uppfattning med Leo Tolstoys när han beskriver konstnärens och poetens arbete som resultat av en gudomlig, stark och kysk inspiration. Med en idealistisk målsättning av det slaget förvånar det knappast att Cézanne som sökte en syntes mellan impressionismens frihet och klassicismens tidlöshet blev den främsta förebilden. Isakson bryter med den akademiska klassicismens mytologiska och historiska motivval och illusionism, men behåller dess krav på struktur, balans och harmoni. Och han visar hur målaren utan att förfalla till illusionism kan skapa volym och rum och samtidigt respektera bilden som yta. Denna upptäckt blev avgörande för hans utveckling och för hans sätt att komponera bilder. Han greps av kubisternas sätt att vidareutveckla Cézannes teorier och började att nästan maniskt experimentera för att lösa färg- och formproblem, som främst lockade och intresserade honom. Ändå tror jag att Karl Isakson menade att bildens innehåll, dess betydelse, var avgörande. För att få balans och harmoni i bilden kunde han liksom sin läromästare måla ett och samma motiv om och om igen. Han hade inte kubisternas aversion mot färger. Gråmåleriet övergavs därför att dess kolorit kändes oren. Bilderna byggde Isakson i stället upp arkitektoniskt i de renaste färgerna primärfärgerna rött, blått och gult.

alt Naturligtvis är det lätt att i första hand tänka på den Cézanne både när det gäller motivval, det långsamma skulpterandet med färger på duken, skyggheten och självkritiken. Men fransmannen var uteslutande förälskad i landskapet kring Aix-en Provence och det utan några som helst religiösa undertoner. I vissa av Isaksons ljusmålningar finns i stället en sakralitet som påminner om van Gogh- som tolkade sin tro i närliggande motiv som sädesfält, olivdungar eller ett par nötta kängor. Isaksons "Ateljéinteriör, gjord 1918-20, på gränsen till de allra sista årens bibliska motiv ger en sakral känsla som när en kyrkport öppnar sig. Framför allt har färgen sparats och renats, paletten består nästan enbart av spektralfärger. Färgsammansättningen är mästerlig med himmelsblå, lila (passionsfärgen som betydde mycket för Isakson) och de gula blommorna för uppståndelsen.

Cézanne blir utgångspunkten för Isaksons egen ambition att bli en modern målare och blev avgörande för hans utveckling. Det som fängslade honom var framför allt Cézannes renhetssträvan, hans förmåga att rensa bort det oväsentliga och söka en syntes. Karl Isaksons eget bidrag blir ljuset eller snarare färgljuset, en säregen enhet av färg och ljus . Efter att 1910 ha sett en van Gogh-utställning i Paris deklarerade Isakson: "Tro mig, jag fick en väckare av första rangen. Han visade så tydligt som helst att i konsten gäller allt eller inget. Van Gogh har målat en köksstol så storartat och gripande att jag var nära att få tårar i ögonen när jag såg det. Ty en sådan glädje öfver att färgen finns överallt. Hans färg". Till en början var Isakson bunden vid en tradition av mörkt måleri. Under hans s.k.grå period stod ännu Manet och Josephson som de stora föredömena. Men de mörka färgerna skrämde honom, de var grumliga och orena. Det var mötet med det franska ljusa måleriet, van Gogh och Cézanne som frigjorde hans krafter och kom hans konst att utbildas mot en allt större färgrenhet och formhelhet. Det koloristiska uttrycket blir till ett ackord av samspelta toner som har att göra med drömmen om översinnlig skönhet.

alt Uppvuxen i ett religiöst hem, med livet igenom dokumenterat kristen livssyn, är det sannolikt att konsten djupast sett har ett etiskt värde, ett religiöst syfte. Isakson beskrivs ofta som en särling eller solitär liksom Hilma af Klint och i likhet med henne ställde han inte ut sina målningar. Han visade dem inte ens under denna sökande period. Han fullbordade dem inte och liksom Hilma signerade han dem aldrig. Detta tyder på en stor ödmjukhet och blygsamhet hos dessa konstnärer. Men viktigare härvidlag är att understryka konstnärens känsla för religion och moral. Mot slutet av sitt liv när Isakson ansåg sig behärska formen lämnade han sin traditionella motivkrets och övergick till religiöst och berättande måleri. Han är en av 1900-talets stora färgmystiker i sina bibliska ämnen och uttolkare av det sakrala ljuset.

Att Isakson ansåg att violett, den liturgiska bot - och passionsfärgen, hade en speciell laddning, visade sig även i överförd bemärkelse i hans måleri de sista åren. Han använder sig i dessa andliga målningar inte av kalla sammansättningar (utom för att markera att någon är död) utan i stället av utpräglat varma kombinationer som rött - grönt -gult med i det röda ofta en dov klang med dragning mot violett.  I vissa, inte minst akvareller, finns ett distinkt violett inslag. Till systern skrev han i ett brev: "Tänk på att färgen verkligen är ett osvikligt kännetecken på en människas inre, hela ens människa kan läggas ned i tonerna. Måla ett päron så det ser ut som om det är plockat i paradisets trädgård."

alt Som ung hade Isakson gjort målningar med mytiskt och andligt måleri, där inspirationskällan förutom Viktor Rydbergs "Fädernas gudasaga" varit Nya Testamentet. Under den sista perioden av sitt liv tillämpade han sina strängt vunna lärdomar på tolv stora bibliska kompositioner, himmelskt klara i färg och visionära i form. På Moderna museets utställning 2004 fanns bl.a. en säregen, suggestiv och inspirerad målning: "Törnekröningen". Den hittades i en bergsskreva på konstnärens sommarviste Christiansö och hade under flera år utsatts för väder och vind. Därmed hade den fått en åldrad, nästan freskliknande grånad ton. Som så ofta hos Isakson finns återklanger av gamla mästares verk, och tankarna förs denna gång till Tizians tolkningar av samma scen. Idag hänger denna målning på en central plats i Statens museum for Kunst i Köpenhamn. Här möter den sin betraktare med en hemlighetsfull lyster som för tanken till fornkristna väggmålningar. De sista årens religiösa måleri bör, enligt mig, uppfattas som en vändning mot något nytt. Man kan se de bibliska tavlorna som nyckeln till Isaksons hela konstnärskap. Man blir inte färdig med Isaksons konst. Han lämnade inte något entydigt svar på frågan vart han syftade. Både den troende och den icke - troende kan finna det han söker. Isakson var inte dogmatisk, han hade ett öppet sinne, som ett barns, och där rymdes både oförfalskad livslust och skönhetsglädje, svårmod och den renaste översinnliga längtan.    

Isaksons liv utspelades i två världar - Sverige och Danmark - och bilden av honom är tämligen olikartad. Alla kan enas om att han var en sällsynt koloristisk begåvning och banbrytare, men sen går meningarna isär. Det som för många, särskilt bland danskar, framstår som höjdpunkter i hans konst och i nivå med det bästa som skapades dessa år 1911-1921 då Isakson målade på en gång spontant och genomreflekterat - klassas av andra bedömare som skalövningar, etyder på väg mot ett slutmål som han aldrig nådde. Isakson trivdes inte i Stockholm skrev han i ett brev och kände sig inte hemma i Sverige, där han också kunde få onådig kritik som tog honom hårt, de svenska kritikerna uppvisade ofta personliga och politiska fördomar. De var konservativa och fruktade ny och okänd konst. Men i Danmark kunde han leva och arbeta och där fick han uppmuntran och mänsklig värme och framför allt tolererade man hans bisarra, nervöst betingade egenheter. Man visste hur de hängde ihop med hans ytterliga känslighet, överdrivna självkritik och behov av personlig integritet. Man respekterade allt detta och det kan verka som om man i Danmark slog vakt om honom och hjälpte honom över kriser och vanmakt. Det blev som en gemensam uppgift bland vänner och i hela hans danska miljö. Tacksamheten och tillgivenheten från Isaksons sida var stor och äkta, även om han tycks ha svårt att ge ord åt sin känsla, så mycket starkare framkommer det i brev.

Isakson var omvävd av myter om skräck för köpare och vägrade tidigt att signera sina målningar med resultatet att han inte fick stipendier. Det är inte lätt att få grepp om Karl Isaksons personlighet, även om han uppfyllde alla krav på den av sin konst besatte solitären, men han kunde även vara världsvan och roande i sällskap. Hans envetenhet var, enligt lärarna, beundransvärd. Trots självkritiskt sinnelag trotsade han såväl kritiken som dåliga ekonomiska omständigheter. Även i hans mest genomarbetade landskap lyser en stark värme och koloristisk sinnlighet igenom. I Norden var han före sin tid och först efter sin död fick han sitt egentliga genombrott, eller snarare sin upprättelse. Att skriva om Isakson, är som att jaga efter vind. Han försvinner ur ens åsyn, liksom han gjorde det för sina samtida. Han ville inte fångas in och alltjämt glider han bort som en drömsyn mellan händerna. Som Hilda Lundberg skriver i ett brev " Han var som skuggan. När jag vände mig om var den borta". I levande livet gjorde han vad han kunde för att slippa människors klåfingrighet och närgångna intresse. Han visste att det var nödvändigt med absolut stillhet och koncentration inför uppgiften. Isakson levde i och genom konsten, någon annan existens var inte möjlig för honom. Han var nog tidigt medveten om sin "utvaldhet" och tycks aldrig ha tvekat om vilken väg som var hans.  

alt Karl Isakson var läromästaren, målaren för andra målare. Han var en utsökt kolorist och var ivrig att dela med sig av sin erfarenhet och han var den förste att uppfatta nya signaler inte blott inom konsten utan i allt som rörde sig i tiden. På Tekniska skolan fann han en kamrat, Anton Hällström, som tämligen detaljerat beskrivit Karl Isaksons svårfångade väsen. Han sades vara stolt, anspråkslös, tillbakadragen, lågmäld, omutlig och frimodig och med stark integritetskänsla. Han var beläst, musikaliskt, politiskt och religiöst engagerad och med sin speciella ofta omtalade debattlusta var han en inspirerande vän och kamrat. För honom var konsten bokstavligen en kamp med livet som insats och hans omdöme var därför avgörande. Han ville locka fram det bästa inte bara inom sig själv utan i lika hög grad hos sina kamrater. Det var det gemensamma målet som gällde." Man måste bygga på sin svaghet" brukade han säga och med det menade han att man inte skulle förlyfta sig på att nå det omöjliga utan försöka känna sig själv och utgå från sina egna förutsättningar.

Isakson blev känd i Sverige först efter sin död 1922. När målningarna efter hans död ställdes ut i Sverige blev de vägledande för Carl Kylberg och Göteborgskoloristerna. Karl Isaksons produktion var inte vad man kan kalla stor. Anknytningen till både Sverige och Danmark medförde dessutom en splittring av hans produktion. Det finns teckningar och akvareller av Isakson i både Nationalmuseum i Stockholm och Statens Museum for Kunst i Köpenhamn. Tavlorna är likaså fördelade mellan svenska och danska ägare, dessutom finns ett fåtal i övriga Norden. Breven från Karl Isakson utgör grundvalen för Brita Hvars framställning. De ger oss möjlighet att följa hans utveckling och kastar lite ljus över hans karaktär och säregna psyke, men det är kanske det gåtfulla och okända som frestar att närma oss Karl Isakson. Vi vet ändå till sist mycket lite om vem Karl Isakson innerst inne var, och det kan endast hans konst berätta om.

Lena Månsson

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Men det är hungern som är mödan värd

En klar minnesbild från den tidiga tjugo årsåldern, då jag och en kär vän liftade ner till Andalusien, för att som resans mål, ta oss över till Tanger och sedan ...

Av: Göran af Gröning | Litteraturens porträtt | 05 Maj, 2014

Skönt för de döda att slippa lyssna

Magnus William-Olsson är en fin människa. Han är säkerligen aldrig trampat på en igelkott. Han skriver tunna böcker. Orden vägs på en nogsamt kalibrerad våg och väljs med omsorg. Han skriver högstämda ...

Av: Crister Enander | Crister Enander | 28 februari, 2008

Carster Palmer Schale

Fem dikter av Carster Palmer Schale

nya dikter av Carster Palmer Schale

Av: Carster Palmer Schale | Utopiska geografier | 11 april, 2016

Maskeradliv i mellankrigstid

    Maskeradliv i mellankrigstid Sveriges historia rymmer världens mest berömda maskerad. Alla har hört om hur Gustav III blir skjuten 1792. Men få känner till att operamaskeradernas historia i landet sträcker sig ...

Av: Gabriel Widing | Essäer om samhället | 09 oktober, 2007

Den bortglömde Strindberg

I våra dagar är poeten August Strindberg helt bortglömd. En orsak kan vara att hans genomslagskraft som romanförfattare och dramatiker har fått överskugga lyriken. En annan orsak kan vara att ...

Av: Bo Gustavsson | Essäer om litteratur & böcker | 09 september, 2012

Fragment av surrogatpyret XV

När Ester återvände me mat å dryck hade hon dom tre gloryholekuksugerskerna i fnittrit slamsande följe. Tindra, Blossa å Grådask va nu påklädda i vanliga käringpalter å luderutstyrslar å verka ...

Av: Nikanor Teratologen | Teratologisk sondering | 10 april, 2008

Pippin Barr och Marina Abramovic Institute – Dataspel om performance

Med spelet ”The Artist Is Present” fick Pippin Barr internationell uppmärksamhet både i konst- och dataspelsvärlden. Spelet handlade om Marina Abramovic performance på MOMA i New York 2010. En performance ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 11 november, 2013

Ett slags möte med Pentti Saarikoski

En författare bland många, som det sällan talas om numera, och inte tidigare heller, här i Sverige, är och var det stora språkgeniet Pentti Saarikoski. En helt otrolig människa på ...

Av: Carsten Palmer Schale | Litteraturens porträtt | 16 Maj, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.