Tapeterna i Uppsala slott - 20 år efter murens fall

I rikssalen på Uppsala slott hänger sex vävda tapeter. Man kan säga att Tysklands historia är invävda i dem. Jag har varit i rikssalen men aldrig tänkt särskilt på tapeterna ...

Av: Mikael Mogren | 18 november, 2009
Essäer om konst

Livsfarlig, livsnödvändig läsning (Om klassiker och kanon del I)

Varför läser jag klassiker?   Vad är en klassiker? Den mest allmänna och traditionella definitionen är att klassikerna, i likhet med kanon, betecknar "det utvalda och mönstergilla", och "att denna förebildlighet är ...

Av: Lidija Praizovic | 01 mars, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Veckan från hyllan, Vecka 12, 2012

Veckans heta debattämne är hår. Ska man ha eller inte ha, raka eller inte raka, visa eller dölja. Nya spännande ord som ”hårhatare” dyker upp i spalterna. Kommer frisör att ...

Av: Gregor Flakierski | 17 mars, 2012
Veckans titt i hyllan

Fragment av surrogatpyret XVI

Ja vill bara säja dej en sak, Holger Holmlund från Hebbershålet, framhärda Göte grälsjukt å klia sitt aldri läkta å ständit varande sår i ljumsken, där en lömsk minderåri ...

Av: Nikanor Teratologen | 30 april, 2008
Teratologisk sondering

Konstens komplott



Det transsexuella har inte längre någonting att göra med begärets illusionOm begärets illusion har  gått förlorad i den allestädes närvarande pornografin, så har inom samtidskonsten begäret efter illusionen försvunnit. I porren finns inte längre någonting kvar att begära. Efter orgien och frigörelsen av alla begär har vi därför gått över till det transsexuella, det sexuellas transparens, tecken och bilder som utplånar det sexuella begärets hemlighet och tvetydighet. Det transsexuella har inte längre någonting att göra med begärets illusion, bara med bildens hyperrealitet

Precis samma sak har skett inom konsten, som också den har förlorat begäret efter illusionen, och ersatt det med alltings upphävande på den estetiska banalitetens plan. Därigenom har den blivit transestetisk. För konsten bestod modernitetens orgie i den berusande dekonstruktionen av representationens objekt. Under den fasen var den estetiska illusionen ännu mycket mäktig, liksom begärets illusion i den sexuella domänen. Energin som genereras av den sexuella skillnaden, och som genomsyrar alla begärets gestalter, motsvaras inom konsten av energin som föds ur dissociationen från verkligheten (kubism, abstraktion, expressionism). I det ena fallet handlar det om en vilja att tränga in i begärets hemlighet, i det andra av en vilja att tränga in i objektets hemlighet. Men båda upphör i och med försvinnandet av dessa två mäktiga konfigurationer - begärets scen och illusionens scen - och ersättandet av dem med en enda transsexuell och transestetisk obscenitet - alltings obönhörliga synlighet och transparens. Egentligen så finns det inte längre någon pornografi som skulle kunna urskiljas som sådan, då pornografin virtuellt sett är överallt och pornografins väsen har överförts till alla visuella och televisuella tekniker.

alt Men kanske är det i grunden så att vi bara spelar konstens komedi, på samma sätt som andra samhällen har spelat ideologins komedi, som det italienska samhället t ex (fast det är inte ensam om det) spelar maktens komedi, som vi spelar porrens komedi i reklamens obscena användning av bilder av kvinnokroppen. Denna ständiga strip-tease, - dessa fantasier om öppna könsorgan, denna sexuella utpressning - om allt detta hade varit verkligt, hade det verkligen varit outhärdligt. Men det är alldeles för uppenbart för att vara sant. Transparensen är för bra för att vara sann. Och när det gäller konsten, så tänker man att den för ytlig för att faktiskt vara innehållslös.

Det måste ju bara finnas en hemlighet bakom den. Som i en anamorfos: det måste finnas en synvinkel utifrån betydelsen av hela denna omåttliga orgie av sex och tecken uppenbaras, men än så länge kan vi bara förhålla oss till den med ironisk likgiltighet. Finns det i porrens overklighet, i konstens tomhet, en gåtas negativa avtryck, ett invävt mysterium? Vem vet, kanske är alltsammans egentligen en ironisk form som antagits av vårt kollektiva öde? Om allt blir för uppenbart för att vara sant, så har kanske illusionen fortfarande en chans. Vad ligger egentligen på lur bakom denna falskt transparenta värld? En annan sorts intelligens eller en slutgiltig lobotomering?
Den (moderna) konsten har fått lov att spela den fördömda delen, som en sorts dramatiskt alternativ till verkligheten, genom att översätta overklighetens inbrott i verkligheten. Men vad kan konsten fortfarande betyda i en värld som redan är hyperrealistisk, cool, transparent, marknadsförd? Vad kan porren betyda i en värld som redan är pornografisk? Förutom att utgöra en sista paradoxal vink - från verkligheten, som skrattar åt sig själv i sin mest hyperrealistiska form? - från det sexuella, som skrattar åt sig självt i sin mest exhibitionistiska form, från konsten som skrattar åt sig själv och sitt eget försvinnande i sin mest konstgjorda form: ironin? I vilket fall som helst är bildernas diktatur en ironisk diktatur. Men det är inte längre den fördömda delens ironi, det är en insideraffär. Det är konstnärernas hemliga, skamliga medbrottslighet när de utnyttjar sin spefulla aura mot de förbluffade och tvivlande massorna. Ironin har också blivit en del av konstens sammansvärjning.

alt Konsten som lekte med sitt eget och sitt objekts försvinnande, det var ännu någonting stort. Men konsten som återvinner sig själv i all oändlighet genom att plundra det verkliga? Nu råkar faktiskt större delen av samtidskonsten ägna sig åt precis detta: att tillägna sig banaliteten, skräpet, medelmåttigheten som värde och som ideologi. I dessa otaliga installationer, performances, finner man bara en kompromiss med sakernas tillstånd, och samtidigt med konsthistoriens alla tidigare former. Erkännandet av bristen på originalitet, av den egna banaliteten och värdelösheten görs till ett värde i sig, ja t o m en pervers estetisk njutning. Naturligtvis så låtsas all denna medelmåttighet transcendera sig själv genom att ta steget upp till konstens andra, ironiska plan. Men den är precis lika värdelös och meningslös på detta andra plan som på det första. Upphöjningen till det estetiska planet räddar ingenting, tvärtom: det blir en medelmåttighet upphöjd till två. Konsten proklamerar sin egen värdelöshet: Jag är värdelös! Jag är värdelös! - och den är verkligen det.

Hela samtidskonstens dubbelspel ligger i just detta: proklamerandet av den egna intigheten, av betydelselösheten, meningslösheten och värdelösheten som mål, samtidigt som den redan är värdelös. Meningslösheten som mål när konsten redan är meningslös. Proklamerandet av den egna ytligheten, i termer som i sig är ytliga.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Men intigheten är en hemlig kvalitet som inte vem som helst får göra anspråk på. Betydelselösheten - den egentliga, den segerrika utmaningen mot betydelsen, dess frånvaro, konsten att få betydelsen att försvinna - är en exceptionell kvalitet hos ett fåtal sällsynta verk, som dessutom aldrig gör anspråk på den. Det finns en initiatorisk form för intigheten, på samma sätt som det finns en initiatorisk form för ingenting, eller det Ondas initiatoriska form. Och sedan så finns det insideraffärerna, intighetens förfalskare, intighetens snobbism, alla de som prostituerar Ingenting till värdet, som prostituerar det Onda till nyttiga ändamål. Man får inte låta falskmyntarna hållas. Då Intigheten når upp till ytan i tecknen, då Intet träder fram i teckensystemets kärna, det är då konstens fundamentala skeende äger rum. Den egentliga poetiska operationen består i att få Ingenting att träda fram med tecknets makt - inte banaliteten eller det reellas indifferens, utan den radikala illusionen.

De andra har bara en intighetens kommersiella strategi, som de ger en reklammässig form, varans sentimentala form, som Baudelaire sade. De gömmer sig bakom sin egen intighet och bakom konstdiskursens metastaser, som anstränger sig tjänstvilligt för att hävda deras värdelöshet som värde (också på konstmarknaden, naturligtvis). På ett sätt är deras konst sämre än ingenting, eftersom den betyder ingenting och ändå finns, och vill legitimera sin existens. Denna konstens paranoida maskopi gör att det inte längre är möjligt att fälla ett kritiskt omdöme, utan bara vänligt och med påtvingad gemytlighet ta del av intigheten. Det är konstens komplott och dess urscen, som förs vidare av alla vernissager, hängningar, utställningar, restaurationer, samlingar, donationer och spekulationer, en sammansvärjning som inte kan besegras i något känt universum, eftersom den har tagit skydd mot tänkandet bakom bildernas mystifikation.

alt Den andra sidan av detta dubbelspel består i att genom denna intighetens bluff tvinga människor, a contrario, att ge betydelse och förtroende åt samtidskonsten, under förevändningen att det ändå inte kan vara så värdelöst, att det måste ligga något dolt värde bakom det. Samtidskonsten utnyttjar denna osäkerhet, omöjligheten av ett grundat estetiskt värdeomdöme, och spekulerar på skuldkänslorna hos dem som inte förstår någonting av den, eller som inte har förstått att det inte finns någonting att förstå. Ännu en gång så är det fråga om insideraffärer. Men i slutändan kan det också tänkas att dessa människor som konsten håller på avstånd har förstått allt, eftersom de vittnar genom sin häpnad på en intuitiv förståelse: av att de är offer för ett maktmissbruk, att man döljer spelets regler för dem och att man utnyttjar dem. Med andra ord har konsten blivit en del av insideraffärernas allmäna fenomen (inte bara finansiellt, på konstmarknaden, men i själva förvaltandet av de estetiska värdena). Det här gäller inte bara konsten: politiken, ekonomin, informationsspridningen åtnjuter samma medbrottslighet och ironiska resignation från konsumenternas sida.

"Vår beundran för måleriet är följden av en lång anpassningsprocess som har ägt rum genom flera sekel, och av skäl som mycket ofta inte har någonting att göra med vare sig konsten eller anden. Måleriet har skapat sin mottagare. Det är i grunden en konventionell relation " (Gombrowicz till Dubuffet). Den enda frågan är hur en sådan maskin kan fortsätta att fungera trots kritisk illusionslöshet och kommersiell frenesi. Och om den kan det, hur länge kan denna illusionism och ockultism vara - i hundra, två hundra år? Har konsten rätt till en andra existens som aldrig tar slut - som de hemliga underrättelsetjänsternas, som man sedan länge vet inte har några hemligheter att stjäla eller utbyta, men som inte desto mindre frodas, utnyttjande den allmänna övertron om deras nyttighet, förevigande myten om sig själva?

Jean Baudrillard
I översättning av Tancredi Valeri
Ur Le Pacte de lucidité ou l'intelligence du Mal

Ur arkivet

view_module reorder
 Matt Haig på besök i Sverige. Foto Belinda Graham.

Matt Haigs öppenhet om sin depression ledde till en world-wide-bestseller - och Skäl att fortsätta leva

Matt Haig är på turné med sin nya bok, som kommer ut på fler och fler språk. Nu finns den också på svenska. Han betraktar kritiskt sin omvärld --- ungefär ...

Av: Belinda Graham | Litteraturens porträtt | 10 oktober, 2016

Att bygga broar mellan då och nu

När vi vandrar i spåret av det förgångna är vi samtidigt som fångar i nuets oerfarna steg, men det finns alltid möjligheten att bygga en bro mellan då och nu ...

Av: Eleonora Bru | Essäer om litteratur & böcker | 28 juli, 2010

Umami, salinitet och Sakurai

Sommarelden   I empiriska och rituella sammanhang är det bärare av den, av verk eller andra strukturer knutna till det sociokulturella mottagandet, kommunicerandet av det, själva aspekten som belyser, samt de facto ...

Av: Freke Räihä | Agora - filosofiska essäer | 18 juni, 2012

Namdar Nasser

En tydlig röst i världen

Namdar Nasser, är den Göteborgsbaserade författaren som sett diktaturer gå under och uppstå. Han har tvingats bära vapen men vägrat och flytt. Detta förde honom från Iran, till Turkiet. Efter ...

Av: Ivar Fors | Litteraturens porträtt | 15 december, 2016

En roadbok på queerfeministisk grund

Det började i Kramfors. Hanna Wikmans morfar var reporter på Nya Norrland, och det verkade så spännande. Som 15-åring gjorde hon sin prao på NN:s lokalredaktion i Kramfors, och knappt ...

Av: Gregor Flakierski | Kulturreportage | 28 september, 2010

Traditionen i den kristna kyrkan

Marcus Myrbäck om Jaroslav Pelikans The Christian Tradition: A History of the Development of Doctrine. Band I: The Emergence of the Catholic Tradition. .

Av: Marcus Myrbäck | Essäer om religionen | 24 februari, 2017

Ernest Hemingway tillsammans med Hadley1922 Bild: Schawed

Försvunna manuskript

Ivo Holmqvist om tre mytospunna. försvunna manuskript

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 05 december, 2016

Om att cykla tycker jag så fan heller!

Om att cykla tycker jag så fan heller, skrek Andy nerifrån diket. Det är ta mig fan det dummaste man kan göra. Sommaren var som grönast, som vackrast, som en jordgubbe ...

Av: Björn Augustson | Gästkrönikör | 30 mars, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.