”Gravest Hits” – de två första singlarna i form av en tolvtums-EP

Bandet som Gud glömde men som Djävulen älskade

Med Peter Sjöblom som ciceron återvänder Tidningen Kulturen till det sista sanna rock'n'roll-bandet The Cramps.

Av: Peter Sjöblom | 09 Maj, 2015
Essäer om musik

Isabella Lundgren

Den osjälvständiga individen och den bedrägliga gruppmentaliteten

Självkännedom och kritiskt tänkande gör oss mindre lättmanipulerade. I en tid där vi allt oftare löper risken att manipuleras och förledas av de som utövar makt över oss, är detta ...

Av: Isabella Lundgren | 27 juli, 2017
Essäer om politiken

Riva ner och bygga nytt – eller hur man demolerar en konstinstitution

I hörnet står en maskin som snurrar ett järnklot runt sin egen axel. Varje gång järnklotet träffar betongväggen i galleriet ryker dammet och murbruk faller ner på golvet. Som en ...

Av: Mathias Jansson | 22 december, 2014
Essäer om konst

"hennes sanna namn är att vara någon annan". Intervju med Bo Gustavsson

Att en oanständig bok samtidigt kan vara den vackraste... det är något fullständigt skandalöst. För mig som tidigare läst Bo Gustavssons böcker (dikter, essäer, etc.) ter sig Howdy, jag är ...

Av: Guido Zeccola | 30 april, 2013
Litteraturens porträtt

Berlinbiennalen är verklig



Mark Boulos, “All that is solid melts into air”Medialiseringen av verkligheten framstår idag "som en serie dokument som snabbt avlöser varandra och producerar ett slags efterfrågan på verklighet - en passion för det reala - som de emellertid inte förefaller kunna tillfredsställa, eftersom centrala existentiella element har exkluderats ur den pseudodokumentära approach som kännetecknar så mycket av verklighetsåtergivning och verklighetsorientering idag." Så skriver Konstnärliga fakultetens  Projektsekreterare (Göteborgs Universitet) på fakultetens hemsida. Kanske ligger en längtan efter 'det riktiga' i tiden, vad nu det är, och om det nu går att nå. Årets internationella biennal i Berlin gör i alla fall en ansats, uttrycker en längtan efter just detta.
I ett trettiofemgradigt Berlin besöker jag den 6e Berlinbiennalen, som med utgångspunkt från samordnaren Kunst Werke (institut för samtida konst grundat under tidigt 1990-tal) detta år huserar i så väl nationalgalleriet som i ett gammalt övergivet kontorskomplex i Kreuzberg. En stadsdel som under murens tid var en samlingpunkt för bohemer och konstnärer, idag mer känd för att vara bebodd nästan uteslutande av turkiska invandrare och ungdomar.

-Många har reagerat negativt på att biennalen valt att ta plats här, säger min tyska vän, då de är oroliga att biennalen ska göra området trendigt och attraktivt för den vita, välmående konstpubliken vilket kommer leda till att hyrorna i området stiger.
En farhåga som säger en hel del om hur den typiska konstpubliken antas vara; vit och rik. Möjligtvis är valet att placera stora delar av biennalen i mindre exklusiva delar av staden ett försök att nå ut till en större publik, en önskan om integrerad konst i sann Tensta Konsthall-anda. Eller är det bara ett försök att hitta lite mer 'genuina', opolerade miljöer att chict rama in konsten i?  "What is waiting out there" är titeln på årets Berlinbiennal, curerad av Kathrin Rhomberg, bosatt i Wien och Berlin.  Rohmberg säger själv att hennes ambition med biennalen är att beröra nutid och framtid. Hon menar att samtidskonsten på senare år verkar har fastnat i någon slags "nyhistoricism" och vill därför utforska relationen mellan konsten och nuet. Detta har gjort årets Berlinbiennal till en utställning som vågar beröra verkligheten och de tunga ämnena, utan att väja för de politiska aspekterna. Här syns tack och lov knappt någon konst om konst, och desto mer breda perspektiv.
Vad som väntar där ute är enligt Renzo Martens tillståndet i dagens Kongo-Kinshasa som han beskriver med videoverket Episode 3. Martens reser själv runt med en handkamera och dokumenterar på nära håll svält och misär, i ett verk som till sin form nog ligger så nära dokumentärfilm som konstfilm kan göra. Jag funderar på vad är det egentligen som skiljer dem åt, möjligtvis endast kontexten. Och kanske kan verkligheten när den projiceras inom konstens sammanhang bli mer påtaglig. I Martens verk blir den det definitivt. Martens uttryck är rakt och kommer så nära inpå den ocensurerade verkligheten att flera i publiken brister i gråt.  "Är du här för att mörda, våldta och stjäla som de andra vita männen?", frågar en man Martens möter, och stirrar ilsket rakt in i kameran. Rakt på oss betraktare, och vi blir alla vita män.  "Det tar mig två dagar att tjäna en halv dollar. Vad kan jag göra?", undrar en annan man som arbetar på fältet, och fortsätter sedan uppgivet skörda. Martens filmar en tvåårig flicka som tar sina sista rasslande andetag, döende av svält och ett flertal väljer att lämna rummet när Martens gör verkligheten allt för påträngande.

Renzo Martens ”Episode 3”En konstnär med ett liknande tillvägagångssätt är John Smith (som parallellt med sin medverkan på biennalen även är aktuell med en soloutställning på Tanya Leighton Gallery i Berlin). I videoverket Frozen War (Hotel Diaries #1) dokumenterar Smith ifrån sitt hotellrum och delar samtidigt med sig av sina tankar kring resan och tillståndet i Jerusalem där han befinner sig. Smith talar i en sagoberättande ton och använder liksom Martens kameran som ett direkt och ärligt uttrycksmedel, även om Smith befinner sig något längre ifrån dokumentärformen, lite närmre fiktionen och konstfilmens irrationalitet. Smith är inte lika magstark, men presenterar en berättelse med desto fler lager och tolkningsmöjligheter.
Även Mark Boulos bidrar med en videoinstallation i dokumentär form på Kunst Werke. I verket  All that is solid melts into air (ett citat från det kommunistiska manifestet) låter Boulos två projektioner visas simultant, på varsin kortsida av ett rum, där betraktaren får ställa sig mitt emellan de två projektionerna och försöka ta in en och en eller båda två samtidigt. De två filmerna verkar liksom samtala med varandra mer än med publiken, och att de talar i munnen på varandra gör det hela kraftfullt. Då den ena filmen dokumenterar områden och människor kring Nigerdeltat, där lokalbefolkningen dragits ner i fattigdom och misär på grund av oljeraffinaderierna som västerländska oljebolag låtit upprätta där. På den andra väggen visas börshandlare, maniskt hyperstressade och spekulerande i oljeaffärer. Låtsasvärld möter verklighet och två parallella universum som i vanliga fall aldrig möts verkar få göra det i Bolous verk. Och vi betraktare som befinner oss mitt emellan,vi  bara ser på.  Verket belyser uttryckligt västvärldens skuld gentemot, i detta fall, Nigerias folk. Boulos möter en nigeransk gerillasoldat som valt att gå in i en väpnad, desperat kamp mot exploateringen av hans land och inför Bolous kamera tillsammans med sina beväpnade kamrater proklamerar död åt den vita mannen.
Även Avi Mograbi, israelisk konstnär och aktivist, använder kameran på ett mycket direkt sätt och tar den med sig till ett möte med israelsiska gränssoldater, i verket Details 2 & 3. Mograbi gör ett försök att diskutera med soldaterna, som föga förvånande inte är alltför vänligt inställda till en dialog kring varför de inte släpper fram barnen som vill till skolan.
I något lättsammare ton ställer australienskiske Hans Schabus ut delar av en stegosaurus och en mammuth i polyster, på innergården till den gigantiska utställningslokalen vid Oranienplatz (Kreuzberg). Djurdelarna har Schabus hämtat från ett övergivet gammalt östberlinskt tivoli. De ser lite sorgliga ut när de ligger där i delar på marken, styckade låtsasdjur, som samtida arkeologiska fynd och kanske morgondagens historiska lämningar.
Ett stenkast från Oranienplatz öppnar Dahn Vo, berlinbaserad konstnär med vietnamesiska rötter, sin privata bostad för biennalens besökare. Man får ringa på portklockan och bli insläppt av en utställningsvärd, som gärna guidar besökarna bland Vos tillhörigheter, förtydligar vilka pinnaler som är en del av verket och berättar om Vos bakgrund som son till vietnamesiska flyktingar. Detta ämne är mycket centralt i Vos konst och Vos verk skiljer sig inte bara geografiskt från resten av biennalen, han är också den av få som väljer att rikta fokus inåt, mot sin egen historia och mindre sfär.
Ron Tran, född i Saigon och boende i Canada, gestaltar temat mer bokstavligt än de flesta, och placerar sitt verk i parken utanför utställningslokalen vid Oranienplatz. Där låter Tran möblera om bland parkbänkarna så att de står i grupp mitt emot varandra, istället för som vanligtvis på rad där de sittande tittar ut emot parken, i tomma intet. I Trans installation tvingas människor som använder bänkarna att möta varandras blickar. Man kan tänka sig att det kanske ofrånkomligt inleds en konversation, uppstår ett riktigt möte. Vad som väntar där ute blir enligt Tran, i all sin enkelhet, andra människor. Verket är charmigt anspråkslöst och på samma gång kraftfullt.
Även Olga Chernysheva använder ett okonstlat tilltal i sitt verk High Road, en serie klassiska svartvita fotografier av migrantarbetare från centralasien. Chernysheva ger inte uttryck för någon värdering, hon är en betraktare med sin kamera och ger endast en dämpad kommentar. Hon skildrar dessa människor som hon har mött på ett värdigt sätt, avbildar helt enkelt deras verklighet.
Ytterligare ett videoverk, men med totalt annat tilltal än 'dokumentärkonstfilmerna', ställer den tyska videokonstnären Anna Witt ut, där hon låter sig själv födas igen av sin mamma. Witt har naken krupit in under sin mammas klänning medan mamman ligger på sängen och kravlar sedan långsamt ut igen under tystnad. Witts film är komisk och lite obekväm, som konst gärna får vara, men ger inget djupare intryck utan är mest lite lustig.
Olga Chernysheva, ” High Road”2010 års Berlinbiennal är som helhet är dock en utställning som påverkar. Rohmberg lyckas samla orädd, verklighetsnära konst som gör biennalen till en skarp, många gånger politisk, rättfram samling verk. När jag lämnar den känner jag mig rusig av intryck, berörd av fragment från andra verkligheter, på något vis både betungad och upplyft. Konsten här vill nå ut till publiken precis som den själv blickar utåt. Konstnärerna verkar dock inte sträva efter att sprida politiska budskap på propagansistisk 70-talsvis, utan mer efter att fungera som ögonöppnare. Jag kan inte låta bli att komma att tänka på Anna Odell, som ville sätta fokus på bristerna i Sveriges psykvård genom sin konst. Odell är inte dokumentär och hon är i viss mening självreflekterande, men hennes konst berör det verkliga och gav upphov till en hel del diskussioner inte bara gällande tillvägagångssättet utan även syftet och i förlängningen det konstnärliga värdet i hennes verk. Får konst beröra riktiga frågor? Undrade vissa.
Ulrika Stahre skriver i Afonbladet 2009-09-19 efter att ha besökt den 11e biennalen i Istanbul att hon förväntar sig en ny våg av socialkritisk konst och hon hoppas "att den politiska konsten ger politiska avtryck och inte bara svävar, söndergullad, i en konstvärld vars strukturer dels är avskurna från den så kallade verkligheten, dels i sig är kapitalistiska, globala, kolonialistiska." Stahre finner att Istanbulbiennalen lyckas "bryta den fiktiva illusionen - eller att fiktionalisera fiktionens makt" och den socialkritiska våg hon förutspår går utan tvekan att skönja i även Berlins biennal.
Astrid Söderbergh Widding å sin sida spår i Svenska Dagbladet 2010-05-11 en trend där dokumentärfilmare ger sig in på konstens arena och vice versa, ett närmande mellan konst och dokumentär helt enkelt, och även mellan olika bild- och ljudmedier. Widding skriver om hur hon upplever att inte bara konstformerna alltmer går in i varandra och samarbetar, utan även om hur dokumentären mer och mer tar plats i konstfilmen.
Kanske längtar konsten efter verkligheten, bort ifrån det lilla, bort ifrån konst som utgår ifrån och kommenterar konstnärens situation, identitet och varande. Det som väntar där ute är resten av världen.

Anna Dubra

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

54. Erik

Erik skrev. Ord efter ord. Sida efter sida. Fingrarna värkte av att spreta över tangentbordet hela dagarna, han var frusen ända in i märgen av allt stillasittande. Han satt hemma ...

Av: Erik | Lund har allt utom vatten | 04 januari, 2013

En hobbit, tretton dvärgar och möjligen en drake på slutet

Regissören Peter Jackson är igen aktuell med ytterligare ett mastodontverk. Efter trilogin ”Sagan om Ringen”, har det nu blivit dags för Peter Jackson att ta sig an ”Hobbiten” som även ...

Av: Belinda Graham | Essäer om film | 09 januari, 2013

Foto: Johan Werkmäster

Jeansens historia börjar i Bayern

Jeansen föddes inte i Bayern. Det gjorde däremot dess skapare Levi Strauss, närmare bestämt i Buttenheim i forna stamhertigdömet Franken i den tyska delstatens norra trakt. Hans barndomshem på Marktstrasse ...

Av: Johan Werkmäster | Kulturreportage | 13 februari, 2016

Foto Gilda Melodia

Inuti och inpå huden

Religionen skulle försvinna, trodde tänkare som Emile Durkheim och Karl Marx. Människan skulle frigöra sig. I dagens samhälle ser vi en förändring från människa som samhällsvarelse till individ, som hellre ...

Av: Gustaf Redemo | Essäer om religionen | 14 oktober, 2015

Veckan från hyllan. Vecka 12-2013

Det har valts en ny påve, alltid en spännande och viktig tilldragelse, i synnerhet som själva valet har sina egna mycket speciella ceremonier och tillvägagångssätt. Själva valet kallas för konklav, conclave ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 16 mars, 2013

Hector Berlioz. Lithographie de Charles Baugniet

Med både måttlösa och tygellösa känslor

Även om Berlioz' personlighet framstår som mindre sympatisk, kan ingen frånta honom äran av att ha skapat ett musikstycke som i högsta grad angår även vår tids människor.

Av: Eva-Karin Josefson | Kulturreportage | 23 december, 2015

Den indre sammenhengen mellom venting og følelser

Innledning Emnet for artikkelen min er den begrepsmessige sammenhengen mellom venting og følelser. Resonnementet mitt er slik. For det første, venting som fenomen må læres, venting faller ikke under studiet av ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 28 september, 2013

Veckan från hyllan. Vecka 21-2013

Veckans megahändelse, och pseudo dito, är utan tvekan Eurovisionsschlagerfestivalen i Malmö. Gapigt, glittrigt, hurtfriskt, inställsamt och utslätat. Ett evenemang som säger ganska mycket om vår tid. Och så har Arktiska rådet ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 18 Maj, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.