Arne Sucksdorff

Ett stort äventyr med en stor filmare!

Vilken var den förste svensk som belönades med en Oscar? Rätt svar på denna TP fråga är inte Ingmar Bergman. Rätt svar är Arne Sucksdorff. För första gången går det ...

Av: Belinda Graham | 22 april, 2017
Filmens porträtt

Hermann Hesse

Hermann Hesses klassiker: Narziss och Goldmund

I Klas Östergrens nya roman I en skog av Sumak finns en parafras på kastanjeträdet i Herman Hesses roman Narziss och Goldmund. Precis som Östergrens roman som gått som följetong ...

Av: Ulf Nygren | 27 augusti, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Bland alla dessa nya deckardrottningar och kriminalkungar.

Det är tur att man kan simma. Annars hade jag för längesedan dränkts av den svenska deckarvågen som vuxit sig stor och blivit till ett eget litet innanhav. Idag, fyrtiofem ...

Av: Crister Enander | 31 Maj, 2011
Crister Enander

Metaltown 2013 – en nära-döden-upplevelse?

Årets Metaltownfestival bjöd på allt man kan önska sig av en festival: Bra musik, sol, glada festivalbesökare och god mat! I detta festivalreportage beskriver Linda Olsson varför Metaltown är en ...

Av: Linda Olsson | 03 augusti, 2013
Essäer om musik

Konst och sport



altNär en svensk skidåkare spurtar på upploppet ramlar han/hon och bli fyra, om en norsk skidåkare spurtar, vinner han/hon och om en finsk åkare sprintar i mål blir han/hon tvåa och ligger resten av veckan i kuvös. Danskarna deltar inte. Frågan är vem som tar bronset.

Om man skulle dra upp alla linjerna sveriges landskap, län och kommuner i olika färger kunde det bli en fin målning. Sen är det bara att vända på den, hänga upp den ovanför soffan, och ingen jäkel som fattar vad det handlar om. Så är det i allmänhet. Alla konstnärens sublima tankar och nobla motiv grumlas till i ett virrvarr av mänskliga, alltför mänskliga, neuroser, fobier, banaliteter och infall.

Vad som återstår är i bästa fall en vacker ruin, men för det mesta en gyttjig, leverfärgad massa med några obegripliga hieroglyfer på. Följaktligen skrivs djuplodande avhandlingar om hieroglyferna. Mens konstnären tänkte på sin lunch, skriver kritikern om det kategoriska imperativet, när målaren fördjupade sig i sporten på teletext, skrivs det om Ockhams rakkniv, när konstnären skalade sin banan jämförs gyttjan och de mystiska tecknen med skillanden på ande och materie. Och glöm ej de knullande kaninerna som skuttar rakt ut ur behavioristernas tabula rasa och in i Julia Kristevas neofeministiska intertextualitet. Och slutligen, om kaninen liknar en hare, kallas det mimesis.

Var finns den rättsinnige kritiker i Sverige som har både öga, öra och en slipad penna? Att nämna   saken vid dess rätta namn är en tillsynes komplicerad sak i akademiska kretsar. När jag tänker efter är det inte mycket bättre ställt i hemmalagets omklädningsrum på söndag förmiddag. Fast där är det närmast tvärtom: en sublimt skott i klykan kalls för en banan, ett avhandling om två fallande kroppar kallas sliding, lårkaka eller tummen upp. Dansk skalle har blivit till en fransk skalle... En diskussion på högt plan blir till protest mot domaren, skallande applåder och uppmuntrande tillrop från läktaren beskrivs som rasism och de vitt beresta medlemmarna i supporterföreningen kallas huligans.

Med vimplar och banderoller viftas alla existentiella tvivel bort i ett unisont bröl: MÅÅÅL!

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Likheten mellan konst och sport har behandlats vid otaliga tillfällen, även av mig. Men i det stora hela finns det inga verkliga paralleller. Det finns inga stolpen och in i konsten. Det är bara nåt vi killar håller på med. Jag vet, det finns tjejfotboll och jag undrar om dom inte är benhårda allihop, men det är ändå en minoritet. Emancipationen är ett kryptiskt väsen. Mycket har förskjutits men i grund och botten är det fortfarande dockor och racerbilar - Kristevas madonna med barn mot våra 'Lillis', 'Svennis' och 'Fimpen'.

Ett ensamt skidspår vinglar ensligt i det svenska landskapet. Det är konstnärens öde att träget bana sin egen väg mot syrefattiga höjder. Ingen, vare sig gudar eller vanliga dödliga, står henne bi.

Men jag tappar tråden. Hade tänkt skriva om Sokal och Bricmonts bok 'Fashionable Nonsens - Postmodern Intellectuals Abuse of Science' och dess uppförljare "Beyond the Hoax", men anser mig knappast vara kvalificerad. Visst känns det skönt när de klär av Lacan, Kristeva, Deleuze och andra pratmakare, men vad vet jag? Jag är bara en enfaldig målarkludd som inte har den ringaste aning om vad Gödels teorem handlar om. Fattar visserligen att Luce Irigaray är ute på bröstsim när hon påstår att ljusets hastighet är en manschauvinistisk fördom. Mödom, kanske?

Försökte mig även på Sloterdijk men efter 300 sidors non-sens gav jag upp. Chansen att jag misstar mig är 50/50. En kritiker yppade tanken att man kunde betrakta 'Sfärer' som en skattkista. Lyfta på locket och välja de smycken man själv tycker bäst om. För min del glimmade det en hel del men det var ingenting som verkade äkta.

Otvivelaktigt kör flera av dessa tänkare på tomgång. De gasar på för fullt med med deras storstilade  jargong för att dölja det faktum att deras fordon står stilla.

Sanningen, vilken varit både död och begraven, har börjat reanimeras. Även om det inte är särskilt populärt att rehabilitera en absolut sanning i upplysningsanda, är det åtmintone comme il faut att undra om det inte finns några fasta värden. Den radikale relativist som anser fysikens lagar vara en social konvention bjuds av Sokal upp i hans lägenhet på 21:a våningen och ombeds demonstrera vad detta skulle betyda genom att hoppa ut genom fönstret. Svaret väntas om 2,5 sekunder.

Billiga tricks kanske, men ändå. Richard Dawkins använder sig av samma retorik när han häcklar möjligheten att månen är en kalebass någon slungat upp ovanför träden. Och varför använder vår kulturrelativist inte en flygande matta som transportmedel istället för dyra och skräpiga flygplan?

Kulturrelativismen har lett till ett uppsving av esoteri och mysticism. Var och varannan i bekantskapskretsen läser horoskop, använder slagruta, har sett ufon eller gamla vanliga hederliga spöken. Om man inte är med på allt detta anses man antingen vara fundamentalist eller en i största allmänhet beklagansvärd person. Att vara kritisk eller läsa böcker om övernaturliga fenomen är bara löjligt, eftersom man förstås inte kan bevisa något om detta. Om man tror på flygande tefat skall man inte läsa någon statistik om det - tankeläsning fungerar endast om man inte undersöker saken. James Randi som utlovat en miljon dollar till den person som kan bevisa sig äga övernaturliga krafter, anses sjäv vara en lurendrejare.

Nu pratar jag inte om nåt man ser på TV eller kan läsa i en veckotidning i väntrummet hos tandläkaren -  likt Tommy Cooper som blev så otäckt överraskad av Titanics haveri - utan om vanligt folk som bor tvärs över gatan, kompisar och kollegor.

Istället för att dödförklara Upplysningen kom något ljushuvud (!) nyligen med uttrycket 'upplysning av Upplysningen'. Att man borde sekularisera begreppet 'sanning' på samma sätt som man sekulariserat begreppet 'Gud'. Jag är inte riktigt säker på vad det skulle betyda. Det är skillnad på att ta ner sanningen från dess upphöjda tron och att anse att all sanning är relativ. Det finns antagligen något som kan kallas 'minimal' sanning.  Vad Gud beträffar kan man undra om han blir profan den dan vi börjar stava hans namn med litet g: gud. Då först har han sekulariserats och intagit samma plats som en borgmästare, partiledare eller fotbollsdomare. Eller varför inte - ett spöke.

En brödmålare. Vad skulle det vara? En som målar bröd? Det blir i så fall mycket rå sienna och ljus ocker, kanske lite bränd umbra eller rentav Van Dijkbrunt om man skall måla mörkt rågbröd.  Det skulle vara lättare om man fick måla smörgåsar med pålägg och allt. Men då börjar det närma sig stilleben, eller hur? Det är fusk. Bröd är bröd.

Jag har en kollega som med sin fick-kalkulator räknar ut när han kan leverera ett X antal målningar som ser ut på Y sätt. När han har tillverkat sin produkt är resten en fråga om logistik.

Vad är det för  skillnad på detta förfaringssätt och att bestämma en utställning nånstans? Då måste man också komma på dead-line med femton målningar - inte kan man dyka upp med sex stycken. Och nya skall de vara. Gammalt är inte bra. Se på Rembrandt t.ex.

Folk frågar mig då och då hur lång tid det tar att göra en målning. Alla konstnärer, möjligen med undantag för de renodlade brödmålarna, vet att det är omöjligt att på förhand säga när en målning är färdig. Mitt standardsvar är att  jag behöver minst ett X antal veckor och att det är bättre att beräkna per år än per målning. Per liv skulle vara ännu mer exakt. Om jag kan klämma ur mig 50 målningar på ett år betyder det en målning veckan. Kan det verkligen gå? Utan räknemaskin? Jag menar kan det verkligen allesamman vara BRA målningar? Målningar med innehåll? Bröd, t.ex. Som parentes vill jag här tillägga att jag brukar lyfta på mina målningar för att känna hur länge jag har jobbat på dom. 4 kg = tre veckor, 9 kg = ett år. Inbegripet att man under processen skrapar av en hel del material, ibland mer, ibland mindre.

Men vad är då en bra målning ? Något med innehåll, typ djupsinne och gränsöverskridande eller är det kanske även skådespel - och bröd?

Visst är det trist när vissa konstnärer bara producerar limpor. Jag skall inte nämna några namn. De Saint Phalle, Ting, Corneille, Lichtenstein, Mellgård, Quinn. Eller varför inte Torgny Lindgrens suveräne favorit, Brokiga Blad? Å andra sidan är det inte lätt att skilja Konsten från Mammon. På 60-talet var det många som ansåg det vara fult att tjäna pengar på sin konst. Men den kören har tystnat. Nu verkar det tvärtom ha blivit fint att vara kommersiell - kan man inte leva på konsten betraktas man som loser och följaktligen som en dålig konstnär.

Kanske är det bäst att låta eftervärlden bestämma vad som är bra eller dålig konst. Konstnärens motiv är oftast höljda i dunkel, även för honom själv. De mest banala drivfjädrar kan frambringa god konst och de mest sublima motiv kan falla som döa pannkakor på duken (vilken i så fall ligger på golvet).

Eftervärlden ja, är det den samma som höjt Carl Larsson över Carl Fredrik Hill och institutionaliserat dalahästen, detta  ursvenska missfoster, på bekostnad av den för mig oförglömmlige Jemt Olov Persson? Redan mens han levde brukade barnen kasta ruttna äpplen mot hans fönsterrutor och brände hans hyresvärdinna säckar fulla med hans snidade hästar. Det var kallt och billigt virke, eller hur?

Eftervärlden, nu mina samtida, är de som har bestämt att t. ex. Niki de Saint Phalle är en lysande konstnärinna när det i själva verket är uppenbart att det är fråga om visuell terrorism. Det är tillyttermera visso ett skandalomsusat faktum att det fortfarande inte finns ett Hill-museum i Sverige.

Ibland kan man tro att uppriktigt folk i konsthistorien, såväl som i reguljär historia, medvetet hålls nere mens nollorna blåses upp till mäktiga ballonger. I en svepande Disneyfiering möbleras verkligheten om till en grotesk nöjespark där tomtarna och trollen är de som styr och ställer.

Men det är väl bara en mardröm...

Niklas Anderberg, text och målning

 

 

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Svenskan som driver en av Europas ledande dansutbildningar

Det var med mycket envishet och en portion mod som Jessica Iwanson för 35 år startade sin skola för nutida dans i München. I dag räknas Iwanson International School of ...

Av: Linda Karlsson Eldh | Övriga porträtt | 04 januari, 2010

Brott och straff I. Brottets relativitet - straffets exekutivitet

Det är icke allt sant som sanning är likt (ur Domarreglerna) Lagarna var nyktra och definitiva. Uttömmande och sakliga. Där fanns inga promenadstråk, eller blombeströdda ängar insprängda mellan lagarna, inga ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om konst | 20 oktober, 2009

Levittown i Pennsylvania   1959

Magnolia och förgätmigej

Som jag nyss skrev handlar en av berättelserna i Robert McCloskeys ”Han hette Homer” om hur man byggde amerikanska sovstäder med expressfart, tack vare färdiga byggelement. I bild och text ...

Av: Ivo Holmqvist | Kulturreportage | 28 Maj, 2016

Joseph Conrad

Joseph Conrad som människa och författare

Nämns Joseph Conrad i Sverige idag? Möjligen pliktskyldigast i grundskolan eller på gymnasiet (jag vet inte). Då dock troligen som författare av sjöäventyr eller som författaren till Mörkrets hjärta (som ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer om litteratur & böcker | 14 oktober, 2017

Läkande kraft

En vän skriver till mig om sin tonårsdotter. Han skriver: "A hade panikångest här på morgonen, har varit för mycket för henne i helgen, träning och en kompis som fyllde ...

Av: Sofia Sandström | Gästkrönikör | 23 Maj, 2014

Fågelmataren, dokumentär-novell kring Svartån

  Bild: Hebriana Alainentalo En vit pickup krypkör på cykelbanan. Nedanför den snötäckta åbädden rasslar det sprött som glas när tunna flak törnar emot uddar av nyis. I klungor vid iskanten står ...

Av: Staffan Ekegren | Utopiska geografier | 09 februari, 2009

Omöjliga intervjuer. Benny Holmberg intervjuar Öyvind Fahlström

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 04 mars, 2012

Robert Warrebäck. Foto: Joel Krozer

En novell av Robert Warrebäck

Robert Warrebäck skriver dikter, prosa och artiklar. Han har publicerat poesi i Post Scriptum, noveller i diverse skönlitterära antologier och skrivit artiklar åt olika webmagasin och tidskrifter. Han jobbar om ...

Av: Robert Warrebäck | Utopiska geografier | 28 september, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.