Bandyspel med början i Habo - en personlig bandyhistoria

 Habo och bandy  En ung man som under tonårstid växte upp i Habo under femtiotalet kunde inte undvika att delta i ett fostrande bandyspel. Att leka med ”det röda nystanet” var ...

Av: Hans-Evert Renérius | 12 augusti, 2014
Essäer

Vuxen mot min vilja

En bieffekt av den underbara erfarenheten av att vara förälder är att man tvingas vara så förbaskat vuxen. Man måste lyssna till sin egen tjatröst: Klä på dig nu, borsta ...

Av: Marja Beckman | 26 februari, 2013
Gästkrönikör

Ernst Jüngers Glasbin

Ernst Jüngers Gläserne Bienen, eller The Glass Bees, som den heter i den engelska utgåva som jag själv har läst, är en på många sätt märklig bok, som hittills inte ...

Av: Tobias Harding | 13 december, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Contemplando nello specchio di Dioniso av Fernando Mastropasqua

Parnassos toppar

"Tragedins födelse" från 1872 är för den breda allmänheten kanske mest känt för att ha populariserat de konstnärliga motsatsparen det dionysiska och det apolloniska. Nietzsche var ingalunda först ut ...

Av: Adam Johansson | 10 juli, 2015
Agora - filosofiska essäer

Är du mogen nog?



altJag velar, det är sant, inför att argumentera den svenska yttrandefriheten i relation till den så kärt omtalade konstnärliga friheten men det är knappast ovanligt att dessa två stångas med varandra. Nog för att konsten alltid sökt röra upp etablissemanget så inte för det, men dimensionerna och därmed insatserna eskalerar snabbt - i vissa fall leder det till radikala omständigheter. Vidare kan jag inte undkomma självkritiken när det gäller att spinna vidare på en story lika urlakad som morgonen den spräckte - igen. För jo då, Lars Vilks är tillbaka.

Man vaknar till medan tevens nyhetsprogram dramaturgiskt finslipat rapporterar om hur SÄPO talar om en helt ny, ökad hotbild mot Vilks och andra svenska konstnärer, men för att vara helt ärlig kan jag som bäst beskriva min reaktion som blasé kryddad med en smula irritation. Men som Ni säkert känner till kan irritation växa in i så många former av tankar och utlopp.

Provokativ. Vi älskar att suga på ordet, en recension behöver blott detta lilla yttrande för att tillbringa skaparen lycka. Och antagligen ökat välstånd. Och i ärlighetens namn minns vi genom historien oftast bäst de kreatörer som satt sitt märke genom att just visa upp provokativa tankar och idéer. Jag har inget emot att konst ska skapas med udd, att den ska bli sedd i ögonen av ett budskap. Alla människor tänder kanske inte till på näckrosdammar, frukost utomhus eller vad man nu kan tycka vara safe nog. Men vi har ju helt grundlurat oss själva och missrepresenterat konsten genom att exploatera ordet provokativ. Konsten ska provocera ekar det i skallen. Konsten ska väcka ord, tanke, association och reaktion säger jag. Och sådana kriterier ger kanske den avsiktligt provokativa konsten ett försprång och det i sig är antagligen inte diskvalificerande, men det gör ändå inte att känslan lättar av att blivit ordknullad bortom gränsen för innebörd till allt och inget. Vi har byggt en konstform som helt enkelt är arrogant, designad för att med alla medel synas. Tyvärr tycker jag också att den mer ofta än inte saknar både innehåll och mening. Men den finns och frodas. Ord vi använt för att tala om verk, för att beskriva våra känslor och tolkningar är ord som inte längre tillhör publiken. Kidnappad av många ytterst medvetna kreatörer - för det säger jag, ingen kan få mig att tro att exempelvis Lars Vilks skapade bilden av den ökända rondellhunden utan tanken på medieljuset glänsande i ögonen.

Jag funderar över min egen lilla del, om jag tvingades att skriva med restriktioner, undrar om jag skulle hojta hej vilt om att jag skyddas av yttrande- och tryckfrihetsförordningen. Undrar hur jag skulle värdera mina egna rättigheter mot konsekvenser för min familj eller mitt samhälle. En sak är dock klar; jag skulle fundera jäkligt noga över om texten ifråga verkligen hade det förväntade värdet.

Vi har rättigheter som jag stödjer absolut, men ibland måste jag säga att jag förbryllas över när vi tillät de tillhörande skyldigheterna och det moraliska ansvaret bli så flytande. Att jag kan sitta här med en tjusig men lite brusig laptop och skriva och sprida vad jag vill är fantastiskt. Alla har verkligen inte samma frihet, för att inte nämna möjlighet att få detsamma. Jag predikar inte att vi ska sitta still i båten av rädsla eller för vi ska glida omärkta förbi. Jag säger att vi borde uppmuntra oss själva till att lägga mer eftertanke, en djupare process av självkritik. Som att fråga sig själv om någon annan i båten inte kan simma. Det måste gå att vända lite av all den där provokationen inåt, att reflektera kring ett verks konsekvenser bör inte betraktas som att konstnären är feg eller kuvad. Och här finns problem med personer som den nu aktuelle Lars Vilks; han njuter alltför mycket av situationen och frankt uttryckt så sticker det riktigt illa i mina ögon. Med sitt poserande här och var visar han tydligt en konstnär som berusat sig till något allmänmäktigt tillstånd utan en tanke på hur andra människor påverkas. Jag ser själv ingen mening med denna omtalade hund, nästintill opåverkad. Men jag vet likaså mycket väl att det inte är så för alla. Men skall konsten och kulturen falla platt inför alla? Självklart inte. Vill jag bryta sönder Vilks alla pennor? Nja, jag vet inte, men däremot får han teckna vad han vill. För det är hans rättighet. Får Vilks skylla sig själv? Både ja och nej. Det kan aldrig bli acceptabelt med hot och våld sprungna ur ett artistiskt skapande. Men det är trots allt i mina ögon ett mycket onödigt tilltag vars konsekvenser varit uppenbara.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Vilket leder oss in i en annan krass verklighet; pengar. Vad händer med andra konstnärer som knappt överlever och kämpar för krympande bidrag? Vad och vilka får den gemene skattebetalaren se i tidningen, hur förklarar man för dem att kulturbudgeten inte bara går till yxmän och psykos -fejkare? Jag menar "Jihade Jane" och allt i dess följe, det är ju inte ens spännande. För mig är det en extremt dyr parodi på konstnärsvärldens befolkning.

Vi ska inte vara rädda för att tala. Vi ska fritt gestalta, måla, formge, skriva - vi ska använda alla verktyg vi kan för att förmedla våra budskap. Vi ska inte falla in i något Göran Hägglund led. Men som kreativa skapare finns vi inte enbart för att uppröra, idealet måste vara att verka som en öppen dörr för dialog. Jag tror inte att det finns någon regelbok att applicera på konstnärliga "provokationer" och konst, i min tro, mår inte bra av att fängslas. Men kanske har vi kommit till en punkt där den kreativa världen behöver kräva mer av varandra, att yttrandefriheten också borde komma i bättre relation med yrkesstolthet. Det är aldrig en fråga om att undertrycka, för mig är en förhoppning om att våga vara provokativ även utanför mediebruset. Att kunna se människor i ögonen som inte läser kultursidorna eller som inte tillhör den så kallade kulturelit där dessa spörsmål debatteras över lunch. Att se människor i ögonen och se att det man skapat tillfört, inte förvridit.

Kontentan finner man kanske på samma sätt som man blir vuxen; även om man har rätt till något kan det ibland vara lämpligt att avstå.

Linda Bönström

Ur arkivet

view_module reorder

Jubilerande änder

I bokhandeln (fast den är mest bara en större tidningskiosk) på Logan Airport i Boston säljs röda sockor, krus och tröjor med Red Sox-emblemet, det framgångsrika lokala baseball-laget vars historia ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 24 maj, 2016

Foto Bonniers

Gudsnärvaro i Lars Noréns diktning

Lars Norén är en av våra främsta dramatiker. Mindre känt för en vidare allmänhet är Noréns poetiska verksamheter. Han började som diktare i början av 60-talet har under många år ...

Av: Hans-Evert Renérius | Essäer om litteratur & böcker | 08 december, 2017

Det fullkomne liv

Følgende utsagn kan synes å være svært trivielt: at i vår egen tid gis det folk som søker etter livets opprinnelse, opphav, kilde, og slik var det også før tiden ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 20 januari, 2010

En essä om ingenting

”Tystnad”, svarade Murke. ”Jag samlar tystnad.” I Heinrich Bölls novell ”Doktor Murkes samlade tystnad” möter vi Murke som arbetar på en radiostation. En av hans egenheter är att han samlar på ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 20 september, 2012

Ett försök till verklighetsåtergivning

Alain Robbe-Grillet (1922–2008). Foto: Il Manifesto TEMA BILDNING Författaren och filmregissören Alain Robbe-Grillet har avlidit. En av 1900-talets mest originella modernister har alltså gått ur tiden. Han var verksam i över ...

Av: Mikael Andersson | Litteraturens porträtt | 07 april, 2008

Bild: Hebriana Alainentalo

17 dikter av Carsten Palmer Schale

Splittrande självpresentation

Av: Carster Palmer Schale | Utopiska geografier | 13 juni, 2016

Metaltown 2011 - två dagar av metal

I år var första året som Metaltown inte arrangerades på sin sedvanliga plats i hjärtat av Göteborgs hamn. Istället hade man valt att placera festivalen på en galoppbana på Hisingen ...

Av: Linda Olsson | Kulturreportage | 03 juli, 2011

Nemesis, Allāt och den som tillägnar. Museum of Fine Arts of Lyon. Foto: Rama, Wikimedia Commons, Cc

De kloka och vackra, sataniska verserna

Det står ett vitt hus längs Fyrisån på Västra Ågatan i Uppsala som kallas Olympen. Det är mest känt genom Ture Nermans studentroman med samma namn från 1913. Huset är ...

Av: Mohamed Omar | Essäer om religionen | 25 februari, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.