Giuseppe De Nittis (1846-84) – Italienskt Londonmåleri

Sedan konstmuseet Petit Palais i Paris för några år sedan öppnats efter en genomgripande renovering, har en rad intressanta, bortglömda konstnärskap fokaliserats i välgjorda utställningar, ofta i ett internationellt samarbete ...

Av: Eva-Karin Josefson | 10 augusti, 2012
Essäer om konst

Georges de la Tour,

Evighetens leende

Man kan utöka oändligheten om den inte räcker till. Och om inte oändligheten räcker till kan man dessutom skapa en ny oändlighet, så man slipper känna sig instängd. I det ...

Av: Percival | 05 oktober, 2014
Essäer om konst

Charm, sweet angels, you made me no longer afraid of death - En…

  Patti Smith och författaren Peter Lucas Erixon Foto: Ulla Montan   Charm, sweet angels, you made me no longer afraid of death - En intervju med Patti Smith Peter Lucas Erixon utkom ...

Av: Peter Lucas Erixon | 23 augusti, 2007
Litteraturens porträtt

Sado-masochistiska och androgyna vägar till Gud

Sado-masochistiska och androgyna vägar till Gud För att uppnå verklig sexuell och religiös harmoni har sado-masochistisk praxis i alla tider och i alla kulturer varit vanlig bland sensuellt sensibla människor. Detta ...

Av: Bo Cavefors | 18 januari, 2007
Essäer om religionen

Är du mogen nog?



altJag velar, det är sant, inför att argumentera den svenska yttrandefriheten i relation till den så kärt omtalade konstnärliga friheten men det är knappast ovanligt att dessa två stångas med varandra. Nog för att konsten alltid sökt röra upp etablissemanget så inte för det, men dimensionerna och därmed insatserna eskalerar snabbt - i vissa fall leder det till radikala omständigheter. Vidare kan jag inte undkomma självkritiken när det gäller att spinna vidare på en story lika urlakad som morgonen den spräckte - igen. För jo då, Lars Vilks är tillbaka.

Man vaknar till medan tevens nyhetsprogram dramaturgiskt finslipat rapporterar om hur SÄPO talar om en helt ny, ökad hotbild mot Vilks och andra svenska konstnärer, men för att vara helt ärlig kan jag som bäst beskriva min reaktion som blasé kryddad med en smula irritation. Men som Ni säkert känner till kan irritation växa in i så många former av tankar och utlopp.

Provokativ. Vi älskar att suga på ordet, en recension behöver blott detta lilla yttrande för att tillbringa skaparen lycka. Och antagligen ökat välstånd. Och i ärlighetens namn minns vi genom historien oftast bäst de kreatörer som satt sitt märke genom att just visa upp provokativa tankar och idéer. Jag har inget emot att konst ska skapas med udd, att den ska bli sedd i ögonen av ett budskap. Alla människor tänder kanske inte till på näckrosdammar, frukost utomhus eller vad man nu kan tycka vara safe nog. Men vi har ju helt grundlurat oss själva och missrepresenterat konsten genom att exploatera ordet provokativ. Konsten ska provocera ekar det i skallen. Konsten ska väcka ord, tanke, association och reaktion säger jag. Och sådana kriterier ger kanske den avsiktligt provokativa konsten ett försprång och det i sig är antagligen inte diskvalificerande, men det gör ändå inte att känslan lättar av att blivit ordknullad bortom gränsen för innebörd till allt och inget. Vi har byggt en konstform som helt enkelt är arrogant, designad för att med alla medel synas. Tyvärr tycker jag också att den mer ofta än inte saknar både innehåll och mening. Men den finns och frodas. Ord vi använt för att tala om verk, för att beskriva våra känslor och tolkningar är ord som inte längre tillhör publiken. Kidnappad av många ytterst medvetna kreatörer - för det säger jag, ingen kan få mig att tro att exempelvis Lars Vilks skapade bilden av den ökända rondellhunden utan tanken på medieljuset glänsande i ögonen.

Jag funderar över min egen lilla del, om jag tvingades att skriva med restriktioner, undrar om jag skulle hojta hej vilt om att jag skyddas av yttrande- och tryckfrihetsförordningen. Undrar hur jag skulle värdera mina egna rättigheter mot konsekvenser för min familj eller mitt samhälle. En sak är dock klar; jag skulle fundera jäkligt noga över om texten ifråga verkligen hade det förväntade värdet.

Vi har rättigheter som jag stödjer absolut, men ibland måste jag säga att jag förbryllas över när vi tillät de tillhörande skyldigheterna och det moraliska ansvaret bli så flytande. Att jag kan sitta här med en tjusig men lite brusig laptop och skriva och sprida vad jag vill är fantastiskt. Alla har verkligen inte samma frihet, för att inte nämna möjlighet att få detsamma. Jag predikar inte att vi ska sitta still i båten av rädsla eller för vi ska glida omärkta förbi. Jag säger att vi borde uppmuntra oss själva till att lägga mer eftertanke, en djupare process av självkritik. Som att fråga sig själv om någon annan i båten inte kan simma. Det måste gå att vända lite av all den där provokationen inåt, att reflektera kring ett verks konsekvenser bör inte betraktas som att konstnären är feg eller kuvad. Och här finns problem med personer som den nu aktuelle Lars Vilks; han njuter alltför mycket av situationen och frankt uttryckt så sticker det riktigt illa i mina ögon. Med sitt poserande här och var visar han tydligt en konstnär som berusat sig till något allmänmäktigt tillstånd utan en tanke på hur andra människor påverkas. Jag ser själv ingen mening med denna omtalade hund, nästintill opåverkad. Men jag vet likaså mycket väl att det inte är så för alla. Men skall konsten och kulturen falla platt inför alla? Självklart inte. Vill jag bryta sönder Vilks alla pennor? Nja, jag vet inte, men däremot får han teckna vad han vill. För det är hans rättighet. Får Vilks skylla sig själv? Både ja och nej. Det kan aldrig bli acceptabelt med hot och våld sprungna ur ett artistiskt skapande. Men det är trots allt i mina ögon ett mycket onödigt tilltag vars konsekvenser varit uppenbara.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Vilket leder oss in i en annan krass verklighet; pengar. Vad händer med andra konstnärer som knappt överlever och kämpar för krympande bidrag? Vad och vilka får den gemene skattebetalaren se i tidningen, hur förklarar man för dem att kulturbudgeten inte bara går till yxmän och psykos -fejkare? Jag menar "Jihade Jane" och allt i dess följe, det är ju inte ens spännande. För mig är det en extremt dyr parodi på konstnärsvärldens befolkning.

Vi ska inte vara rädda för att tala. Vi ska fritt gestalta, måla, formge, skriva - vi ska använda alla verktyg vi kan för att förmedla våra budskap. Vi ska inte falla in i något Göran Hägglund led. Men som kreativa skapare finns vi inte enbart för att uppröra, idealet måste vara att verka som en öppen dörr för dialog. Jag tror inte att det finns någon regelbok att applicera på konstnärliga "provokationer" och konst, i min tro, mår inte bra av att fängslas. Men kanske har vi kommit till en punkt där den kreativa världen behöver kräva mer av varandra, att yttrandefriheten också borde komma i bättre relation med yrkesstolthet. Det är aldrig en fråga om att undertrycka, för mig är en förhoppning om att våga vara provokativ även utanför mediebruset. Att kunna se människor i ögonen som inte läser kultursidorna eller som inte tillhör den så kallade kulturelit där dessa spörsmål debatteras över lunch. Att se människor i ögonen och se att det man skapat tillfört, inte förvridit.

Kontentan finner man kanske på samma sätt som man blir vuxen; även om man har rätt till något kan det ibland vara lämpligt att avstå.

Linda Bönström

Ur arkivet

view_module reorder

Impressionisternas resa från Frankrike till Sverige

Sommarens möte med impressionismen började med en resa till Rouen i Normandie och till dess impressionistutställningar - som varar till i höst - för att fortsätta till Zornjubileet i Dalarna ...

Av: Anne Edelstam | Kulturreportage | 10 september, 2010

Leila Aboulela  Foto CC BY SA 3.0 Wikipedia

En afrikansk röst att lyssna till

Den afrikanska litteraturen har äntligen börjat få sitt rätta värde. Visst har det funnits en rad afrikanska författare, framförallt från senare halvan av förra seklet, som nått erkännande och berömmelse ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer om litteratur & böcker | 27 april, 2016

Nazister i B-filmskräckträsket och högerextremismens framväxt i Europa

Efter andra världskriget inleddes en människojakt på de skyldiga nazisterna som stått bakom några av historiens värsta krigsbrott mot mänskligheten. Några fångades direkt, andra tog livet av sig innan rättvisan ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om film | 13 oktober, 2014

Niklas Aurgrunn Date med Björk

Dagens ljus intill en liten sjö i Alperna 62, ett par tultande svartvita år där och nåt cowboyhattsår år i Husqvarna på det, ett rum i ett hus utanför Trollhättan ...

Av: Niklas Aurgrunn | Utopiska geografier | 28 oktober, 2013

Hegel, Chesterton eller surrealismens oneirism

Vortex. Bild: Guido Zeccola Kunde G.K. Chesterton (1874-1936) sin Friedrich Hegel? Hur skulle han annars ha kunnat strukturera en roman på basis av en vanlig, men som det påstås av ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 10 december, 2008

Den självbiografiska fiktionen

Litteraturens uppdrag är att spegla illusionen om verklighet. Den ska kränga och väsnas, smekas och reta till svartsjukescener. Den ska vara ett möte mellan läsare och författare, i tystnad, långt ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 april, 2013

Hölderlin

Polyfona kontexter – cirkulära texter

Fortsätter så min växelverkande resa med korta prosastycken, reflexioner, egna och andras dikter: allt för att visa hur det osökta, tillsynes slumpartade och kontextfria, ändå hänger ihop, måste hänga ihop ...

Av: Göran af Gröning | Utopiska geografier | 27 april, 2017

Ett kärleksmöte genom filmkonsten

Ett kärleksmöte genom filmkonsten Roberto Rossellinis och Ingrid Bergmans möte är mer kärlekshistoria än filmhistoria. Åtminstone deras möte. Filmerna de gjorde tillsammans är i själva verket som ett långt kärleksbrev (eller ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om film | 02 september, 2006

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.