Partiale decomposizione del filosofo. Bild: Gioia Futura

Filosofi og ideologi

Noen yrker framstilles for oss som særdeles farlige, og som forlanger særskilte egenskaper av den enkelte rolleinnehaver. Eksempler på dette er arbeid som brannslukker, politi, soldat eller flyger. ...

Av: Thor Olav Olsen | 02 mars, 2015
Agora - filosofiska essäer

Magnus Göransson Foto Peter Hallin

Idioten och spindeln

Magnus Göransson är tillbaka med sin Idiot.

Av: Magnus Göransson | 13 maj, 2017
Gästkrönikör

Sidenvägen

Bukharajudar i Sidenvägens knutpunkt

Den vida legendariska handelsvägen på land, Sidenvägen, sträckte sig från Nanking till Konstantinopel med otaliga förgreningar, så vem vet hur lång den sammanlagda sträckan var, men ett par år tog ...

Av: Tarja Salmi-Jacobson | 16 oktober, 2015
Resereportage

Stefan Whilde

En 50-årings anteckningar (Del 1 av 4)

Som flanör och vandrare ser jag världen ur ett krasst drömsperspektiv. Jag noterar omgivningarna, men lever i dikten. Jag njuter dofterna, men katalogiserar dem systematiskt för att frysa tiden i ...

Av: Stefan Whilde | 01 januari, 2017
Stefan Whilde

Är du mogen nog?



altJag velar, det är sant, inför att argumentera den svenska yttrandefriheten i relation till den så kärt omtalade konstnärliga friheten men det är knappast ovanligt att dessa två stångas med varandra. Nog för att konsten alltid sökt röra upp etablissemanget så inte för det, men dimensionerna och därmed insatserna eskalerar snabbt - i vissa fall leder det till radikala omständigheter. Vidare kan jag inte undkomma självkritiken när det gäller att spinna vidare på en story lika urlakad som morgonen den spräckte - igen. För jo då, Lars Vilks är tillbaka.

Man vaknar till medan tevens nyhetsprogram dramaturgiskt finslipat rapporterar om hur SÄPO talar om en helt ny, ökad hotbild mot Vilks och andra svenska konstnärer, men för att vara helt ärlig kan jag som bäst beskriva min reaktion som blasé kryddad med en smula irritation. Men som Ni säkert känner till kan irritation växa in i så många former av tankar och utlopp.

Provokativ. Vi älskar att suga på ordet, en recension behöver blott detta lilla yttrande för att tillbringa skaparen lycka. Och antagligen ökat välstånd. Och i ärlighetens namn minns vi genom historien oftast bäst de kreatörer som satt sitt märke genom att just visa upp provokativa tankar och idéer. Jag har inget emot att konst ska skapas med udd, att den ska bli sedd i ögonen av ett budskap. Alla människor tänder kanske inte till på näckrosdammar, frukost utomhus eller vad man nu kan tycka vara safe nog. Men vi har ju helt grundlurat oss själva och missrepresenterat konsten genom att exploatera ordet provokativ. Konsten ska provocera ekar det i skallen. Konsten ska väcka ord, tanke, association och reaktion säger jag. Och sådana kriterier ger kanske den avsiktligt provokativa konsten ett försprång och det i sig är antagligen inte diskvalificerande, men det gör ändå inte att känslan lättar av att blivit ordknullad bortom gränsen för innebörd till allt och inget. Vi har byggt en konstform som helt enkelt är arrogant, designad för att med alla medel synas. Tyvärr tycker jag också att den mer ofta än inte saknar både innehåll och mening. Men den finns och frodas. Ord vi använt för att tala om verk, för att beskriva våra känslor och tolkningar är ord som inte längre tillhör publiken. Kidnappad av många ytterst medvetna kreatörer - för det säger jag, ingen kan få mig att tro att exempelvis Lars Vilks skapade bilden av den ökända rondellhunden utan tanken på medieljuset glänsande i ögonen.

Jag funderar över min egen lilla del, om jag tvingades att skriva med restriktioner, undrar om jag skulle hojta hej vilt om att jag skyddas av yttrande- och tryckfrihetsförordningen. Undrar hur jag skulle värdera mina egna rättigheter mot konsekvenser för min familj eller mitt samhälle. En sak är dock klar; jag skulle fundera jäkligt noga över om texten ifråga verkligen hade det förväntade värdet.

Vi har rättigheter som jag stödjer absolut, men ibland måste jag säga att jag förbryllas över när vi tillät de tillhörande skyldigheterna och det moraliska ansvaret bli så flytande. Att jag kan sitta här med en tjusig men lite brusig laptop och skriva och sprida vad jag vill är fantastiskt. Alla har verkligen inte samma frihet, för att inte nämna möjlighet att få detsamma. Jag predikar inte att vi ska sitta still i båten av rädsla eller för vi ska glida omärkta förbi. Jag säger att vi borde uppmuntra oss själva till att lägga mer eftertanke, en djupare process av självkritik. Som att fråga sig själv om någon annan i båten inte kan simma. Det måste gå att vända lite av all den där provokationen inåt, att reflektera kring ett verks konsekvenser bör inte betraktas som att konstnären är feg eller kuvad. Och här finns problem med personer som den nu aktuelle Lars Vilks; han njuter alltför mycket av situationen och frankt uttryckt så sticker det riktigt illa i mina ögon. Med sitt poserande här och var visar han tydligt en konstnär som berusat sig till något allmänmäktigt tillstånd utan en tanke på hur andra människor påverkas. Jag ser själv ingen mening med denna omtalade hund, nästintill opåverkad. Men jag vet likaså mycket väl att det inte är så för alla. Men skall konsten och kulturen falla platt inför alla? Självklart inte. Vill jag bryta sönder Vilks alla pennor? Nja, jag vet inte, men däremot får han teckna vad han vill. För det är hans rättighet. Får Vilks skylla sig själv? Både ja och nej. Det kan aldrig bli acceptabelt med hot och våld sprungna ur ett artistiskt skapande. Men det är trots allt i mina ögon ett mycket onödigt tilltag vars konsekvenser varit uppenbara.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Vilket leder oss in i en annan krass verklighet; pengar. Vad händer med andra konstnärer som knappt överlever och kämpar för krympande bidrag? Vad och vilka får den gemene skattebetalaren se i tidningen, hur förklarar man för dem att kulturbudgeten inte bara går till yxmän och psykos -fejkare? Jag menar "Jihade Jane" och allt i dess följe, det är ju inte ens spännande. För mig är det en extremt dyr parodi på konstnärsvärldens befolkning.

Vi ska inte vara rädda för att tala. Vi ska fritt gestalta, måla, formge, skriva - vi ska använda alla verktyg vi kan för att förmedla våra budskap. Vi ska inte falla in i något Göran Hägglund led. Men som kreativa skapare finns vi inte enbart för att uppröra, idealet måste vara att verka som en öppen dörr för dialog. Jag tror inte att det finns någon regelbok att applicera på konstnärliga "provokationer" och konst, i min tro, mår inte bra av att fängslas. Men kanske har vi kommit till en punkt där den kreativa världen behöver kräva mer av varandra, att yttrandefriheten också borde komma i bättre relation med yrkesstolthet. Det är aldrig en fråga om att undertrycka, för mig är en förhoppning om att våga vara provokativ även utanför mediebruset. Att kunna se människor i ögonen som inte läser kultursidorna eller som inte tillhör den så kallade kulturelit där dessa spörsmål debatteras över lunch. Att se människor i ögonen och se att det man skapat tillfört, inte förvridit.

Kontentan finner man kanske på samma sätt som man blir vuxen; även om man har rätt till något kan det ibland vara lämpligt att avstå.

Linda Bönström

Ur arkivet

view_module reorder

Fredrik F. G. Granlund

Författarpresentation, Fredrik F. G. Granlund:   Jag är Mästaren utan Margarita, en intelligent och tankfull idiot, ett sovande svärd, ett rorschacktest på himlen, ett refuserat Bamseavsnitt, en ambitiös pacifist, vansinnig med förstånd ...

Av: Fredrik FG Granlund | Utopiska geografier | 19 december, 2011

Drömmen om det gudomliga inom science fiction

Inget kan vara mer felaktigt än påståendet att science fiction-litteratur enbart handlar om maskiner och rymden. Redan från början när begreppet science fiction under den första hälften av 1900-talet myntades ...

Av: Alexander Sanchez | Essäer om litteratur & böcker | 30 november, 2011

Bild Guido Zeccola

Din Kropp är mitt Land

En dikt av Guido Zeccola

Av: Guido Zeccola | Utopiska geografier | 19 november, 2016

Francis Scott Key Fitzgerald efter 70 år

Den 21 december 2010 är det sjuttio år sedan jazzålderns författare F. Scott Fitzgerald avled.  Därmed blir hans verk enligt gällande svensk lag fritt för publicering av vem det vara ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 29 november, 2010

Litterär liklogistik

Monsunregnet hade upphört och himmelens slussar var stängda. Morgonen var het och stilla. Vattnet hade sjunkit ner i markerna och en kväljande lukt steg ur landskapet. Avdunstningar från djurkadaver, hushållssopor ...

Av: Benny Holmberg | Essäer | 28 oktober, 2012

Första stenen är kastad i Estland

   Första stenen är kastad i Estland I Östeuropa har religiösa och nationalistiska rörelser gjort livet surt för den icke-heterosexuella befolkningen. Våld och uttalanden från stater om det icke-naturliga i homosexualitet är inget ...

Av: Kristofer Andersson | Reportage om politik & samhälle | 29 september, 2006

Det gnostiska Evangeliet om Judas

På frågan om varför religiösa eller filosofiska rörelser formulerar skapelsemyter eller kosmologiska system, ger myten ofta svaret på livets stora frågor. En helt annorlunda tolkning än den vi möter i ...

Av: Kristian Pella | Essäer om litteratur & böcker | 28 december, 2011

Agape og Eros

Liv, fortelling og melodrama Å ha et liv å leve er å leve i fortelling. Fortellinger har forteller, som er den som har en historie å fortelle. Historier har hendelsesforløp, og ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 27 oktober, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.