Jesus och mobiltelefonerna – en julbetraktelse

Nu i dagarna för sisådär 2015 år sedan sände Gud sin enfödde son till jorden. Han gjorde det för att ge oss möjlighet till frälsning. Något som profeterna i Gamla ...

Av: Carsten Palmer Schale | 24 december, 2011
Essäer om religionen

Rune Depp 3

                                           

Av: Janne Karlsson | 27 januari, 2012
Kulturen strippar

Blomgubben / över huvudet taget

Vad betyder vackert för dig egentligen, plus något mer? Såklart kan de va skönt behagfullt, fåfängt i en gliring, taggat explosivt. Har vackert någonting med verkligheten att göra, över huvudet ...

Av: Kenneth Rundberg | 01 november, 2010
Utopiska geografier

Helmer Osslund – Norrlandsskildraren

”En o annan gång har jag väl haft god kredit. Annars vete tusan hur det gått. Och att jag hittills verkligen lyckats hanka mig fram – öfver det fenomenet står ...

Av: Thomas Notini | 06 april, 2013
Konstens porträtt

Brott och straff 3 Lagens bokstav - Rättens andliga märg



altBor Gud i lagboken? Domarreglerna menade så. Men hur kunde Guds ande trängas i lagarna vid sidan av ett tungt mandat givet till folket? Det var en fråga som endast kunde undersökas genom ett närmande till den konkreta bokstaven i lagen och i det sista, dess rättsliga märg. Lagbokens ansamling av lagar kunde i de inledande Domarreglernas ord tolkas som vore de av Gud utgivna och att Guds timida andedräkt var inblåst i förordningarna. Det sades att:

En domare skall först besinna, att han är en Guds befallningsman, och det ämbete han förer, det hörer Gud till.

Den ursprungliga lagstiftningen i vårt land var delvis av Gud given. Kyrka och stat samsades om mandatet. Anslaget var givet ur de tio budordens salvelsefulla anmaningar: 

Du skall icke dräpa.
Du skall icke stjäla.
Du skall icke hava begärelse till din nästas hustru.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Men därefter hade bister verklighet och folkligt gödsel smugit sig in i form av en koncentrerad och rustik folkvilja som stod stark och djupt inristad i Regeringsformen vilken var av helt annan bokstav än Domarreglernas:

1 kap. 1 §: All offentlig makt i Sverige utgår från folket.

Fanns då ändå en dold Gud begravd i paragraferna, insmygen och kvarlämnad i någon obsolet bisats, kanske inträngd i någon perifer lag i Bihanget? Eller var Guds ord inkarnerade i lagarnas anda, inympade i den rättsliga märgen, kvarstannande och dömande. Hade domare, åklagare och juristers uppdrag blivit givet dem andligen av Gud trots allmänt känd profan tjänstetillsättning? Eller hade det folkliga mandatet slutgiltigt trängt ut Gud ur lagen?

Jag kröp omkring och golvläste mina utrullade tapetskrifter. Fullskrivna som de var av lagar och förordningar, överrösta med ditskrivna anvisningar och vägledande hänvisningar ur förarbeten. Hela mitt arrangemang var ursprungligt och kunskapstörstande. Det var ett novisartat dagsverke i det rättsliga sammanhanget. Utfört av en den rättslige lagens begynnande anförare och bokstavstroende. En juridikens rudimentära stekel ikringkrypande i det rättsliga rummet. En jurist i vardande.

För att lyckas övergripa den väldiga lagstiftningen i mina studier var en bärande idé för mitt digra arbete att de olika lagrummen hade sina rum i sinnevärden och kunde i det rumsliga spegla sig i mitt minne som bilder. Att med andra ord anta fysisk form enligt följande robusta schema: Vardagsrum - Brottsbalk, Hall - Köplag, Avträde- Ärvdabalk  etc. Detta hela hämtade sin grundstruktur enligt en gammal japansk princip för hur man kan bygga upp minnesstöd genom att hänga upp ett system på ett annat, mer välkänt, systems symbolik och logik, i detta fall en rumsindelning.

Jag kröp in i vardagsrummet och sprätte lite i Brottsbalken, kröp ut i hallen och nosade på Köplagen och sedan ut i pentryt med sin Föräldrabalk  och åter tillbaks in i vardagsrummet för att konferera med Brottsbalken i något ämne, och sedan till avträdet för att konsultera vad som säges i fråga om en komplicerad arvstvist i den legendariska Ärvdabalken.

I Lagboken fanns myndiga visdomsord hämtade ända från begynnelsen ur landskaplagars handfasta mylla. Här var gammalt levrat blod nedkladdat kring de tunga ordens fäste i sitt upprätthållnade av lag genom exekutiva domslut. Här kunde ackumulerade avgrundsvrål höras från de evigt fördömda i straffkoloniernas katakomber. I den rättsliga sfären fanns dessa rättskaffens ord som små torra blommor inledningsvis och ett och annat sandkorn i den paragrafiska öknen:

De där gå lag med en, pläga så svärja detta eller annat sådant sätt; jag beder mig så Gud hjälpa, att hans ed är ren och icke men.

Förarbetena var den senaste apostroferande rösten som åkallades vid tvist i tolkningar av lag och anda. Här söktes det genuina inre som utgjorde själva märgen i lagstiftarens mening och syfte. Här kunde också spåras den ursprungliga rundgången av remissturer som lastade för att inte säga belastade lagstiftarnas resurser med disparata propåer. Detta balanserades dock upp av åldriga propåer som stolt skaldade i sina inledningar:

"Hött är med intet bött, dock icke på alla rum"

och också "Man skall inte bättre ont med hälften värre".

altMen fanns där då någon Gud eller ens ett uns Gudstro kvarlämnad i andemeningarna? Man kunde vandra bland paragraferna och åse dess stolta defilering i sin lagprakt. Om nu där fanns en Guds andedräkt inblåst i någon av lagarna, hur kunde då detta ta sig ut? Slog änglars vingpennor doftvind i  Brottsbalken när svidande mordåtal erhöll sin exekutivitet?  Skyldrade blåvingade blindgångare och ickeseende korruptioner i näringarna på Handelsbalkens mandat när penningamännen slöt sina avtal; när pengamånglare lånade ut  till ockerräntor och fattigt folks tillvaro devalverades i ständiga valutadränkningar? Detta måste utforskas. Lagenas anda måste utvinnas.

Jag var naken och fri i sinne och kropp vilket hade en gynnsam inverkan på min tanke då jag ville erhålla en maximal hudkontakt med rättsmaterian. Jag kröp omkring på mina bara knän vilket var ytterst nödvändigt för att komma så nära paragraferna som det överhuvudtaget var möjligt. Jag vill känna paragrafernas genuina  rättsvärme mot min nakna hud. Känna dess trygga principfasthet mot min rättstrånande kropp och smeka dess rättsliga auktoritet. Jag ville visualisera lagar och förordningars system mot min fria lekamen. Inplantera dess strukturella uppbyggnad i mitt känslosystem. Skapa en översiktsbild, ja en totalkänsla för hela lagstiftningen. Detta gjordes bäst genom att jag vecklade ut lagbokens struktur visuellt. Som bild. Att jag närmade mig denna maximalt med min krypande nakenhet. Att jag dammsög de utbredda lagportalerna på bokstav och anda.

Jag skulle upphöja mig till jurist. Bli en lagklok. Jag skulle insupa lagens märg och bokstav. Och detta skedde främst genom en inympning. En assimilering av rättssamhällets principer. Att föra in dem i mitt blodomlopp. Att införliva dem i mina gener. Jag lät mig bergtas av juridiken. Jag ville bli besjälad av lagens bokstav och anda.

Det var det ultimata målet.

Hela mitt upplägg skulle ge kontroll. Det var syftet. Att ha absolut kontroll. Men hur var det? Snärjde paragraferna mig? Fick dessa lagar och förordningar min själ att förtvina och förslavas? Kvävdes jag långsamt av paragrafernas stillastående air och ombonade rigiditet?  Varje gång jag uppnådde något som liknade den maximala kontrollen brast alltihop. Havererade och krackelerade till ett oöverskådligt kaos.

Och jag tvingades åter med hjälp av paragraferna och min nitiska envishets kraft, staga upp det hela på nytt. Börja om från ursprunget. Skaffa mig ny kontroll. Att återuppbygga tanke- och minnesstrukturerna. Det var ett tungt arbete och skulle utföras med ett nog så digert material. En ansenlig rättslig materia. Projektet jag igångsatt var imponerande och krävande. Det var paragrafer. Det var utsagor och förarbeten. Det var själva Lagboken. Och det var bihangets oöverskådligt stora antal smålagar. Som t.ex. i Bihanget sid. 1336 om förbud mot innehav av vissa stiletter som s.k. springstiletter.

 Man tänker sig någon i kommunikationerna som smyger omkring med en springstilett instucken i rockärmen och vid behov tar fram den för att oskadliggöra någon medresenär.  Skuggorna faller hotfullt ned på spåren. Skenskarvarna darrar och dunkar vid tågets ingång på stationen. Det gnisslar och tjuter i de rostangripna bromsarna.

Det fanns fog för även denna lag. En människa av en sådan sort kunde i sitt mentala tillstånd göra hemska saker med kniven. Som när den ensamma resenären gick med ekande steg på tunnelbaneperrongen för att ta sista vagnen till förorten och nå sitt ensliga rum och dess trygga vila och rekreation efter en lång och ogin arbetsdag. 

Då kunde denne galning rusa fram mitt i natten, och på ett bestialiskt och utstuderat sätt få ner denna resenär på marken och helt enkel skära ut ansiktet och lyfta av detta med skinn, näsa och allt eller vad som, kanske att skära av lemmar. Ja sådant kunde ske. Det var otäcka saker.

Yrvaken rörde jag mig i denna rättsliga sfär, dök ned här och var bland förordningarna och trevade. Sökte i de rättsliga källorna. Besteg lagar och paragrafer. Sökte Folkets vilja och Guds Ande. Lade mig raklång jämte generalklausulerna. Andades in volym och betydelse. Kröp i attsatsers propåer och kände dess manande anda. Letade och stod i. Såg dels översiktigt och gick också ned i detalj. Mätte och tog in. Sorterade och värderade. Lät kroppen känna av det hela. Lät de rättsliga impulserna hitta sin väg in i mina porer. Det var ansträngande. Svanken värkte och knäna liknade rödnariga babianstjärtar. Handflatorna var öppna sår.

Jag var extremt ihärdig och arbetet tog snart musten ur mig. Att jag helt enkelt somnade in bland tapetrullar och paragrafer. Att jag låg där naken bland balkarna och sov den utarbetades rättfärdiga sömn.

altMan skulle följa lagarnas bokstav men också dess anda. I min studier visste jag att det var den hårda delen av juridiken. Orden var granens grenar, andan var glittret. Att ta in lagens anda var det stora. Först söka den sedan ta in. Att handha lagens märg inte bara dess bokstav. Men var fann jag den. I förarbetena? Var det Folkets vilja som gäckade mig? Var det Guds vilja som bedrog mig?

 Mitt system att notera alla viktiga paragrafer på tapeter som jag rullat ut på golven var funktionellt. Jag fick överblick och kontroll. Datorn var ju inget tjänligt redskap i detta läge. Datorn var teknisk. Levererade digitala strömmar. Men jag ville det fysiska. Jag önskade anamma paragraferna rent kroppsligt. Suga upp dem genom porerna. Känna lagportalerna. Det var mest verkningsfullt. Helst hade jag tagit dem intravenöst. Slangledes hade varit det ultimata intagandet. Men detta hudnära sätt att införliva dem fungerade också. Även om jag stundtals ville klä av mig ytterligare på något sätt. Som att avlägsna huden. Eller något mer. Mitt persona. Min aura. Mitt Jag. Det var svårigheter med närmandet. Att det ändå blev dessa intima stunder i mina studier. Att när paragraferna och min hud ångade ihop sig och sjöng samma lustfyllda sång då bar det. Då sög jag upp lagstiftningen rent lekamligen. Det var en fysisk ingång för juridiken. Att jag kände den. Att jag bar den i kroppen. Att den rättsliga materian införlivades i mina celler och mitt blodomlopp. Att det skedde ett fysiskt och rumsligt inmundigande och detta blev till ett levande paragrafintag. Att jag sökte Folkets Vilja och Guds ord i lagen.

Att jag slutligen införlivade lagens bokstav och dess märg med min själ.

 Benny Holmberg, text
Monika Lind-Holmberg, bilder

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Några dikter

Bläckfiskar lever i de mörkaste djup Sjunger stilla sin sång Omfamnar mjukt den som dristar sig ner Likt sirenerna sjömän en gång   Längst ner på botten krabborna bor Gläds åt det som bli över En förlorad ...

Av: Ivar Andersen | Utopiska geografier | 29 mars, 2010

Den institutionella plikten och den svårmanövrerade referenspunkten

”Det är institutionernas ansvar att sörja för en konstnärlig återväxt som inte räds att ta ut svängarna och i en del fall rasera daterade förväntningar på konstformen som sådan.” Frågan ...

Av: Magnus Bunnskog | Essäer om musik | 03 mars, 2013

En konstnärinna som brinner för miljön

Charlotte Nicolin, uppväxt i Gryts skärgård, kom till Paris från Kanada, 2006, och är nu installerad i konstnärskvarteret "Bastille" där hon bor och har sin ateljé. Jag steg in på en ...

Av: Anne Edelstam | Konstens porträtt | 24 juni, 2009

Renässanstänkaren Giordano Bruno och oändligheten

Illustration: Ragni Svensson Renässansen höjde taket. Man kunde andas friare. Man vågade vara mer sant egensinnig, mer storsinnad och mer djupsinnig än tidigare. En genomgripande pånyttfödelseanda var på väg, men den ...

Av: Percival | Essäer om politiken | 21 april, 2008

Mannen som aldrig blev min svåger

Mannen som aldrig blev min svåger och James Joyce's paradox. Stefan Gurt berättar här om en gammal flickväns bror och ett långt, komplicerat förhållande till James Joyce, om en resa till ...

Av: Stefan Gurt | Essäer om litteratur & böcker | 14 december, 2006

En marginaliserad grundlagsfader

Anders Chydenius på finländskt frimärke. Anders Chydenius var en uppfinningsrik och energisk präst från Österbotten som kom att bli den svenska liberalismen första store uttolkare och förkämpe. Bertil ...

Av: Bertil Falk | Essäer om politiken | 10 februari, 2011

dagen efter orden del 2

               

Av: Bröderna Blomqvist | Kulturen strippar | 20 april, 2012

Tankens ambivalens Kort synopsis gällande mitt manus

Ramberättelsen ligger i en korrespondens mellan en filosofilärare och hans forna elev. Berättarrösten/eleven är nu disputerad och vill gärna mäta sig med sin forna mentor. Vi kan höja nivån med ...

Av: Göran af Gröning | Utopiska geografier | 02 juli, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.