Marie Tonkin

Om förlåtelse som motståndshandling

En ny brinnande aktuell krönika av Marie Tonkin

Av: Marie Tonkin | 24 mars, 2017
Gästkrönikör

Stortorget I Krakow foto Thomas Wihlman

Krakow, Sverige och kulturen

Någon gång, i någon tid, kanske flera gånger och vid flera perioder av mitt liv, har jag drömt om att åka till Krakow. Jag har sett bilder från Rynek Glowny ...

Av: Thomas Wihlman | 30 juni, 2016
Resereportage

 Bild Anikó Bodoni Lind

Bänkärna här. Av Pierre Angell

Jord bänk bärgar oerhört tillbaka in Som när ljuset rymmer öppnar ting drar tillbaka gränser Ställer uppställer framställer här egenskaper rör upp egenskaper tänka striden hinder som spänner

Av: Pierre Angell | 28 mars, 2016
Utopiska geografier

The Boppers fortsätter att ha skitkul när de spelar

The Boppers fortsätter att ha skitkul när de spelar Sedan tre decennier tillbaka har The Boppers spelat en mix av äkta rock´n roll med utarbetad stämsång i doo wop-tradition. Det är ...

Av: Guido Zeccola | 09 november, 2006
Musikens porträtt

Brott och straff 3 Lagens bokstav - Rättens andliga märg



altBor Gud i lagboken? Domarreglerna menade så. Men hur kunde Guds ande trängas i lagarna vid sidan av ett tungt mandat givet till folket? Det var en fråga som endast kunde undersökas genom ett närmande till den konkreta bokstaven i lagen och i det sista, dess rättsliga märg. Lagbokens ansamling av lagar kunde i de inledande Domarreglernas ord tolkas som vore de av Gud utgivna och att Guds timida andedräkt var inblåst i förordningarna. Det sades att:

En domare skall först besinna, att han är en Guds befallningsman, och det ämbete han förer, det hörer Gud till.

Den ursprungliga lagstiftningen i vårt land var delvis av Gud given. Kyrka och stat samsades om mandatet. Anslaget var givet ur de tio budordens salvelsefulla anmaningar: 

Du skall icke dräpa.
Du skall icke stjäla.
Du skall icke hava begärelse till din nästas hustru.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Men därefter hade bister verklighet och folkligt gödsel smugit sig in i form av en koncentrerad och rustik folkvilja som stod stark och djupt inristad i Regeringsformen vilken var av helt annan bokstav än Domarreglernas:

1 kap. 1 §: All offentlig makt i Sverige utgår från folket.

Fanns då ändå en dold Gud begravd i paragraferna, insmygen och kvarlämnad i någon obsolet bisats, kanske inträngd i någon perifer lag i Bihanget? Eller var Guds ord inkarnerade i lagarnas anda, inympade i den rättsliga märgen, kvarstannande och dömande. Hade domare, åklagare och juristers uppdrag blivit givet dem andligen av Gud trots allmänt känd profan tjänstetillsättning? Eller hade det folkliga mandatet slutgiltigt trängt ut Gud ur lagen?

Jag kröp omkring och golvläste mina utrullade tapetskrifter. Fullskrivna som de var av lagar och förordningar, överrösta med ditskrivna anvisningar och vägledande hänvisningar ur förarbeten. Hela mitt arrangemang var ursprungligt och kunskapstörstande. Det var ett novisartat dagsverke i det rättsliga sammanhanget. Utfört av en den rättslige lagens begynnande anförare och bokstavstroende. En juridikens rudimentära stekel ikringkrypande i det rättsliga rummet. En jurist i vardande.

För att lyckas övergripa den väldiga lagstiftningen i mina studier var en bärande idé för mitt digra arbete att de olika lagrummen hade sina rum i sinnevärden och kunde i det rumsliga spegla sig i mitt minne som bilder. Att med andra ord anta fysisk form enligt följande robusta schema: Vardagsrum - Brottsbalk, Hall - Köplag, Avträde- Ärvdabalk  etc. Detta hela hämtade sin grundstruktur enligt en gammal japansk princip för hur man kan bygga upp minnesstöd genom att hänga upp ett system på ett annat, mer välkänt, systems symbolik och logik, i detta fall en rumsindelning.

Jag kröp in i vardagsrummet och sprätte lite i Brottsbalken, kröp ut i hallen och nosade på Köplagen och sedan ut i pentryt med sin Föräldrabalk  och åter tillbaks in i vardagsrummet för att konferera med Brottsbalken i något ämne, och sedan till avträdet för att konsultera vad som säges i fråga om en komplicerad arvstvist i den legendariska Ärvdabalken.

I Lagboken fanns myndiga visdomsord hämtade ända från begynnelsen ur landskaplagars handfasta mylla. Här var gammalt levrat blod nedkladdat kring de tunga ordens fäste i sitt upprätthållnade av lag genom exekutiva domslut. Här kunde ackumulerade avgrundsvrål höras från de evigt fördömda i straffkoloniernas katakomber. I den rättsliga sfären fanns dessa rättskaffens ord som små torra blommor inledningsvis och ett och annat sandkorn i den paragrafiska öknen:

De där gå lag med en, pläga så svärja detta eller annat sådant sätt; jag beder mig så Gud hjälpa, att hans ed är ren och icke men.

Förarbetena var den senaste apostroferande rösten som åkallades vid tvist i tolkningar av lag och anda. Här söktes det genuina inre som utgjorde själva märgen i lagstiftarens mening och syfte. Här kunde också spåras den ursprungliga rundgången av remissturer som lastade för att inte säga belastade lagstiftarnas resurser med disparata propåer. Detta balanserades dock upp av åldriga propåer som stolt skaldade i sina inledningar:

"Hött är med intet bött, dock icke på alla rum"

och också "Man skall inte bättre ont med hälften värre".

altMen fanns där då någon Gud eller ens ett uns Gudstro kvarlämnad i andemeningarna? Man kunde vandra bland paragraferna och åse dess stolta defilering i sin lagprakt. Om nu där fanns en Guds andedräkt inblåst i någon av lagarna, hur kunde då detta ta sig ut? Slog änglars vingpennor doftvind i  Brottsbalken när svidande mordåtal erhöll sin exekutivitet?  Skyldrade blåvingade blindgångare och ickeseende korruptioner i näringarna på Handelsbalkens mandat när penningamännen slöt sina avtal; när pengamånglare lånade ut  till ockerräntor och fattigt folks tillvaro devalverades i ständiga valutadränkningar? Detta måste utforskas. Lagenas anda måste utvinnas.

Jag var naken och fri i sinne och kropp vilket hade en gynnsam inverkan på min tanke då jag ville erhålla en maximal hudkontakt med rättsmaterian. Jag kröp omkring på mina bara knän vilket var ytterst nödvändigt för att komma så nära paragraferna som det överhuvudtaget var möjligt. Jag vill känna paragrafernas genuina  rättsvärme mot min nakna hud. Känna dess trygga principfasthet mot min rättstrånande kropp och smeka dess rättsliga auktoritet. Jag ville visualisera lagar och förordningars system mot min fria lekamen. Inplantera dess strukturella uppbyggnad i mitt känslosystem. Skapa en översiktsbild, ja en totalkänsla för hela lagstiftningen. Detta gjordes bäst genom att jag vecklade ut lagbokens struktur visuellt. Som bild. Att jag närmade mig denna maximalt med min krypande nakenhet. Att jag dammsög de utbredda lagportalerna på bokstav och anda.

Jag skulle upphöja mig till jurist. Bli en lagklok. Jag skulle insupa lagens märg och bokstav. Och detta skedde främst genom en inympning. En assimilering av rättssamhällets principer. Att föra in dem i mitt blodomlopp. Att införliva dem i mina gener. Jag lät mig bergtas av juridiken. Jag ville bli besjälad av lagens bokstav och anda.

Det var det ultimata målet.

Hela mitt upplägg skulle ge kontroll. Det var syftet. Att ha absolut kontroll. Men hur var det? Snärjde paragraferna mig? Fick dessa lagar och förordningar min själ att förtvina och förslavas? Kvävdes jag långsamt av paragrafernas stillastående air och ombonade rigiditet?  Varje gång jag uppnådde något som liknade den maximala kontrollen brast alltihop. Havererade och krackelerade till ett oöverskådligt kaos.

Och jag tvingades åter med hjälp av paragraferna och min nitiska envishets kraft, staga upp det hela på nytt. Börja om från ursprunget. Skaffa mig ny kontroll. Att återuppbygga tanke- och minnesstrukturerna. Det var ett tungt arbete och skulle utföras med ett nog så digert material. En ansenlig rättslig materia. Projektet jag igångsatt var imponerande och krävande. Det var paragrafer. Det var utsagor och förarbeten. Det var själva Lagboken. Och det var bihangets oöverskådligt stora antal smålagar. Som t.ex. i Bihanget sid. 1336 om förbud mot innehav av vissa stiletter som s.k. springstiletter.

 Man tänker sig någon i kommunikationerna som smyger omkring med en springstilett instucken i rockärmen och vid behov tar fram den för att oskadliggöra någon medresenär.  Skuggorna faller hotfullt ned på spåren. Skenskarvarna darrar och dunkar vid tågets ingång på stationen. Det gnisslar och tjuter i de rostangripna bromsarna.

Det fanns fog för även denna lag. En människa av en sådan sort kunde i sitt mentala tillstånd göra hemska saker med kniven. Som när den ensamma resenären gick med ekande steg på tunnelbaneperrongen för att ta sista vagnen till förorten och nå sitt ensliga rum och dess trygga vila och rekreation efter en lång och ogin arbetsdag. 

Då kunde denne galning rusa fram mitt i natten, och på ett bestialiskt och utstuderat sätt få ner denna resenär på marken och helt enkel skära ut ansiktet och lyfta av detta med skinn, näsa och allt eller vad som, kanske att skära av lemmar. Ja sådant kunde ske. Det var otäcka saker.

Yrvaken rörde jag mig i denna rättsliga sfär, dök ned här och var bland förordningarna och trevade. Sökte i de rättsliga källorna. Besteg lagar och paragrafer. Sökte Folkets vilja och Guds Ande. Lade mig raklång jämte generalklausulerna. Andades in volym och betydelse. Kröp i attsatsers propåer och kände dess manande anda. Letade och stod i. Såg dels översiktigt och gick också ned i detalj. Mätte och tog in. Sorterade och värderade. Lät kroppen känna av det hela. Lät de rättsliga impulserna hitta sin väg in i mina porer. Det var ansträngande. Svanken värkte och knäna liknade rödnariga babianstjärtar. Handflatorna var öppna sår.

Jag var extremt ihärdig och arbetet tog snart musten ur mig. Att jag helt enkelt somnade in bland tapetrullar och paragrafer. Att jag låg där naken bland balkarna och sov den utarbetades rättfärdiga sömn.

altMan skulle följa lagarnas bokstav men också dess anda. I min studier visste jag att det var den hårda delen av juridiken. Orden var granens grenar, andan var glittret. Att ta in lagens anda var det stora. Först söka den sedan ta in. Att handha lagens märg inte bara dess bokstav. Men var fann jag den. I förarbetena? Var det Folkets vilja som gäckade mig? Var det Guds vilja som bedrog mig?

 Mitt system att notera alla viktiga paragrafer på tapeter som jag rullat ut på golven var funktionellt. Jag fick överblick och kontroll. Datorn var ju inget tjänligt redskap i detta läge. Datorn var teknisk. Levererade digitala strömmar. Men jag ville det fysiska. Jag önskade anamma paragraferna rent kroppsligt. Suga upp dem genom porerna. Känna lagportalerna. Det var mest verkningsfullt. Helst hade jag tagit dem intravenöst. Slangledes hade varit det ultimata intagandet. Men detta hudnära sätt att införliva dem fungerade också. Även om jag stundtals ville klä av mig ytterligare på något sätt. Som att avlägsna huden. Eller något mer. Mitt persona. Min aura. Mitt Jag. Det var svårigheter med närmandet. Att det ändå blev dessa intima stunder i mina studier. Att när paragraferna och min hud ångade ihop sig och sjöng samma lustfyllda sång då bar det. Då sög jag upp lagstiftningen rent lekamligen. Det var en fysisk ingång för juridiken. Att jag kände den. Att jag bar den i kroppen. Att den rättsliga materian införlivades i mina celler och mitt blodomlopp. Att det skedde ett fysiskt och rumsligt inmundigande och detta blev till ett levande paragrafintag. Att jag sökte Folkets Vilja och Guds ord i lagen.

Att jag slutligen införlivade lagens bokstav och dess märg med min själ.

 Benny Holmberg, text
Monika Lind-Holmberg, bilder

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

En ny novell av Mats Waltrè

En novell av Mats Waltré ur en opublicerad novellsamling "Stockholm noir"

Av: Mats Waltrè | Utopiska geografier | 08 november, 2017

Människan är människans varg

Det finns inget djur i Sverige eller ens något annat levande fenomen som har ett så starkt symbolvärde som ulven. Det finns naturligtvis lika många perspektiv som det finns åsiktsgeneratorer ...

Av: Carl Abrahamsson | Carl Abrahamsson | 17 mars, 2011

Symboliska fraktaler

Språkfraktaler. Av Symboliska fraktaler

https://www.facebook.com/profile.php?id=100008863355085

Av: Symboliska fraktaler | Utopiska geografier | 09 mars, 2015

Den poetiska Eddan enligt Lars Lönnroth

Vårt behov av översättare och översättningar är omättligt. Men den yrkeskategorins ansträngningar har inte särskilt ofta uppskattats eller förtjänst. Av slentrian har försvenskningarna antingen förbigåtts helt i bokrecensionerna, eller så ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 03 september, 2017

Tiden

  I Tid er emnene jeg tar opp knyttet til fenomenologiske meditasjoner over livet, i lys av at vi mennesker lever livet i tidens medium. Mer presist uttrykt: At problematikken er ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 02 november, 2010

Anna Lovisa Hansdotter, foto privat

Du är vad du heter, men vad heter du egentligen

Det är ju så här att jag en gång hade ett namn, inte ett namn som vilket som helst utan ett som jag var döpt och uppväxt med. Jag blev ...

Av: Thomas Wihlman | Kulturreportage | 03 augusti, 2017

Roskildefestivalen 2008

Spridda noteringar om läderbögar, barnafödande, danska politiker och Nick Caves femtioårskris. Mattias from Örebro! Where are you? Remember last year at Rosklide? I never got your last name. THIS IS YOUR SON: (En bild på en ...

Av: Adam Vilgot Persson | Essäer om musik | 16 juli, 2008

damen med hummer (Stil bild) se länken i slutet av artikeln

Virala memelingar -  eller hur konsthistorien blev en animerad gif på sociala medier…

På sociala medier har konsthistorien fått ett nytt liv. En generation som vuxit upp med internets överflöd av bildmaterial använder olika bildverktyg för att förändra och anpassa de konsthistoriska bilderna ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 19 januari, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.