Sångerskan Vanja Renberg om vardagen och stå på scen med The Vanjas. Foto: Martin Wallén.

Intervju: Vanja Renberg

Många av de artister jag porträtterar får med sig musiken från hemmiljön och det gäller också Vanja Renberg. Men Vanja har valt sin egen väg, långt från hemmets musikval av ...

Av: Thomas Wihlman | 03 maj, 2016
Musikens porträtt

Födelsedagens dag

Härmed utnämner jag 22 januari till Födelsedagens dag. Yes meine Damen und Herren, i dag, tisdagen den 22 januari firar vi ”Födelsedagsdagen”. Här kommer mitt bidrag till dess hugfästelse. I dag är det ...

Av: Vladimir Oravsky | 22 januari, 2013
Gästkrönikör

Marilyn och satan inom oss

Marilyn och satan inom oss Som ung bjöd hon ner Djävulen i sängen, efter tre äktenskap bjöd hon ner en president. Sedan mördades hon. Stefan Whilde skriver om en av 1900-talets ...

Av: Stefan Whilde | 07 december, 2006
Essäer om film

Konstnären Giorgio Rosas mikronation “Isola delle Rose” från 1968

Ett litet land av konst

I november 2016 brann Lars Vilks träskulptur Nimis vid Kullabergs naturreservat i nordvästra Skåne. Medierna spekulerade om det rörde sig om ett vanligt vandaliskt dåd eller om det fanns en ...

Av: Mathias Jansson | 08 februari, 2017
Essäer om konst

Brott och Straff 2 Testamentets anda - bouppteckningens materia



altSläktingarna kröp omkring som likmaskar och karvade på den avlidnas efterlämnade bråte. Konfrontationer kring varje tings nominella eller påstådda affektionsvärde i arvegodset stegrade den febriga temperaturen. Gamla komposter av osämja, smutsiga bykar och orensade garderober öppnades upp och lade sin tunga odör över tillställningen. Hela efterbörden av frånfället föll nu ut i hela sin profana och mänskliga gemenhet. Gamla oförrätter pyrde som osläckta eldar. Decenniers nedärvda missförhållanden stank som en illaluktande varhärd kring platsen. Döda släktingar tycktes gå igen med sina andar dansande över de efterlevande. Bouppteckningens huggsexa var igång.

Redan tidigare hade begravningsceremonin och det påföljande kyrkkaffet och så även bordsplaceringarna därstädes och prästens vidlyftiga utgjutelser om och kring den döda aktualiserat stridigheter och förfördelade känslor. Varje mått och steg inför den annalkande bouppteckningen ägde sin valör och noggranna betydelse för hur boutredningen skulle falla ut. Det andliga materialiserades i det juridiska. Sorgen övergick till juridik.

Jag skulle alltså bli advokat. Inom överskådlig tid skulle jag etablera mig socialt och juridiskt. Jag kunde räkna med ett representativt advokatkontor i de fashionablare kvarteren i staden inom en inte alltför avlägsen framtid. Och det skulle erbjudas mig all den sociala och lekamliga bråte som per automatik medföljer en juridisk karriär. Jag hade tänkt mig ett rymlig lokal med en inredning som gick något i stil med blå gardiner som faller ned till golvet, tunga och betydelsedigra, väggar i sjö-dränkt gran, en stabil askkopp i form av lagboken i färgat glas. Skinnfåtöljer i svart i mottagningsrummet. En fläkt i teak i taket. Ett skrivbord i massiv ek som vilade tungt på det rättsliga golvet som en rättssamhällets fästning bakom vilken jag försvarade den lilla människan. Och jag skulle prioritera arvstvister och familjerätt, ja skilsmässor och sådant. Och brottmål. Det var mitt bord. Min tanke var att den miljö där jag skulle möta klientens  problematik måste andas tung och vederhäftig juridisk kunskap och utstråla rättslig nit och pålitlighet.

 Det skulle också bli en noggrann genomgång av ljuset. Det var viktigt för mig. På mitt advokatkontor gällde det hur ljuset faller in när jag sitter vid skrivbordet. Att jag skall få in ett morgonljus från vänster som stiger och sedan beträder hela horisontbågen under arbetsdagen för att slutligen falla ned till höger, så att jag får långa eftermiddagsskuggor över lagböckernas bokryggar vid pass halv fyra, ungefär. Det ville jag ha. En eftermiddagskänsla vid halv fyra.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det var en elektrisk stämning bland de anhöriga. Barnen till den avlidna var naturligtvis som bröstarvingar huvudpretendenter till arvet i sedvanlig, arvsmässig successionsordning och uppträdde i enlighet med denna dignitet med ett självsäkert sätt och med de utvaldas manér.  Men i dignitet beskrev nog den imposanta systern till den avlidna den högsta potensen. Hon steg ur bilen som en skadeskjuten fågel som vid urstigandet prasslade avmätt med sina svarta fjädrar för att på något sätt komma i ordning och hon fördes gråtande in i salen av ett antal yngre män som antagligen var brors- eller systersöner och som liknade en sorts släkttorpeder i sina tonade glasögon. Hon gjorde en entré som en högvälboren matriark som steg ned på jorden för att ordna angelägenheterna efter sin bortgångna syster.

altAllt detta väckte oro och tvivelsmån bland de mer perifera arvingarna inte bara kring testamentets allmänna anda utan också angående hur fördelningen av materiellt värde uttrycktes i testamentet. Dessa tvistefrågor kunde icke löses på andlig väg. Prästen var nu sidoställd till förmån för juristen. Det andliga materialiserade sig i det juridiska.

Ur den dödas bouppteckningen kunde enskilda arvpretendenter konstatera att följande arvegods inte fanns tillstädes:

1 st. monteringsfärdig sjöbod betingande ett icke oaktat pris i inköp

1 st. oljemålning till ett bastant värde på konstmarknaden

1 st. rustikt och antikt matsalsmöblemang i det närmaste ovärderligt

Enligt de stridande arvspretendenterna skulle dessa arvegods vara saknade i den uppförda bouppteckningen av dödsboet. De två bröstarvingarna anmäler i detta skede en dödsboförvaltare och tillika kusin till den bortgångne för oegentligheter. Talan är inlämnad till tingsrätten om föregiven misstanke om förskingring av arvegods s.k. bodräkt.

Brottsbalken  8 Kap. 3 §: Stjäl någon från dödsbo vari han är delägare, eller stjäl makar, syskon, föräldrar och barn eller fosterföräldrar och fosterbarn från varandra medan de sammanbo, dömes för bodräkt...

Sorgen övergår i juridik. Släktens inneboende schismer uttrycks nu i lagparagrafer. Den dödas vilja sorterades enligt förordningar. Attsatser beskriver sorg och längtan. Ärvdabalkens paragrafer stadfäster ruelse och ånger. Den stridande delen av släkten sluter upp som en sörjande massa kring anmälan. Här blandades real sorg med ekonomisk sorg över förlorade tingestar och utsikter om materiell fägnad som gått om intet. Allt denna förbittring uttrycktes nu i denna anmälan.

I den mentala efterbörden till den döda låg vardagens psykosociala räkenskaper som ett gråaktigt skimmer. Detta skimmer bestod av dunkla känsloskikt som väglett den döda i hennes nedtecknade av sin arvsliga succesionsordning i form av det glödande testamentet och detta skimmer låg också som vandringshistorier bland arvingarna. I denna mentala efterbörd kunde den dödas vilja ändå inte utläsas. Testamentet var den materiella utsagan som gällde från den döda. En pålitlig röst ur graven.

Jag skulle ta emot klienterna personligen där på mitt kontor. Erbjuda dem att sitta. Harkla mig. Luta mig bakåt i min bekväma, svarta läderfåtölj. Nu var det så att jag som en detalj i detta arrangemang att understödja min juridiska status och min rättsliga integritet hade tänkt mig att placera min läderfåtölj i ett läge en aning högre än besökarstolen så att jag på så sätt fick en utblick och en platå att arbeta ifrån och att jag samtidigt skapade en tjänlig och respektabel plattform för mitt kunnande och mina erbjudna tjänster. Klienten skulle då från sin något nedsänkta position uppfatta mig som gedigen och potentiell. Kraftfull helt enkelt. Alltihop etablerade ett gynnsamt utgångsläge för vårt samarbete och borgade för ett lyckosamt utfall av mina  rättsliga ansträngningar. Från min upphöjda position skulle jag luta mig tillbaka och låta klienten berätta på sitt osorterat mänskliga sätt om sitt fall och sedan skulle jag reda ut det hela, sortera  fakta, renodla frågeställningarna och slutligen formulera strategin och söka efter rättsligt underlag i lagbok och rättsfallssamlingar. Uttala de juridiska lösenorden när rekvisiten var uppfyllda, lagrummen funna och språket lagt.

Testamentets uttryck för den dödas sista vilja verifierades i dess nedtecknade materia.

Bouppteckningen var saklig grund och underlag för skifte av den avlidnes tillhörigheter  med testamentet som uttolkare. Att  möta dessa arvingar som på grund av en släktings bortgång nu skulle slåss om det efterlängtade arvet var att möte släktens inre kaos. Att man i ett sådant mål, lika gärna kunde arrangera tombola, skriva upp allt gods på små nummerlappar och låta släktingar dra om det hela ur någons höga hatt var ju en skämtsam tanke men nog så verkningsfull och framför allt rationell om den hade utförts, kan man tänka. Människor tycktes vara beredda att iscensätta vad helst för sorts excesser i sina strävanden att uppnå egoistiska mål.

Utredningar hade igångsatts. Motanmälan hade kommit som automatiska repliker. Ett juridiskt virrvarr hade ådagalagts och skulle nu redas ut. Den dödas sista vilja skulle utifrån testamentet och med bouppteckningen som grund materialiseras. Juridiken var igång.

Benny Holmberg, text
Monika Lind-Holmberg, bilder

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Konsten att syssla med konst

Vad är konst - egentligen? Vad gör man på en konstkurs? Och är det ingen som målar vanliga tavlor längre? Dessa frågor försöker reportern Jenny Johansson ge svar på genom att ...

Av: Jenny Johansson | Kulturreportage | 21 maj, 2010

Hos mennesket danner sinn, sjel og kropp en virkelig enhet. Del I

Innledning Tiden for kjetteri er ikke over. Å hevde synspunktet at hos mennesket danner sinn, sjel og kropp en virkelig enhet, er å stå fram som kjetter. Standpunktet strider imot naturvitenvitenskapelige ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 20 januari, 2014

Omöjlig intervju med Aleister Crowley – del 2 av 666; att uppfylla sig…

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Johan von Fritz, Freke Räihä | Essäer | 09 augusti, 2012

En ny novell av Mats Waltrè

En novell av Mats Waltré ur en opublicerad novellsamling "Stockholm noir"

Av: Mats Waltrè | Utopiska geografier | 08 november, 2017

Efter en danteläsning

Kärleken gav mig ingen ro, den, vars plats jag inte vet eller endast i skymningsljusets dunkla vrå fått skåda, lätt vid aftontid, eller som morgonljus, en dag så ny som tidens nu i väntans skimmer och ...

Av: Hans-Evert Renérius | Utopiska geografier | 12 april, 2010

Fallet Depardieu

– Varför handlar Gérard Depardieu som han gör? Somliga framställer utflytten som provokation, men vem förklarar motiven bättre än vederbörande själv? Nu kan France 2 presentera ett exklusivt klargörande…  http://www.youtube.com/watch?v=5KHZvpD-RaU  Rysk ...

Av: Roger Fjellström | Övriga porträtt | 15 november, 2013

Livet selv, ett sammendrag

  På sidene som følger setter jeg fram enkelte betraktninger om hva jeg denoterer som «'livet selv'»: Den første delen er negativ, det vil si at jeg bestrider at veien inn ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 26 september, 2009

Kvalité och känsla

Kvalité och känsla "Franskspråkig skönlitteratur i svensk översättning" är Elisabeth Grate Bokförlags motto, men en och annan bok från den anglosaxiska världen har smugit sig in i utgivningen.

Av: Agneta Tröjer | Porträtt om politik & samhälle | 25 september, 2007

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.