Hur mår din själ?

"Hur mår du?" säger jag och ler lite låtsascoolt. Men så - helt plötsligt, exakt när jag ska få mitt svar, står allt still: det är som om tiden stannar ...

Av: Sara Shams | 05 mars, 2009
Gästkrönikör

C'est la vie!

Vår granne, vi kan kalla henne Ewa, huvudsakligen för att hon hette så, levde fram till sin 12-årsålder hos en familj som slog och skändade henne från morgon till kväll ...

Av: Vladimir Oravsky | 07 september, 2013
Gästkrönikör

Slå i glasen och låt oss lustiga vara

Jag har haft mina uppgörelser med julen. Jag har barrikaderat mig, dragit ur telefonjacket, hyrt en stuga i ödemarken, sjukskrivit mig efter att frivilligt smittat ner mig med vinterkräksjuka. Jag har ...

Av: Stefan Whilde | 06 december, 2011
Stefan Whilde

Gunnar Lundin

Prosadikter av Gunnar Lundin

Gunnar Lundin är tillbaka med en skönlitterär text

Av: Gunnar Lundin | 17 maj, 2017
Utopiska geografier

Brott och Straff 2 Testamentets anda - bouppteckningens materia



altSläktingarna kröp omkring som likmaskar och karvade på den avlidnas efterlämnade bråte. Konfrontationer kring varje tings nominella eller påstådda affektionsvärde i arvegodset stegrade den febriga temperaturen. Gamla komposter av osämja, smutsiga bykar och orensade garderober öppnades upp och lade sin tunga odör över tillställningen. Hela efterbörden av frånfället föll nu ut i hela sin profana och mänskliga gemenhet. Gamla oförrätter pyrde som osläckta eldar. Decenniers nedärvda missförhållanden stank som en illaluktande varhärd kring platsen. Döda släktingar tycktes gå igen med sina andar dansande över de efterlevande. Bouppteckningens huggsexa var igång.

Redan tidigare hade begravningsceremonin och det påföljande kyrkkaffet och så även bordsplaceringarna därstädes och prästens vidlyftiga utgjutelser om och kring den döda aktualiserat stridigheter och förfördelade känslor. Varje mått och steg inför den annalkande bouppteckningen ägde sin valör och noggranna betydelse för hur boutredningen skulle falla ut. Det andliga materialiserades i det juridiska. Sorgen övergick till juridik.

Jag skulle alltså bli advokat. Inom överskådlig tid skulle jag etablera mig socialt och juridiskt. Jag kunde räkna med ett representativt advokatkontor i de fashionablare kvarteren i staden inom en inte alltför avlägsen framtid. Och det skulle erbjudas mig all den sociala och lekamliga bråte som per automatik medföljer en juridisk karriär. Jag hade tänkt mig ett rymlig lokal med en inredning som gick något i stil med blå gardiner som faller ned till golvet, tunga och betydelsedigra, väggar i sjö-dränkt gran, en stabil askkopp i form av lagboken i färgat glas. Skinnfåtöljer i svart i mottagningsrummet. En fläkt i teak i taket. Ett skrivbord i massiv ek som vilade tungt på det rättsliga golvet som en rättssamhällets fästning bakom vilken jag försvarade den lilla människan. Och jag skulle prioritera arvstvister och familjerätt, ja skilsmässor och sådant. Och brottmål. Det var mitt bord. Min tanke var att den miljö där jag skulle möta klientens  problematik måste andas tung och vederhäftig juridisk kunskap och utstråla rättslig nit och pålitlighet.

 Det skulle också bli en noggrann genomgång av ljuset. Det var viktigt för mig. På mitt advokatkontor gällde det hur ljuset faller in när jag sitter vid skrivbordet. Att jag skall få in ett morgonljus från vänster som stiger och sedan beträder hela horisontbågen under arbetsdagen för att slutligen falla ned till höger, så att jag får långa eftermiddagsskuggor över lagböckernas bokryggar vid pass halv fyra, ungefär. Det ville jag ha. En eftermiddagskänsla vid halv fyra.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det var en elektrisk stämning bland de anhöriga. Barnen till den avlidna var naturligtvis som bröstarvingar huvudpretendenter till arvet i sedvanlig, arvsmässig successionsordning och uppträdde i enlighet med denna dignitet med ett självsäkert sätt och med de utvaldas manér.  Men i dignitet beskrev nog den imposanta systern till den avlidna den högsta potensen. Hon steg ur bilen som en skadeskjuten fågel som vid urstigandet prasslade avmätt med sina svarta fjädrar för att på något sätt komma i ordning och hon fördes gråtande in i salen av ett antal yngre män som antagligen var brors- eller systersöner och som liknade en sorts släkttorpeder i sina tonade glasögon. Hon gjorde en entré som en högvälboren matriark som steg ned på jorden för att ordna angelägenheterna efter sin bortgångna syster.

altAllt detta väckte oro och tvivelsmån bland de mer perifera arvingarna inte bara kring testamentets allmänna anda utan också angående hur fördelningen av materiellt värde uttrycktes i testamentet. Dessa tvistefrågor kunde icke löses på andlig väg. Prästen var nu sidoställd till förmån för juristen. Det andliga materialiserade sig i det juridiska.

Ur den dödas bouppteckningen kunde enskilda arvpretendenter konstatera att följande arvegods inte fanns tillstädes:

1 st. monteringsfärdig sjöbod betingande ett icke oaktat pris i inköp

1 st. oljemålning till ett bastant värde på konstmarknaden

1 st. rustikt och antikt matsalsmöblemang i det närmaste ovärderligt

Enligt de stridande arvspretendenterna skulle dessa arvegods vara saknade i den uppförda bouppteckningen av dödsboet. De två bröstarvingarna anmäler i detta skede en dödsboförvaltare och tillika kusin till den bortgångne för oegentligheter. Talan är inlämnad till tingsrätten om föregiven misstanke om förskingring av arvegods s.k. bodräkt.

Brottsbalken  8 Kap. 3 §: Stjäl någon från dödsbo vari han är delägare, eller stjäl makar, syskon, föräldrar och barn eller fosterföräldrar och fosterbarn från varandra medan de sammanbo, dömes för bodräkt...

Sorgen övergår i juridik. Släktens inneboende schismer uttrycks nu i lagparagrafer. Den dödas vilja sorterades enligt förordningar. Attsatser beskriver sorg och längtan. Ärvdabalkens paragrafer stadfäster ruelse och ånger. Den stridande delen av släkten sluter upp som en sörjande massa kring anmälan. Här blandades real sorg med ekonomisk sorg över förlorade tingestar och utsikter om materiell fägnad som gått om intet. Allt denna förbittring uttrycktes nu i denna anmälan.

I den mentala efterbörden till den döda låg vardagens psykosociala räkenskaper som ett gråaktigt skimmer. Detta skimmer bestod av dunkla känsloskikt som väglett den döda i hennes nedtecknade av sin arvsliga succesionsordning i form av det glödande testamentet och detta skimmer låg också som vandringshistorier bland arvingarna. I denna mentala efterbörd kunde den dödas vilja ändå inte utläsas. Testamentet var den materiella utsagan som gällde från den döda. En pålitlig röst ur graven.

Jag skulle ta emot klienterna personligen där på mitt kontor. Erbjuda dem att sitta. Harkla mig. Luta mig bakåt i min bekväma, svarta läderfåtölj. Nu var det så att jag som en detalj i detta arrangemang att understödja min juridiska status och min rättsliga integritet hade tänkt mig att placera min läderfåtölj i ett läge en aning högre än besökarstolen så att jag på så sätt fick en utblick och en platå att arbeta ifrån och att jag samtidigt skapade en tjänlig och respektabel plattform för mitt kunnande och mina erbjudna tjänster. Klienten skulle då från sin något nedsänkta position uppfatta mig som gedigen och potentiell. Kraftfull helt enkelt. Alltihop etablerade ett gynnsamt utgångsläge för vårt samarbete och borgade för ett lyckosamt utfall av mina  rättsliga ansträngningar. Från min upphöjda position skulle jag luta mig tillbaka och låta klienten berätta på sitt osorterat mänskliga sätt om sitt fall och sedan skulle jag reda ut det hela, sortera  fakta, renodla frågeställningarna och slutligen formulera strategin och söka efter rättsligt underlag i lagbok och rättsfallssamlingar. Uttala de juridiska lösenorden när rekvisiten var uppfyllda, lagrummen funna och språket lagt.

Testamentets uttryck för den dödas sista vilja verifierades i dess nedtecknade materia.

Bouppteckningen var saklig grund och underlag för skifte av den avlidnes tillhörigheter  med testamentet som uttolkare. Att  möta dessa arvingar som på grund av en släktings bortgång nu skulle slåss om det efterlängtade arvet var att möte släktens inre kaos. Att man i ett sådant mål, lika gärna kunde arrangera tombola, skriva upp allt gods på små nummerlappar och låta släktingar dra om det hela ur någons höga hatt var ju en skämtsam tanke men nog så verkningsfull och framför allt rationell om den hade utförts, kan man tänka. Människor tycktes vara beredda att iscensätta vad helst för sorts excesser i sina strävanden att uppnå egoistiska mål.

Utredningar hade igångsatts. Motanmälan hade kommit som automatiska repliker. Ett juridiskt virrvarr hade ådagalagts och skulle nu redas ut. Den dödas sista vilja skulle utifrån testamentet och med bouppteckningen som grund materialiseras. Juridiken var igång.

Benny Holmberg, text
Monika Lind-Holmberg, bilder

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Vita Frun och andra gengångare

Varje europeisk adelsfamilj med anseende verkar ha sitt eget slottsspöke. Överallt på slotten bultas, knackas och hånskrattas det. De äldsta spökhistorierna härstammar från 1100-talet, men tron på gengångare hade sin ...

Av: Lilian O. Montmar | Allmänna reportage | 21 maj, 2009

Andrzej Wajda 1974

Några ord om Andrzej Wajdas konst med lång hållbarhet

Den 9 oktober 2016 dog Andrzej Wajda nittio år ung och han var aktivt skapande in i det sista. Förutom allt konstnärligt och politiskt och organisatoriskt och utbildningsmässigt annat, regisserade ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 13 oktober, 2016

Porrslinsblomman

Av min okända och förvackra porrslinsblomma. De toaornas fler tvenne antal på det. Vuxit innan i en lavoar vara, ser man brunt envist kvar det lavoariska havets tidvattensbevis. Dessa varit ...

Av: Stefan Hammarèn | Stefan Hammarén | 21 oktober, 2010

Varför gnäller männen?

– Det är svårt att tala om män som offer, sade Jens Liljestrand. – Jamen vad beror det på, frågade Belinda Ohlsson. Och längre kom de inte, trots att de drog över ...

Av: Håkan Lindgren | Kulturreportage | 28 september, 2011

Från penselhår till pixelporr – en essä om pornografi i konsten

Hur många unga pojkar slet inte ut sin joystick på 80-talet i dunkla pojkrum framför en flimrande TV-skärm? Det var inte bara plattformsspel och shoot-em-up spel som visades på skärmarna ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 22 december, 2012

Grattis Sverige

När medicine doktor Naděžda Kavalírová dog 93 år gammal i början av 2017, förlorade Förbundet av politiska fångar i Tjeckien (Konfederace politických vězňů České republiky) och Institutet för studier av totalitära regimer (Ústav pro studium ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 11 februari, 2017

Jubeldårar

Åter ser man hur bra förlag riktigt läser manuskript, de vet inte ens om de läser. Visst kan man ju ana att de inte orkar läsa manuskripten, med minsta motståndets ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 11 december, 2013

Omöjliga intervjuer. Bertil Falk intervjuar Aurora Ljungstedt

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Bertil Falk | Litteraturens porträtt | 11 mars, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.