Pancrazi. Foto: Catherine Helie, Grape förlag.

Antikolonial barnslakt

En intensiv bok, med utgångspunkt i traumat när sex av hans skolkamrater fick halsarna avskurna av algeriska upprorsmän uppe i bergen, efter att frivilligt ha följt med på ett lastbilsflak ...

Av: Nikanor Teratologen | 01 augusti, 2017
Essäer om litteratur & böcker

CMM layout room machinery. Foto: Wikimedia/HAER

Maskinen

I parken leker några barn. De hoppar, viftar med armarna som om de vore väderkvarnar och jag hör hur de skrattar.

Av: Melker Garay | 29 april, 2015
Melker Garay : Reflektioner

Djurparken

Illustration: Ida Thunström Djurparken Han hade förvånats över att invånarna i den belägrade staden så envist höll fast vid sina dagliga rutiner. Belägringen hade nu varat i drygt ett år ...

Av: J. Bernlef | 09 oktober, 2007
Utopiska geografier

Nils Edén - demokratins statsminister,

Bok: Nils Edén. Demokratins statsminister. Sverker Oredsson. Ekerlids Förlag 2017. s 456.

Av: Hans-Evert Renérius | 29 oktober, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Caspar David Friedrich och stanken av härsket fiskfett



Caroline Barduas porträtt av Caspar DavidDet ser ut som en tanke. Det lilla tegelhuset ligger i skuggan av Greifswalds Domkyrkas höga torn, inne i den trånga lilla gränden Turmgaße som förbinder Langestraße med Domkyrkoplatsen. Fadern var också strängt religiös, en hängiven - nästan fanatisk - protestant och flitig kyrkobesökare. Huset är litet, därinne klibbar klaustrofobin snabbt fast på kroppen som svett efter en intensiv squashmatch. Det är svårt att förstå att en så pass välbärgad och i staden framgångsrik och respekterad man som Adolf Gottlieb Friedrich kunde bo här med hustru och tio barn och dessutom ha sin tillverkning i husets källare. Till yrket var han tvålkokare. I källaren stod de stora kopparkärlen och puttrade, säkerligen dygnet runt. Där tillverkade han även ljus.

Stanken inne i huset måste ha varit fruktansvärd. Grunden till tvåltillverkningen var fiskfett, och antagligen köpte Adolf Gottlieb Friedrich överbliven och oätbar fisk från torget och av fiskarna ute i Wieck.

Caspar David Friedrich föddes här, som sjätte barnet i den växande skaran, den 5 september 1774. Redan tidigt märktes hans begåvning men fadern tycks ha tvekat inför sonens yrkesval. Men vid sexton års ålder fick Caspar David Friedrich sin förste lärare i konst, den i ärlighetens namn mediokre målaren Johann Gottfried Quistorp som var anställd vid universitet som teckningslärare. Störst betydelse hade Quistorp antagligen genom att ge Friedrich tillgång till en ganska omfattande samling av de stora mästarnas tavlor och skisser, vilka han studerade och kopierade. Länge ägnade han sig enbart åt att teckna och utföra sepialaveringar, och inte förrän 1807 när han var tjugotre år målade Caspar David Friedrich sin första oljeduk.

Det var då hans exceptionella särart, den religiösa mystiken och de arkaiska landskapen med de märkligt frånvända gestaltarna, bröt fram med full kraft. Det går också att säga att det var då hans problem inleddes. Hans samtid visade ingen, eller ringa, förståelse för hans konst. Goethe uttryckte sig visserligen positivt men då enbart om hans teckningar.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

En av Caspar David Friedrichs mest berömda tavlor är också en av hans mest depressiva och sorgliga, "Das Eismeer". Den föreställer skeppet "Hoppet" innefruset i massiva ismassor som måste betecknas som aggressiva - isblocken är vassa, hotfulla och närmast futuristiska. Det är en bild av den frusna fasan inför livets hopplöshet; illusionslösenhet är total. Melankolin gastkramande.

Frågan är självfallet vari bottnade Caspar David Friedrichs eviga och marterande tungsinne? Ur vilka upplevelser växte hans svåra melankoli, hans hinsideslängtan och strävan att vända världen ryggen? Under sin barn- och ungdom drabbades han av två hårda slag. Det första var moderns förtidiga död. Sophie Dorothea, född Breckly, avled i barnsäng redan 1781 då Caspar David Friedrich var endast sju år. Därefter uppfostrades barnen i tvålsjudare Adolf Gottlieb Friedrichs hem av en barnsköterska, kallad "Mutter Heide". Betraktar man den tuschteckning som Caspar David Friedrich gjorde av sin far senare i livet - 1801 - ser man en bister och mycket självmedveten man iförd pälsmössa och pälsbrämad överrock; en man övertygad om sitt eget värde och sin egen duglighet. Ur hans ögon lyser ett visst förakt, ett avståndstagande som kanske är riktat mot världens fåfänga men kanske lika gärna mot sonen.

Men större betydelse tillmäter de flesta av hans biografer en annan starkt traumatisk händelse. Vid tillfället hade Caspar David Friedrich hunnit bli tretton år. Vintern var kall och detta hände i december månad, närmare bestämt den 8 december 1787, och Caspar David och hans bror Johann Christoffer var ute och åkte skridskor då isen brast. Brodern drunknade vilt fäktande för sitt liv inför ögonen på Caspar David. Händelsen grävde sig ännu djupare ner i hans sinne eftersom en liknande händelse hade drabbat honom själv. Men då räddade Johann Christoffer honom ur isvaken. Själv stod han maktlös inför broderns död.

De vassa isflaken och den aggressiva kylan i bilden av skeppet "Hoppet" får mot den bakgrunden en annan och djupare innebörd.

Caspar David FriedrichSamtidigt var den melankoliska och lite resignerade och illusionslösa hållningen till världen en intellektuellt grundad övertygelse hos Caspar David Friedrich, ett genomtänkt sätt att betrakta livet. Det var en idéströmning som även låg i tiden, i den romantiska rörelsen. Men mitt i melankolin finns två känslor som lyfter människan ur mörkret: skönheten och den religiösa tron. I Caspar David Friedrichs fall förenades den religiösa tron med naturmystik, ofta var de uttryck för en och samma känsla. Hans långa ensamma naturpromenader, och hans tavlor, kan ses som böner eller sublima hymner till en och samma gudomliga kraft.

Sin huvudsakligen konstnärliga utbildning fick David Caspar Friedrich i Köpenhamn, vid den Kongelige Danske Kunstakademin. Där vistades han och studerade under åren 1794 till 1798 och han utvecklades snabbt. I vissa av akvarellerna, till exempel den från Klampenborg ("Landskap med paviljong" från 1797), går tydliga spår att skönja av den kommande egenarten och genialiteten. När han sedan återkommer till Greifswald beslutade han sig för att flytta till Dresden. Där stannade han sedan under resten av sitt, med undantag för ganska många återbesök till Greifswald och resor till Rügen. Dresden var vid denna tid centrum för den växande romantiska rörelsen, inte minst genom bröderna Schlegel och startskottet som avfyrades med deras tidskrift "Athenäum".

Tyvärr förstod få att uppskatta Caspar David Friedrichs konst eller inse hans storhet under hans livstid. Han fick gå sin egen väg, oförstådd och ofta hånad av kollegor och kritiker, men likväl orubbad i sin övertygelse om sin konsts betydelse och värde. Känslan av att vara isolerad i och ställd vid sidan av sin samtid minskade självfallet inte hans melankoli eller förakt för världen. Caspar David Friedrich slutar sitt liv bortglömd och avskärmad från yttervärlden. Redan år 1825 drabbades han av den första i en lång serie av hjärnblödningar även om han hade femton år kvar att leva. Nu målade han också sin sista oljetavla. Teckningar och akvareller orkade han dock fortfarande att utföra.

Det finns ett djupt tragiskt porträtt av Caspar David Friedrich, målat 1839 av hans väninna och kollega Caroline Bardua, där han sitter framför fönstret, uppenbarligen uppklädd av hustrun inför sittningen. Hans huvud är framåtlutat, lite slokande som hos en skadad eller sjuk fågel, händerna hänger kraftlösa. Hans ögon är tomma. Blicken är bortvänd från konstnären. Han tittar heller inte ut genom fönstret utan tycks stirra rakt in i en vägg. Ögonen tittar men de ser inget - dessa ögon som varit skarpa och sett vad ingen annan förmått se, som varit fulla av liv, synen som varit hans viktigaste sinne. Nu är hans blick död.

En tragisk ironi är att hans sista besök på ön Rügen år 1826 skedde i egenskap av konvalescent. Rügen hade hunnit bli en populär utflyktsort och där fanns flera kuranstalter. Det var till en av dessa Caspar David Friedrich reste. Den plats han själv i sin konst hyllat och lyft fram för dess vildhet och kraft, dess ursprunglighet och energi hade nu förvandlats till en tidig turistfälla och rekreationsort.

En märklig detalj är att Caspar David Friedrich livet igenom tycks ha bevarat en särskild känsla för det svenska - det var ju i en del av Sverige han en gång föddes och växte upp. På en av hans sista större tavlor, betitlad "Livets stadier" och målad 1835, där två barn leker vid havet och en medelålders man betraktar ålderdomen i form av en mycket gammal man, så viftar den lille pojken med en svensk flagga i luften. Hans ena son döpte han också till Gustav Adolf.

Även om stanken av härsket fiskfett inte längre finns kvar i det lilla tegelhuset på Turmgaße är det skönt att komma ut ur det relativt nyöppnade museet och få frisk luft i lungorna och klarna hjärnan. Känslan av att för en kort stund varit en del av en stor och smärtsam tragedi smakar aska i munnen. Vi går och sköljer ner smaken med varsin skummande sejdel tysk öl.

Crister Enander
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Ur arkivet

view_module reorder

Ett stycke hantverkshistoria

I samband med 1846 års hantverksordning upphörde de gamla skråna i Sverige och därmed även i Göteborg. Precis som på andra orter bildades strax efter en hantverksförening. Dessa borgerliga sammanslutningar ...

Av: Carl Ek | Kulturreportage | 12 september, 2013

Jan Fridegård

Författare som försvinner och består samt återupptäcks och förblir osynliga

Inte minst så här i nobelpristagartider får jag ett återfall i mina gamla funderingar om detta med att vissa en gång hyllade författare långsamt förefaller försvunna samtidigt som andra återupptäcks ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer om litteratur & böcker | 08 november, 2017

Baltiskskalle

Om skallar och skelett

En bok jag tidigt fascinerades av var ett välillustrerat häfte i liggande format med fullt av tabeller, kurvor och diagram som ville visa upp en expansiv industrinations muskler. Det hette ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om samhället | 28 januari, 2015

Louis Ferdinand Céline

Louis Ferdinand Céline. En text om den onämnbara boken

I många år har jag undrat varför Bagatelles pour un massacre av Louis Ferdinand Céline var den enda infernaliska boken i den franska litteraturen sedan Choderlos de Laclos. Varje metod som jag kan använda ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om litteratur & böcker | 10 oktober, 2017

Vad sysslar du med?

Jag är argJag är arg på världenMen mest är jag förbannad på digFör jag trodde att du var annorlundaTrodde att du var rättvisans ansikteFaktiskt så trodde jag blint på den ...

Av: Sofia Ahmad | Utopiska geografier | 10 januari, 2011

Barocka konstformer – Den ojämna pärlans epok

Barocco kommer från det portugisiska ordet för ojämn pärla och är en idéströmning inom litteraturen, arkitekturen, konsten och musiken som sträcker sig mellan 1500-talet och 1700-talet. Inom franskan förekommer ordet ...

Av: Lejla Fazlic | Essäer om konst | 28 augusti, 2013

Vi ses i Nangiala!

Från bron där de såg hela världen kastade de bort sina drömmar med vänsterhanden. Mellan de och vattnets mörka yta, i en kort evighet, seglade några dästa måsar mätta på ...

Av: Björn Augustson | Gästkrönikör | 16 Maj, 2012

Royal Nizam of Hyderabad Osman Ali Khan

Hyderabad

Om Nizamen av Hyderabad hade ställt sig på rebellernas sida under Sepoysupproret 1857 hade historien tagit en annan vändning och engelsmännen drivits ut ur Indien. Men han förblev lojal och ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om politiken | 28 oktober, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.