Ett museum för stulen konst

Ett konstverk kan försvinna på många sätt, och stöld har inte varit ovanligt i historien. Det finns många sätt att ta tillbaka verken på, och med hjälp av digitala tekniker ...

Av: Mathias Jansson | 15 juli, 2015
Essäer om konst

Ragnar och Alice ligger på utdragssoffan

På rygg ligger de och Ragnar håller i Alice' vänsterhand med sin högra. Stryker med långfingret sakta över hennes ringfinger. Efter en lång stund reser han sig. Han ...

Av: Theres K Agdler | 24 Maj, 2010
Utopiska geografier

Mäktiga män föredrar lantlig mat!

Winston Churchill är bland annat känd som den premiärminister som ledde Storbritannien till seger i andra världskriget. Han är också känd som författare, som Nobelpristagare i litteratur, som konstnär, som ...

Av: Belinda Graham | 04 mars, 2014
Allmänna reportage

Tiden som återvändsgränd

Snart bryter ett helt nytt år ut mitt bland oss. Vi vet inte vad det kommer att leda till, förutom själva ledan, men det sägs att det ska kallas 2011 ...

Av: Stefan Whilde | 28 december, 2010
Essäer

Brott och straff I. Brottets relativitet - straffets exekutivitet



altDet är icke allt sant som sanning är likt (ur Domarreglerna)

Lagarna var nyktra och definitiva. Uttömmande och sakliga. Där fanns inga promenadstråk, eller blombeströdda ängar insprängda mellan lagarna, inga oasers prunkande växtlighet spirade bland paragrafer och förordningar. Där fanns bara karg, juridisk mark, obevuxen, torr, död på annat liv än stryktålig juridisk materia. Där kunde ingen förbuskning ske. Där fanns inget frodigt foder eller syresättande liv att tillhandahålla. Mellan lagarna rann inga små bäckar av känslosörja eller att där erbjöds någon sorts lyrisk skönhet eller imposant poesi och inte heller att påföljderna var ödmjukt tillmötesgående i någon sorts servil eftermiddagsstämning av inställsam beredvillighet.

Istället härskade den paragrafiska exekutivitetens obevekliga ohörsamhet, isad av dess kyliga norm. Här föll bilan obevekligt ned av sin egen domslutstyngd allt eftersom lagarna överträddes. Eggen var nyslipad och grann och lyste blåvass mot det bleka eftermiddagsljuset. Det härdade individualpreventiva stålet var i bruk och lagens allmänpreventiva, fiskalt alltseende överblick omslöt allt och alla.

Så var det sagt.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Jag var naken och stod på alla fyra och grenslade brottsbalken. Det sved under knäna och jag frös om könet. Jag rörde lite på mig. Kände en oro i kroppen när jag kröp omkring där på parketten i vardagsrummet. Jag kröp ut i hallen. Kröp runt så sakteliga och studerade hur jag placerat och disponerat de olika rättsbalkarna, nedskrivna som de var på de gulnade tapetstumparna.

Där kröp jag smått sörjande bland dessa rörande paragrafer och åsåg försök av den mänskliga hjälplösheten att tygla sin natur, att tygla sin blodtörst, att tygla sitt habegär.

 Jag grenslade ånyo Brottsbalken och dess bibliska portalparagrafer. Jag vilade så.

Du skall icke stjäla, du skall icke dräpa

Egentligen var mitt liv inte som det verkade vid denna första anblick.  Jag var igång och fullt sysselsatt och hade en säker karriär i utsikt. Jag hade stora planer och goda utsikter i mitt liv. Jag skulle bli advokat. Ta mig in i den rättsliga sfären och skapa mig en plats där. Det skulle bli brottmål och familjerätt, paragrafer och klausuler, slutpläderingar och domar. Sådant som hör till juridiken. Jag skulle överskölja mig med brottets och straffets obönhörliga logik och dess obevekliga etik.

Jag hörde vardagens ljud från gården. En kvinna skrattade ett klingande skratt, en man hostade, en hund skällde och ett barn grät. En sorts signal ljöd, ett tåg gnisslade och ett skenskarvsdunkande hördes.

Mitt kall isolerade mig. Gröpte min ensamhets kalla sal.

Det var snart kväll. Jag såg genom fönstret hur det mörknade. Och jag hörde hur sopor rasslade i soptömningstrumman i trappuppgången, där det också klingade av glas som krossades på sin väg ned. Jag kröp omkring härinne. Eftertänksam. Som om det fanns aspekter på det här som jag glömt. Eller förträngt. Att det här var något som inte var på riktigt.

altRättsäkerheten var den blodiga bölden. Där måste finnas en sanning som var omutbar. Den absoluta sanningen i domsluten måste vara oberörbar. Det skulle var en fin sanning. En ren och klar sanning. En sanning utan solk och smolk. En sanning lätt att bära. Utan anknytningar eller apostroferingar. En sanningen kunde i detta slag inte äga mer än sin relativa relevans och obevekliga konsekvens. Utfallen var otaldiga. Därutöver var lagen oomkullrunkelig, genuint definitiv, avgörande och exekutiv, generellt relativ.

Lagboken ägde sin alldeles egen boning. Stod där som ett paragrafskelett påbyggt med köttigare delar av att-satser och underavdelningar garnerad av bihangets vidhängande smålagar. Det juridiska bygget var av garanterat doftrikt virke med rötter ända ned i de gamla landskapslagarnas osentimentala mylla med årsringar som stegling, bålbränning, exekution.

Balkarna och förordningar var öronmärkta med rättssamhällets betydelsedigra och pålitliga sigill. Här slank inga rättsliga hermeliner in bland det kattlikt formbara paragraferna. Harmoni rådde mellan brottet och straffet. Det doftade av det historiska lidandets essenser bland de vidbrända paragraferna. Där fanns avgrundsskri från djupa fängelsehålor kvarhängande som  lidandekoraller kring juridiken.

Brott och straff. Den rättsliga balansens tveeggade harmoni. Straffet var brottets konsekvens, brottet var straffets relevans. Smidiga och väl avvägda påföljder relativa till tiden, till tidsandan, till det omkringliggande, till det behovsprövade, till det särskiljande intresset, utdömdes i domstolar i följdriktig nit i förarbetenas anda. Allt detta i den bastanta fonden av samhällets relativa jämvikt av relativ relativisering och dess relativa återvändsgränder.

Medborgaren kunde sova lugnt i näpen och relativ rättstrygghet.

Så var det sagt.  Så sas det. Så menade man.

Men det doftade skevt avkunnade domslut, felslut och härsket blodbad kring paragraferna. Under det hela, därinunder, i de mörkare regionernas svala katakomber, därnere i upprinnelsernas tragiska träsk,i de kriminella minnesgravarna, där de djupaste orsakerna låg begravda, som lustan, dödsångesten, dödslängtan och den naturliga beredvilligheten till katastrofen, där den kompostliknade moralen utgjorde mörk mylla, nedgrävd lika djupt i sina diken som i människors bleka sinnen och som i sig var upphovet till denna regelauktorisation där det utkrävdes de egentliga straffen av de som sargats och degenererats av brottets oundvikliga lockelser, de som kröp djupt ned i de mentala hålorna och fortfarande bar etsningar kvar i själen av dessa de groteska upplevelsernas mosaik. Där. Där nere. Där fanns brottets upphov.

Så var det sagt.
Där fanns upphovet.

Benny Holmberg, text
Monika Lind-Holmberg, bilder

 

Ur arkivet

view_module reorder

Lakrits och benproteser. Tredje generation Skarabéerbok

Ett jamesjoycianskt ordflöde, strindbergskt egensinne och ett näst intill postnorénsk uttryck i den underliggande kärlekssagans navelexponerande privatexhibitionism och i övrigt något som i sina mest kroppsfilosofiska intimiteter kan liknas vid ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 16 juli, 2012

Viva Verdi!

Han anses ha samma avgörande betydelse för Italiens nationella identitet som de nationalromantiska författarna hade för de europeiska folkens befrielsekamp under 1800-talet. Giuseppe Verdi föddes för 200 år sedan den 10 ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 19 oktober, 2013

Hundens genius

"Jag fick order att inställa mig hos en kapten som sade att han inte ville ha en kvinnlig chaufför. Han tyckte inte om atmosfären, han ville inte ha en kvinnlig ...

Av: Lisa Gålmark | Essäer | 08 juni, 2014

Abbas Kiarostami Foto CC BY-SA 3.0

Att begravas: bildspråk i Kiarostamis Smak av körsbär

Abbas Kiarostami är en av Irans mest hyllade filmskapare. Med Smak av körsbär blev han belönad med Guldpalmen i Cannes för snart tjugo år sedan. Många som skrivit om filmen ...

Av: Sonya Helgesson | Filmens porträtt | 04 mars, 2016

Lux aeterna

Dödens kalla hand berörde mig   Hans finger träffade mitt öga   Att inte längre se den tanken tröstar föga berör den dig?

Av: Oliver Parland | Utopiska geografier | 31 Maj, 2010

Pirkko Lindberg pratar lika intensivt som hon skriver

Pirkko Lindberg. Foto Henry StrengPirkko Lindberg är en fascinerande författare och en fascinerande person, och det var därför med stor förväntan jag häromveckan räknade ned dagarna till vår planerade träff ...

Av: Björn Gustavsson | Litteraturens porträtt | 04 oktober, 2008

Ljuden i en indisk palmlund

Ljuden i en indisk palmlund Folke Rabe reser i södra Indien och fascineras av de tre största religionernas ljudbilder.

Av: Folke Rabe | Allmänna reportage | 04 september, 2006

Det humanistiska fotografiet

I jämförelse med sina generationskamrater, fotograferna Henri Cartier-Bresson och Robert Doisneau, har Willy Ronis (1910-2009) länge intagit en märkligt undanskymd plats i franskt kulturliv. Med den stora retrospektiva utställningen på ...

Av: Eva-Karin Josefson | Essäer om konst | 22 september, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.