Malin Vulcano – Ingens tussilago

Foto:  Carl Abrahamsson Malin Vulcano – Ingens tussilago Malin Vulcano gör musik, tavlor och är skådespelerska i grunden. Hon har också gjort en film, Tänk!, och skrivit och framfört tre performance-monologer. Hennes ...

Av: Carl Abrahamsson | 27 november, 2007
Porträtt om politik & samhälle

Emmakrönika XXIV. Om allt går i lås

Om det här året går helt riktigt i lås får jag äntligen inte mindre än fem böcker utgivna, 1, 2, äntligenskarabéerboken I-III, Hotellogram, därtill en bok antagen på ett av ...

Av: Stefan Hammarén | 20 augusti, 2009
Stefan Hammarén

Sceniska rum – Kyrkorummet som scen. Del 1

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär ...

Av: Liv Kristin Holmberg | 10 februari, 2013
Reportage om scenkonst

Den avtrubbade framtiden är redan här

Förhållandet mellan fiktion och verklighet tycks mer och mer glida in i en gråzon av “transparens”. Jag menar inte i mitt eget huvud, även om det säkert stämmer där också ...

Av: Carl Abrahamsson | 26 augusti, 2011
Carl Abrahamsson

Är konsten granne med Gud? Om konstens drift att ständigt omdefiniera sig



altFör 46 år sedan år 1963 på Moderna museet i Stockholm sågade musikern och konstnären  Karl-Erik Wallin sönder en flygel. Det var Sveriges första happening. Det var en s.k. konceptuell flygeldestruktion, vilket enkelt betyder att han sågar sönder en flygel. Olyckligtvis innebar det att han sågade sig i benet och fick uppsöka sjukhus. Men det var Sveriges första happening och rönte stor uppmärksamhet och ramaskrin hördes om galna konstnärers tokigheter och om detta verkligen kunde betecknas som konst. Det var alltså fråga om så kallad konceptuell konst där idén tar överhanden över själva konstverket och traditionella estetiska och materiella överväganden är underordnade.Konstnärer upphör aldrig att provocera, ställa ifråga, och omdefiniera och på så sätt ständigt uppdatera konstbegreppet. Vi har under senare tid blivit vittne till ett antal konstnärliga uttryck som givit stort eko i samhälle och media. Det har bland annat handlat om spektakulära verk utförda av konstfackselever från grafittibombning i tunnelbanan till ett spelat psykiskt insjuknande med påföljande läggning i spännbälte på psykiatriskt klinik. Röster har höjts om skadestånd och indragning av statsbidrag till Konstfack.

 Vi har också sett profeten Muhammed avbildad som rondellhund med efterföljande mordhot och internationella reaktioner och Ecce-Homoutställning där man i vissa kristna kretsar provocerats av Jesu hbt-umgänge i Elisabeth Olssons bilder. Incidenterna har utgjort ett anslag mot folks vardagliga uppfattning om vad som är konst. Summariskt kan sägas att konsten slutgiltigt stigit ur sina ramar.

Vågar vi i detta läge ställa oss den ambitiösa och eviga frågan om vad som är konst och i förlängningen väcka en stilla undran över varifrån vår attityd till konst kommer? Hur skapas vårt konstmedvetande? Var och när sker vårt första möte med konsten?

Om vi är en skolklass och tänker oss att fröken säger:

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

-Nu ska vi rita nåt riktigt fint!

Då har hon redan i det ögonblicket värderat konsten för oss. Hon säger ju inte att vi ska rita nåt riktig fult. Hon skapar här grunden för ett konstmedvetande. Vi blir nu alla till små konstnärer och fröken förvandlas strax till konstkritiker. Hon kommer fram till lilla Karins bänk.

-Karin va fint du har gjort blommorna. Så mycket färger! Vad vackert!!

Här tycks konstkritikern vara nöjd.

Lilla Arvid målar krig med tanks, gevär och kulsprutor som skjuter kulor som åker i väg i alla väderstreck och det är aliens som hugger huvet av varandra så blodet skvätter och huvuden rullar. Ja vad ska man då säga som fröken? Om man ska vara positiv och pedagogisk vill säga? Eller som konstkritiker?

- Vad fint du ritar med vapen och mord och allting!? Och döingarna ligger där kors och tvärs och blodet skvätter rött och fint, ja de e riktigt färggrannt!

Eller

- Men herregud vilket elände du ritar pojk nu får vi ta dig till samtal. Så här får det ju inte va!

Och lilla Marie som bara ritar små spröda änglar...både teckningen och Marie är genomskinlig och hela livet är genomskinligt och om, man kritiserar så går allt sönder och Marie upplöses i intet. Hur skall konstkritikern/fröken förhålla sig till en sådan bräcklig konstnär?

Fröken är nu den allenarådande konstkritikern som går omkring i klassrummet...samtidigt lär hon auktoritativt  ut hur det ska vara. Hon etablerar det första grumliga konstbegreppet för oss. Det ska vara vackert och föreställande...man ska "se vad det är"

Fröken stannar upp vid Roberts bänk:

- Vi får se vad du har ritat då, va de e för fint du ha åstadkommit då?  Får fröken se nu då?

- Nä!, säger Robert och håller för sitt papper.

- De e så fult! fortsätter han.

- Men alla ritar ju bra, försöker fröken och vill för ett ögonblick vara den diplomatiska konstkritikern men vidgar i samma ögonblick konstbegreppet till att "allt är konst" där hon menar att alla alster har sitt berättigande. Varje konstnärs verk har sitt berättigande.

{mosimage}När vi följer den här lilla händelseutvecklingen så kommer vi att se hur fröken strax begår ett  stort misstag. Hon frågar inte den lille konstnären vad teckningen föreställer utan litar på sitt eget omdöme och bildseende.

- Får fröken se nu då?

      - Nää!, säger Robert.  (gråter)

      - Men herregud Robert  lille, säger fröken och drar vänligt men bestämt undan armen och säger:

      - Nämen titta Robert vilken fin gris du har ritat då.

Då börjar Robert storgråta och kasta sig på golvet.

- De e ingen gris de är (snyft) en häst!...

Katastrofen är ett faktum. Robert ligger förtvivlad och gråtande på golvet nedgjord av den allvetenade konstkritikern...

- Jag vill aldrig rita mer! 

Fröken-konstkritikern försöker trösta honom och komma ur sin fadäs

- Men...ja de e ju en väldigt fin häst...i alla fall. De får man ju säga...

      Hon gör här en sorts konstnärlig nödlösning i form av en sorts pudel eller är det kanske i stället fråga om en övertolkning? Hästen var fin både som gris och som häst. Både i fröken/konstkritikerns tolkning av bilden och i konstnärens ursprungsmening med bilden fanns en relevans. Är det en nödlögn eller äger bilder flera sanningar blir frågan man ställer sig då.

Men lille Robert kommer antagligen att bli väldigt noggrann kanske till och med kategorisk om han går på utställning i vuxen ålder och det råder tvivel om vad en tavla föreställer. En häst eller en gris? Han vill då fastslå en ensidig tolkning. En definitiv sådan.

Slutligen stannar fröken vid Bennys bänk:

- Jaha du har rita en röd liten stuga, vad trivsamt då?

Och fröken går på i ullstrumporna.

      - Men Benny lille nu har du ju lyckats få skorstensröken att blåsa åt det ena hållet medan flaggan fladdrar åt andra hållet. Blåser det åt två håll samtidigt eller hur skall vi förklara det här då? Hur ska vi tänka? Du kan ju inte ha det så här! Det måste blåsa åt samma håll på ala håll i din teckning!

      Eller måste de det frågar vi oss? Vad svarade Benny? Han som är sju år och väldigt         försigkommen, ett lite geni helt enkelt utvecklar sin tes:

       - Jo de e så här förstår fröken att jag har skapat konst, en motsatsställning mellan det förväntade och det oväntade. Jag skapar en motsättning i bilden. Att vad man ser är inte alltid vad som är.

       -Men herregud vad pratar du för konstig smörja Benny. Vad konstigt det rör sig och bråkar i ditt lilla huvud!

altHär kan man säga att barnen har fått sina första recension av fröken konstkritikern. Deras konstuppfattning grundläggs. Och vi ställer oss följdfrågan: Får man ha flaggan att blåsa åt de ena hållet och röken åt de andra?  Fär man göra hur man vill inom konsten? Är allt i evig nåd förlåtet. Att gudomlighet råder och försyn gäller på förhand. In blanco? Att konsten har en särställning av att vara generöst ursäktad för sitt höga ändamål. Att konsten är granne med Gud.

Nåväl. Vad han där uppe anser om konst är kanske egalt. Men hur man än angriper konst och det konstnärliga uttrycket så går det inte att komma åt och fånga vad det egentligen är som särskiljer ett verk som "konstnärligt". Varje försök att kategorisera, typisera, eller artbestämma konstens uttryck ger automatiskt upphov till dubbelt antal frågetecken. Vi talar då snävt om bildkonsten. Men detsamma gäller naturligtvis andra konstformer som t.ex. litteraturen, musiken, filmen.

Detta är just konstens natur. Att begreppet konst är lika flyktigt som ögonblicket.

Om man skall diskutera konst så har frågorna en tendens att bli fler än de uppkomna svaren. Och inför den omfångsrika frågan "Vad är konst", kan man ju alltid i trygg ordning uppställa en juridisk definition som används när upphovsrätten till ett verk skall klargöras. Den blir ändå kategorisk och tillfredsställer bara juristerna och nämndemännen i rätten. Detta att konstnärlig halt mäts i den verkshöjd som det konstnärliga verket besitter genom rekvisiten "orginalitet","individualitet" och självständighet". Dessa tre kategorier bör finnas med för att konstverket skall kunna beskrivas vara ett konstverk med en konstnärlig halt som är värd att skyddas upphovsrättsligt.

Men denna juridiska grund är ändå otillräcklig då juridiken inte tar ställning till vem som skall deklarera ett verks"orginalitet", "individualitet" eller "självständighet" eller vad som skall innefattas i dessa begrepp. Vad är orginalitet? Vad är individualitet? Vad är självständighet? Alla dessa tre frågor kan belastas med följdfrågan: I vilken kontext definieras och avgörs de tre begreppen? Här uppstår en flersidig komplikation då ju dessa begrepp överlag är helt beroende av betraktarens referenser och dennes öga och den omligganden miljön de definieras i. Vi är åter ute ur leken. Men vi försöker igen.

altI konstvärlden har man i den så kallade "institutionsteorin" ett institutionaliserat begrepp som kortfattat lyder att: " konst är det konstvärlden anser är konst". Här har man konkretiserat lite men då kvarstår/uppstår genast följdfrågan vilka grupper/personer som kan tänkas ingå i kategorin "konstvärlden" Och vem är dessa att utropa vad som är konst. Hur är "konstvärlden" uppbyggd? Vem får inträdde i denna? Hur lyder inträdeskraven? Är de offentliga? Och om någon illasinnad  grupp utropar sig till " Konstvärlden 2.0" Vad gör vi då?

Istället för att irra omkring i dessa abstrakta frågeställningar kan vi gå in i konkreta turer i konstvärlden då detta tycks vara vår enda möjlighet att orientera oss och få någon sorts svar. Eller i alla fall att vi då åstadkommer fler konkreta frågor. Konsten är så flyktig att vi istället för att söka definiera det ogripbara bör ta oss närmare upplevelsen av detta flyktiga något.

Att orientera sig är ibland att får svar. Att formulera och ställa frågorna kan bitvis räcka.

Vi har som jag nämnt blivit vittne till ett antal uttryck för konst som givit stort eko inom alla områden i samhället. Vi minns paret Feilers konstverk "Snövit och sanningens vansinne" på Historiska Museet om den palestinske kvinnliga advokaten och självmordsbombaren vars foto flyter i blod. Här skapar subjektet på fotot och kännedomen om hennes tillhörighet och också det omland den visas i konstverkets dignitet, eller i den juridiska termen- dess verkshöljd. Någon skulle säga att det är dess politiska effekt som är halten, det konstnärliga. I detta fall gjorde den israeliska ambassadören en raid mot konstverket i akt och mening att desavouera det. Ingår denna handling i konstverket? Är det också konst? Andra kanske säger: Detta är inte konst det är politik!

Vi har också konstnären Vilks profeten Muhammed rondellhund i färskt minne där man inte i någon större utsträckning har diskuterat själva teckningens utförande, dess konstnärliga halt, som dess linjer och färger utan endast dess betydelse som provokation. Och nu senast har vi blivit vittne till dessa konststuderandes uttryck att förege sig vara mental obalans och agera utifrån falska kriterium och bli inlagd på psykiatrisk klinik och lagd i spännbälte eller grafittikonstnärens "vandalisering" av en tunnelbanevagn. Vi har Ecce Homoutställningen i Uppsala domkyrka den 19 september 1998 av Elisabeth Olsson-Wallin.

Grafittikonstnären från Konstfack deklarerade om  sitt tunnelbaneverk "Territorial Pissing":

"Min ambition är att överföra mina personliga erfarenheter av, och förhållande till, grafitti till nya medier och mijöer utan att förlora energin i den traditionella graffitibombningen".

"Jag fokuserar mer på energin som frigörs när man utför graffiti, en energi som tar sig uttryck i irrationella linjer och rörelser baserade på instinkt och känsla".

Han avslutar med att säga att "det är skönt att pinka, och det är nödvändigt för alla, överallt".

Vad är det vi bevittnar? Sammantaget bryter de mot något som upprör allmänheten eller en begränsad del av den samma, kanske en riktad attack mot en särskild målgrupp. Det finns alltså ett mått av provokation eller av gränsöverskridande i konstverkens innehåll, placering eller i utsedd målgrupp. Dessutom: Konstbegreppet omdefinieras. Vidgas.

När man ser dessa konstuttryck går onekligen tankarna till det politiserade konsten på 1970-talet. ...och Konstlivet och konstbegreppet skulle efter detta aldrig bli vad det varit...

Och vem är då konstnären frågar vi oss? Min hustru Monika Lind-Holmberg är konstnär och hade när hon i sin ungdom gick på grundskolan för konstnärligt utbildning i Stockholm, Grundis, den norgefödde konstnären Kjartan Slettermark som lärare. Den nyligen bortgångne Kjartan Slettermark blev en legend redan i sin livstid och röner stor aktning och uppskattning inte bara i Sverige för sin performance-, koncept- och installationskonst.  Han anmälde sig ett år till Liljevalchs vårsalong  som pudel iklädd pudeldress. Han vill ställa ut sig själv som pudel. Han blev ett med konstverket. "Det är jag som är konstverket!" utropade Slettermark i anslutning till sin performance.

altKonsten och konstnärerna har alltid omgett sig med spektakulära myter och attribut. Att det gärna berättas om kluddet som någon shimpans gjorde och som lämnades in på en konstsalong och blev seriöst bedömt av konstkritiker. Omgivningen försöker värja sig genom att förlöjliga konstnären och konstverket. Men har inte konstnärerna sig själva att skylla då?

...Van Gogh skar av sig örat. Zorn omgav sig med nakenkullor med prunkande behag

Dan Wolgers ställde ut tomheten och människan skröplighet, genom att låta en tom spik på utställningshallens vägg åskådliggöra hur lite man kan lita på en människa. Han exponerade människan opålitlighet och moraliska skröplighet. Han skulle ha deltagit i utställningen men dök medvetet inte upp. Dessutom stal han en bänk och sålde eller pantsatte och hängde upp kvittot på väggen. Detta för att  understryka hur svekfull människan är.

En rysk konstnär som gästade Sverige och Stockholm nyligen klädde av sig naken och kopplade sig själv som hund i utställningshallen och skällde på besökarna och bet dem i benet. Är det konst? Vov, vov....

John Cages hette en amerikansk konstnär som skulle ha fyllt 97 år den 5 september 2009 om han levt. Denne Cage skapade musik som var extremt långsam. ASLSP vilket betyder_ "as slow as possible" Detta år 2009 har nästan tjugo år förflutit sedan det första ackordet i hans verk Organ2/ASLSP", från 1987 anslogs.

I början på 2000-talet pågick en fejd mellan Mike Batt och rättighetsinnehavaren till John Cages verk förlaget Peters Edition. Det handlade om upphovsrättsintrång i John Cages verk 4' 33', som är ett verk som består av 4 minuter och 33 sekunders tystnad. Publiken satt och njöt av tystnaden. Gruppen The Planets debutskiva "Classical Grafitti" innehöll ett spår med en minuts tystnad. John Cages förlag ansåg att denna tystnad var stulen från den avlidne John Cages verk.

Detta är en talande tystnad som konstnärligt uttryck. Om vad som är konst. Tystnad alltså.

Det ogripbara. Om konstens gudomliga frihet. Att konsten är granne med Gud.

Som en slags lättflyktig autonom sfär av närvaro som ständigt omdefinierar sig själv.

 Benny Holmberg, text
Bilder: "Ritual", gouachemålning av Monika Lind-Holmberg

Ur arkivet

view_module reorder

Var bärsärken en shaman?

  Myten om de gamla bärsärkarna kan än idag sägas vara högst levande. Forskarna har dock länge tvistat om vilka dessa elitkrigare egentligen var. Medan vissa menar att de bör ...

Av: Thomas Jonsson | Essäer om religionen | 08 mars, 2010

Aforismer om makten

1.    I förövarens värld ligger skulden alltid i grunden hos offret.2.    Alltså är förövaren i själva verket offret och offret den verkliga orsaken till det onda som skett. 3.    Den ...

Av: Oliver Parland | Utopiska geografier | 20 september, 2010

Baserat på ett sant rykte

Platsannons Ett väl sammansvetsat kollektiv söker en sammansvuren: Osjälvständighet, självupptagenhet, oduglighet och förmågan att vända kappan efter vinden värdesätts extra. Vi skiljer inte agnarna från vetet, ej heller rövslickeri från lojalitet och civilkurage ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 12 oktober, 2013

Gustav Mellberg - den förste utvandraren från Habo till Nordamerika 1843

För drygt tvåhundra år sedan föddes Gustav Mellberg eller Gustav Andersson, som han hette fram till den dag då han vid 14 års ålder började skolan vid Jönköpings Högre Lärdomsskola. Gustav ...

Av: Hans-Evert Renérius | Kulturreportage | 21 mars, 2014

Jag vandrar inte längre i Padjelanta. Jag går i cirklar i mitt eget…

Vi går i korridorer genom granskog. Luften smakar äventyr. Ida går framför mig. Ida som föddes på samma sjukhus som jag. Ida från min gymnasieklass. Vi vandrar på sommarleden genom ...

Av: Viktoria Silfverdal | Resereportage | 28 augusti, 2012

Rosa Luxemburgs martyrium

I förordet till antologin Röster om Rosa Luxemburg (1998) berättar Göran Greider om hur det gick till när Rosa Luxemburg mördades den 15 januari 1919. Fyra soldater kommer för att ...

Av: Mohamed Omar | Essäer om politiken | 07 januari, 2014

Ta mej – jag känner henne inte (eller varför man lämnar fb)

Alessia Niccolucci är en ung italiensk författarinna, med flera romaner, noveller och diktsamlingar bakom sig. Hon kan anses ha valt ”den kvinnliga kontinenten”, som Lacan hade kunnat säga, men varierar ...

Av: Alessia Niccolucci | Utopiska geografier | 24 september, 2012

En drömsk stund i Loulou d’Akis värld

Att betrakta verkligheten är ett återkommande tema i Loulou d'Akis arbete. Genom sina bilder låter hon betraktaren tolka och skapa sin egen sanning. Något som kan tyckas självklart för en ...

Av: Anna Mezey | Essäer om konst | 20 november, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.