Ofelia 1898 akvarell av Frances MacDonald

Det drömda mötet som idé

I BLM:s decembernummer från 1953 ställdes några frågor till läsekretsen – fast bara författare svarade – om vilken diktad gestalt man helst velat träffa. En underbar idé, enligt min mening ...

Av: Carsten Palmer Schale | 19 juli, 2016
Gästkrönikör

Kulturradikalen Anna Charlotte Leffler

1873 uppfördes på Dramaten i Stockholm pjäsen ”Skådespelerskan”, som väckte ett stort gensvar hos publiken. Den var skriven av en ung debutant som ville vara anonym. Det utmanande med den ...

Av: Eva-Karin Josefson | 10 maj, 2014
Litteraturens porträtt

Tro og metaetisistisk kritisisme. Del III. Naturvitenskap og metafysisistisk livsfenomenologisme.

Innledning. Livsfenomenologismen er en filosofisk retning og som går ut på at livet har forrang framfor verden eller ego. Metafysisistisk livsfenomenologisme er en metafysisk skoleretning; den metafysisistiske livsfenomenologisme går ...

Av: Thor Olav Olsen | 07 juni, 2011
Agora - filosofiska essäer

Förlorad i det allslukande världsalltet

Poe dog 1849, 40 år gammal, efter att ha påträffats på en krog i Baltimore i ett förvirrat och medtaget tillstånd, iförd någon annans kläder. Vad han några dagar senare ...

Av: Nikanor Teratologen | 26 juni, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Är konsten granne med Gud? Om konstens drift att ständigt omdefiniera sig



altFör 46 år sedan år 1963 på Moderna museet i Stockholm sågade musikern och konstnären  Karl-Erik Wallin sönder en flygel. Det var Sveriges första happening. Det var en s.k. konceptuell flygeldestruktion, vilket enkelt betyder att han sågar sönder en flygel. Olyckligtvis innebar det att han sågade sig i benet och fick uppsöka sjukhus. Men det var Sveriges första happening och rönte stor uppmärksamhet och ramaskrin hördes om galna konstnärers tokigheter och om detta verkligen kunde betecknas som konst. Det var alltså fråga om så kallad konceptuell konst där idén tar överhanden över själva konstverket och traditionella estetiska och materiella överväganden är underordnade.Konstnärer upphör aldrig att provocera, ställa ifråga, och omdefiniera och på så sätt ständigt uppdatera konstbegreppet. Vi har under senare tid blivit vittne till ett antal konstnärliga uttryck som givit stort eko i samhälle och media. Det har bland annat handlat om spektakulära verk utförda av konstfackselever från grafittibombning i tunnelbanan till ett spelat psykiskt insjuknande med påföljande läggning i spännbälte på psykiatriskt klinik. Röster har höjts om skadestånd och indragning av statsbidrag till Konstfack.

 Vi har också sett profeten Muhammed avbildad som rondellhund med efterföljande mordhot och internationella reaktioner och Ecce-Homoutställning där man i vissa kristna kretsar provocerats av Jesu hbt-umgänge i Elisabeth Olssons bilder. Incidenterna har utgjort ett anslag mot folks vardagliga uppfattning om vad som är konst. Summariskt kan sägas att konsten slutgiltigt stigit ur sina ramar.

Vågar vi i detta läge ställa oss den ambitiösa och eviga frågan om vad som är konst och i förlängningen väcka en stilla undran över varifrån vår attityd till konst kommer? Hur skapas vårt konstmedvetande? Var och när sker vårt första möte med konsten?

Om vi är en skolklass och tänker oss att fröken säger:

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

-Nu ska vi rita nåt riktigt fint!

Då har hon redan i det ögonblicket värderat konsten för oss. Hon säger ju inte att vi ska rita nåt riktig fult. Hon skapar här grunden för ett konstmedvetande. Vi blir nu alla till små konstnärer och fröken förvandlas strax till konstkritiker. Hon kommer fram till lilla Karins bänk.

-Karin va fint du har gjort blommorna. Så mycket färger! Vad vackert!!

Här tycks konstkritikern vara nöjd.

Lilla Arvid målar krig med tanks, gevär och kulsprutor som skjuter kulor som åker i väg i alla väderstreck och det är aliens som hugger huvet av varandra så blodet skvätter och huvuden rullar. Ja vad ska man då säga som fröken? Om man ska vara positiv och pedagogisk vill säga? Eller som konstkritiker?

- Vad fint du ritar med vapen och mord och allting!? Och döingarna ligger där kors och tvärs och blodet skvätter rött och fint, ja de e riktigt färggrannt!

Eller

- Men herregud vilket elände du ritar pojk nu får vi ta dig till samtal. Så här får det ju inte va!

Och lilla Marie som bara ritar små spröda änglar...både teckningen och Marie är genomskinlig och hela livet är genomskinligt och om, man kritiserar så går allt sönder och Marie upplöses i intet. Hur skall konstkritikern/fröken förhålla sig till en sådan bräcklig konstnär?

Fröken är nu den allenarådande konstkritikern som går omkring i klassrummet...samtidigt lär hon auktoritativt  ut hur det ska vara. Hon etablerar det första grumliga konstbegreppet för oss. Det ska vara vackert och föreställande...man ska "se vad det är"

Fröken stannar upp vid Roberts bänk:

- Vi får se vad du har ritat då, va de e för fint du ha åstadkommit då?  Får fröken se nu då?

- Nä!, säger Robert och håller för sitt papper.

- De e så fult! fortsätter han.

- Men alla ritar ju bra, försöker fröken och vill för ett ögonblick vara den diplomatiska konstkritikern men vidgar i samma ögonblick konstbegreppet till att "allt är konst" där hon menar att alla alster har sitt berättigande. Varje konstnärs verk har sitt berättigande.

{mosimage}När vi följer den här lilla händelseutvecklingen så kommer vi att se hur fröken strax begår ett  stort misstag. Hon frågar inte den lille konstnären vad teckningen föreställer utan litar på sitt eget omdöme och bildseende.

- Får fröken se nu då?

      - Nää!, säger Robert.  (gråter)

      - Men herregud Robert  lille, säger fröken och drar vänligt men bestämt undan armen och säger:

      - Nämen titta Robert vilken fin gris du har ritat då.

Då börjar Robert storgråta och kasta sig på golvet.

- De e ingen gris de är (snyft) en häst!...

Katastrofen är ett faktum. Robert ligger förtvivlad och gråtande på golvet nedgjord av den allvetenade konstkritikern...

- Jag vill aldrig rita mer! 

Fröken-konstkritikern försöker trösta honom och komma ur sin fadäs

- Men...ja de e ju en väldigt fin häst...i alla fall. De får man ju säga...

      Hon gör här en sorts konstnärlig nödlösning i form av en sorts pudel eller är det kanske i stället fråga om en övertolkning? Hästen var fin både som gris och som häst. Både i fröken/konstkritikerns tolkning av bilden och i konstnärens ursprungsmening med bilden fanns en relevans. Är det en nödlögn eller äger bilder flera sanningar blir frågan man ställer sig då.

Men lille Robert kommer antagligen att bli väldigt noggrann kanske till och med kategorisk om han går på utställning i vuxen ålder och det råder tvivel om vad en tavla föreställer. En häst eller en gris? Han vill då fastslå en ensidig tolkning. En definitiv sådan.

Slutligen stannar fröken vid Bennys bänk:

- Jaha du har rita en röd liten stuga, vad trivsamt då?

Och fröken går på i ullstrumporna.

      - Men Benny lille nu har du ju lyckats få skorstensröken att blåsa åt det ena hållet medan flaggan fladdrar åt andra hållet. Blåser det åt två håll samtidigt eller hur skall vi förklara det här då? Hur ska vi tänka? Du kan ju inte ha det så här! Det måste blåsa åt samma håll på ala håll i din teckning!

      Eller måste de det frågar vi oss? Vad svarade Benny? Han som är sju år och väldigt         försigkommen, ett lite geni helt enkelt utvecklar sin tes:

       - Jo de e så här förstår fröken att jag har skapat konst, en motsatsställning mellan det förväntade och det oväntade. Jag skapar en motsättning i bilden. Att vad man ser är inte alltid vad som är.

       -Men herregud vad pratar du för konstig smörja Benny. Vad konstigt det rör sig och bråkar i ditt lilla huvud!

altHär kan man säga att barnen har fått sina första recension av fröken konstkritikern. Deras konstuppfattning grundläggs. Och vi ställer oss följdfrågan: Får man ha flaggan att blåsa åt de ena hållet och röken åt de andra?  Fär man göra hur man vill inom konsten? Är allt i evig nåd förlåtet. Att gudomlighet råder och försyn gäller på förhand. In blanco? Att konsten har en särställning av att vara generöst ursäktad för sitt höga ändamål. Att konsten är granne med Gud.

Nåväl. Vad han där uppe anser om konst är kanske egalt. Men hur man än angriper konst och det konstnärliga uttrycket så går det inte att komma åt och fånga vad det egentligen är som särskiljer ett verk som "konstnärligt". Varje försök att kategorisera, typisera, eller artbestämma konstens uttryck ger automatiskt upphov till dubbelt antal frågetecken. Vi talar då snävt om bildkonsten. Men detsamma gäller naturligtvis andra konstformer som t.ex. litteraturen, musiken, filmen.

Detta är just konstens natur. Att begreppet konst är lika flyktigt som ögonblicket.

Om man skall diskutera konst så har frågorna en tendens att bli fler än de uppkomna svaren. Och inför den omfångsrika frågan "Vad är konst", kan man ju alltid i trygg ordning uppställa en juridisk definition som används när upphovsrätten till ett verk skall klargöras. Den blir ändå kategorisk och tillfredsställer bara juristerna och nämndemännen i rätten. Detta att konstnärlig halt mäts i den verkshöjd som det konstnärliga verket besitter genom rekvisiten "orginalitet","individualitet" och självständighet". Dessa tre kategorier bör finnas med för att konstverket skall kunna beskrivas vara ett konstverk med en konstnärlig halt som är värd att skyddas upphovsrättsligt.

Men denna juridiska grund är ändå otillräcklig då juridiken inte tar ställning till vem som skall deklarera ett verks"orginalitet", "individualitet" eller "självständighet" eller vad som skall innefattas i dessa begrepp. Vad är orginalitet? Vad är individualitet? Vad är självständighet? Alla dessa tre frågor kan belastas med följdfrågan: I vilken kontext definieras och avgörs de tre begreppen? Här uppstår en flersidig komplikation då ju dessa begrepp överlag är helt beroende av betraktarens referenser och dennes öga och den omligganden miljön de definieras i. Vi är åter ute ur leken. Men vi försöker igen.

altI konstvärlden har man i den så kallade "institutionsteorin" ett institutionaliserat begrepp som kortfattat lyder att: " konst är det konstvärlden anser är konst". Här har man konkretiserat lite men då kvarstår/uppstår genast följdfrågan vilka grupper/personer som kan tänkas ingå i kategorin "konstvärlden" Och vem är dessa att utropa vad som är konst. Hur är "konstvärlden" uppbyggd? Vem får inträdde i denna? Hur lyder inträdeskraven? Är de offentliga? Och om någon illasinnad  grupp utropar sig till " Konstvärlden 2.0" Vad gör vi då?

Istället för att irra omkring i dessa abstrakta frågeställningar kan vi gå in i konkreta turer i konstvärlden då detta tycks vara vår enda möjlighet att orientera oss och få någon sorts svar. Eller i alla fall att vi då åstadkommer fler konkreta frågor. Konsten är så flyktig att vi istället för att söka definiera det ogripbara bör ta oss närmare upplevelsen av detta flyktiga något.

Att orientera sig är ibland att får svar. Att formulera och ställa frågorna kan bitvis räcka.

Vi har som jag nämnt blivit vittne till ett antal uttryck för konst som givit stort eko inom alla områden i samhället. Vi minns paret Feilers konstverk "Snövit och sanningens vansinne" på Historiska Museet om den palestinske kvinnliga advokaten och självmordsbombaren vars foto flyter i blod. Här skapar subjektet på fotot och kännedomen om hennes tillhörighet och också det omland den visas i konstverkets dignitet, eller i den juridiska termen- dess verkshöljd. Någon skulle säga att det är dess politiska effekt som är halten, det konstnärliga. I detta fall gjorde den israeliska ambassadören en raid mot konstverket i akt och mening att desavouera det. Ingår denna handling i konstverket? Är det också konst? Andra kanske säger: Detta är inte konst det är politik!

Vi har också konstnären Vilks profeten Muhammed rondellhund i färskt minne där man inte i någon större utsträckning har diskuterat själva teckningens utförande, dess konstnärliga halt, som dess linjer och färger utan endast dess betydelse som provokation. Och nu senast har vi blivit vittne till dessa konststuderandes uttryck att förege sig vara mental obalans och agera utifrån falska kriterium och bli inlagd på psykiatrisk klinik och lagd i spännbälte eller grafittikonstnärens "vandalisering" av en tunnelbanevagn. Vi har Ecce Homoutställningen i Uppsala domkyrka den 19 september 1998 av Elisabeth Olsson-Wallin.

Grafittikonstnären från Konstfack deklarerade om  sitt tunnelbaneverk "Territorial Pissing":

"Min ambition är att överföra mina personliga erfarenheter av, och förhållande till, grafitti till nya medier och mijöer utan att förlora energin i den traditionella graffitibombningen".

"Jag fokuserar mer på energin som frigörs när man utför graffiti, en energi som tar sig uttryck i irrationella linjer och rörelser baserade på instinkt och känsla".

Han avslutar med att säga att "det är skönt att pinka, och det är nödvändigt för alla, överallt".

Vad är det vi bevittnar? Sammantaget bryter de mot något som upprör allmänheten eller en begränsad del av den samma, kanske en riktad attack mot en särskild målgrupp. Det finns alltså ett mått av provokation eller av gränsöverskridande i konstverkens innehåll, placering eller i utsedd målgrupp. Dessutom: Konstbegreppet omdefinieras. Vidgas.

När man ser dessa konstuttryck går onekligen tankarna till det politiserade konsten på 1970-talet. ...och Konstlivet och konstbegreppet skulle efter detta aldrig bli vad det varit...

Och vem är då konstnären frågar vi oss? Min hustru Monika Lind-Holmberg är konstnär och hade när hon i sin ungdom gick på grundskolan för konstnärligt utbildning i Stockholm, Grundis, den norgefödde konstnären Kjartan Slettermark som lärare. Den nyligen bortgångne Kjartan Slettermark blev en legend redan i sin livstid och röner stor aktning och uppskattning inte bara i Sverige för sin performance-, koncept- och installationskonst.  Han anmälde sig ett år till Liljevalchs vårsalong  som pudel iklädd pudeldress. Han vill ställa ut sig själv som pudel. Han blev ett med konstverket. "Det är jag som är konstverket!" utropade Slettermark i anslutning till sin performance.

altKonsten och konstnärerna har alltid omgett sig med spektakulära myter och attribut. Att det gärna berättas om kluddet som någon shimpans gjorde och som lämnades in på en konstsalong och blev seriöst bedömt av konstkritiker. Omgivningen försöker värja sig genom att förlöjliga konstnären och konstverket. Men har inte konstnärerna sig själva att skylla då?

...Van Gogh skar av sig örat. Zorn omgav sig med nakenkullor med prunkande behag

Dan Wolgers ställde ut tomheten och människan skröplighet, genom att låta en tom spik på utställningshallens vägg åskådliggöra hur lite man kan lita på en människa. Han exponerade människan opålitlighet och moraliska skröplighet. Han skulle ha deltagit i utställningen men dök medvetet inte upp. Dessutom stal han en bänk och sålde eller pantsatte och hängde upp kvittot på väggen. Detta för att  understryka hur svekfull människan är.

En rysk konstnär som gästade Sverige och Stockholm nyligen klädde av sig naken och kopplade sig själv som hund i utställningshallen och skällde på besökarna och bet dem i benet. Är det konst? Vov, vov....

John Cages hette en amerikansk konstnär som skulle ha fyllt 97 år den 5 september 2009 om han levt. Denne Cage skapade musik som var extremt långsam. ASLSP vilket betyder_ "as slow as possible" Detta år 2009 har nästan tjugo år förflutit sedan det första ackordet i hans verk Organ2/ASLSP", från 1987 anslogs.

I början på 2000-talet pågick en fejd mellan Mike Batt och rättighetsinnehavaren till John Cages verk förlaget Peters Edition. Det handlade om upphovsrättsintrång i John Cages verk 4' 33', som är ett verk som består av 4 minuter och 33 sekunders tystnad. Publiken satt och njöt av tystnaden. Gruppen The Planets debutskiva "Classical Grafitti" innehöll ett spår med en minuts tystnad. John Cages förlag ansåg att denna tystnad var stulen från den avlidne John Cages verk.

Detta är en talande tystnad som konstnärligt uttryck. Om vad som är konst. Tystnad alltså.

Det ogripbara. Om konstens gudomliga frihet. Att konsten är granne med Gud.

Som en slags lättflyktig autonom sfär av närvaro som ständigt omdefinierar sig själv.

 Benny Holmberg, text
Bilder: "Ritual", gouachemålning av Monika Lind-Holmberg

Ur arkivet

view_module reorder

Whilde på sommar

Doktor Frederick Foster Hervey Quin var två steg från döden. En koleraepidemi hade brutit ut och Quin insjuknade med grymma plågor. Desperat tog han det homeopatiska medlet camphor, som Hahnemann hunnit ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 juni, 2014

Dikter av Sven André

Rivning   Långsamt ritar deras drömmar om bilden av det obeständigas landskap Några vinklar här Några rutmönster där Vad som är i vägen för de becksvarta pulsslagen bryts sönder till sin döda natur Vad som undslipper årens marsch mot Utopia står ...

Av: Sven André | Utopiska geografier | 07 december, 2009

Porkkala. Kusten 2009 Foto Matti Paavola

Porkalas parentes

Till september 1944 var Porkala mest känd som ett stycke vänlig skärgårdsnatur några mil utanför Helsingfors. Ett stycke havsomsusad nyländsk skärgård med blankpolerade klipphällar och martalls bevuxna kobbar. Längre inåt ...

Av: Rolf Karlman | Reportage om politik & samhälle | 15 juli, 2016

En rökares försvarstal

 En av mina väninnor försöker leva ett hälsosamt liv, för att må bra. Nu äter hon rätt, a la diet nya modellen och motionerar som sig bör. Hon springer varje ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | Gästkrönikör | 30 december, 2013

Care Santos på Bokmässan i Göteborg 2014 Foto Per A J Andersson

Några reflektioner kring Care Santos prisbelönta roman Media vida

Elisabeth Tegelberg om Care Santos nya roman

Av: Elisabeth Tegelberg | Essäer om litteratur & böcker | 25 april, 2017

Pièta och den röda hästen

Thomas Notinis högintressanta uppsats här på sidan om Kasimir Malevitj fick mig att fundera över några bildminnen, det ena mitt eget, det andra min mors. Som ung glop för femtio ...

Av: Ivo Holmqvist | Övriga porträtt | 10 december, 2014

Julen är inte vad den alltid har varit

Det är lätt att tänka sig att julen är vad den är och att den alltid har varit vad den är idag.  Den klassiska sagan En julsaga av Charles Dickens beskriver ...

Av: Belinda Graham | Essäer om litteratur & böcker | 01 november, 2013

Paddington anländer till Paddington Station med en lapp runt halsen

Paddington - En björn för alla tider

Paddington är urtypen för den artige främlingen. Han kommer som flykting till Storbritannien med en lapp runt halsen och hittas av den snälla familjen Brown på en tågstation i London ...

Av: Belinda Graham | Gästkrönikör | 02 december, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.