Hunter Jonakin “Jeff Koons Must Die!!!“ (2011)

Jeff Koons måste dö!!! och andra arkadspels baserade konstverk

En gång i tiden fanns de överallt. De fyllde spelhallar, köpcentrum och gatukök med sina blinkande lampor och lockande, pockande ljud. Arkadspelen var under 1980-talet spelintresserade ungdomars enarmade banditer, där ...

Av: Mathias Jansson | 13 oktober, 2017
Konstens porträtt

Helmer Osslund – Norrlandsskildraren

”En o annan gång har jag väl haft god kredit. Annars vete tusan hur det gått. Och att jag hittills verkligen lyckats hanka mig fram – öfver det fenomenet står ...

Av: Thomas Notini | 06 april, 2013
Konstens porträtt

Stranger Visions (2012-2013) av Heather Dewey-Hagborg

Självlysande kaniner och kvantkonst

Mathias Jansson med en essä om konst vid den yttersta gränsen för forskningen.

Av: Mathias Jansson | 18 september, 2015
Essäer om konst

Hur påverkades Ingmar Bergman av August Strindberg?

År 1986 fick Ingmar Bergman stora problem med en uppsättning av August Strindbergs Ett Drömspel. Sjuka skådespelare och annat elände försvårade repetitionerna. Makterna tog över, tyckte han. Den där djävla ...

Av: Kurt Bäckström | 28 mars, 2012
Essäer om film

”Playing Columbine” - dataspel med en agenda



Image
screenshots super columbine
Varför är det så kontroversiellt att göra ett dataspel om en mänsklig tragedi, men om du gör en film om samma händelse så kan du få en Oscar? Det var den 20 april 1999 då två camouflageklädda ungdomar klev in genom dörrarna till Columbine High School i Colorado, USA. Med sig hade de ett par tunga väskor som skulle visa sig innehålla en hel arsenal med vapen och sprängmedel. Några timmar efter att portarna slagit igenom bakom de två unga männen, var tragedin ett faktum. Eric Harris och Dylan Klebold hade då dödat 12 studenter och skadat 23 andra, innan de själva tog sina liv. Skolmassakern i Columbine sände chockvågor över USA och resten av världen.  Under åren som följde försökte man förklara och bearbeta händelsen i böcker och på film. Till de mest kända filmerna om massakern på Columbine hör Gus van Sants spelfilm "Elephant" (2003) som bl a tilldelades Guldpalmen vid Cannes Filmfestival och Michael Moores dokumentär "Bowling for Columbine" (2002) som fått en hel del fina utmärkelse bl a en Oscar för bästa dokumentärfilm.

När den amerikanska dokumentärfilmaren Danny Ledonne 2005 däremot släppte dataspelet "Super Columbine Massacre RPG". Ett spel som gör det möjligt för spelaren att återuppleva händelserna vid Columbine High School utifrån förövarnas perspektiv, uppstod däremot något som skulle kunna beskrivas som moralpanik. Reaktionerna blev häftiga och spelet beskrevs i media som en mord-simulator som tränade ungdomar att utföra nya skolmassaker. Det är nu inte första gången i världshistorien som nya medier och kulturyttringar utses till syndabockar och anklagas för att uppmuntra ungdomar till brott och våldshandlingar. Begreppet moralpanik, som myntades av sociologen Stanley Cohen 1972 i en bok om mods och rockets i England på 60-talet, används för att beskriva de konflikter som kan uppstå när nya kulturyttringar, som jazz, punk, hårdrock, serier, videofilmer eller dataspel, hotar det etablerade samhället och dess kulturformer. Redan i början av 1900-talet uppstod en moralpanik liknande den som drabbades Ledonnes dataspel. Då var det ett annat medium som såg dagens ljus och som snabbt fick fäste bland en stor ung publik, till mångas vuxnas förskräckelse. Mediet var den gryende filmindustrin och biograferna anklagades för att vara samlingsplatser och lärosäten där unga människor fostrades till förhärdade brottslingar,  i en hotande spiral av våld, prostitution och drogmissbruk. Vi vet ju idag hur det gick med dem farhågorna. Det finns väl inget medium idag som har så stort genomslag och prestige som TV- och film. Filmens monopolposition hotas nu idag av ett spektrum av nya medier, som Internet och dataspel, som äter upp allt större andelar av filmens och TV:ns publik. Det är kanske därför inte så underligt att det etablerade samhället än en gång drabbas av moralpanik när ett mycket enkelt och gratis dataspel, utan någon som helst marknadsföringsbudget läggs ut på Internet och laddas ner drygt 400000 gånger. Frågan som man måste ställa sig är naturligtvis vad är egentligen " Super Columbine Massacre RPG" för typ av dataspel, vad är syftet med det och varför blev det så kontroversiellt?

"Super Columbine Massacre RPG" är ett Role Playing Game (RPG), dvs en spelform som i grunden bygger på bordsrollspel som Dungeons & Dragons (vilket också är en spelform som under åren varit utsatt för attacker av moralpanik). I ett RPG antar spelaren en roll, det är frågan om en gestaltning av en karaktär som under spelets gång fördjupas med hjälp av dialoger och en omfattande bakgrundsberättelse, vilket gör att tempot blir långsammare än i t ex actionsspel som kännetecknas av direkt handling. Ledonnes spel är alltså inget First Person Shooter med realistisk och detaljerad 3-dimensionell grafik där du ska springa omkring i första person med ett vapen i handen och skjuta ner skolungdomar, utan tvärtom är det ett spel som grafiskt är ganska primitivt. Grafiken är 2-dimensionell, platt och lite plottriga, och du styr en liten figur på skärmen genom spelets olika rum.  Att spela "Super Columbine" är mer som att spela en 80-talsversion av "Super Mario" än ett samtida First Person Shooter som t ex "Counterstrike".

Image
Screenshoots Madrid
Spelet tar sin början hemma hos Eric Harris och det gäller för dig i gestalt av Eric att plocka ihop alla saker i huset som du behöver för att utföra attentatet. Medan du gör detta får du redan på en del bakgrundsinformation om vad Eric "inspirerades" av innan han utförde dådet och när Dylan dyker upp för att hämta Eric utspelar sig en dialog som förklarar deras planer med dagen. När du har tagit dig till skolan är ditt första mål att placera ut bomber i skolans cafeteria, men för att lyckas med detta måste du ta dig genom korridoren utan att bli upptäckt, något som kan ta sin lilla tid att klara av. Ska man rikta kritik mot Ledonnes spel är det snarare att det kan upplevas som för svårt. Många ger nog upp innan de har lyckats spela klart spelet och då kan man fråga sig om spelet lyckas med sin intention om man tappar spelaren längs vägen?

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

"Super Columbine Massacre RPG" är nu inte bara ett dataspel, utan tanken är att det ska fungera som en diskussionsplattform. På spelets hemsida har Ledonne skrivit ett "artists statement" där han förklarar sin avsikt med spelet. Han menar att dataspel hittills betraktats som en nöjesindustri, och spel med ett socialt och kulturellt engagemang knappast finns att uppbringa. Ledonne ville därför skapa ett spel som ger spelaren möjlighet att läsa, spela och reflektera över en händelse som haft stort inflytande på samhället, på samma sätt som en dokumentärfilm eller en bok. På hemsidan finns därför också ett forum där intresserade kan diskutera spelet och dödsskjutningarna vid Columbine High School.

Anledningen till att Ledonnes spel om massakern vid Columbine High School blev så kontroversiellt, till skillnad från om han skrivit en bok eller regisserat en film ligger delvis i den historiska värderingen som är förknippad med dataspel. Det finns idag en föreställning om att dataspel är en nöjesform, ett tidsfördriv för främst unga människor och att dataspel därför inte kan har ett seriöst budskap. På 60-talet när dataspelen började växa fram som en industri hängde unga människor i spelhallarna och med tiden smög sig dataspelen in i vardagsrummet och började konkurrera med TVsom det stora underhållningsmediet. Idag räknas dataspelsindustrin som en av de största nöjes- och upplevelseindustrierna. Lanserar man då ett spel om massakern i Columbine sätter många människor med automatik ett likhetstecken mellan dataspel och nöje, och i det ljuset blir det naturligtvis förkastligt att göra ett dataspel där man för "nöjes skull" ska döda och spränga människor.

Under de senaste åren har dock föreställningen om dataspel som en ren nöjesform börjat att förändrats och ifrågasättas. Allt fler grupper har börjat intressera sig för dataspel som en uttrycksform för att framföra ett budskap. Konstnärer gör konst baserade på dataspel, politiker använder dataspel i valkampanjer. Under valkampanjen i USA 2008 florerade det t ex en hel del spel på nätet där man kunde spela Paintball med Obama eller McCain i Vita huset, till olika dataspel som fungerade som simuleringar av valkampanjen.

Det finns mängder av pedagogiska spel som hjälper barn och vuxna att lära sig skriva, räkna och läsa. Även militären använder sedan några år tillbaka dataspel för att träna framtidens militärer i online spel som America's Army.  Man brukar samla alla dessa spel som har en agenda under namnet serious games eller  Persuasive Games som den amerikanska teorietikern Ian Bogost använder. Professor Ian Bogost är idag en av de främsta förespråkarna när det gäller att lyfta fram dataspel som ett medium för att påverka.  Bogost har skrivit böcker i ämnet och driver bloggen "Water Cooler Games", där han regelbundet diskuterar och tar upp olika exempel på dataspel som har som har en agenda och som inte betraktas som nöje. Det är kanske därför inte så underligt att Bogost har uttalat sig i positivt ordalag om bl a Ledonnes spel.

Image
Screenshot. Dafur is dying.
"Super Columbine Massacre RPG"  kan inordnas i ett växande fält med seriösa dataspel som har en agenda och som vill påverka samhället på olika sätt. De senaste åren har det också skapats en hel del dataspel som precis som Ledonne bland annat undersöker mänskliga tragedier och katastrofer. Gruppen Newsgaming med bl a spelforskaren Gonzalo Frasca har skapat "September 12th" som handlar om terroristattacken den 11 september, och spelet "Madrid" som behandlar tågbombningarna 2004 i Madrid.  "Waco Resurrection" av konstnärsgruppen C-level är ett spel om belägringen av Waco i Texas 1993 där religiösa sektmedlemmar under ledning av David Koresh förskansade sig under en FBI-stormning. "Dafur is Dying" är ett spel som handlar om den humanitära katastrofen i Dafur där du som spelare har som uppgift att hämta vapen till byn. Under dina utflykter riskerar du att bli fångad av Janjaweed milisen och dödad. I "Dafur is Dying" poängterar man att man inte startar ett nytt spel, utan man börjar en upplevelse, med syfte att utbilda och påverka spelaren om situationen i Dafur. Slutligen kan man nämna gruppen Molleindustria som i dataspelet "Operation Pedopriest" tagit sin an den katolska kyrkans mörkning av präster som utnyttjar barn. Denna nya inriktning som dataspelen tagit de senaste åren påminner en del om hur filmmediet utvecklades under förra århundradet. Film var från början också en nöjesform som fördömdes pga av sina våldsamma och sexuella inslag, men under åren utvecklades filmen till ett av våra främsta konstnärligt medium genom regissörer som Fassbinder, Bergman, Kubrick m.fl. Under 60-talet gav filmen upphov till videokonsten som experimenterade med filmens teknik, form och berättarstrukturer och etablerade sig därmed som ett konstnärligt utryck. Film och TV har i vår tid haft en enorm betydelse när det gäller att utbilda, informera och påverka människor på olika sätt. Det görs avslöjande dokumentärer, intressanta naturprogram och filmer som behandlar existentiella frågor. Att dataspelen kommer att följa samma utveckling är ganska troligt. Mycket tyder på att dataspelen idag håller på att utvecklas från en ren nöjesform till ett medium som kan användas till att förmedla kunskap, skapa debatt, diskutera existentiella och konstnärliga frågor. Än så länge är det förstås en bit kvar innan dataspel blir tagna på lika fullt allvar i samhällsdebatten som en film eller en bok.  Det är också anledningen till att Danny Ledonne förra året valde att producera dokumentärfilmen "Playing Columbine". Det är en film som behandlar mottagandet och reaktionerna kring hans dataspel och den kontrovers som bland annat uppstod när spelet som var en av finalisterna i independent festivalen "Slamdance" drogs bort från tävlan av juryn pga av moraliska grunder. Någon moralpanik har däremot inte uppstått i samband med Ledonnes film, men det är ju som sagt skillnad på medium och medium.

Mathias Jansson

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Konsthöst i Paris

Oktober är en fulltecknad konstmånad i Paris. Nya utställningar startar lite överallt, sommaren är definitivt över, höstrusket sätter in och de kräsna parisarna vill bli roade. Resultatet är ofta av ...

Av: Anne Edelstam | Kulturreportage | 03 november, 2009

Metaforens metamorfos

”tungans makt är bruten och under hudenlöper elden genast i fina flammor” De två versraderna är lånade av Sapfo, en av den moderna kärleksdiktens tidigaste arkitekter. Trots det faktum att de ...

Av: Mattias Lundmark | Essäer om litteratur & böcker | 02 maj, 2013

Den finska konsten, mellan modernism och tradition

Historiskt är Finland en avkrok, en väg genom skogen mellan Stockholm och S:t Petersburg, en del av Sverige i sex hundra år och under ryskt styre i drygt hundra …Man ...

Av: Niels Hebert | Essäer om konst | 16 juni, 2008

Migranten som hjälte i Dinevs magiska realism

I juletid 1990 kom Dimitri Dinev frusen och hungrig över den gröna gränsen med endast sitt studentbetyg och de kläder han hade på sig till det österrikiska flyktinglägret Traiskirchen. Eftersom ...

Av: Jan Selling | Essäer om litteratur & böcker | 20 november, 2011

Dylan som DJ. En guldgruva för alla Dylan-fans

Vår tids kanske mest inflytelserika rockmusiker har fått ett eget radioprogram. I "Bob Dylan's theme time radio hour", som just nu är inne på sin andra säsong, spelar den snart ...

Av: Johan Kellman Larsson | Essäer om musik | 18 oktober, 2008

15. Nils-August

Lina gäspade gapigt. Enstaka strålkastare från mötande trafik dök upp i mörkret. Hon vände på huvudet och tittade på Ramirez. Han var i alla fall vaken. Tur det. Hans stadiga ...

Av: Nils-August | Lund har allt utom vatten | 23 mars, 2012

Nedslag bland svenska klassiker som blivit film

“Kostymdrama” är i sig ett ord som förpliktigar. Man tänker direkt på påkostade brittiska filmer som vinner Oscars i stil med The King’s Speecheller Gosford Park. Eller så tänker man ...

Av: Belinda Graham | Gästkrönikör | 09 december, 2013

John Everett Millais. Lizzie-Ophelia

Prerafaelitiska brödraskapet och Lizzie Siddal

Idag är medeltiden populärare än någonsin. Det nya intresset för denna halvt mytiska och mörka tid beror kanske delvis på en önskan hos människan att vilja återvända till ett tidsskede ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 16 augusti, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.