- Essäer om konst
- Publicerad:
Playing Columbine - dataspel med en agenda

När den amerikanska dokumentärfilmaren Danny Ledonne 2005 däremot släppte dataspelet "Super Columbine Massacre RPG". Ett spel som gör det möjligt för spelaren att återuppleva händelserna vid Columbine High School utifrån förövarnas perspektiv, uppstod däremot något som skulle kunna beskrivas som moralpanik. Reaktionerna blev häftiga och spelet beskrevs i media som en mord-simulator som tränade ungdomar att utföra nya skolmassaker. Det är nu inte första gången i världshistorien som nya medier och kulturyttringar utses till syndabockar och anklagas för att uppmuntra ungdomar till brott och våldshandlingar. Begreppet moralpanik, som myntades av sociologen Stanley Cohen 1972 i en bok om mods och rockets i England på 60-talet, används för att beskriva de konflikter som kan uppstå när nya kulturyttringar, som jazz, punk, hårdrock, serier, videofilmer eller dataspel, hotar det etablerade samhället och dess kulturformer. Redan i början av 1900-talet uppstod en moralpanik liknande den som drabbades Ledonnes dataspel. Då var det ett annat medium som såg dagens ljus och som snabbt fick fäste bland en stor ung publik, till mångas vuxnas förskräckelse. Mediet var den gryende filmindustrin och biograferna anklagades för att vara samlingsplatser och lärosäten där unga människor fostrades till förhärdade brottslingar, i en hotande spiral av våld, prostitution och drogmissbruk. Vi vet ju idag hur det gick med dem farhågorna. Det finns väl inget medium idag som har så stort genomslag och prestige som TV- och film. Filmens monopolposition hotas nu idag av ett spektrum av nya medier, som Internet och dataspel, som äter upp allt större andelar av filmens och TV:ns publik. Det är kanske därför inte så underligt att det etablerade samhället än en gång drabbas av moralpanik när ett mycket enkelt och gratis dataspel, utan någon som helst marknadsföringsbudget läggs ut på Internet och laddas ner drygt 400000 gånger. Frågan som man måste ställa sig är naturligtvis vad är egentligen " Super Columbine Massacre RPG" för typ av dataspel, vad är syftet med det och varför blev det så kontroversiellt?
"Super Columbine Massacre RPG" är ett Role Playing Game (RPG), dvs en spelform som i grunden bygger på bordsrollspel som Dungeons & Dragons (vilket också är en spelform som under åren varit utsatt för attacker av moralpanik). I ett RPG antar spelaren en roll, det är frågan om en gestaltning av en karaktär som under spelets gång fördjupas med hjälp av dialoger och en omfattande bakgrundsberättelse, vilket gör att tempot blir långsammare än i t ex actionsspel som kännetecknas av direkt handling. Ledonnes spel är alltså inget First Person Shooter med realistisk och detaljerad 3-dimensionell grafik där du ska springa omkring i första person med ett vapen i handen och skjuta ner skolungdomar, utan tvärtom är det ett spel som grafiskt är ganska primitivt. Grafiken är 2-dimensionell, platt och lite plottriga, och du styr en liten figur på skärmen genom spelets olika rum. Att spela "Super Columbine" är mer som att spela en 80-talsversion av "Super Mario" än ett samtida First Person Shooter som t ex "Counterstrike".

Stöd Tidningen Kulturen
"Super Columbine Massacre RPG" är nu inte bara ett dataspel, utan tanken är att det ska fungera som en diskussionsplattform. På spelets hemsida har Ledonne skrivit ett "artists statement" där han förklarar sin avsikt med spelet. Han menar att dataspel hittills betraktats som en nöjesindustri, och spel med ett socialt och kulturellt engagemang knappast finns att uppbringa. Ledonne ville därför skapa ett spel som ger spelaren möjlighet att läsa, spela och reflektera över en händelse som haft stort inflytande på samhället, på samma sätt som en dokumentärfilm eller en bok. På hemsidan finns därför också ett forum där intresserade kan diskutera spelet och dödsskjutningarna vid Columbine High School.
Anledningen till att Ledonnes spel om massakern vid Columbine High School blev så kontroversiellt, till skillnad från om han skrivit en bok eller regisserat en film ligger delvis i den historiska värderingen som är förknippad med dataspel. Det finns idag en föreställning om att dataspel är en nöjesform, ett tidsfördriv för främst unga människor och att dataspel därför inte kan har ett seriöst budskap. På 60-talet när dataspelen började växa fram som en industri hängde unga människor i spelhallarna och med tiden smög sig dataspelen in i vardagsrummet och började konkurrera med TVsom det stora underhållningsmediet. Idag räknas dataspelsindustrin som en av de största nöjes- och upplevelseindustrierna. Lanserar man då ett spel om massakern i Columbine sätter många människor med automatik ett likhetstecken mellan dataspel och nöje, och i det ljuset blir det naturligtvis förkastligt att göra ett dataspel där man för "nöjes skull" ska döda och spränga människor.
Under de senaste åren har dock föreställningen om dataspel som en ren nöjesform börjat att förändrats och ifrågasättas. Allt fler grupper har börjat intressera sig för dataspel som en uttrycksform för att framföra ett budskap. Konstnärer gör konst baserade på dataspel, politiker använder dataspel i valkampanjer. Under valkampanjen i USA 2008 florerade det t ex en hel del spel på nätet där man kunde spela Paintball med Obama eller McCain i Vita huset, till olika dataspel som fungerade som simuleringar av valkampanjen.
Det finns mängder av pedagogiska spel som hjälper barn och vuxna att lära sig skriva, räkna och läsa. Även militären använder sedan några år tillbaka dataspel för att träna framtidens militärer i online spel som America's Army. Man brukar samla alla dessa spel som har en agenda under namnet serious games eller Persuasive Games som den amerikanska teorietikern Ian Bogost använder. Professor Ian Bogost är idag en av de främsta förespråkarna när det gäller att lyfta fram dataspel som ett medium för att påverka. Bogost har skrivit böcker i ämnet och driver bloggen "Water Cooler Games", där han regelbundet diskuterar och tar upp olika exempel på dataspel som har som har en agenda och som inte betraktas som nöje. Det är kanske därför inte så underligt att Bogost har uttalat sig i positivt ordalag om bl a Ledonnes spel.

Mathias Jansson