Jesper Nordström

Och plötsligt sticker det språkligt avvikande i ögonen

I trappen där jag bor finns ett genuint svensk namn. Mitt eget. Men eftersom mina föräldrar lider av svår Danmarkofilia kan vi spåra det till landet som gav oss fet ...

Av: Jesper Nordström | 23 november, 2015
Gästkrönikör

Sofia Sandström. Kvällspasset

Sofia Sandström är född 1966, bosatt i Stureby/Stockholm, allt mer upptagen av novellen som form och fotografiet som konstnärligt medel, och med bakgrund i en helt annan verksamhet har jag nu ...

Av: Sofia Sandström | 24 februari, 2014
Utopiska geografier

Regn och eldkonst på Urkult 2012

Resan till festivalen börjar för många på Urkultståget, som är en plats där människor möts i en atmosfär fylld av förväntningar och värme. När man går igenom tågets alla vagnar ...

Av: Liv Nordgren | 14 augusti, 2012
Kulturreportage

Evig är den konst som alltid talar till oss själva. Intervju med Fabio…

Gitarristen Magnus Andersson och jag träffade den italienske tonsättaren Fabio Vacchi under hans vistelse i Stockholm i samband med spelningen av hans Quintetto Notturno Concertante på konserthuset. Eventet skedde i ...

Av: Guido Zeccola | 15 juni, 2014
Musikens porträtt

Legenden vars bästa tavlor brann upp!



Image
Inge Schiöler (1908-1971) på en bild tagen av okänd fotograf 1957
En essä av Olle Pettersson om bildkonstnärens Inge Schiöler och hans psykiska besvär.

Inge Schiölers konstnärliga framgångar följdes av svåra depressioner och schizofreni. Hans mest lyckade verk brann under dramatiska omständigheter upp på båten La Plata utanför Sydamerikas kust 1957. Samma år lämnade Schiöler S:t Jörgens mentalsjukhus och flyttade till sin nybyggda stuga på Syd-Koster.

 

Plötsligt en sommardag när stormarna piskat upp kaskader av vitt havsskum på klippkanterna vid Syd-Koster stod han där: Mannen med grågröna, egendomligt lysande och vänliga ögon. Mannen var Inge Schöler och året 1957.

Från mitten av 60-talet skaffade han sig även ett imponerande helskägg. På Syd-Koster hade Inges släktingar ordnat en stuga åt honom som avskilt från grannar gav honom den ensamhet och ro han verkligen behövde. I sin hemstad Strömstad ville han inte bo då han där kände sig avvikande, missförstod och rentav förtalad.

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Inge Schiöler hade precis blivit utskriven från S:t Jörgens mentalsjukhus i Göteborg. Där hade han varit intagen i flera år och behandlats för svåra depressioner och schizofreni. Han hallucinerade, hörde röster och led av förföljelseidéer. Målandet blev den röda tråden i hans liv, eller som han sa till personalen på S:t Jörgens: Konsten är morfin för själen.

Under slutet av femtiotalet hade han blivit den göteborgska konstpublikens favorit, något av en "innekonstnär" Hans tavlor såldes till allt högre priser. Det blev status hos de mer välbärgade att ha Schiölertavlor på sina väggar.

Barndomen

Inge var en av fyra barn i familjen Schiöler i Strömstad. Föräldrarna skiljde sig när han var liten. Trots en förklarlig tveksamhet hos modern, som befann sig i en pressad ekonomisk situation efter skilsmässan och motstånd från mormodern, som grundlagt en motvilja mot konstnärskap och allt som kunde lukta bohemeri, beslöt familjen att Inge efter sin realexamen skulle få studera konst i Göteborg. Under åren 1926-29 studerade han på Valands målarskola.Detta hade emellertid knappast varit möjligt utan visst ekonomiskt stöd från bankdirektör Oscar Rydbeck. Uppmuntran att starta en oviss konstnärsbana, och senare även materiellt stöd, fick Inge också från en inflyteserik man i svenskt konstliv, konsthandlaren Gösta Olson, Svensk-Franska Konstgalleriets grundare och kraftfulle chef.

 I skolan gillade han att spela sina kamrater ett spratt. Han roade sig bland annat med att lägga snokar i flickornas bänkar.

En klasskompis minns: "På skolan var Inge underlig. Tyst som en mur...Han sa ingenting men log med ett brett och underbart leende. Var alltid väldigt vänlig. Emellanåt hade han rent tossiga infall. Te x spände han en gång upp ett snöre i rummet för att hålla en person, som han inte gillade, på avstånd. Hon snavade till hans stora belåtenhet. Full av barnsliga påhitt."

För en maskerad på skolan gick han med kompisen Ärlingsson till Slakthuset och skaffade horn för att agera smådjävlar. Skämtet höll på att få en olycklig utgång: blånorna i Schiölers dräkt fattade eld men han lyckades snabbt komma ur den brinnande djävulsdräkten.

Sjukdomen gör sig påmind

Sårbarheten och dispositionen för plågsamma kastningar mellan missmod och glädje hade Schiöler från födseln och när svårigheterna hopade sig blev det snart för mycket för honom.

Plötsligt kunde han ge sig iväg på vilda och långa seglatser i hårt väder utan proviant eller annan nödvändig utrustning i sin lilla snipa. En gång måste hans syster ge sig ut med en tullbåt för att leta efter honom. Hon misstänkte att han gett sig av söderut. Ända till Havstensund hade han seglat i den hårda vinden. På långt håll såg man seglet på hans båt ute till sjöss. Stelfrusen ch utmattad togs han upp i tullbåten.

Strax innan han blev intagen på  S:t Jörgens 1933 kan man i hans målande ana kastningarna mellan drömmande vekhet och dramatisk kraft som följt med genom hela hans produktion men just detta år är det som om labiliteten nu tillspetsas i skuggan av den kris som sakta men säkert närmar sig. Han förstör i juni alla de målningar han har i sin ateljé i Rådhuset i Strömstad.

Året då allt gick snett

År 1957 blev ett mörkt år fullt av kriser. Endast en gång får han komma hem till Strömstad och denna försöksutskrivning under året slutade olyckligt. Han återfördes till sjukhuset sent på kvällen den 19 juli av polis.  Fadern hade dött den 15 juli och dödsfallet hade utlöst en häftig oro hos Schiöler, som rusat kring bland bergen på Syd-Koster och trott sig vara förföljd av onda andar. Dessutom besväras han av tvångsmssiga föreställningar om att han måste gifta sig och som den ende sonen i familjen Schiöler skaffa sig barn som för familjens namn vidare. Han skriver brev till en av familjens bekanta och säger att han vill gifta sig med henne, " ha barn och vara lycklig" - så refererar journalen brevets innehåll. Han illustrerar brevet med två teckningar. En av dem föreställer en man med en repsnara om halsen hängande i en gren. Den har underskriften: "Livet är allt bra hemskt." Den andra föreställer en man och en kvinna och två barn, alla nakna och förenade med varandra hand i hand. Underskriften lyder här: "Jag tycker det är bättre så här, tycker inte du?".

När han nio dagar senare får avslag på frieriet river han sakta sönder brevet och visar ingen mrkbar reaktion. Många tecken tyder på at han genomlider en stormig och pressande period. Hans "frigång" i parken dras in. Till de många prövningarna detta år kommer också branden på "La Plata" i juli 1957, det svenska motorfartyget som fraktade en utställning av svensk 1900-talskonst till biennalen i Sao Paulo, urvalet omfattade bland annat 5 av Schiölers bästa målningar som går förlorade, en nyhet som så småningom når fram till honom trots de försök man gör att hålla honom i okunnighet om vad som skett.

Åren på Sydkoster

Men flytten till Syd-Koster kom att innebära en inre frid och ett kreativt skapande som varade i flera år. Schiöler var som besatt i att måla av allt som fanns i skärgårdsmiljön. Alla försök att fresta med resor gick i stöpet.

Konstnären Arne Gadd frågade en gång, halvt på skoj, om Schiöler kunde tänka sig att åka med till Rom och måla.

Schiöler blev nästan skrämmande upprörd, och började stamma: "Jag - jag - jag hinner ju aldrig måla färdigt Koster - jag kan inte resa till Rom - jag måste ju måla färdigt Koster - men jag kommer aldrig att hinna göra det - det är för mycket - inte ens om jag levde i tusen år...".

Idag finns Schiöler representerad på de flesta betydande museerna i Sverige och övriga Norden.

Olle Pettersson

Ur arkivet

view_module reorder

Dostojevskijs somnlösa nätter i Petersburg

"Det är skönt att bli gammal. Att vara ung var för djävligt", skriver Hjalmar Söderberg i "Det mörknar över vägen" 1907. Visserligen är det en inbiten cyniker som på detta ...

Av: Bengt Samuelson | Essäer om litteratur & böcker | 06 juli, 2009

Många starka kvinnoporträtt på Göteborgs Filmfestival

- Om vi hade varit kvinnor och gjort våra filmer om sexuella trakasserier och en HIV-smittad gift kvinna i Egypten hade alla bara tyckt att vi överdrev, konstaterar Amr Salama ...

Av: Lena Lidén | Essäer om film | 07 februari, 2012

Världen gick inte under, om man säger så

Händelseutvecklingen i Tunisien, Egypten och de andra länderna i Mellanöstern inger hopp. För folken där naturligtvis, men också för oss andra. Historien är inte slut, det finns inte bara en ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 06 februari, 2011

Isadora Duncan, en levande skulptur

"Danser, c'est vivre", att dansa är att leva; orden står att läsa på ett vykort med Isadora Duncans porträtt. Vykortet är från 1928, tryckt till Duncans minne, några månader efter ...

Av: Cecilia Carlander | Reportage om scenkonst | 18 januari, 2010

Sagan om Emma

Den vingklippta lyxpoeten och textrådet, kärleksvraket Stefan Hammarén är också serenadör, skriver här på sin fasta spalt öppna brev och amorieller till sin Emma Grammatica (skrivd skönhet, livsbruksanvisningens, känslig varje ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 14 augusti, 2008

Ayodhya sexton år efteråt

1992 jämnade extremistiska hinduer Babru moskén från 1500-talet i Ayodhya till marken, under det att ledare för BJP och andra politiska grupperingar hejade på. Omkring tvåtusen människor mördades i de ...

Av: Pär Fredborn Larsson | Resereportage | 10 februari, 2009

En drömsk stund i Loulou d’Akis värld

Att betrakta verkligheten är ett återkommande tema i Loulou d'Akis arbete. Genom sina bilder låter hon betraktaren tolka och skapa sin egen sanning. Något som kan tyckas självklart för en ...

Av: Anna Mezey | Essäer om konst | 20 november, 2008

En illustration av den Andra

Jag går förbi en hög med dagstidningar som ligger kvarglömda eller kastade på marken. Jag blir stående något ögonblick inför framsidans bild av ett par groteskt undernärda och underviktiga barn ...

Av: Anna Remmets | Gästkrönikör | 23 augusti, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.