Oavhängigt perfektionens hegemoni – Progglådan del 1

”Man ska vara försiktig med vad man önskar sig för plötsligt kanske man får det”, skriver Kulturens Peter Sjöblom i sin recension av ”Progglådan”; 38 timmar med svensk progg, fördelade ...

Av: Peter Sjöblom | 21 maj, 2013
Essäer om musik

Nattliv av Joseph Roth

Natt efter natt går jag samma väg. Natt efter natt ser jag samma bilder. Utanför fattighuset kör likvagnen fram, obevekligt, nyktert, affärsmässigt, för att sänka i jorden dem som var ...

Av: Joseph Roth | 05 september, 2014
Kulturreportage

Avtäckandet

Det tillstånd av förhöjd verklighetskänsla som kan uppnås genom att man, i ensamhet och företrädesvis under en längre tid, tillåter sig att till fullo ge sig hän åt tillvaron i ...

Av: Mattias Lundmark | 02 oktober, 2013
Agora - filosofiska essäer

Gustav Mellberg - den förste utvandraren från Habo till Nordamerika 1843

För drygt tvåhundra år sedan föddes Gustav Mellberg eller Gustav Andersson, som han hette fram till den dag då han vid 14 års ålder började skolan vid Jönköpings Högre Lärdomsskola. Gustav ...

Av: Hans-Evert Renérius | 21 mars, 2014
Kulturreportage

Bildningsresans auktoritet: mellan totalitarism och hyperliberalism



Image Auktoritet är ett begrepp som tillsammans med tradition och religion har tappat sin positiva klang, och ja, auktoritet. Behövs det idag? Är det möjligt att ge det ett positivt innehåll? Att vi en gång för alla har lämnat totalitära och hierarkiska politiska system får vi hoppas är en självklarhet. Men bör vi likställa totalitarism och auktoritet? Finns det goda auktoriteter? Eller förverkligar vi idag det liberala projekt där individen utvecklas fritt helt utan förtryckande yttre påverkan? En idé som kräver att individen har en inre kärna som bara behöver tomrum för att kunna utvecklas fritt. Men går mänsklig utveckling till på detta sätt?Frågan är alltså hur vi kan förhålla oss till auktoriteten mellan hyperliberalismens och diktaturens tidevarv. Hannah Arendt påpekar i artikeln ”Vad är auktoritet?” (Mellan det förflutna och framtiden: åtta övningar i politiskt tänkande, Daidalos, 2004), att den auktoritet vi förlorat inte är någon auktoritet i allmänhet utan en mycket speciell auktoritetstradition. Det finns således inte en sorts auktoritet utan flera, vilket också innebär att det finns en möjlighet att forma nya auktoritetsbegrepp. Kan vi forma ett alternativt auktoritetsbegrepp som för oss bortom totalitarismen? Låt oss göra ett försök på två vägar: dels med hjälp av Arendt och dels utifrån erfarenheten av en bildningsprocess.

Arendt skiljer auktoriteten från tyrannen likväl som från demokratins jämlikhetstanke. Till skillnad från tyrannen som regerar endast i namn av sina egna intressen påpekar Arendt att auktoriteten har sin källa i något utanför auktoriteten själv. Auktoriteten är auktoritet i namn av något annat, och inte i namn av den egna personen (en falsk auktoritet är således en diktator som förklär sina egna intressen i namn av till exempel ett gemensamt värde). Till skillnad från tyrannen utesluter auktoriteten också tvång genom yttre medel; när våld behöver användas har auktoriteten sviktat.

Men inte heller utgår auktoriteten från övertalning eller dialog, vilket förutsätter jämlikhet och verkar genom en argumentationsprocess. Auktoriteten fungerar varken genom förståelse eller som en befallande makt. Arendt formulerar det som att ”auktoritet innebär en lydnad där människorna har kvar sin frihet.” Men denna frihet innebär naturligtvis inte något fritt val inför ett smörgåsbord av olika åsikter. Ett sådant val utgår tvärtom ifrån en redan existerande kunskap. Behovet av auktoriteter, till exempel på bildningsresan, utgår istället från den egna bristen, från ett icke-vetandet som utgör möjligheten till frihet som rörelse.

Det anti-totalitära auktoritetsbegrepp som jag här vill förorda, har en grund i liberalismens förståelse av människan som sitt eget mål. Auktoriteten syftar till att stödja individens bildningsresa och inte till att anpassa individen till en förefintlig samhällskropp. Men den individ som här är på resa är inte sluten utan sträcker sig ständigt bortom sig själv.

Detta bortomriktade ligger redan i själva begreppet. Det latinska ord som auktoritetsbegreppet härstammar ifrån är verbet augere som betyder ”växa, främja, utvidga”. Auktoriteten kräver att vi lämnar den redan befintliga kunskapens trygga marker och i okunskap lyder. Och är det inte just detta vi ryggar tillbaka inför i auktoritetsbegreppet? Att det kräver att vi sätter någon över oss själva, att vi lämnar ifrån oss den yttersta tolkningsrätten, och därmed även ansvaret, till någon annan. Därför kan vi vilja neutralisera auktoritetsbegreppet genom att hävda att en auktoritet är någon som är duktig på ett specifikt område och vars expertkunskap jag kan lära mig av, exempelvis någon som kan lära ut ett nytt datorprogram. Denna sorts auktoritet fyller bara en funktion på ett väldefinierat område som vi kontrollerar och har överblick över. En verklig auktoritet däremot verkar inte över en del, vars gränser vi överblickar. Det vi lär av en sådan kan istället få alla andra delar att plötsligt se helt annorlunda ut.

Ett annat sätt att neutralisera auktoritetsbegreppet finner vi hos den som menar att endast barnet behöver auktoriteter. Den vuxne är färdig och klar och återigen en individ som har överblick och kontroll. Men är det inte just i kontrast till en sådan bild som vi som mest lider över våra tillkortakommanden? Endast om jag, som vuxen, erfar mig som föränderlig och som ständigt ofärdig kan en bildningsresa påbörjas och en vuxenhet utvecklas med ett ansvarigt förhållande till sin egen begränsning.

Men bildningsresan tar inte sin början i strävan efter ansvar och kontroll, drivkraften är äventyrlighet! Jag vill inte lägga en ny bit information till ett färdigt kategorisystem, jag vill skaka hela strukturen i sina grundvalar. Jag vill överskrida den plats jag befinner mig på och kunna följa resans väg utan att känna till eller kunna få syn på målet. En verklig auktoritet gör det möjligt för mig att överskrida mig själv, just för att jag inte kan ha överblick. Det jag överblickar kontrollerar jag redan, det är just mitt icke-vetande som gränsar mot rörelseutrymmen jag ännu inte intagit. Icke-vetandet innebär därmed ett löfte, en möjlighet och framtid.

Att läsa en filosofisk text kan vara ett exempel på en resa som kräver en dylik underkastelse. Endast nybörjaren börjar med att kritisera texten och sätta sig till doms över den. En seriös läsning kräver att texten ges auktoritet. Först efter att underordnat mig texten och erfarit den inifrån kan jag röra mig i den, se dess svagheter eftersom det har blivit mina svagheter och slutligen kritiskt tänka den vidare.

Att tillåta sig en levande personlig auktoritet är ofta en än känsligare fråga. Texten är det ju ändå jag som tolkar, men en levande närvarande person kan säga ”Nej, du har fel!” och är än mer betvingande. Just därför är kanske de levande auktoriteterna så mycket färre.

Den levande auktoriteten måste ha förtjänat min respekt i långt högre grad än texten innan jag släpper in henne i den intimsfär som varje auktoritativt förhållande innebär. Respekten måste hon ha förtjänat på den planhalva som jag själv kan bedöma, men den pekar alltid bortom sig själv. Och jag kan inte veta vart. När jag kastar mig ut enligt auktoritetens pilar vet jag inte själv alltid varför. Jag lyder utan att förstå. Jag glömmer mig själv, vad jag anser självklart. Och öppnar mig för något helt annat. Då öppnar sig på ett  också helt nya vyer, vyer det kunde ha tagit mig år att upptäcka själv.

Men som Arendt påpekade är auktoritetens auktoritet inte grundad i den andres person utan i något annat: en konst, en rörelse, en idé. Tillsammans är vi riktade mot något annat. Att den andre ser längre visar på oändliga rymder bortom min fattningsförmåga och skapar oanade rörelsemöjligheter även för mig. Vore ingen mer insiktsfull eller kunnig än jag skulle jag inte kunna röra mig utan frysa fast.

Men slutligen kommer den punkt när jag måste säga adjö till min ögonöppnare, när jag intagit de vidder hon hade att erbjuda. När jag inte längre kan följa utan måste finna en egen väg. Sorgen kan vara överväldigande när världen blir fattigare, melankolisk och stelnad. Men inte desto mindre visar den på möjligheten och nödvändigheten av att åter andas in något främmande. Snälla, låt oss göra det igen! 

Jonna Bornemark 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

53. Kjell

Det har slagit till och blivit riktigt kallt. Snöröjningsfordonens larm på Lundagatorna har pågått hela natten och Kjell vaknar av det blinkande ljuset. Nu kommer ungarna att bli glada tänker ...

Av: Kjell | Lund har allt utom vatten | 28 december, 2012

Den långa färden

Liten dårfinkerapport mindre, än en dag i mars igår nu. Min tidigare psykiater i Trädstockholm, vilken var alldeles för normal och verkade homosexuell i vinjett, eller delvis bisexuell eftersom han ...

Av: Stefan Hammarèn | Stefan Hammarén | 23 september, 2013

Emmakrönika XII Det vackraste att få älska dig

Här excerpt käx: Vi är ej likadana, hurpass vi ens förstår varann, aldrig förstör varandra, jag betvivlar dock att någon annan kan förstå och acceptera endera oss bättre det ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 05 februari, 2009

Att säga hej!

-Guten Morgen, säger kontrollanten vid säkerhetskontrollen. -Grüss Gott, säger jag, resenären. Så växlandes orden en tidig morgon på flygplatsen i Allgau, i hjärtan av Bayern. -För mig finns bara god morgon. -Så konstigt, är ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 25 januari, 2014

Turiststaden Wien för 100 år sedan

Den förste ”turisten” som omnämns i skrift på Österrikes breddgrader kom år 1012 och råkade verkligen illa ut. Man ansåg honom vara spion och han fångades in och torterades i ...

Av: Lilian O. Montmar, Mats Olofsson | Resereportage | 23 november, 2011

Brasilianska filmfestivalen. Möte med Marilia Rocha

Tack vare föreningen Brasilcines organisation har Stockholm under sju års tid haft möjlighet att skåda det absolut bästa som Brasilien har att presentera när det gäller filmindustri. Men Brasilien har också ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 23 november, 2012

Claude Simon - ordorgiernas mästare

Intrigen är inget och berättandet allt i Claude Simons vindlande textmassor. Det är textsjok som befinner sig bortom de gängse intrigvestibulerna och det vanliga a till ö harvandet i den ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 19 april, 2010

Salvador Dalís gåta

En av Moderna Museets många dyrgripar är Wilhelms Tells gåta. Salvador Dalí målade den år 1933 och museet köpte den 1967. Det är en stor oljemålning på duk, cirka två ...

Av: Birgitta Milits | Kulturreportage | 15 december, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.