Eva Grip

Eva Grip – Född 1950. Debutnovell i Bonniers Litterära Magasin 1983, därefter skönlitterärt publicerad med noveller och dikter i tidningar, tidskrifter och antologier. Under en period skrivarkurslärare på Åsa Folkhögskola.   Det ...

Av: Eva Grip | 23 juli, 2012
Utopiska geografier

Gud är fantastisk så det smäller!

Jag har försökt komma underfund med vem jag är de senaste 40 åren och är fortfarande inte klar. En gång köpte jag ett hus och skulle renovera det, såsom lagom ...

Av: Jenny Berggren | 21 april, 2013
Gästkrönikör

Desperately Seeking Kurt: I väntan på Jeff

Arto Lindsay har alltid varit en av mina favoritartister. Från DNA till hans soloalbum, spela mig något av Arto, så kommer jag genast att må bra.  Jag älskar hans poesi såväl ...

Av: Sachiko Hayashi | 17 september, 2011
Musikens porträtt

Roskildefestivalen 2008

Spridda noteringar om läderbögar, barnafödande, danska politiker och Nick Caves femtioårskris. Mattias from Örebro! Where are you? Remember last year at Rosklide? I never got your last name. THIS IS YOUR SON: (En bild på en ...

Av: Adam Vilgot Persson | 16 juli, 2008
Essäer om musik

Bildningsresans auktoritet: mellan totalitarism och hyperliberalism



Image Auktoritet är ett begrepp som tillsammans med tradition och religion har tappat sin positiva klang, och ja, auktoritet. Behövs det idag? Är det möjligt att ge det ett positivt innehåll? Att vi en gång för alla har lämnat totalitära och hierarkiska politiska system får vi hoppas är en självklarhet. Men bör vi likställa totalitarism och auktoritet? Finns det goda auktoriteter? Eller förverkligar vi idag det liberala projekt där individen utvecklas fritt helt utan förtryckande yttre påverkan? En idé som kräver att individen har en inre kärna som bara behöver tomrum för att kunna utvecklas fritt. Men går mänsklig utveckling till på detta sätt?Frågan är alltså hur vi kan förhålla oss till auktoriteten mellan hyperliberalismens och diktaturens tidevarv. Hannah Arendt påpekar i artikeln ”Vad är auktoritet?” (Mellan det förflutna och framtiden: åtta övningar i politiskt tänkande, Daidalos, 2004), att den auktoritet vi förlorat inte är någon auktoritet i allmänhet utan en mycket speciell auktoritetstradition. Det finns således inte en sorts auktoritet utan flera, vilket också innebär att det finns en möjlighet att forma nya auktoritetsbegrepp. Kan vi forma ett alternativt auktoritetsbegrepp som för oss bortom totalitarismen? Låt oss göra ett försök på två vägar: dels med hjälp av Arendt och dels utifrån erfarenheten av en bildningsprocess.

Arendt skiljer auktoriteten från tyrannen likväl som från demokratins jämlikhetstanke. Till skillnad från tyrannen som regerar endast i namn av sina egna intressen påpekar Arendt att auktoriteten har sin källa i något utanför auktoriteten själv. Auktoriteten är auktoritet i namn av något annat, och inte i namn av den egna personen (en falsk auktoritet är således en diktator som förklär sina egna intressen i namn av till exempel ett gemensamt värde). Till skillnad från tyrannen utesluter auktoriteten också tvång genom yttre medel; när våld behöver användas har auktoriteten sviktat.

Men inte heller utgår auktoriteten från övertalning eller dialog, vilket förutsätter jämlikhet och verkar genom en argumentationsprocess. Auktoriteten fungerar varken genom förståelse eller som en befallande makt. Arendt formulerar det som att ”auktoritet innebär en lydnad där människorna har kvar sin frihet.” Men denna frihet innebär naturligtvis inte något fritt val inför ett smörgåsbord av olika åsikter. Ett sådant val utgår tvärtom ifrån en redan existerande kunskap. Behovet av auktoriteter, till exempel på bildningsresan, utgår istället från den egna bristen, från ett icke-vetandet som utgör möjligheten till frihet som rörelse.

Det anti-totalitära auktoritetsbegrepp som jag här vill förorda, har en grund i liberalismens förståelse av människan som sitt eget mål. Auktoriteten syftar till att stödja individens bildningsresa och inte till att anpassa individen till en förefintlig samhällskropp. Men den individ som här är på resa är inte sluten utan sträcker sig ständigt bortom sig själv.

Detta bortomriktade ligger redan i själva begreppet. Det latinska ord som auktoritetsbegreppet härstammar ifrån är verbet augere som betyder ”växa, främja, utvidga”. Auktoriteten kräver att vi lämnar den redan befintliga kunskapens trygga marker och i okunskap lyder. Och är det inte just detta vi ryggar tillbaka inför i auktoritetsbegreppet? Att det kräver att vi sätter någon över oss själva, att vi lämnar ifrån oss den yttersta tolkningsrätten, och därmed även ansvaret, till någon annan. Därför kan vi vilja neutralisera auktoritetsbegreppet genom att hävda att en auktoritet är någon som är duktig på ett specifikt område och vars expertkunskap jag kan lära mig av, exempelvis någon som kan lära ut ett nytt datorprogram. Denna sorts auktoritet fyller bara en funktion på ett väldefinierat område som vi kontrollerar och har överblick över. En verklig auktoritet däremot verkar inte över en del, vars gränser vi överblickar. Det vi lär av en sådan kan istället få alla andra delar att plötsligt se helt annorlunda ut.

Ett annat sätt att neutralisera auktoritetsbegreppet finner vi hos den som menar att endast barnet behöver auktoriteter. Den vuxne är färdig och klar och återigen en individ som har överblick och kontroll. Men är det inte just i kontrast till en sådan bild som vi som mest lider över våra tillkortakommanden? Endast om jag, som vuxen, erfar mig som föränderlig och som ständigt ofärdig kan en bildningsresa påbörjas och en vuxenhet utvecklas med ett ansvarigt förhållande till sin egen begränsning.

Men bildningsresan tar inte sin början i strävan efter ansvar och kontroll, drivkraften är äventyrlighet! Jag vill inte lägga en ny bit information till ett färdigt kategorisystem, jag vill skaka hela strukturen i sina grundvalar. Jag vill överskrida den plats jag befinner mig på och kunna följa resans väg utan att känna till eller kunna få syn på målet. En verklig auktoritet gör det möjligt för mig att överskrida mig själv, just för att jag inte kan ha överblick. Det jag överblickar kontrollerar jag redan, det är just mitt icke-vetande som gränsar mot rörelseutrymmen jag ännu inte intagit. Icke-vetandet innebär därmed ett löfte, en möjlighet och framtid.

Att läsa en filosofisk text kan vara ett exempel på en resa som kräver en dylik underkastelse. Endast nybörjaren börjar med att kritisera texten och sätta sig till doms över den. En seriös läsning kräver att texten ges auktoritet. Först efter att underordnat mig texten och erfarit den inifrån kan jag röra mig i den, se dess svagheter eftersom det har blivit mina svagheter och slutligen kritiskt tänka den vidare.

Att tillåta sig en levande personlig auktoritet är ofta en än känsligare fråga. Texten är det ju ändå jag som tolkar, men en levande närvarande person kan säga ”Nej, du har fel!” och är än mer betvingande. Just därför är kanske de levande auktoriteterna så mycket färre.

Den levande auktoriteten måste ha förtjänat min respekt i långt högre grad än texten innan jag släpper in henne i den intimsfär som varje auktoritativt förhållande innebär. Respekten måste hon ha förtjänat på den planhalva som jag själv kan bedöma, men den pekar alltid bortom sig själv. Och jag kan inte veta vart. När jag kastar mig ut enligt auktoritetens pilar vet jag inte själv alltid varför. Jag lyder utan att förstå. Jag glömmer mig själv, vad jag anser självklart. Och öppnar mig för något helt annat. Då öppnar sig på ett  också helt nya vyer, vyer det kunde ha tagit mig år att upptäcka själv.

Men som Arendt påpekade är auktoritetens auktoritet inte grundad i den andres person utan i något annat: en konst, en rörelse, en idé. Tillsammans är vi riktade mot något annat. Att den andre ser längre visar på oändliga rymder bortom min fattningsförmåga och skapar oanade rörelsemöjligheter även för mig. Vore ingen mer insiktsfull eller kunnig än jag skulle jag inte kunna röra mig utan frysa fast.

Men slutligen kommer den punkt när jag måste säga adjö till min ögonöppnare, när jag intagit de vidder hon hade att erbjuda. När jag inte längre kan följa utan måste finna en egen väg. Sorgen kan vara överväldigande när världen blir fattigare, melankolisk och stelnad. Men inte desto mindre visar den på möjligheten och nödvändigheten av att åter andas in något främmande. Snälla, låt oss göra det igen! 

Jonna Bornemark 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder
Isaiah Berlin1983.  Foto Wkipedia CC BY SA 3.0

Igelkottar och rävar

En fransman klagade nyligen över det egna språkets förlorade världsdominans. Enligt denne intellektuelle imperialist är engelskan ett mycket torftigare språk än franskan. I hans suveräna föreställningsvärld framträder Sverige inte ens ...

Av: Niklas Anderberg | Agora - filosofiska essäer | 14 maj, 2016

Senmoderniteten. Del 1

Innledning Emnet for essayet mitt er livet i senmoderniteten. ‘Senmoderniteten’ er et abstrakt begrep; om abstrakte begrep sirkulerer i et samfunn, er det ikke helt opplagt at dermed er disse ord ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 20 juli, 2013

Göran af Gröning

SÅ MÅNGA NÄTTER … SÅ MÅNGA SPRIDDA TANKAR

Om man kunde utplåna allt det neurosen ristat in i anden och hjärtat, alla de osunda avtryck som den lämnat efter sig, alla de orena skuggor som åtföljer den! Allt ...

Av: Göran af Gröning | Utopiska geografier | 25 januari, 2016

Dikter av Gunnar Lundin

    Till G H Hur länge stannar du i ditt lantliga vägskäl? Varje skäl pekar Pekar ditt åter mot stan? Och varje skäl har en botten stjärnorna i julinatten ovanför fårens ögon därunder      se stjärnorna i ...

Av: Gunnar Lundin | Utopiska geografier | 12 september, 2008

Hänt i skvättet 9

                             

Av: Mattias Kronstrand | Kulturen strippar | 25 november, 2013

Brasilianska filmfestivalen. Möte med Marilia Rocha

Tack vare föreningen Brasilcines organisation har Stockholm under sju års tid haft möjlighet att skåda det absolut bästa som Brasilien har att presentera när det gäller filmindustri. Men Brasilien har också ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 23 november, 2012

Ett samtal med Peter Beard

"Om något, så är jag en eskapist" Ett samtal med Peter Beard. Text & foto av Carl Abrahamsson. Med en ny imposant megabok utgiven av Taschen och en fantastisk utställning ...

Av: Carl Abrahamsson | Konstens porträtt | 30 november, 2006

Emmakrönika XXVIII Ett e-postkort II fr. H;fors

Sköna kärleksomutliga Emma emottog märkligt nog emot mig för en kort visit, allt till mig var jag då, förvånansvärt vänlig var hon, nästan sitt gamla jag, och visade lite runt ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 01 oktober, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.