Veckan från hyllan, vecka 51-2012

Veckans stora begivenhet var Luciafirandet, utan tvekan en av de viktigaste svenska traditionerna. Förvisso inte svensk, men inte utan inhemska inslag: att supa skallen av sig och misshandla en närstående ...

Av: Gregor Flakierski | 15 december, 2012
Veckans titt i hyllan

Dagar med film i Cannes

En gång om året förvandlas den annars lugna staden vid franska rivieran till en mötesplats för filmentusiaster från hela världen. Till filmfestivalen i Cannes kommer alla som vill göra sig ...

Av: Lena Andersson | 14 juni, 2014
Kulturreportage

Realiteten. Fra det absolutte til det relative

Innledning Tidene skifter. Et eksempel på at det er slik, er ‘at alt som er, er immanent og relativt, og at utenfor stoffet og stoffligheten, som er i bevegelse, finnes det ...

Av: Thor Olav Olsen | 01 mars, 2014
Agora - filosofiska essäer

Streiftog i litteraturens verden

Den franske resepsjonen av selvpåført død i den engelske overklasse i det attende århundre Ut fra sikten min er det å snakke og skrive om singulære menneske liv å sette fram ...

Av: Thor Olav Olsen | 12 april, 2013
Agora - filosofiska essäer

Paula Modersohn-Becker – det tyska avantgardets förstadam



TEMA KONST
Image
Mor med barn på bröstet, 1906..
Utanför Tyskland är Paula Modersohn-Becker ett relativt okänt namn, trots att hon kan räknas som en pionjär inom nordeuropeisk modernism. Denna vinter har flera stora muséer i Tyskland högtidlighållit hundraårsminnet av hennes död. Kommer hon i kölvattnet av detta jubileumsår att få ett större erkännande även utanför Tysklands gränser? 

Paula Modersohn-Becker (1876–1907), var först och främst målare, och färgen var hennes viktigaste redskap. ”Storhet i formen kräver storhet i färgen”, skriver hon i sin dagbok på höjden av konstnärskapet. När hon 1907 dog, endast 31 år gammal, var det få som visste vad som dolde sig i hennes ateljé. Under sina omkring tio år som aktiv konstnär hade hon utvecklat ett formspråk som är symptomatiskt för det 20:e århundradets konst.

Man kan därför ställa sig frågan vad som är orsaken till att Modersohn-Becker inte är allmänt känd på liknande sätt som andra av de banbrytande konstnärerna kring sekelskiftet 1900. De flesta vill nog genast koppla samman detta faktum med att hon levde i en tid då det fanns få möjligheter för kvinnliga konstnärer. Här ligger en del av förklaringen – men inte på långt när hela. Inom den tidiga forskningen – i första hand genomförd av män – spelade könsperspektivet helt klart en roll i den något ensidiga behandlingen av bilderna.

Man förklarar hennes anarkistiska formspråk  som en sorts kvinnlig kreativitet, lite naiv, och bilderna betecknas ofta som ”skisser” snarare än färdiga verk. Med andra ord togs hon inte fullt ut på allvar. Det har även varit problematiskt att konsten har hamnat i bakgrunden av den mytomspunna historien om hennes liv och tragiska tidiga död, en berättelse baserad på en mängd tillgängliga dagböcker och brev.

Under senare år tycks emellertid orsaken lika mycket vara att hennes konst rätt och slätt är svår att placera, kanske även att beskriva. Hon nämns ofta i samband med de tyska expressionisterna: Die Brücke och Der blaue Reiter. Men Modersohn-Beckers konst är mer besläktad med fransk post-impressionism, även tidsmässigt. De tyska expressionistiska grupperingarna kommer på allvar i gång först under hennes sista levnadsår och tiden därefter. Det är svårt att beskriva hennes konst med några få ord, eller att knyta henne till en bestämd konstnärlig ”trend”.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Som 22-åring flyttade Modersohn-Becker till Worpswede – en liten stad inte långt från föräldrahemmet i den nordtyska staden Bremen. Här hade en av Tysklands många konstnärskolonier på den tiden slagit sig ned: en grupp friluftsmålare i den franska Barbizonskolans anda.

Paula förälskar sig snart i det karga myrlandskapet med de många björkträden och den robusta bondebefolkningen som hon själv betecknar som ”bibliskt enkla”. Naturen, människorna, och inte minst den nära förbindelsen mellan dem, blir viktiga motiv och temata i hennes konst.

Ändå känner hon sig främmande i Worpswede. Hon delar inte kollegernas konstsyn. Flyktiga, atmosfäriska ögonblicksbilder är inte vad Paula vill åstadkomma; hon vill måla det väsentliga. I det tysta drömmer hon om Paris, och på det symboliska datumet nyårsafton 1900 blir drömmen verklighet.

Totalt fyra gånger reser Modersohn-Becker till Frankrikes huvudstad. Här finner hon en konstsyn som motsvarar hennes egen. ”Jag tror inte att man bör vara så upptagen av naturen när man målar bilder [...] det är min personliga uppfattning som är det viktigaste”, reflekterar Paula innan hon reser. Redan här träder modernisten Modersohn-Becker fram.

En vårdag under den första vistelsen i Paris upptäcker hon av en tillfällighet Paul Cézannes konst i Ambriose Vollards legendomsusade konsthandel vid Seine. Detta är den konstnär som ska komma att betyda mest för henne. I ett av sina sista brev till själsfränden och poeten Rainer Maria Rilke skriver hon: ”Jag tänker [...] dessa dagar intensivt på Cézanne och hur han är en av tre eller fyra målarkrafter som haft verkan av ett oväder och en våldsam upplevelse på mig.” En annan av dessa ”målarkrafter” är med största sannolikhet Paul Gauguin. På olika sätt påverkar dessa två hennes uttryck.

Hos Cézanne finner hon genklang för sin önskan att modellera med färger och skapa klarhet i struktur och komposition. Cézanne och Modersohn-Becker hade en besläktad konstsyn. Bägge var starkt knutna till verkligheten, till naturen. De ville inte avbilda den utan förverkliga den via konsten; de byggde upp en parallell och självständig verklighet. Cézanne var förmodligen också en av de konstnärer som inspirerade henne till att börja syssla med stillebengenren, ett föga attraktivt motiv bland worpswedarna. Modersohn-Becker hade en säregen förbindelse med tingen kring sig, även av det skälet blev stilleben ett huvudmotiv.

”Oförglömligt är hur eftertänksam och bestämd hon [Modersohn-Becker] var då hon lyfte en blomma mot himlen eller studerade tyger och textilbands färgverkan”, erinrar sig konstnärens syster.

Gauguins bilder – som hon upptäcker under sin tredje vistelse i Paris – talar till hennes längtan efter den primitiva människan som lever nära naturen: den nakna människan. I dialog med hans symbolistiska formspråk vidareutvecklar hon också sin expressiva och subjektiva palett. Mot slutet av sitt liv uppnår hon en säregen formal och koloristisk kraft. Krukorna, äpplena och kropparna tycks laddade med en latent spänning, och de formligen darrar i en unik närvaro.

Hennes kanske starkaste konstnärliga utsaga är de symboliska och närmast andliga självstudierna med referenser till senantikens mumieporträtt som en hänförd Modersohn-Becker fick uppleva i Louvren 1903. Självporträtt med kameliakvist, målad under den sista vistelsen i Paris, tillhör dessa, och blev 1937 stämplat som ”degenererat” av naziregimen på grund av det moderna och utmanande formspråket. Både det smala långa formatet och den starka frontaliteten är besläktad med antikens mumiebilder. Hon ser på oss med lugna, varma, stora ögon och ett lite arkaiskt leende kring munnen. Ett hemlighetsfullt och kanske något sorgset leende?

Hon bär ett halsband av bärnsten som är förstenad kåda. Modersohn-Becker älskade träd, hon diktade om dem och målade människor och träd som vecklas in i varandra och blir till ett. Hon håller en kvist mot bröstet som kan symbolisera naturen, livet och fruktbarheten. Temata som återkommer i hennes bilder och som intensivt sysselsatte henne. Bröstet är målat i varma terrakottatoner: jordens färger. Ansiktet däremot ser nästan ut som bärnsten, förstenat.

Modersohn-Becker skrev i dagboken att hon vet att hon inte ska leva länge, men att livet är en intensiv fest. Bilden kan tolkas som konstnärens livsglädje och samtidigt fruktan för döden; men det höjer sig även till en allmän vision om livet och döden.

Modersohn-Becker lät sig inspireras av olika sidor av konsten hon mötte i Paris – både den moderna och den antika – och utvecklade ett självständigt modernt uttryck. Hon är mindre elegant i formspråket än det franska avantgardet: mer robust, och hon förmår uttrycka en egenartad närhet till motivet, utan att vara sentimental. Så är det kanske just i spänningsfältet mellan människorna och naturen i Worpswede och Pariskonsten som hon utkristalliserar sitt säregna bidrag till den europeiska modernismen. Och bakom varje steg hon tog på vägen mot målet låg djupt kända ambitioner för konsten. En önskan att fånga ”formens stora enkelhet” och ”i all enkelhet bli något stort”.  

Line Engen

Ur arkivet

view_module reorder

Konstens eviga frågor tas upp på gatan

På Kägelbanan i Stockholm har för tredje året i rad en helg ägnats åt konventet Art of the Streets. Förra gången blev det uppståndelse kring förbudet mot marknadsföring av gatukonstfestivalen ...

Av: Rebecka Bülow | Kulturreportage | 02 september, 2012

Reggaefestival i Babylon

Solen klamrar sig fast över Furuvik Reggaefestivals stora scen. Scenen är inklämd mellan den gamla djur- och nöjesparkens två livskällor – åkattraktioner och ölrestaurangerna. Parken grundades vid förra sekelskiftet – ...

Av: Klas Lundström | Kulturreportage | 16 september, 2013

Birgitta Trotzig

Birgitta Trotzig: Sveriges Dostojevskij

Det finns inte många svenska författare som på en och samma gång förmått tränga in i människans vitaste vita och svartaste svarta; i hennes djupaste ljusdunkla skikt; i hennes levande ...

Av: Carsten Palmer Schale | Litteraturens porträtt | 08 mars, 2017

Tove Folkesson. Foto: Gian-Luca Rossetti

På jakt efter Carpe diem-generationen

Hon blev rosad för sin debut "Kalmars jägarinnor", som handlade om ett egensinnigt gäng tonårstjejer. I Tove Folkessons nya roman "Sund" fortsätter en av jägarinnorna sökandet efter mening och sanning ...

Av: Yrsa Winbergh | Litteraturens porträtt | 16 april, 2015

Stockholm Jazz Festival 2012 Jazz från den första till den sjunde oktober

Efter trettio år utomhus på Skeppsholmen - en fantastisk miljö när det inte regnar för mycket, och en ständig kamp mot ekonomisk överlevnad som vartefter styrde festivalen mot inte bara ...

Av: Leif Carlsson | Essäer om musik | 14 oktober, 2012

Bilder från Aten

Semesteröar, soldränkta stränder, Medelhavet ... Bilden av Grekland efter ett antal semesterresor till Kreta, Samos och Spetses. Men inte den här gången. Den här gången ska jag tillbringa några veckor ...

Av: Solveig Olsson-Hultgren | Reportage om politik & samhälle | 10 november, 2012

Tala med Johan Hammarström!

Med en dig hållen beskrivning av ett "revbensskåpet" (när de behövdes vid introduktioner,) sin ledsagare, åt vilken dikts pluggades in i hållbart formrymsbotten för den tunne, gjort efter den som ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 16 september, 2013

Chimaira. Om lögn och sanning. Av Oliver Parland

Chimaira I ljuset av vad som med allt klarare skärpa visar sig i världen av idag vill jag med förtydligande definitioner återkomma med en text som innehöll tankar som visat sig ...

Av: Oliver Parland | Utopiska geografier | 20 juni, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.