Paracelsus, en legend i folkmun

En knapp timmes promenad utanför Einsiedeln ligger ett typiskt schweiziskt hus med snedtak, det ligger i utkanten av en liten by, eller snarare är det bara en klunga med några få ...

Av: Crister Enander | 30 mars, 2009
Litteraturens porträtt

Speldjävulen eller underklassens Las Vegas

Enligt Statens Folkhälsoinstituts siffror spelade sjuttio procent av Sveriges befolkning om pengar under år 2008. Crister Enander om spelfeber, bingo, nätpoker och lotter. Nu har det hunnit gå rätt många år ...

Av: Crister Enander | 28 september, 2012
Essäer om samhället

Författarens vardag och litteraturens överlevnad

”Nej, för all del, käre unge man, tänk ej på att ge ut från trycket Edra dikter. Ni skulle endast bli utskrattad, så omogna äro de i alla afseenden – ...

Av: Stefan Whilde | 01 januari, 2015
Stefan Whilde

Jag lever hellre med tre kvinnor

Jag har mött en och annan kvinna i mitt liv. Mor svepte in mig i flera lager nankin och födde upp mig på bröstmjölk och sagostunder. Hon var den första ...

Av: Stefan Whilde | 02 juni, 2013
Stefan Whilde

Paula Modersohn-Becker – det tyska avantgardets förstadam



TEMA KONST
Image
Mor med barn på bröstet, 1906..
Utanför Tyskland är Paula Modersohn-Becker ett relativt okänt namn, trots att hon kan räknas som en pionjär inom nordeuropeisk modernism. Denna vinter har flera stora muséer i Tyskland högtidlighållit hundraårsminnet av hennes död. Kommer hon i kölvattnet av detta jubileumsår att få ett större erkännande även utanför Tysklands gränser? 

Paula Modersohn-Becker (1876–1907), var först och främst målare, och färgen var hennes viktigaste redskap. ”Storhet i formen kräver storhet i färgen”, skriver hon i sin dagbok på höjden av konstnärskapet. När hon 1907 dog, endast 31 år gammal, var det få som visste vad som dolde sig i hennes ateljé. Under sina omkring tio år som aktiv konstnär hade hon utvecklat ett formspråk som är symptomatiskt för det 20:e århundradets konst.

Man kan därför ställa sig frågan vad som är orsaken till att Modersohn-Becker inte är allmänt känd på liknande sätt som andra av de banbrytande konstnärerna kring sekelskiftet 1900. De flesta vill nog genast koppla samman detta faktum med att hon levde i en tid då det fanns få möjligheter för kvinnliga konstnärer. Här ligger en del av förklaringen – men inte på långt när hela. Inom den tidiga forskningen – i första hand genomförd av män – spelade könsperspektivet helt klart en roll i den något ensidiga behandlingen av bilderna.

Man förklarar hennes anarkistiska formspråk  som en sorts kvinnlig kreativitet, lite naiv, och bilderna betecknas ofta som ”skisser” snarare än färdiga verk. Med andra ord togs hon inte fullt ut på allvar. Det har även varit problematiskt att konsten har hamnat i bakgrunden av den mytomspunna historien om hennes liv och tragiska tidiga död, en berättelse baserad på en mängd tillgängliga dagböcker och brev.

Under senare år tycks emellertid orsaken lika mycket vara att hennes konst rätt och slätt är svår att placera, kanske även att beskriva. Hon nämns ofta i samband med de tyska expressionisterna: Die Brücke och Der blaue Reiter. Men Modersohn-Beckers konst är mer besläktad med fransk post-impressionism, även tidsmässigt. De tyska expressionistiska grupperingarna kommer på allvar i gång först under hennes sista levnadsår och tiden därefter. Det är svårt att beskriva hennes konst med några få ord, eller att knyta henne till en bestämd konstnärlig ”trend”.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Som 22-åring flyttade Modersohn-Becker till Worpswede – en liten stad inte långt från föräldrahemmet i den nordtyska staden Bremen. Här hade en av Tysklands många konstnärskolonier på den tiden slagit sig ned: en grupp friluftsmålare i den franska Barbizonskolans anda.

Paula förälskar sig snart i det karga myrlandskapet med de många björkträden och den robusta bondebefolkningen som hon själv betecknar som ”bibliskt enkla”. Naturen, människorna, och inte minst den nära förbindelsen mellan dem, blir viktiga motiv och temata i hennes konst.

Ändå känner hon sig främmande i Worpswede. Hon delar inte kollegernas konstsyn. Flyktiga, atmosfäriska ögonblicksbilder är inte vad Paula vill åstadkomma; hon vill måla det väsentliga. I det tysta drömmer hon om Paris, och på det symboliska datumet nyårsafton 1900 blir drömmen verklighet.

Totalt fyra gånger reser Modersohn-Becker till Frankrikes huvudstad. Här finner hon en konstsyn som motsvarar hennes egen. ”Jag tror inte att man bör vara så upptagen av naturen när man målar bilder [...] det är min personliga uppfattning som är det viktigaste”, reflekterar Paula innan hon reser. Redan här träder modernisten Modersohn-Becker fram.

En vårdag under den första vistelsen i Paris upptäcker hon av en tillfällighet Paul Cézannes konst i Ambriose Vollards legendomsusade konsthandel vid Seine. Detta är den konstnär som ska komma att betyda mest för henne. I ett av sina sista brev till själsfränden och poeten Rainer Maria Rilke skriver hon: ”Jag tänker [...] dessa dagar intensivt på Cézanne och hur han är en av tre eller fyra målarkrafter som haft verkan av ett oväder och en våldsam upplevelse på mig.” En annan av dessa ”målarkrafter” är med största sannolikhet Paul Gauguin. På olika sätt påverkar dessa två hennes uttryck.

Hos Cézanne finner hon genklang för sin önskan att modellera med färger och skapa klarhet i struktur och komposition. Cézanne och Modersohn-Becker hade en besläktad konstsyn. Bägge var starkt knutna till verkligheten, till naturen. De ville inte avbilda den utan förverkliga den via konsten; de byggde upp en parallell och självständig verklighet. Cézanne var förmodligen också en av de konstnärer som inspirerade henne till att börja syssla med stillebengenren, ett föga attraktivt motiv bland worpswedarna. Modersohn-Becker hade en säregen förbindelse med tingen kring sig, även av det skälet blev stilleben ett huvudmotiv.

”Oförglömligt är hur eftertänksam och bestämd hon [Modersohn-Becker] var då hon lyfte en blomma mot himlen eller studerade tyger och textilbands färgverkan”, erinrar sig konstnärens syster.

Gauguins bilder – som hon upptäcker under sin tredje vistelse i Paris – talar till hennes längtan efter den primitiva människan som lever nära naturen: den nakna människan. I dialog med hans symbolistiska formspråk vidareutvecklar hon också sin expressiva och subjektiva palett. Mot slutet av sitt liv uppnår hon en säregen formal och koloristisk kraft. Krukorna, äpplena och kropparna tycks laddade med en latent spänning, och de formligen darrar i en unik närvaro.

Hennes kanske starkaste konstnärliga utsaga är de symboliska och närmast andliga självstudierna med referenser till senantikens mumieporträtt som en hänförd Modersohn-Becker fick uppleva i Louvren 1903. Självporträtt med kameliakvist, målad under den sista vistelsen i Paris, tillhör dessa, och blev 1937 stämplat som ”degenererat” av naziregimen på grund av det moderna och utmanande formspråket. Både det smala långa formatet och den starka frontaliteten är besläktad med antikens mumiebilder. Hon ser på oss med lugna, varma, stora ögon och ett lite arkaiskt leende kring munnen. Ett hemlighetsfullt och kanske något sorgset leende?

Hon bär ett halsband av bärnsten som är förstenad kåda. Modersohn-Becker älskade träd, hon diktade om dem och målade människor och träd som vecklas in i varandra och blir till ett. Hon håller en kvist mot bröstet som kan symbolisera naturen, livet och fruktbarheten. Temata som återkommer i hennes bilder och som intensivt sysselsatte henne. Bröstet är målat i varma terrakottatoner: jordens färger. Ansiktet däremot ser nästan ut som bärnsten, förstenat.

Modersohn-Becker skrev i dagboken att hon vet att hon inte ska leva länge, men att livet är en intensiv fest. Bilden kan tolkas som konstnärens livsglädje och samtidigt fruktan för döden; men det höjer sig även till en allmän vision om livet och döden.

Modersohn-Becker lät sig inspireras av olika sidor av konsten hon mötte i Paris – både den moderna och den antika – och utvecklade ett självständigt modernt uttryck. Hon är mindre elegant i formspråket än det franska avantgardet: mer robust, och hon förmår uttrycka en egenartad närhet till motivet, utan att vara sentimental. Så är det kanske just i spänningsfältet mellan människorna och naturen i Worpswede och Pariskonsten som hon utkristalliserar sitt säregna bidrag till den europeiska modernismen. Och bakom varje steg hon tog på vägen mot målet låg djupt kända ambitioner för konsten. En önskan att fånga ”formens stora enkelhet” och ”i all enkelhet bli något stort”.  

Line Engen

Ur arkivet

view_module reorder

Zanzibar, Zanzibar!

Jag har, såsom många andra, länge hänförts och förundrats av den franske poeten och handelsmannen Arthur Rimbaud (1854-1891). Så mycket att jag bestämde mig, återigen såsom många andra, för att ...

Av: Jonas Wessel | Övriga porträtt | 25 juli, 2012

Terrence Malick & tystnadens hemligheter

Då och då ― oftast på obskyra filmbloggar ― publiceras suddiga bilder som sägs fånga Terrence Malicks ansikte. Den skygge filmregissören och författaren har gjort isoleringen och blygheten inför offentlighetens ...

Av: Klas Lundström | Essäer om film | 19 april, 2013

Berwaldhallen – Den samstämda radiostudion

Det är en torsdag i slutet av mars. Sveriges Radios Symfoniorkester har konsert. Dirigenten Simone Young tar plats på podiet och höjer taktpinnen för att påkalla uppmärksamhet. Det råder ett ...

Av: Mi Karlsson Bergkvist | Musikens porträtt | 16 april, 2014

"Jag går min egen väg"

"Jag går min egen väg"   Foto: Tony Landberg Ett samtal med Ewa Rudling. Text av Carl Abrahamsson. Den svenska fotografins "first lady" Ewa Rudling fyllde nyligen 70 år. Någon risk för pensionering föreligger ...

Av: Carl Abrahamsson | Konstens porträtt | 17 november, 2006

Sceniska rum. Gustavo Mosqueras ”Moebius” och psykoanalysens topologi

Artikelserien Sceniskarum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och ...

Av: Axel Andersson | Essäer om film | 25 mars, 2013

Animula, Vagula. Blandula

I går när jag kittat lidertaket, och ösregnet börjat efter naturligtvis, la mig sur för att senare orka med kvällssysslor, vaknade efter några timmar plötsligt på förnatten, hade drömt om ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 24 juli, 2013

Bild Hebriana Alainentalo

Den plågade postmoderna kroppen

Kroppen är smickrad, tränad, ibland plågad (av oss) i tron på dennes onödighet och på den totala övertygelsen om sin icke återuppståndelse. Vi konstruerar vår kropp för att den ska likna ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om samhället | 01 november, 2016

Förnyelse höjer seriestatus

Bland kännare är Alan Moores album klassiska och ingår självklart i serieläsarnas kanon. Böckerna kommer i ständigt nya upplagor och mästerverket Watchmen, som kom första gången på 1980-talet, har för ...

Av: Elin Schaffer | Essäer om litteratur & böcker | 19 maj, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.