Grekland och den folkliga europeiska samhörigheten

Greklandskrisen sätter fokus på hur EU-folk kan involveras att stödja Greklands folk genom att köpa deras varor och att turista i Grekland. Grekerna ska känna att övriga EU-folk vill hjälpa ...

Av: Lilian O. Montmar | 05 Maj, 2012
Gästkrönikör

Genesis’ skapelseberättelser och Exodus

Inte långt efter att Gud hade skapat mannen och kvinnan och givit dem alla paradisets frukter och frön att leva av och fröjdas i Edens lustgård, började dessa tu att ...

Av: Tarja Salmi-Jacobson | 19 juni, 2014
Essäer

Heinrich von Kleist – dödens romantiker

George Steiner menar att sekunda är den strömlinjeformade världsbild som med författares och journalisters medverkan pressas på medborgaren. Massmediala verkligheter är inte trovärdig, det rationella finns i mångfald och inte i ...

Av: Bo I. Cavefors | 01 juli, 2013
Litteraturens porträtt

Vem är vem och vad är vad?

Helgonet Lucia från Italien är enligt tradition, språk och kön en kvinna som levde i ett patriarkalt samhällsklimat. Som kvinna var hennes situation säkert mycket svår; främst med tanke på ...

Av: Thomas Silfving och Gunilla Nilson | 23 november, 2012
Gästkrönikör

“The elitism of talent and the tyranny of appearance”



En romantiskt sinnad kan kalla det för skönhet, en pragmatiker kan benämna det estetik; det finns en mängd olika beteckningar för konstens självändamål. Oavsett ordval torde framgå för varje normalt funtad människa att de konstnärliga uttryckens främsta mål är att väcka till liv de känslor och förnimmelser som till vardags gömmer sig under den frivilliga förslavningens tjocka matta och bara i sällsynta ögonblick glimtar till; det vill säga, att visa oss mänskligheten i all sin brokighet. 

Till försvar för konstens egenvärde


Skönhet (i vid bemärkelse och inte bara som beteckning för blomsterfägring) är nämligen ingen kategori som utan våld kan platsa inom ramarna för en vänsterideologi. Strängt taget är det ett närmast aristokratiskt fenomen som helt saknar demokratiska hänsyn. Skönheten kräver sin motsats för att överleva (ett faktum som fyller den marxistiske och i synnerhet den postmarxistiske kritikern med fasa). För att ett konstverk ska vara vackert, storslaget eller till och med sublimt, behöver det referenspunkter som är både fula, trista och prosaiska

Annons:

Trots detta återkommer med jämna mellanrum anspråk på att konsten utöver de estetiska kraven ska uppfylla även andra; däribland inte sällan krav av praktisk, samhällstillvänd karaktär. Ibland dras detta så långt att estetiken helt och hållet glöms bort, till förmån för ideologisk eller nyttobetonad pusselläggning. Såväl marxisten som utilitaristen hemfaller åt denna pretention, båda två lyckligt omedvetna om det faktum att den i grunden är en absurditet. Den förre frågar sig enbart på vilket sätt och i vilken utsträckning en viss kulturyttring – en roman, en film, en pjäs – blottlägger ekonomiska och samhälleliga strukturer; den senare intresserar sig bara för kulturens samhällsnyttiga effekter, till exempel hur läsning av skönlitteratur kan bidra till förbättrade matematikkunskaper hos skolelever eller hur klassisk musik kan inverka positivt på små barns kognitiva förmågor. Varken marxisten eller utilitaristen bekymrar sig om det i sammanhanget enda väsentliga, det vill säga konsten i sig.

Denna inställning, detta märkliga ointresse för det mänskliga innehållet i konsten – vilket inrymmer inte minst storslagenheten, nyfikenheten, förundran, det sublima – blir kanske allra tydligast och framstår som allra mest absurt hos just den grupp som borde propagera för kulturens egenvärde, det vill säga kritikerna. Studera kultursidorna i valfri svensk tidskrift och det blir tydligt hur reflektioner kring ett konstverks estetiska kvalitéer gradvis ersatts av småaktiga ideologiska ifrågasättanden och tillrättavisningar. Frågor rörande exempelvis film- och romankaraktärers etniska, sexuella och socioekonomiska tillhörighet betraktas inte längre som mindre komponenter i en i övrigt nyanserad kritisk insats utan tycks i många fall behandlas som kritikens huvudsakliga ändamål. Detta har, även om det visserligen finns undantag, medfört en successiv degradering av kritiken från allvarligt sinnad estetisk begrundan till moraliserande checklistor i ideologins tjänst.

Det vore alltför lätt och kanske orättvist att avfärda detta samtidsfenomen med pejorativa gliringar åt så kallad identitetspolitik och politisk korrekthet. Samtidigt vore det naturligtvis oärligt, för att inte säga korkat, att inte erkänna vänsterns betydelse för fenomenets framväxt. Det kan dock vara på sin plats – även om det för den politiskt initierade framstår som en onödig upprepning – att poängtera att det här inte rör sig om ett inflytande från den klassiska marxismen, som ju som nämnt riktar fokus mot ekonomiska ojämlikheter i samhället. Istället har vi att göra med den nya, postmoderna vänstern, som istället för ekonomi har som huvudintresse diverse samhällsgrupper som bedöms vara utsatta avseende exempelvis kön, sexualitet eller etnicitet. Denna nya vänster skiljer sig på väsentliga punkter från den gamla, men ett av de bärande inslagen i dess kulturkritik är fortfarande detsamma: nämligen reduktionismen. Den klassiska marxismen, oaktat dess eventuella företräden i övrigt, reducerade kulturen till ekonomi, den nya vänstern (postmarxismen, om ni vill) reducerar den till, tja, identitetspolitik.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Violet Tengberg

 

Personligen respekterar jag många av vänsterns traditionella värderingar, men jag är av den bestämda uppfattningen att varken marxism eller postmarxism hör hemma inom kulturkritiken. Detta av den enkla anledningen att konst är konst och politik är politik. (Det har visserligen påpekats att “all politisk konst är dålig” medan “all god konst är politik”, men en diskussion kring detta kräver troligen ett eget kapitel.) Att betrakta ett konstverk med ideologiskt slipade glasögon är att göra våld på dess självständighet, dess gåtfulla och nyansrika mångsidighet. Att dessutom, som i fallet med den nya vänstern, angripa det med ideologiska tillrättavisningar som sitt främsta syfte är ett utslag av en inte alltför klädsam moralism och puritanism. Därutöver är det också ett exempel på ett grundläggande missförstånd. Både den nya och den gamla vänstern kräver nämligen av konsten detsamma som de kräver av samhället, det vill säga att den ska vara jämlik, utan att förstå att konsten i själva verket hämtat själva sin livskraft och sitt kategoriska imperativ från just ojämlikheten.

Skönhet (i vid bemärkelse och inte bara som beteckning för blomsterfägring) är nämligen ingen kategori som utan våld kan platsa inom ramarna för en vänsterideologi. Strängt taget är det ett närmast aristokratiskt fenomen som helt saknar demokratiska hänsyn. Skönheten kräver sin motsats för att överleva (ett faktum som fyller den marxistiske och i synnerhet den postmarxistiske kritikern med fasa). För att ett konstverk ska vara vackert, storslaget eller till och med sublimt, behöver det referenspunkter som är både fula, trista och prosaiska.

Detta strider mot såväl den traditionella vänsterns jämlikhetsutopi som mot den postmodernistiska vänsterns dragning mot värderelativism, det vill säga mot det befängda påståendet att det inte existerar något sådant som absolut kvalitet. Påståendet är befängt eftersom ett relativt kvalitetsbegrepp skulle medföra att det överhuvudtaget inte finns någon konst. De flesta reflekterande kulturkonsumenter erkänner tvärtom instinktivt det faktum att vissa saker är vackrare än andra, har högre kvalitet än andra, och att det är som det skall. (Detta är förutsättningen för beundran, som väl i sig borde räknas som en beundransvärd mänsklig inställning.)

Den amerikanska kulturradikalen Camille Paglia gör, i sin essä ”No law in the arena”, en träffande sammanfattning av det egentliga förhållandet mellan konst och politik. Hennes uppfattning är, i estetikern Oscar Wildes efterföljd, att konsten inte låter sig dikteras av vare sig puritanska eller moralistiska principer (och att den, i de fall den gör det, genast upphör att existera). Skönheten är skön i kraft delvis av att den är svåruppnåelig, och den förtjänar att mötas av beundran och vördnad snarare än, som allt oftare är fallet, av förtäckt avundsjuka, ressentiment och moralism. Med hennes egna ord:

“I take the Wildean view that equality is a moral imperative in politics but that the arts will always be governed by the elitism of talent and the tyranny of appearance”.

För känsliga läsare, som oroar sig över att ett sådant erkännande av konstens aristokrati sanktionerar en reaktionär, antidemokratisk människosyn där själva människovärdet blir ett osäkert begrepp, skulle slutligen kanske följande passus kunna tjäna som en komplettering; som en ledstång att hålla i på resan genom kulturens mångtydiga, färgskiftande labyrinter av mörker och ljus:

”Tanken att konsten ska tjäna yttre syften förnedrar den på samma sätt som individen förnedras när hon betraktas som blott och bart en kugge i samhällsmaskineriet. Och omvänt: den som säger l’art pour l’artsäger också att en människa har rätt till sitt eget liv.” (Horace Engdahl, Ärret efter drömmen)

Mattias Lundmark

Ur arkivet

view_module reorder

Med fansen som uppdragsgivare

  Med fansen som uppdragsgivare Einstürzende Neubauten har spelat in tio album under de senaste två åren. Musikbranschen må vara i kris, men den moderna tyska musikens främsta institution efter Kraftwerk ...

Av: Mattias Huss | Musikens porträtt | 05 november, 2007

Veckan med Birro

Det är kris och full kalabalik i Kristdemokraterna. Opinionssiffrorna rasar ner i källaren, och både riksdagsstolarna och ministertaburetterna kallnar under KD-ledamöterna. Partiledaren Göran Hägglund utmanas öppet, och snart kan man ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 08 oktober, 2011

Fortelling og personlig identitet

Innledning Til hvert eneste arbeid svarer det en eller flere historier. Hver eneste historie har en forhistorie. I mitt tilfelle består denne forhistorien av en skisse, et utkast, som utgjøres av 10 ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 15 september, 2014

Universums svekfullhet & förtrolighet

 Hur närma sig verkligheten? Det vore inte obefogat att hävda att stora delar av G.K. Chestertons mångsidiga författarskap graviterar emot denna fråga. Om den då etablerade verklighetsbilden heter det 1912 ...

Av: Claes-Magnus Bernson | Agora - filosofiska essäer | 23 februari, 2013

Vår båt reser sig ur den orörliga dimman och vänder bogen mot eländets…

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Jonas Wessel | Övriga porträtt | 13 juli, 2012

Den ekonomiska imperialismens kontradiktioner

En portugisisk karackPierre Gilly skisserar en liten historia över den ekonomiska imperialismen från karacken till John Perkin. Imperialism. Ordet luktar sjuttiotal. För många är det ett passerat stadium. Imperialismen tog ...

Av: Pierre Gilly | Essäer om politiken | 23 september, 2008

Patti, mon amour

Det var en ganska vanlig dag. Jag var tonåring och således mest upptagen med att tänka på mig själv och musik. Alla tonåringar är säkert inte så, men jag var ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 12 Maj, 2011

Dagar med film i Cannes

En gång om året förvandlas den annars lugna staden vid franska rivieran till en mötesplats för filmentusiaster från hela världen. Till filmfestivalen i Cannes kommer alla som vill göra sig ...

Av: Lena Andersson | Kulturreportage | 14 juni, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.