Moralvitenskap

Innledning I dag har det for lengst blitt slik at utenfor universitets – og høyskolekretser er det få eller ingen mennesker som snakker om moralvitenskap, som er en gammel og ærverdig ...

Av: Thor Olav Olsen | 01 september, 2014
Agora - filosofiska essäer

Tvärs över sommaren

I Tvärs över sommaren står det en tom gungstol men ingen vill gunga, alla vill sjunga Alla vill gå utför kärrvägen, ner mot sjön för att där - unisont - bjuda tystnaden  Så är det inte ...

Av: Bengt Berg | 21 september, 2009
Utopiska geografier

"Det är viktigt att hitta en grundvision för sitt arbete."

   "Det är viktigt att hitta en grundvision för sitt arbete." - Ett samtal med Jens Assur. Text & foto av Carl Abrahamsson. Med utställningen "This is my time, this ...

Av: Tidningen Kulturen | 19 september, 2006
Konstens porträtt

Edward Albee

Edward Albee 1928-2016

Någon gång strax bortom mitten av sextiotalet hade Edward Albees pjäs ”Balansgång” premiär på Malmö Stadsteater. I Lund fanns på Helsingkrona Nation den driftige Klas Olofsson (senare chef för Svenska ...

Av: Ivo Holmqvist | 18 september, 2016
Essäer om scenkonst

Albrecht Dürer, “Noshörningen” (1515). Källa: Wikipedia

Fantastiska varelser och deras skapare




År 1515 skapade den tyska konstnären Albrecht Dürer ett grafiskt blad föreställande en indisk pansarnoshörning. På 1500-talet var det nästan ingen i Europa som hade sett en riktig noshörning, inte ens Dürer verkar det som. Bilden är förmodligen gjord efter en beskrivning eller en annan förlaga, av en levande noshörning som visades upp i Lissabon samma år. Många betraktare ansåg nog på den här tiden, att noshörningen var ett lika underligt och exotiskt djur som enhörningen.

Enhörningar finns det gott om i konsten. Det var ett sagodjur som under medeltiden kom att förknippas med Kristus och som också var en symbol för det oskuldsfulla. På Rafaels målning från 1500-talet ser vi jungfru Maria som sitter med en mycket liten enhörning i famnen som en symbol för hennes oskuld och renhet. Det finns olika teorier om enhörningens ursprung. Det har spekulerats om det funnits något riktigt djur som varit förlaga eller inte. En annan teori är att man hittat horn från Narvalen, som egentligen är långa spiralvridna tänder som ser väldigt fantasifulla ut, och att dessa horn har triggat igång fantasin, och att man trott att de tillhört enhörningar.
<br />
Ellen Jewett, “A feral antiquity II” (2015). Courtesy the artist


Ellen Jewett, “A feral antiquity II” (2015). Courtesy the artist

Annons:

Enhörningar finns det gott om i konsten. Det var ett sagodjur som under medeltiden kom att förknippas med Kristus och som också var en symbol för det oskuldsfulla. På Rafaels målning från 1500-talet ser vi jungfru Maria som sitter med en mycket liten enhörning i famnen som en symbol för hennes oskuld och renhet. Det finns olika teorier om enhörningens ursprung. Det har spekulerats om det funnits något riktigt djur som varit förlaga eller inte. En annan teori är att man hittat horn från Narvalen, som egentligen är långa spiralvridna tänder som ser väldigt fantasifulla ut, och att dessa horn har triggat igång fantasin, och att man trott att de tillhört enhörningar.

Det var nog inte många i Europa under medeltiden som kände till eller hade sett en Narval, som lever i norra ishavet. Under stor del av historien har havet varit och är fortfarande ett stort outforskat område som döljer många spännande och skrämmande varelser. Kanske inte lika skrämmande som de monster och sjöodjur som man kan hitta på äldre sjökort som Olaus Magnus sjökarta från 1539. När man ser det myller av sjöormar, sjömonster och jättekrabbor som hotar att sluka båtar och besättningar så förstår man att man hölls sig på land eller nära kusten.

Även i vår tid dyker det upp märkliga väsen. När jag var liten fick jag höras talas om Skvadern, ett märkligt djur som bodde i Medelpads skogar och som var en märklig korsning, där framdelen bestod av en hare och bakdelen av en tjäder. Det finns “riktiga” exemplar att se på museum, där en kreativ taxidermist sytt ihop de två djurdelarna till ett nytt djur. Det finns en del samtida konstnärer som också arbetar med att skapa nya fantasifulla och skrämmande varelser genom att kombinera olika uppstoppade djurdelar.

Enrique Gomez de Molina är ett exempel, men inget bra exempel. Konstnären skriver på sin hemsida att han blir glad över att se sina fantasifulla varelser men samtidigt ledsen för att vi hålla på att utrota många arter. Ironiskt nog så var det därför konstnären hamnade i problem med rättvisan när det visade sig att han utan tillstånd hade importerat djurdelar. Det finns en stor svart marknad som handlar med utrotningshotade och rödlistade djur och genom att ignorera lagarna bidrog konstnären själv till att djuren hotades. Bland några av Molinas skapelser kan man nämna en ekorre med sköldpaddsskal och ett fågelhuvud. Ekorrens huvud verkar Molinas sedan har använt i ett annat verk där det återfinns monterat på bakkroppen av en krabba.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Mer poetiska och organiska är Ellen Jewetts skulpturer där hon låter djur och natur smälter ihop i fantastiska keramikkreationer. Som en coyote som verkar hålla på att förvandlas till en fågel. Den står på fågelben och svansen växer fram som en symbios av fågelfjädrar, växter och löv. Hela skulpturen har en cirkulär och organisk form. Samma känsla får man när ser Jewetts tupp där fjädrarna övergår i ett grenverk där det sitter små fåglar. Det är precis som om Jewetts skapelser bär med sig sitt eget ekosystem med växter och andra djur.

Kate Clark är ett annat exempel. Hon arbetar mycket med skulpturer av djur som antiloper, zebror och hjortar där hon byter ut djurets ansikte mot ett mänskligt ansikte. På så sätt spinner hon vidare på Frida Kahlos verk ”The Wounded Deer” från 1946 där Frida har gestaltat sig som en hjort i skogen träffad av jägarnas pilar. Precis som i Clarks verk är hjortens ansikte mänskligt, i det här fallet ett självporträtt av Frida.

Att kombinera ihop olika delar av djur och människor till nya fantasifulla och fasansfulla kreationer är en gammal idé och det finns många exempel på det inom konsten och litteraturen. Minotauren (människa med tjurhuvud), Kentauren (människa med hästkropp), Sfinxen (lejon med människohuvud), Sjöjungfrun (fisk med överkropp av en människa) för att nämna några.

Man skulle kunna säga att dessa skapelser är surrealistiska och en av surrealismens främsta konstnärer Salvadore Dali har också bidragit med att skapa fantasifulla djur. I målningar som “The Temptation of Saint Anthony” (1946) ser vi elefanter som bär olika arkitektoniska konstruktioner på sina ryggar, men det mest surrealistiska är deras långa spindelliknande ben som de kliver omkring på. Även i målningen “Celestial Ride” (1957) föreställande en noshörning, kanske inspirerad av Dürers grafiktryck, hittar vi också de långa tunna spindelben och i kroppen finns en TV som visar en basebollmatch.

När jag ser alla dessa bilder och konstverk så kommer jag att tänka på Newt Scamander, huvudpersonen i filmen “Fantastiska vidunder och var man hittar dem” (2016) efter J. K. Rowlings roman. Newt Scamander är en magizoologist som försöker rädda och bevara hotade magiska varelser som Niffler, Erumpet och Obscurus. Han förvarar alla dessa fantastiska varelser i en magisk resväska. Öppnar man väskan kan man gå nedför en lång trappa och besöka Scamanders laboratorium och en enorm park där han föder upp sina märkliga djur och håller dem i säkert förvar. Scamanders resväska blir som en metafor för vår fantasi där vi kan skapa alla dessa påhittade varelser som fascinerat och skrämt oss genom historien. Ibland smiter de ut från väskan, precis som i filmen, och blir till fantastiska och skrämmande bilder, berättelser och filmer.

 

 

 

 

 

 

Mathias Jansson

Ur arkivet

view_module reorder

“The elitism of talent and the tyranny of appearance”

En romantiskt sinnad kan kalla det för skönhet, en pragmatiker kan benämna det estetik; det finns en mängd olika beteckningar för konstens självändamål. Oavsett ordval torde framgå för varje normalt ...

Av: Mattias Lundmark | Essäer om konst | 26 december, 2017

Veckans porträtt : Anna Kristensen

Anna Kristensen om Anna Kristensen Fråga till mig som jag försöker besvara: Varför målar du på containrar? Jag ställer den frågan eftersom jag precis varit aktuell med mitt containermåleri på galleri ...

Av: Anna Kristensen | Konstens porträtt | 02 november, 2006

Vykort med Dan Andersson‐motiv 1. Bränntjärnstorpet, 2. Luossastugan, 3. kolarkoja och 4. Pajsoån.

Så var det 1915

Det slår mig hur ett årtal kan fixera en tanke. Minnet klänger kring siffror för att försöka få fäste i ett inre historiskt mönster. Minneskartan ligger utvikt med dunkla och ...

Av: Hans-Evert Renérius | Kulturreportage | 08 augusti, 2017

Buddhismen och Västvärlden. Samverkan och anpassning

Buddha Shakyamunis födelse ur sin mors sida (Nepal, 1570)Buddhismen är en ytterligt mångskiftande religion som innehåller ett flertal skolor och olika tolkningar har gett upphov till skilda riktningar. Den viktigaste ...

Av: Lena Månsson | Essäer om religionen | 09 mars, 2009

Pilgrimresan

 När jag vandrade pilgrimsstigen på leden mot Nidaros Blåste plötsligt en vind upp vid bäcken i kröken på väg mot Rändåfallet Vinden tog i Och blåste rakt genom mig Och i vinden I vinden hörde jag rösten   Våga vara kvinna Jag ...

Av: Ragnwei Axellie | Gästkrönikör | 20 februari, 2013

På spaning efter en framtid som flytt

Det modernistiska projektets sammanbrott i den seriösa musiken Genrernas sammanbrott och vulgarisering är givetvis ett ofrånkomligt fenomen i en tid som denna. Det sista försöket att skapa en helt ny, på ...

Av: Oliver Parland | Essäer om musik | 11 juni, 2012

En moralisk historia

Mandy Rice-Davies har avlidit sjuttio år gammal efter att länge ha kämpat mot cancern, meddelar BBC. Om omständigheterna hade varit annorlunda, påstår någon som kände henne, hade hon kunnat bli ...

Av: Ivo Holmqvist | Övriga porträtt | 29 december, 2014

Don Quijote som en antielitistisk, antirasistisk och feministisk roman (Om klassiker och kanon…

Don Quijote som en antielitistisk, antirasistisk och feministisk roman Men vad skulle Cervantes och hans samtid säga? Spelar det någon roll? Vad är viktigast vid läsning av klassiker? ...

Av: Lidija Praizovic | Essäer om litteratur & böcker | 14 april, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.