Tidens flod

Tankar vid Tidens flod

Att födas är inte religion. Att dö är inte religion. Eller är det? Mellan födelse och död försöker människan leva så gott hon förmår, och under den tiden ägnar hon ...

Av: Percival | 31 oktober, 2015
Essäer om litteratur & böcker

"Allt är en del av processen"

Warpaints 2010 var fullt av turnéer och uppmärksamhet kretsande kring det mångfacetterade debutalbumet "The Fool". Kvartetten från Los Angeles, bestående av Jenny Lee Lindberg (bas, sång), Emily Kokal (gitarr, sång) ...

Av: Carl Abrahamsson | 29 januari, 2011
Musikens porträtt

De farligaste fängelserna har osynliga galler. Om Tariq Ramadan

I en tid då Sverigedemokraterna pekar ut muslimska invandrare som orsak till allt ont i det svenska samhället och då flera europeiska länder infört en islamofobisk lagstiftning genom förbudet mot ...

Av: Bo Gustavsson | 01 november, 2010
Essäer om samhället

Gamla staden i Riga Foto CC BY-SA 3.0

Ryssarna i Baltikum

Riga är Lettlands vackra huvudstad vid floden Dünas(Daugava) mynning i Östersjön. 2014 var staden med all rätt Europas kulturhuvudstad. Otaliga sevärdheter lockar. Riga var också en viktig industristad under ...

Av: Rolf Karlman | 21 augusti, 2016
Reportage om politik & samhälle

Alexandre-Gabriel Decamps ”Experterna” (1837).

Pierre Brassau och andra apkonster



Det var något speciellt med den franska avantgardisten Pierre Brassaus konst som lockade besökarna och kritikerna till utställningen på Gallerie Christinae i Göteborg i februari 1964. Konstnärens abstrakta och starka uttryck stack ut från de övriga utställarna och Göteborgs Postens konstkritiker skrev nästan lyriskt att: ”Pierre Brassau breder på med kraftiga tag men också med klar beräkning, man skulle vilja säga att hans penseldrag vrider sig med en vildsint kräsenhet på duken.”

 


I konsthistorien återkommer apan på flera ställen som en satirisk nidbild av människan. När Jean-Baptiste Siméon Chardin skapar Apkonstnären (ca. 1740) eller David Teniers d.y Apskulptören (1660) är det för att driva med konstnärer som bara härmar, apar efter och gör sig märkvärdig utan att kunna förlita sig på egen talang.
 Edwin Henry Landseer “The Monkey Who Had Seen the World”  (1827)

Edwin Henry Landseer “The Monkey Who Had Seen the World”  (1827)

Annons:

Vildsintheten hörde förmodligen ihop med Brassaus djuriska konstnärssjäl. För Pierre Brassau hette egentligen Peter och var en schimpans som bodde på Borås djurpark. Hela konceptet med den nya franska konstnären var en bluff iscensatt av galleristen Yngve Funkegård och journalisten Åke "Dacke" Axelsson som ville avslöja konstvärldens "kejsare utan kläder".

Nu ska man inte avfärda ett konstverk bara för att det är gjort av en apa. Apan är trots allt vår närmaste släkting och deras förmåga till estetisk upplevelse och konstnärliga ådra har inte fullt utforskats. Det finns dock en del fördomar om apornas konstnärliga smak och därför har en del konstnärer påstått att deras kollegor målar som apor eller att konstkritikernas smaksinne är att jämföras med en apas. Den franska konstnären Alexandre-Gabriel Decamps målade 1837 en tavla med den ironiska titeln Experterna.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Målningen visar hur fyra apor klädda som människor står och betraktar en stor oljemålning av ett landskap på ett staffli i en konstnärsateljé. På golvet ligger en bok uppslagen som berättar hur mycket deras expertkunskaper kostar. Man kan anta att Decamps inte hade speciellt mycket överst för dessa "experter", det vill säga den franska akademiens konstjury som tidigare hade refuserat flera av hans tavlor.

Decamp reste mycket i österlandet och var en av dem som introducerade orientalismen i den franska konsten. Förutom kameler och åsnor var han också intresserad av att måla apor. Han har gjort ett par målningar i samma stil som Experterna där vi ser apor som står framför staffliet och målar eller musicerar med luta eller fiol. Man kan anta att det inte bara var konstkritikerna som Decamp ogillade utan att det även fanns en del kollegor vars konstutövning inte föll honom i smaken.

I konsthistorien återkommer apan på flera ställen som en satirisk nidbild av människan. När Jean-Baptiste Siméon Chardin skapar Apkonstnären (ca. 1740) eller David Teniers d.y Apskulptören (1660) är det för att driva med konstnärer som bara härmar, apar efter och gör sig märkvärdig utan att kunna förlita sig på egen talang.

Även fast apan i målningen är klädd i människokläder och hugger en marmorskulptur eller målar en tavla så är det fortfarande bara ett djur och ingen konstnär. Apan är någon vi drivit med och skrattar åt i historien. Det är en föreställning som levt kvar långt in i modern tid med cirkusapor eller andra apor utklädda till människor som röker, dricker, sitter vid datorn, cyklar och försöker vara som oss människor.

Pablo Picasso har i en av sina cirkusmålningar från 1905 målat av en akrobatfamilj, med mamma, pappa, barn och en apa som sitter på golvet och tittar på. Apan är en del av familjen, men som ett husdjur får den hålla sig på golvet och lite vid sidan om.

Det var under 1600-talet som apan började dyka upp som ett exotiskt sällskapsdjur. Rosalba Carrieras målning från 1721 av en ung hovfröken som håller en liten apa i famnen är en ganska typisk bild av hur små apor blev sällskapsdjur till de rika i Europa. Ofta kläddes aporna upp i frack och hatt eller klänning för att likna små människor.

I Edwin Henry Landseer målning om den beresta apan från 1827 ser vi en välklädd apa i röd rock, vitt krås, svart hatt och spatserkäpp som står upprätt och betraktar några av sina släktingar, de vanliga aporna i djungeln som varken har rest runt i världen eller som har upplevt civilisationen.

Även om apan under 1600-talet sågs som ett exotiskt husdjur i de europiska hoven, så fanns det en tanke om att kunna civilisera och uppfostra vår vilda släkting.

Med tiden skaffade även vanliga människor apor som husdjur eller så användes de i underhållningsindustrin som i den kända barnvisan Veva, veva positiv: "Spelman har en apa med, / som är bunden med en ked. / Apan heter Jocko, /kommer från Marocko". Idag är det förbjudet att hålla apor som husdjur i Sverige, enda undantaget är väl Pippi Långstrump som fortfarande får behålla sin Herr Nilsson.

Ambitionen att civilisera och lära apor nya saker finns än idag. Idag handlar det inte om de ska lära sig cykla eller göra andra konster utan mer om att kunna kommunicera med människor till exempel genom teckenspråk.

I filmerna Apornas planet har vi människor lyckats över vår förväntat med att göra aporna smartare. De har blivit så smarta att de nu tagit över världen och förslavat oss människor. Det omvända gäller alltså i filmens framtid. Vi människor är exotiska djur som man håller som husdjur och tränar för att göra roliga konster. Aporna är de sofistikerade och civiliserade medan vi är de dumma och illaluktande.

I Kina ser man däremot med respekt på apan. Apan har en stark och viktig roll i den kinesiska kulturen. I år, 2016, är det dessutom apans år enligt den kinesiska månkalendern. Det har man uppmärksammat på Met Museum i New York med en liten utställning med äldre kinesiska föremål.

Utställningen Monkey Buisness visar upp ett par konstföremål i jade, porslin och glas. Den kinesiska konsten hyser dock en betydligt större respekt och vördnad för apan än vi i västvärlden. Bara att kalla utställningen för Monkey Buisness, som är slang för att slösa bort sin tid på ett dumdristigt projekt, visar ganska tydligt att vi i västvärlden fortfarande betraktar apan som den dumma och lustiga kusinen från landet.

Mathias Jansson

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Harpan på Drachmanns grav

På skalden Holger Drachmanns grav bland klittren på Skagens Sønderstrand finns det en harpa, eller kanske är det en lyra. En lyra i järn på det minnesmonument som Peder Severin ...

Av: Kerstin Dahlén | Essäer | 05 november, 2017

Livets långfredagar

Är det något speciellt med långfredagar? I många länder, särskilt i Nordeuropa, är gudstjänsterna på långfredagen bland årets mest besökta. I gamla Östtyskland försökte kommunistledarna utrota långfredagen ur befolkningens medvetande ...

Av: Mikael Mogren | Essäer om religionen | 22 april, 2011

Anita Björk och Graham Greene

I en artikel i Svenska Dagbladet om Anita Björk som avled i onsdags sägs att hon hade kunnat göra internationell karriär, efter en biroll i en Hitchcock-film. Men hon sammanlevde ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer | 28 oktober, 2012

Hela havet stormar på Opera Comique

På Opera Comique i Paris händer det numera rätt märkliga saker. Man har hittat en egen profil vid sidan av de två andra, större operahusen, Garnier och Bastille. Repertoarvalet ...

Av: Ulf Stenberg | Kulturreportage | 30 maj, 2010

Tove Jansson, författare, bildkonstnär, muminmamma

Tove Jansson skulle i år ha fyllt etthundra år. Det firas inte minst i Finland, där hennes bildkonst ställs ut på museet Ateneum i Helsingfors. Lagom till utställningen har konstprofessorn ...

Av: Mats Myrstener | Övriga porträtt | 07 april, 2014

Vägen till läsandet – Svenska Akademien

Mörkret är kompakt. Det är tidig morgon. Men det är ändå långt till gryningen. Skrivbordslampan lyser, skapar en skyddande cirkel av ljus som möter dataskärmens flimmer. Det är höst, och ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 24 oktober, 2012

Daniel Barenboim Foto Monika Rittershaus

Stalin, Mozart och vi

Josef Stalin älskade Mozarts musik och berördes av den på djupet. Han lyssnade ivrigt till den, på radio och grammofon, på operan och i konsertsalen. Den Store Ledaren, som mördade miljontals ...

Av: Thomas Notini | Essäer om samhället | 18 december, 2016

Dagbok från en filmfestival

Parker Posey och Zoe Cassavetes. Foto: Carla Hagberg   Göteborgs årliga filmfest kändes mer filmfestival än någonsin. Lite ”Alla Var Där” stämning över det hela. Kulturenreportern och festivalanhängaren Joel var på plats för att få ...

Av: Joel Carlund | Essäer om film | 21 februari, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.