En svensk antisemitisk historia

Boken Lurifaxiana tillhör de råaste antisemitiska texter som publicerats på svenska. Med titeln Lurifaxiana ville författaren säga att boken handlade om lurifaxarna, det vill säga judarna. Det var inte skämtsamt ...

Av: Mikael Mogren | 16 februari, 2009
Essäer om samhället

På spaning efter den oskuld som flytt

I vissa frågor tenderar vi att gå från oklarhet till oklarhet. Och när det onda pågått tillräckligt länge har vi förlorat all förmåga till äkthet i vare sig känsla eller ...

Av: Oliver Parland | 28 november, 2010
Essäer

Sceniska rum. Gustavo Mosqueras ”Moebius” och psykoanalysens topologi

Artikelserien Sceniskarum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och ...

Av: Axel Andersson | 25 mars, 2013
Essäer om film

Filosofi og metafilosofi

Innledning Fra min tid som universitetslærer i filosofi var det helt alminnelig å henvise til Platon som 'filosofenes filosof: Hvilken grov fornærmelse overfor den største av dem alle, nemlig Sokrates. Platon ...

Av: Thor Olav Olsen | 01 augusti, 2012
Agora - filosofiska essäer

Monets hus i Giverny,  exteriört Foto Johan Werkmäster

I Monets fotspår genom Normandie



Ett nytt konstreportage av Johan Werkmäster den här gången på spaning efter Claude Monet

 


Monet föddes i Paris men när han var omkring fem år flyttade han med familjen till Le Havre, där fadern öppnade en kolonialvaruaffär. I tonåren roade Monet sig ibland med att rita karikatyrer av människor i omgivningen, exempelvis lärare och politiker i staden. En del av hans alster visades upp i skyltfönstret hos en lokal pappershandlare. Där brukade även Boudin ställa ut tavlor. Landskapsmålaren tyckte att tonåringens teckningar var så pass talangfulla och intressanta att han gärna ville hjälpa honom att utveckla sitt konstnärskap.
Monets hus i Giverny, interiörtFoto Johan Werkmäster

Monets hus i Giverny, Foto Johan Werkmäster

Annons:

Impressionisternas Normandie

För den som vill följa impressionisterna i spåren brukar den normandiska byn Giverny, belägen vid Seines högra strand drygt sju mil väster om Paris, vara den givna utgångspunkten. Där bodde friluftsmålaren Claude Monet under senare hälften av sitt 86-åriga liv. Hans hus och de intilliggande trädgårdarna lockar varje år till sig hundratusentals konst- och trädgårdsintresserade besökare från hela världen.

Monet var 24 år gammal när han 1865 för första gången lämnade in två målningar till Parissalongen, den årligen återkommande utställningen som skulle visa det senaste inom samtidskonsten och som vid denna period betraktades som den viktigaste konsthändelsen i världen. Monets båda verk var tämligen konventionella men det var också just det traditionella måleriet som premierades av juryn, inte det moderna och innovativa.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Även året därpå blev två målningar av Monet antagna men 1867 refuserades inte bara han utan också vännerna Pissarro, Renoir, Sisley och Bazille – just de konstnärer som några år senare skulle bilda impressionisternas innersta krets. 1868 blev Monet åter antagen men under de följande åren ställde sig juryn kallsinnig till den utveckling mot en allt friare gestaltning som kunde skönjas i hans måleri.

Någon gång 1872, förmodligen i november, besökte Monet sin uppväxtstad Le Havre vid Normandies kust. Han bodde på ett hotell vid nuvarande Quai de Southampton och hade utsikt över hamnen. Från sitt rum kunde han med blicken fånga ljuset, färgerna och stämningarna samtidigt som han målade sin sedermera så berömda soluppgång: Impression, Soleil levant.

När han återvände till Paris visade han den rödskimrande duken för sina vänner vilka fann den intressant men kanske i djärvaste laget. Lyftkranarna och båtarna är i stort sett bara antydda med lätta penseldrag. Målningen domineras istället av ljusets färgspel och speglingarna i vattnet.

Vid den här tiden hade Monet och hans konstnärskollegor bestämt sig för att bojkotta Parissalongen och i opposition mot densamma arrangera en egen gemensam utställning. Så skedde våren 1874. Deltagarlistan upptog trettio namn, förutom Claude Monet exempelvis Auguste Renoir, Berthe Morisot, Alfred Sisley, Edgar Degas, Eugène Bodin och Paul Cézanne. Monet bidrag med nio verk, däribland soluppgången som hade målats i Le Havre.

Utställningen blev ett fiasko. Visserligen kom många nyfikna besökare dit men kommentarerna var i allmänhet avoga och föraktfulla. I de flesta tidningar hånades konstnärerna, framförallt Monet och Cézanne, av kritikerna. En av dem, Louis Leroy, skrev för satirtidskriften Le Charivari en ytterst förlöjligande artikel med rubriken "L'Exposition des Impressionistes", Impressionisternas utställning. Han anspelade förstås på Monets soluppgång, Impression, Soleil levant. I spefulla ordalag talar Leroy om dessa konstnärer som inte är intresserade av att avbilda sina motiv utan hellre förmedlar sina intryck, sina impressioner av motiven. Därmed hade begreppet impressionism myntats.

Le Havre

Under de närmast följande åren arbetade den bespottade och i stort sett utblottade Monet i motvind. Det fanns dock vissa konsthandlare och -samlare som tidigt insåg hans konstnärliga och kommersiella potential. Då och då sålde han tavlor, inom vissa kretsar fick han ett visst erkännande och successivt förbättrades finanserna. 1883, vid 43 års ålder, var ekonomin så pass god att han kunde köpa det lantliga huset i Giverny.

3 strandpromenaden i Le Havre. Foto Johan Werkmäster

strandpromenaden i Le Havre. Foto Johan Werkmäster

Monet var då änkling. Hustrun Camille hade fyra år tidigare avlidit i cancer. Deras två söner, Jean och Michel, följde med till Giverny. Så gjorde också hans nya livskamrat Alice Hoschedé liksom hennes fyra döttrar och två söner. Hon var fortfarande gift med barnens far och först efter att Alice blivit änka 1891 gifte hon sig med konstnären.
Monet var en rastlös själ.

Var han än slog ner sina bopålar, mer eller mindre djupt, tycks han alltid ha längtat därifrån. Att stanna hemma och skapa tavlor i en instängd ateljé var länge främmande för denne utpräglade friluftsmålare. Han ville bort, ut i naturen, till färgerna, solen, skyarna och de friska vindarna. Med förkärlek begav han sig med palett och staffli till ett antal kustsamhällen i Normandie, men han reste också flitigt i andra delar av Frankrike, ibland också till platser utanför landets gränser.

Men kanske hade han till sist hittat hem när han kom till Giverny. Visst hände det fortfarande att han lämnade familjen och reste bort för att måla – men med åren alltmer sällan. Rastlösheten avtog och man får förmoda att självförtroendet växte i takt med att han blev alltmer erkänd och framgångsrik, inte minst ekonomiskt.

Snart började han odla sin trädgård – eller snarare sina båda trädgårdar. Den första, mer traditionella låg i anslutning till huset. Den andra – den berömda Vattenträdgården – anlades lite längre bort, på andra sidan den järnväg som då löpte genom byn. Där lät han sig inspireras av Asien, främst Japan. Exotiska växter som bambu, tempelträd, tårpilar och japanska lönnar importerades.

Giverny

Ett hov av trädgårdsmästare hjälpte Monet att förverkliga hans drömmar. Näckrosdammarna och den japanska bron, omgiven av blåregn, blev själva hjärtat i Vattenträdgården. Himmel, växter och trädgrenar speglades i vattnet där näckrosorna simmade. Han skapade sig "en friluftsateljé för sina alltmer abstrakta meditationer vid staffliet", som Oscar Reuterswärd skriver i sin biografi över Claude Monet från 1948.

Under de sista decennierna av sitt liv försökte Monet frenetiskt, tidvis nästan oavbrutet, att till fulländning avbilda trädgårdens näckrosor. Med tiden upplöstes de allt mer i fragment av färg och ljus.

5 vy över Le Havre Foto Johan Werkmäster

vy över Le Havre Foto Johan Werkmäster

I huvudsak trivdes nog Monet förträffligt i Giverny, omgiven som han var av fru, glada barn, tjänstefolk och tillresta vänner. Livet på gården framstår som lika idyllisk som hos Carl Larsson i Sundborn.
Men 1911 avled hustrun Alice och därefter mörknade Monets värld. De flesta barnen hade redan lämnat hemmet.

Han kände sig alltmer ensam och deprimerad. Han lät hägna in sina ägor och trädgårdsmästarna fick order om att avvisa alla besökare med undantag av två gamla vänner: politikern och journalisten Georges Clemenceau samt skriftställaren Gustave Geffroy. Samtidigt började Monets syn försämras kraftigt vilket gjorde honom förtvivlad. Han kunde knappt måla längre och drabbades ofta av vredesutbrott då han skar sönder eller brände sina verk. Åtskilliga näckrosmålningar förstördes på det sättet.
Den 5 december 1926, vid 86 års ålder, avled Claude Monet i sitt hem.

Fondation Claude Monet

En åsktung sommardag befinner jag mig i Giverny. Jag har ätit lunch på atmosfärrika Hôtel Baudy som numera bara serverar mat men som på Monets tid också erbjöd inkvartering. Flera av hans konstnärsvänner – exempelvis Paul Cézanne, Auguste Rodin, Alfred Sisley och Mary Cassatt – bodde där tidvis samtidigt som de arbetade i ateljén som alltjämt finns bevarad i restaurangens vackra trädgård.
Från Baudy promenerar jag längs huvudgatan till Fondation Claude Monet för att beskåda konstnärens hus och trädgårdar. Egendomen var övergiven och förföll under flera decenniers tid, men 1977 inleddes arbetet med att restaurera och i så ursprungligt skick som möjligt återskapa Monets forna hem.

Tre år senare öppnades det för allmänheten och varje säsong – från början av april till slutet av oktober – har man numera cirka 600 000 besökare. Det är trångt när jag är där. Ett lämmeltåg av besökare rör sig i sakta mak längs trädgårdsgångar och genom till trängsel fyllda rum.

Först när ovädret bryter lös – när himlen genomfars av blixtar och störtregnet piskar sönder näckrosdammens lugna yta – kan jag röra mig fritt i vattenträdgården. Jag är faktiskt nästan ensam där. Två japanska turister har sökt bristfälligt skydd under ett tempelträd. Resten har flytt, vart vet jag inte, kanske in i Monets nu förmodligen till bristningsgränsen fyllda boningshus.

Dyblöt rör jag mig mot utgången. Nu vill jag bara härifrån.

 

Den som vill slippa trängseln i Giverny men ändå vandra i impressionisternas fotspår kan med fördel söka sig till Normandies kust, cirka 15 mil västerut, förslagsvis till den idylliska småstaden Honfleur, belägen strax söder om Le Havre på andra sidan Seine, just där floden mynnar ut i Engelska kanalen. Landskapsmålaren Eugène Boudin – Monets 16 år äldre läromästare – var född i Honfleur men bosatte sig så småningom i Le Havre där han i slutet av 1850-talet blev bekant med den unge konstnären in spe.

Monet föddes i Paris men när han var omkring fem år flyttade han med familjen till Le Havre, där fadern öppnade en kolonialvaruaffär. I tonåren roade Monet sig ibland med att rita karikatyrer av människor i omgivningen, exempelvis lärare och politiker i staden. En del av hans alster visades upp i skyltfönstret hos en lokal pappershandlare. Där brukade även Boudin ställa ut tavlor. Landskapsmålaren tyckte att tonåringens teckningar var så pass talangfulla och intressanta att han gärna ville hjälpa honom att utveckla sitt konstnärskap.

Utrustade med stafflier och annan nödvändig rekvisita gav Boudin och Monet sig iväg på utflykter i stadens omgivningar för att finna lämpliga motiv. Boudin såg till att hans elev lärde sig att handskas med färger och penslar samt tillägnade sig måleriets grundläggande färdigheter. Inte sällan var Honfleur målet för deras expeditioner.

I dess utkant fanns det lantliga värdshuset Saint-Siméon, som under ett antal decennier runt 1800-talets mitt blev en populär hemvist för såväl lokala som tillresta konstnärer. Här åt man och drack lokala produkter, inte minst cider och calvados. Många målare hyrde också rum på värdshuset under kortare eller längre tid. Monet skulle senare i livet ofta återvända till Honfleur.

4 Église saint Joseph i Le Havre Foto Johan Werkmäster

Église saint-Joseph i Le Havre Foto Johan Werkmäster

I staden uppstod således en konstnärskoloni. Man brukar tala om École de Saint-Siméon eller École de Honfleur, en normandisk motsvarighet till den samtida, mer kända Barbizonskolan – en koloni av friluftsmålare som huserade i en by nära Fontainebleau, drygt fem mil söder om Paris. Till de konstnärer som sökte sig till värdshuset i Honfleur hörde – förutom Boudin och Monet – exempelvis Gustave Courbet, Paul Huet, Eugène Isabey, Charles François Daubigny samt holländaren Johan Barthold Jongkind.

En konstnärskoloni.

Även poeten Charles Baudelaire besökte Saint-Siméon. Hans mor ägde ett hus i Honfleur på den gata som numera kallas Rue Baudelaire. Sonen hälsade på henne då och då och 1859 bodde han hos modern i flera månader. Under den vistelsen lärde han känna Eugène Boudin.

Saint-Siméon finns alltjämt kvar men har renoverats och förvandlats från enkelt värdshus till femstjärnigt lyxhotell; det billigaste dubbelrummet kostar under sommarsäsongen drygt 3 000 kronor per natt, utan frukost. Motsvarande pris för en svit ligger på 15 000 kronor.
Men visst kan man komma betydligt billigare undan i Honfleur. Här finns gott om hotell och restauranger i diverse prisklasser. Ty även om trängseln aldrig blir lika svår som i Giverny är staden en stark turistmagnet som under högsäsong lockar till sig horder av besökare. Vilket är lätt att förstå när man strosar längs den gamla hamnens kajer och vidare genom pittoreska gränder mellan åldriga korsvirkeshus, över vackra torg och förbi marknadsstånd och butiker som säljer ostar, anklever, cider, calvados och annat från trakten.

Kompositören och pianisten Erik Satie föddes i Honfleur. Hans födelsehem, Maison Satie, är numera museum. Givetvis finns även ett Musée Eugène Boudin med en fin samling målningar av konstnärer som har hjälpt till att göra Honfleur känt i stora delar av världen. Även som förstagångsbesökare får man en känsla av att ha varit här förut. Allt förefaller på något sätt så välbekant.

Drygt fyra mil norr om Honfleur ligger det måleriska samhället Ètretat mellan höga kritklippor, lika mäktiga och dramatiska som de som reser sig vid Dover på andra sidan Engelska kanalen. På sina håll har vatten och vind urholkat klipporna och skapat gigantiska, spektakulära arkader, exempelvis den som kallas Manneporte och brukar liknas vid en elefant som doppar snabeln i vattnet.

Monet var här redan i slutet av 1850-talet tillsammans med Boudin, men framförallt åkte han ofta hit tre decennier senare när han bodde i Giverny. Andra målare lockades också till Étretat liksom ett antal författare, däribland Maurice Leblanc, mest känd för sina äventyrsberättelser om gentlemannatjuven Arsène Lupin. Hans forna hem i byn är numera museum. Även Émile Zola och Guy de Maupassant har skildrat samhället i sina böcker.

Det finns ytterligare ett antal orter vid Normandies kust som Monet ofta besökte och förevigade i sitt måleri, men låt oss återvända till Le Havre. Det var där han växte upp och formades innan han flyttade till Paris för att på allvar bli konstnär. Och det var där, nära hamnen, som han målade sin berömda soluppgång, Impression, Soleil levant, som ett par år senare kom att ge namn åt en ny konstriktning

Idag skulle Claude Monet inte känna igen sin gamla hemstad som nära nog raderades ut under andra världskriget. Le Havre ockuperades av tyskarna i juni 1940 och det skulle dröja drygt fyra år, till augusti 1944, innan staden befriades. Hela centrum hade då utplånats och övriga delar skadats svårt av de allierades bombanfall. 5 000 invånare dödades, 10 000 byggnader förstördes och 80 000 människor (halva befolkningen) blev hemlösa.

6 stranden i Étretat Foto Johan Werkmäster

stranden i Étretat Foto Johan Werkmäster

En helt ny stad måste byggas upp. Uppdraget att planlägga den gick till arkitekten Auguste Perret som var pionjär inom en byggnadskonst som ville ta till vara den armerade betongens möjligheter. Det nya Le Havre växte fram under åren 1945-1964 och består således huvudsakligen av betong. Resultatet har ofta kritiserats, för att inte säga hånats och förlöjligats, men 2005 togs det upp på Unescos världsarvslista vilket skapade en senkommen stolthet hos många invånare.

Perrets kanske främsta uppgift var att snabbt skapa bostäder åt de hemlösa. I Maison du Patrimonie på Rue de Paris finns en utställningslägenhet som visar hur en typisk bostad, inredd med tidens möbler och detaljer, kunde se ut i dessa betonghyreshus på 1950-talet. Där finns kläder, leksaker, husgeråd, tidningar och annat som lätt framkallar nostalgi.

Auguste Perrets mest spektakulära skapelse i Le Havre är utan tvekan Église Saint-Joseph, ett 110 meter högt landmärke vars åttkantiga torn reser sig högt över övrig bebyggelse. Under uppförandet av kyrkan åtgick 700 ton stål och 50 000 ton betong. Fönstren består av 12 768 rutor färgat glas. Den sakrala och framförallt från insidan mycket sevärda kolossen började byggas i oktober 1951 och invigdes våren 1959, fem år efter Perrets död.

Le Havre är alltså i de flesta avseenden en högst modern stad. Och faktiskt på sitt vis ganska charmig, nästan vacker. Här finns bekväma hotell och ypperliga restauranger. Och havet och stränderna – liksom de föränderliga skyarna – har ju knappast förändrats sedan Monets tid.

Längs strandpromenaden har här och var – precis som i Ètretat – reproduktioner av olika konstnärers verk placerats ut strategiskt där de torde ha skapats. Och vill man se impressionisternas målningar i original är det bara att bege sig till det moderna konstmuseet MuMa.

Deras viktigaste och mest berömda verk finns naturligtvis inte i Le Havre utan i andra delar av Frankrike och världen, men i museets samlingar ingår trots allt ett antal fina målningar av exempelvis Degas, Jongkind, Renoir, Pissarro och Sisley. Givetvis är också Monet representerad, bland annat av en grönskimrande oljemålning där hans älskade näckrosor i Giverny tycks sväva betraktaren till mötes.

Johan Werkmäster

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

David Bowies comeback

Få 66-åringar slänger upp en video på nätet och får sociala medier att fullkomligt explodera. David Jones, mer känd som David Bowie, är en sådan 66-åring. Den 8 januari 2013, 46 år ...

Av: Johann Bernövall | Gästkrönikör | 10 januari, 2013

Giovanni Scognamillo Foto Yücel Tunca

Den mångfacetterade Giovanni Scognamillo

Giovanni Scognamillo gick bort den 8 oktober 2016, 87 år gammal. Han har inspirerat många författare och har blivit en kultpersonlighet i Turkiets litteraturkretsar. Vem var han då?

Av: Aylin Ünal | Konstens porträtt | 17 oktober, 2016

Bygdeböcker i Västerbotten

Byaböcker är en fascinerande och, i takt med avfolkningen och avkristningen av Norrlands landsbygd, mycket livaktig genre. Ögonskenligen paradoxalt – men drivkraften att dokumentera de försvunna levnadsformerna och de strävsamma ...

Av: Nikanor Teratologen | Gästkrönikör | 16 juli, 2012

En av Omnipresenz avatarer ute i folkvimlet

På vernissage med en avatar

I takt med att verkligheten digitaliseras händer såklart samma sak inom konsten, och dessa parallella museer görs alltmer tillgängliga för allmänheten. Kanske kommer vi i framtiden inte behöva resa för ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 15 mars, 2015

Fulke Greville

Fulke Greville. En dikt

Pessimistiska dikter kan vara uppmuntrande av olika skäl. De ger t.ex. anledning till motsägelse ("så illa är det väl ändå inte"), och om de är välskrivna påminner de om språkets ...

Av: Fulke Greville | Utopiska geografier | 06 april, 2015

Mer fantasi åt folket

När Verner von Heidenstam debuterade med Vallfart och vandringsåroch kort därpå släppte programförklaringen Renässans och tegelstenen Hans Alienus var han den vitamininjektion som svensk litteratur behövde på 1880- och 1890-talet. Naturalismens objektiva rotande i rännstenen styrde ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 februari, 2014

Högsommarljus

På den grå timmerväggen syns skarpa, ljusa skuggor: till höger ser ut att ha hängt en väldig bågsåg och till vänster troligen en lie Hur länge hängde de där på härbreväggen? Antagligen tills ingen ...

Av: Björn Gustavsson | Utopiska geografier | 19 oktober, 2009

Veckan från... Sarà mago?

Hela den svenska politiska eliten, de som verkligen är det, de som tror att de är det, och de som vill vara det, är på plats i Almedalen. Med vad ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 10 juli, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.