Har UFO: n någon plats inom teosofin?

Flygande tefat i historia och religion  En av de första dokumenterade UFO-observationerna gjordes den 5 augusti år1926. Det var den ryske målaren, upptäcktsresande och mystikern Nicholas Roerich, som befann sig på ...

Av: Carl Ek | 23 november, 2013
Kulturreportage

Det urolige sinn. Del I

Innledning Artikkelen miner om tre ulike oppfattelser om menneskesinnet, der den enkelte oppfattelse utgjør et element i en mer omfattende teori om hvilke ting som fins i universet. Det gis, etter ...

Av: Thor Olav Olsen | 03 december, 2012
Agora - filosofiska essäer

Beatrice Månsdotter

Glödande skymningsljus

”Jag har sett det här förut.” Han kisar med ögonen. ”Tusentals gånger i mina drömmar. Det är som om jag redan har varit här.” ”Mmm.” Hon nickar och följer med ...

Av: Beatrice Månsdotter | 28 december, 2016
Gästkrönikör

Donald och Melania Trump

Dynastin Trump

Gwenda Blairs “The Trump: three generations of Builders” som gavs ut för femton år sedan har när den kommit på nytt utökats med en del sidor och fått några extra ...

Av: Ivo Holmqvist | 08 oktober, 2016
Reportage om politik & samhälle

Albert Edelfelt "Ett barns likfärd" (1879)

Dödsdans och likfärder i konsten



”Jag behöver en död kropp” löd den isländska konstnären Snorri Asmundssons uppmaning på Facebook. Närmare bestämt var det fem döda kroppar som konstnären behövde till en videoinstallation där han tänkte dansa med de avlidna. Han ville därför komma i kontakt med människor som snart skulle dö så de frivilligt kunde donera sina kroppar till konsten, precis som människor kan donerar sina kroppar till forskningen efter döden.


Döden är ständigt närvarande. Forskare har beräknat att det levt mellan 40 till 50 miljarder människor på jorden under mänsklighetens historia. Så även om vi idag tycker det finns många människor och att jorden är överbefolkad så är de flesta redan döda. Döden brukar också kallas för den stora glömskan för många av oss kommer att försvinna ner i historiens anonyma statistik. Det är bara några få förunnat att efter sin död leva vidare i konsthistorien och då handlar det ofta om kungar eller andra berömdheter. Greve Orgaz begravning (1586) av El Greco är visserligen gjort nästan 250 år efter Orgaz död men har ändå gjort greven odödlig i konsthistorien.
Louis Edouard Fournier "The Funeral of Shelley" (1889)

Louis Edouard Fournier "The Funeral of Shelley" (1889)

Annons:

Tanken var att Asmundsson bara skulle låna kroppen under någon timme för att sedan lämna tillbaka den till de anhöriga i samma skicka som den hämtades. Det hela låter dock lite morbid och sensationslystet.

Att det är en isländsk konstnär som kommer på konceptet att dansa med döda människor är kanske inte helt förvånande. Island är trots allt det enda land i världen där man kan se ett par "neckropants" på museum. På museet för trolldom och häxeri i Holmavik på Island kan man beskåda världens enda bevarade likbyxor, som är gjorda av skinnet från en död människa. De sägs att de isländska trollkarlarna på 1600-talet bar byxor gjorda av en död väns skinn för att få lycka och framgång i livet. Det finns väl en del luckor i resonemanget. För om vännen nu dog så kan man knappast betrakta honom som lyckligt lottad och då är det lite svårt att förstå hur hans lycka skulle överföras till den nya ägaren. Sedan finns det ett praktiskt problem. Vännen måste ju haft en ganska stor skinnstorlek för att den nya ägaren skulle kunna få på sig dem utan på sina egna ben. Dessutom ska det passa med fotstorleken. Eftersom de nu var frågan om magiska byxor så säger dokumentationen på museet att "one-size-fits-all" så när man väl fått på sig dem kommer passformen vara lika bra som det egna skinnet.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det finns även en konsthistorisk referens till Asmundsson dödsdans. Under medeltiden blev motivet populärt. En anledning berodde på att det var en turbulent tid i Europa med krig, svält och pest där döden ständigt var närvarande. Dödsdansen blev en allegori som skulle upplysa människorna om livets förgänglighet och som visade hur döden, ofta i skepnad av ett skelett, kommer och hämtar människorna till den andra sidan i en lustiger dans. Den tyska konstnären Bernt Notke, känd för sin skulptur av St. Göran och Draken i Storkyrkan i Gamla Stan i Stockholm, gjorde under 1400-talet motiv med dödsdansen där man ser kvinnor och män från de högre stånden som dansar med skelett.

Motivet tolkades av många konstnärer och återfinns i kyrkomålningar och träsnitt och fick stor spridning under medeltiden. Vi känner också igenom motivet från Ingemar Bergmans film Det sjunde inseglet. En film som utspelar sig under medeltiden när pesten härjar i landet. Skådespelaren Jof (Nils Poppe) ser i slutscenen hur riddaren och många andra personer avtecknar sig mot skymningen uppe på berget i en långdans ledd av döden med sin lie och timglas.

Döden är ständigt närvarande. Forskare har beräknat att det levt mellan 40 till 50 miljarder människor på jorden under mänsklighetens historia. Så även om vi idag tycker det finns många människor och att jorden är överbefolkad så är de flesta redan döda. Döden brukar också kallas för den stora glömskan för många av oss kommer att försvinna ner i historiens anonyma statistik. Det är bara några få förunnat att efter sin död leva vidare i konsthistorien och då handlar det ofta om kungar eller andra berömdheter.
Greve Orgaz begravning (1586) av El Greco är visserligen gjort nästan 250 år efter Orgaz död men har ändå gjort greven odödlig i konsthistorien.

Enligt legenden var greve Orgaz en filantrop och en helig man och när han skulle begravas inträffade ett mirakel. Två helgon klev ner från himlen och gravsatte honom framför de förvånande släktingarna. Den stora tavlan gjordes för en kyrka i Toledo och visar i den övre delen himmelriket med Jesus och Maria och i den undre delen de två helgonen som gravsätter greven medan släktingar och vänner står runt omkring och tittar på. Det som gjort tavlan minnesvärd är dels den bleka gråa och gula färgskalan som ger hela scenen ett sjukligt intryck och den oroliga, virvlande kompositionen som påminner om en tromb med Jesus i toppen.

Man behöver nu inte vara greve eller kung för att få sin begravning avbildad i konsthistorien utan man kan också vara en känd författare. Den romantiska poeten Percy Bysshe Shelley drunknande 1822 när hans båt förliste i Medelhavet och i den franska konstnärens Louis Édouard Fournier målning The Funeral of Shelley (1889) ser man hur kroppen kremeras på stranden medan hans vänner står runt omkring och sörjer. Att kremeras vid en enslig och vindpinad strand verkar som ett passande slut för en romantisk poet. Askan efter Shelley fördes sedan till den protestantiska kyrkogården i Rom för att begravas.

Att kremera kroppen kan vara ett sätt att undvika den ibland problematiska utmaningen att transportera kroppen hem för gravsättning. Av olika skäl kunde man inte eller ville man inte kremera kroppen och därför har likfärden, precis som begravningen, sin egen undergenre i konsthistorien. Karl XII:s likfärd är väl det exempel som är mest känd för den svenska publiken. Konungen som 1718 blev skjuten under ett fälttåg i Norge, av en förlupen kula eller som legenden säger av en trollknapp, oavsett så skulle kroppen transporteras hem till Sverige för att begravas.

Gustaf Cederström gjorde 1878 sin berömda målning av likfärden. Tavlan kan inordnas under det som på 1800-talet kallades för historiemåleri, även om den i historisk bemärkelse inte är helt korrekt utan mer en tolkning av händelsen. Karl XII bars till exempel inte på en öppen bår över fjället och man ska nog vara tacksam att hans död inträffade under vintern. Att frakta en kropp under flera dagar i den stekheta sommarvärmen skulle inte ha varit en mindre romantisk och hjältelik upplevelse.

Under 1800-talet började konstnärerna också intressera sig för vanliga människors liv och död. Den finska konstnären Albert Edelfelt målade 1879 tavlan Ett barns likfärd som visar en familj som ror över den lugna viken med en liten blå kista i båten. Bredvid kistan sitter en liten flicka som sorgset stirrar ner i vattnet och som håller en liten blombukett i handen. Man kan utgå från att det är ett syskon som dött i tidig ålder. Barndödligheten var hög under 1800-talet och bodde man en bit från kyrkan fick man själv se till att frakta den avlidna till närmaste kyrka för en kristlig begravning.

Folklivsforskaren Louise Hagbergs gedigna skildring När döden gästar från 1937 kom 2015 ut i en nyutgåva. Det är en bok som samlar seder, bruk och föreställningar om dödens alla skeende från medeltiden till modern tid. Ett kapitel handlar om likfärden, det vill säga hur man transporterade de döda till kyrkan. Avsnittet är illustrerat med en gravyr från omkring 1840 av Sigrið Björnsdottir med titeln Jordafärd på Island. Kistan klövjas. P

å bilden ser man två män på var sin sida om en häst som transporterar en kista i den otillgängliga terrängen. I bakgrunden skymtar man resten av begravningsföljet. Ofta använde man speciella klövsadlar där kistan kunde monteras under transporten. Klövjas betyder helt enkelt att transportera en avliden på en häst vilket kanske var det enda alternativet om man bodde i avlägsna delar av Island.

För i grunden handlar döden och begravningen om att hantera de avlidna på ett värdigt sätt. Att skapa en ceremoni för ett sista avsked av den avlidna och att sedan skapa en plats för att minnas deras liv. Det är väl också det som förhoppningsvis Snorri Asmundssons var ute efter när han annonserade efter avlidna på Facebook. Att lyfta fram vanliga avlidna människor i sin videoinstallation och på sätt föreviga dem på ett värdigt sätt i konsten, samtidigt som han ville påminna oss om vår egen dödlighet.

Mathias Jansson

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Jag, Buddenbrooks och julmarknad i Lübeck

Nordtyska Lübeck – handelscentrum och drottning i det medeltida Hanseförbundet – har alltsedan staden grundades på 1100-talet lockat till sig svenskar. 1519 kom Gustav Vasa dit, på flykt från danskarna ...

Av: Johan Werkmäster | Resereportage | 20 december, 2012

Veckan från hyllan. Vecka 36-2012

Moderaternas partisekreterare och då fortfarande ansvarig för partiets kommunikation på sociala medier, Thomas Böhlmark, har i ett twitterinlägg kallat en kvinnlig politiker med kurdiskt ursprung för ”klappturk”. Den rasistiska benämningen ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 01 september, 2012

Sweden Rock. Foto: Sture Svensson

Sweden Rock 2015

Fotografen Sture Svensson på Tidningen Kulturen har varit på besök i Norje i Blekinge och dokumenterat Sweden Rock 2015, en resa bland gamla 1980-talets rockare och nya unga spännande band ...

Av: Sture Svensson | Essäer om musik | 16 juni, 2015

Jag sover inte!!!

Vi lever i ett samhälle där det är fint att vara morgonpigg. Arbetare går upp tidigt. Det vet ju alla. Som Robert Carlyles karaktär säger i Ken Loach filmen Riff-Raff - “Depressions are for the ...

Av: Belinda Graham | Gästkrönikör | 08 november, 2013

Bibliska motiv i svensk 1900-talsdiktning

av William BlakeÄnnu i början av 1800-talet fanns  i svenska hem ofta inga andra böcker än psalmbok och katekes - möjligen också en Bibel. I slutet av samma århundrade, då ...

Av: Björn Gustavsson | Essäer om litteratur & böcker | 20 september, 2008

Upprörande och nedslående. Om Fritjof Capra

Upprörande Jag sitter och läser en bok av Fritiof Capra, Uncommon Wisdom. Conversations with Remarkable People från 1988 (Flamingo 1989). Capra är ingen ny bekantskap för mig, han tillhör de stora ...

Av: Erland Lagerroth | Övriga porträtt | 13 augusti, 2013

Jag vandrar inte längre i Padjelanta. Jag går i cirklar i mitt eget…

Vi går i korridorer genom granskog. Luften smakar äventyr. Ida går framför mig. Ida som föddes på samma sjukhus som jag. Ida från min gymnasieklass. Vi vandrar på sommarleden genom ...

Av: Viktoria Silfverdal | Resereportage | 28 augusti, 2012

Röda korset, en spännande berättelse om en folkrörelse och ett stycke kvinnohistoria

Den så kallade Röda korsdagen firas traditionellt 8 maj, i år (2013) för 150:e gången. Historien om hur schweizaren Henry Dunant tog initiativet till den freds- och sjukvårdande organisationen Röda ...

Av: Mats Myrstener | Essäer | 03 december, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.