Jörn Donner Foto Bengt Oberger ccbysa4.0

Jörn Donner och Suomi Finland

Den 84-årige Jörn Donner är återigen ett samtalsämne för dagen. Den här gången med anledning av sin senaste bok ”Suomi Finland”, som recensenterna kallar en smädesskrift skriven med anledning av att ...

Av: Vladimir Oravsky | 17 januari, 2017
Gästkrönikör

"Ju mer vi är tillsammans..." Individualisternas kollektiva härdsmälta

Det är inte längre en tvistefråga utan det är fint att vara individualist. Vi har fattat "ensam är stark"-grejen, vi ser värdet i åsikt som värdet i oss själva, man ...

Av: Linda Bönström | 18 juni, 2011
Essäer om samhället

Ungern 1956 – resning mot stalinismen

Den ungerska resningen mot stalinismen och de sovjetiska trupperna var den mest omfattande proteströrelsen i östblocket. En delförklaring var den revolutionära traditionen i landet. 1919 bildades under kort tid en ...

Av: Martin Oskarsson | 17 december, 2017
Kulturreportage

"Go west young woman!" - en västernopera på Kungliga Teatern

Det var inte bara män som lystrade till uppmaningen - Go west young man! - under gudruschens bråda dagar i Kalifornien i mitten av 1800-talet, även om de dominerade kraftigt ...

Av: Ulf Stenberg | 20 december, 2011
Kulturreportage

Albert Edelfelt "Ett barns likfärd" (1879)

Dödsdans och likfärder i konsten



”Jag behöver en död kropp” löd den isländska konstnären Snorri Asmundssons uppmaning på Facebook. Närmare bestämt var det fem döda kroppar som konstnären behövde till en videoinstallation där han tänkte dansa med de avlidna. Han ville därför komma i kontakt med människor som snart skulle dö så de frivilligt kunde donera sina kroppar till konsten, precis som människor kan donerar sina kroppar till forskningen efter döden.


Döden är ständigt närvarande. Forskare har beräknat att det levt mellan 40 till 50 miljarder människor på jorden under mänsklighetens historia. Så även om vi idag tycker det finns många människor och att jorden är överbefolkad så är de flesta redan döda. Döden brukar också kallas för den stora glömskan för många av oss kommer att försvinna ner i historiens anonyma statistik. Det är bara några få förunnat att efter sin död leva vidare i konsthistorien och då handlar det ofta om kungar eller andra berömdheter. Greve Orgaz begravning (1586) av El Greco är visserligen gjort nästan 250 år efter Orgaz död men har ändå gjort greven odödlig i konsthistorien.
Louis Edouard Fournier "The Funeral of Shelley" (1889)

Louis Edouard Fournier "The Funeral of Shelley" (1889)

Annons:

Tanken var att Asmundsson bara skulle låna kroppen under någon timme för att sedan lämna tillbaka den till de anhöriga i samma skicka som den hämtades. Det hela låter dock lite morbid och sensationslystet.

Att det är en isländsk konstnär som kommer på konceptet att dansa med döda människor är kanske inte helt förvånande. Island är trots allt det enda land i världen där man kan se ett par "neckropants" på museum. På museet för trolldom och häxeri i Holmavik på Island kan man beskåda världens enda bevarade likbyxor, som är gjorda av skinnet från en död människa. De sägs att de isländska trollkarlarna på 1600-talet bar byxor gjorda av en död väns skinn för att få lycka och framgång i livet. Det finns väl en del luckor i resonemanget. För om vännen nu dog så kan man knappast betrakta honom som lyckligt lottad och då är det lite svårt att förstå hur hans lycka skulle överföras till den nya ägaren. Sedan finns det ett praktiskt problem. Vännen måste ju haft en ganska stor skinnstorlek för att den nya ägaren skulle kunna få på sig dem utan på sina egna ben. Dessutom ska det passa med fotstorleken. Eftersom de nu var frågan om magiska byxor så säger dokumentationen på museet att "one-size-fits-all" så när man väl fått på sig dem kommer passformen vara lika bra som det egna skinnet.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det finns även en konsthistorisk referens till Asmundsson dödsdans. Under medeltiden blev motivet populärt. En anledning berodde på att det var en turbulent tid i Europa med krig, svält och pest där döden ständigt var närvarande. Dödsdansen blev en allegori som skulle upplysa människorna om livets förgänglighet och som visade hur döden, ofta i skepnad av ett skelett, kommer och hämtar människorna till den andra sidan i en lustiger dans. Den tyska konstnären Bernt Notke, känd för sin skulptur av St. Göran och Draken i Storkyrkan i Gamla Stan i Stockholm, gjorde under 1400-talet motiv med dödsdansen där man ser kvinnor och män från de högre stånden som dansar med skelett.

Motivet tolkades av många konstnärer och återfinns i kyrkomålningar och träsnitt och fick stor spridning under medeltiden. Vi känner också igenom motivet från Ingemar Bergmans film Det sjunde inseglet. En film som utspelar sig under medeltiden när pesten härjar i landet. Skådespelaren Jof (Nils Poppe) ser i slutscenen hur riddaren och många andra personer avtecknar sig mot skymningen uppe på berget i en långdans ledd av döden med sin lie och timglas.

Döden är ständigt närvarande. Forskare har beräknat att det levt mellan 40 till 50 miljarder människor på jorden under mänsklighetens historia. Så även om vi idag tycker det finns många människor och att jorden är överbefolkad så är de flesta redan döda. Döden brukar också kallas för den stora glömskan för många av oss kommer att försvinna ner i historiens anonyma statistik. Det är bara några få förunnat att efter sin död leva vidare i konsthistorien och då handlar det ofta om kungar eller andra berömdheter.
Greve Orgaz begravning (1586) av El Greco är visserligen gjort nästan 250 år efter Orgaz död men har ändå gjort greven odödlig i konsthistorien.

Enligt legenden var greve Orgaz en filantrop och en helig man och när han skulle begravas inträffade ett mirakel. Två helgon klev ner från himlen och gravsatte honom framför de förvånande släktingarna. Den stora tavlan gjordes för en kyrka i Toledo och visar i den övre delen himmelriket med Jesus och Maria och i den undre delen de två helgonen som gravsätter greven medan släktingar och vänner står runt omkring och tittar på. Det som gjort tavlan minnesvärd är dels den bleka gråa och gula färgskalan som ger hela scenen ett sjukligt intryck och den oroliga, virvlande kompositionen som påminner om en tromb med Jesus i toppen.

Man behöver nu inte vara greve eller kung för att få sin begravning avbildad i konsthistorien utan man kan också vara en känd författare. Den romantiska poeten Percy Bysshe Shelley drunknande 1822 när hans båt förliste i Medelhavet och i den franska konstnärens Louis Édouard Fournier målning The Funeral of Shelley (1889) ser man hur kroppen kremeras på stranden medan hans vänner står runt omkring och sörjer. Att kremeras vid en enslig och vindpinad strand verkar som ett passande slut för en romantisk poet. Askan efter Shelley fördes sedan till den protestantiska kyrkogården i Rom för att begravas.

Att kremera kroppen kan vara ett sätt att undvika den ibland problematiska utmaningen att transportera kroppen hem för gravsättning. Av olika skäl kunde man inte eller ville man inte kremera kroppen och därför har likfärden, precis som begravningen, sin egen undergenre i konsthistorien. Karl XII:s likfärd är väl det exempel som är mest känd för den svenska publiken. Konungen som 1718 blev skjuten under ett fälttåg i Norge, av en förlupen kula eller som legenden säger av en trollknapp, oavsett så skulle kroppen transporteras hem till Sverige för att begravas.

Gustaf Cederström gjorde 1878 sin berömda målning av likfärden. Tavlan kan inordnas under det som på 1800-talet kallades för historiemåleri, även om den i historisk bemärkelse inte är helt korrekt utan mer en tolkning av händelsen. Karl XII bars till exempel inte på en öppen bår över fjället och man ska nog vara tacksam att hans död inträffade under vintern. Att frakta en kropp under flera dagar i den stekheta sommarvärmen skulle inte ha varit en mindre romantisk och hjältelik upplevelse.

Under 1800-talet började konstnärerna också intressera sig för vanliga människors liv och död. Den finska konstnären Albert Edelfelt målade 1879 tavlan Ett barns likfärd som visar en familj som ror över den lugna viken med en liten blå kista i båten. Bredvid kistan sitter en liten flicka som sorgset stirrar ner i vattnet och som håller en liten blombukett i handen. Man kan utgå från att det är ett syskon som dött i tidig ålder. Barndödligheten var hög under 1800-talet och bodde man en bit från kyrkan fick man själv se till att frakta den avlidna till närmaste kyrka för en kristlig begravning.

Folklivsforskaren Louise Hagbergs gedigna skildring När döden gästar från 1937 kom 2015 ut i en nyutgåva. Det är en bok som samlar seder, bruk och föreställningar om dödens alla skeende från medeltiden till modern tid. Ett kapitel handlar om likfärden, det vill säga hur man transporterade de döda till kyrkan. Avsnittet är illustrerat med en gravyr från omkring 1840 av Sigrið Björnsdottir med titeln Jordafärd på Island. Kistan klövjas. P

å bilden ser man två män på var sin sida om en häst som transporterar en kista i den otillgängliga terrängen. I bakgrunden skymtar man resten av begravningsföljet. Ofta använde man speciella klövsadlar där kistan kunde monteras under transporten. Klövjas betyder helt enkelt att transportera en avliden på en häst vilket kanske var det enda alternativet om man bodde i avlägsna delar av Island.

För i grunden handlar döden och begravningen om att hantera de avlidna på ett värdigt sätt. Att skapa en ceremoni för ett sista avsked av den avlidna och att sedan skapa en plats för att minnas deras liv. Det är väl också det som förhoppningsvis Snorri Asmundssons var ute efter när han annonserade efter avlidna på Facebook. Att lyfta fram vanliga avlidna människor i sin videoinstallation och på sätt föreviga dem på ett värdigt sätt i konsten, samtidigt som han ville påminna oss om vår egen dödlighet.

Mathias Jansson

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Someone for me – Whitney Houston tribute

För några år sen berättade jag för en tjejkompis i Stockholm att jag hade vaknat upp med en dröm om att Whitney Houston var död. Hade drömt om att alla ...

Av: Annelie Babitz | Gästkrönikör | 15 februari, 2012

Lisa Gidlöf, två dikter

Jag heter Lisa Gidlöf, är född 1985 och bosatt i Uppsala. Jag är utbildad litteraturvetare och journalist. Recenserar litteratur och arbetar i bokhandel.  Jag har tidigare blivit publicerad i bl.a ...

Av: Lisa Gidlöf | Utopiska geografier | 15 september, 2014

Bildning under 200 år

Detta är tankar, resonemang där mitt perspektiv är betraktarens. Helt opolitisk, men intellektuell då i definitionen; ”den som ställer fler frågor än de svar man fått”. (jfr ty. Gebildet) Vissa ord ...

Av: K-G Svanström | Essäer | 02 september, 2011

Aufgehoben mellan oljud och harmoni

Att jag började gilla den brittiska rockgruppen Aufgehoben lärde jag mig idag, med en tallrik curry framför mig, var genom ett misstag. I mitt ständiga och ivriga och ibland tröttande ...

Av: Gustaf Redemo | Musikens porträtt | 30 januari, 2009

Ett intellektuellt storeuropa?

Européer startade första världskriget. Och förlorade. Alla förlorade. Följden blev ett hypnotiserat beteende som resulterade i en nationalism vars logiska följd blev andra världskriget. 1914 var flertalet författare och politiker ...

Av: Bo I. Cavefors | Essäer | 17 Maj, 2014

Gilda Melodia

Ängeln

Du är mitt hjärtas lust. Den som jag har undandragit världen, och behållit i mig själv och undanhållit allt skapat.

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 20 oktober, 2017

Roskildefestivalen 2008

Spridda noteringar om läderbögar, barnafödande, danska politiker och Nick Caves femtioårskris. Mattias from Örebro! Where are you? Remember last year at Rosklide? I never got your last name. THIS IS YOUR SON: (En bild på en ...

Av: Adam Vilgot Persson | Essäer om musik | 16 juli, 2008

Abbas Kiarostami Foto CC BY-SA 3.0

Att begravas: bildspråk i Kiarostamis Smak av körsbär

Abbas Kiarostami är en av Irans mest hyllade filmskapare. Med Smak av körsbär blev han belönad med Guldpalmen i Cannes för snart tjugo år sedan. Många som skrivit om filmen ...

Av: Sonya Helgesson | Filmens porträtt | 04 mars, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.