Al Namrood  logo

Att leva och dö som Joe Strummer

I Marcus Birros roman Att leva dö som Joe Strummer (2010) möter vi en medelålders man som växt upp i Göteborg men som numera bor i Norrköping. Som ung i ...

Av: Mohamed Omar | 15 mars, 2016
Essäer

Whilde Stefan. Foto: Samuel Dante

Anteckningar om shoppingbordeller, bortgjordhet, D-vitamin och Einsteins mirakel

En ny månadskrönika av Stefan Whilde som berättar i 4 punkter om mycket och om inget.

Av: Stefan Whilde | 01 mars, 2015
Stefan Whilde

Solipsisme og alminnelig tro

I alminnelig mening står «solipsisme» for en filosofisk retning som går ut på at det eneste virkelig eksisterende er jeget og at alt annet bare er forestilling av jeget. Det ...

Av: Thor Olav Olsen | 23 juni, 2011
Agora - filosofiska essäer

Mary Wollstonecraft – med pennan som revolutionär kraft

Mary Wollstonecraft. Många miljoner människor har dött och glömts under de hundratrettio år som gått sedan hon begravdes. Men när vi läser hennes brev och lyssnar till hennes argument [...] ...

Av: Johanna Andersson | 08 december, 2008
Essäer om litteratur & böcker

 On Kawara på Twitter

Bloggar på avigan och twitterkonst



Det finns miljontals bloggar runt om i världen fyllda med politiska åsikter, existentiella funderingar, skvaller, vardagsnoteringar, sex och spam, så varför skulle inte även världens mest kända New Media-konstnärer, Joan Heemskerk och Dirk Paesmans alias Jodi, också ha en blogg? Jodis blogg hittar man på adressen http://blogspot.jodi.org/ (2006). 
Nätkonst bygger liksom allt annat man ser på nätet på kod. Kod är i grunden ett programmeringsspråk som har en speciell syntax och grammatik. Ett av de mest kända språken på nätet är till exempel HTML, som betyder Hyper Text Markup Language. Man kan fråga sig om inte mycket av nätkonsten ligger litteraturen närmare än bildkonsten?
Screenshot from, Re-TwitteringMachine.com (2012) by Angelo Plessas

Screenshot from, Re-TwitteringMachine.com (2012) by Angelo Plessas

Annons:

Den som förväntar sig att hitta något läsvärt i form av konstnärernas tankar om samtidskonsten eller bilder från pågående projekt kommer att bli grymt besviken. För allt som Jodi lägger händerna på, om det så är dataspel, hemsidor eller bloggar, börjar de genast, som nyfikna barn att plocka isär och bryta sönder för att se vad som döljer sig under ytan.

Samma sak gäller för Jodis blogg. Här har man i princip vänt ut och in på bloggen. Man har utgått från Googles tjänst Blogger, men istället för att visa texter och bilder för besökarna, som är det vanliga, visar man istället upp koden som bygger upp bloggen. För den som har använt Blogger och själv försökt att ändra utseendet känner säkert igen de kommandon som finns på hemsidan. Istället för titel på Jodis blogg hittar man koden <$BlogTitle$> och istället för de postade inläggen hittar man <$BlogItemBody$>. I vanliga falla ersätts dessa koder av ett innehåll. <$BlogTitle$> blir det namn du har döpt din blogg till och <$BlogItemBody$> blir ett inlägg som du har skrivit.

På Jodis blogg finns också en blogroll, det vill säga länklista till andra bloggar. Länkarna går till bloggar som konstnärerna har skapat. Besöker man någon av dessa kommer man att överraskas av ett till synes kaotiskt virrvarr av blinkande bilder och scrollande texter i olika färger, alltså inte helt olikt många av Jodis andra nätkonstverk. Dekonstruktion är ett ord som ofta nämns när man pratar om Jodis nätkonst, eftersom deras konst bryter ner och dekonstruerar kända gränssnitt som vi hittar på skärmen. Andra begrepp som brukas användas är kaos och virus, eftersom det känns som ett virus har invaderat datorn och håller på att förstöra all information när man besöker någon av deras hemsidor. Jodis konst går nu mycket djupare än det första intrycket av att försöka oroa och chockera besökaren.

Nätkonst bygger liksom allt annat man ser på nätet på kod. Kod är i grunden ett programmeringsspråk som har en speciell syntax och grammatik. Ett av de mest kända språken på nätet är till exempel HTML, som betyder Hyper Text Markup Language. Man kan fråga sig om inte mycket av nätkonsten ligger litteraturen närmare än bildkonsten? Även om det rör sig om bilder, ljud och video så består konstverket i grunden av ett språk, en uppsättning meningar som beskriver vad som ska hända. Grunden för ett språk är som bekant förmågan att kommunicera ett budskap, men vad händer när språket inte längre räcker till och vi inte förstår varandra?

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I en intervju har Jodi sagt att deras favoritförfattare är Samuel Beckett och nog finns det många likheter mellan Beckett och Jodi. Båda intresserar sig för vad som händer när kommunikationen mellan människor kollapsar. I Jodis fall är scenen den världsomfattande kommunikationsplattformen som kallas Internet, som ska underlätta kommunikationen mellan människor i hela världen, men vad händer när denna plattform inte längre fungerar som det är tänkt? Jodis konstverk har även många paralleller med andra litterära riktningar, som den dadaistiska och konkreta poesin och poeter som Triztan Tzara, Kurt Schwitters, eller varför inte svenska konkretister som Öyvind Fahlström och Bengt Emil Johnson. Internets utvidgade multimediala språk med bilder, ikoner, video och text blir för Jodi byggstenar för att skapa visuell poesi i den dadaistiska och konkreta traditionens efterföljd.

Egentligen är det ganska paradoxalt att man kan använda programmeringsspråk för att skapa konstverk som visar på uppenbara brister och glipor i vår kommunikationsmodell, eftersom ett programmeringsspråk, till skillnad från poesi, inte kan användas för att improvisera, skapa nya ord, strunta i skiljetecknen och så vidare, utan här måste alla kommandon vara rättstavade och slaviskt följa programmeringsspråkets grammatik för att det ska fungera. En bruten kommunikation och ett missförstånd leder bara till ett felmeddelande. Det finns inte heller något utrymme för missförstånd mellan den som har skapat koden och den som tar emot instruktionerna, i det här fallet konstnären och datorn. Datorn gör precis som den blir tillsagd, den tolkar inte, läser inte mellan raderna och förstår inte ironi. När Estragon i Becketts drama I väntan på Godot i avslutningsrepliken säger "Nu går vi", så förstår vi att de två luffarna kommer att vara kvar. För en dator betyder det att de helt enkelt går därifrån. När Jodi ber datorn skapa ett gränssnitt som är omöjligt att använda, gör datorn det utan att ifrågasätta varför, medan vi som besökare på en gång börjar fundera och tolka vad det hela betyder. För kommunikation innebär inte bara att man förstår, utan också att man ifrågasätter och tolkar budskapet, och kanske till och med att man missförstår det.

Att vi befinner oss i en textbaserad tidsepok är något som en nyligen gjord undersökning bekräftar. Det visar sig nämligen att var tredje svensk skulle vilja ge ut en egen bok. Att vilja ge ut en bok är en sak men att hinna är en annan sak. Många börjar ambitiöst med en ny blogg eller ett skrivprojekt innan verkligheten hinner i kapp dem. Sorry I Haven't Post (2010) är en blogg av konstnären Cory Archangel där han postar ursäkter från andra bloggar om varför man inte har hunnit blogga den senaste tiden. Ni känner säkert igen situationen. Man blir sjuk någon vecka, reser bort, datorn kraschar, eller något annat viktigare dyker upp och när man ska återuppta sitt bloggande igen börjar man med att ursäkta sig för läsaren och förklara varför man inte har uppdaterat bloggen den senaste tiden. Det intressanta är den personliga ton som uppstår i dessa inlägg mellan läsaren och skribenten. I själva ursäkten finns ett förtroende när man i många fall avslöjar rent privata saker om varför man inte har kunnat bloggat. Man har haft mycket att göra på jobbet, varit sjuk, haft en hjärtattack, eller det har helt enkelt inte hänt något som varit värt att skriva om (en självinsikt som fler i bloggvärlden kanske borde ha).

Förutom bloggar är Twitter ett annat textbaserat medium där man är begränsad till 140 tecken för att berätta vad man tänker, känner eller gör. Det finns ett citat som säger att om man låter 1000 apor slumpmässigt slå på tangenterna på var sin skrivmaskin borde de om de har oändligt med tid till sitt förfogande kunna skriva ett litterärt mästerverk. Men klarar 1000 skejtare av att Twittra något meningsfullt, frågar sig konstnärsduon Jodi? Sk8monkey (2012) består av ett trådlöst tangentbord med hjul som kan användas som skateboard. När någon kliver upp på brädan och åker trycks tangenterna slumpvis ner och skickas till ett Twitterkonto på Internet. Precis som talesättet om de 1000 aporna skulle det bland alla dessa slumpmässiga tweets, rent teoretiskt i alla fall, kunna dyka upp riktiga meningar. Sk8monkey är ett projekt som påminner en hel del om Jodis tidigare net.art verk där de dekonstruerar den sociala webbens verktyg.

Den stora skillnaden med Sk8monkey är att det egentligen inte undersöker eller lyfter fram tekniken bakom Twitter utan i stället fokuserar på innehållet. Ser då Jodi Twitter som en enda ström av meningslöst babbel, som de 1000 aporna som slumpmässigt hamrar på sina skrivmaskiner och som kanske någon gång lyckas säga något intressant? En sak är säker, att vi idag producerar fruktansvärt mycket text, och huvuddelen har varken litterära kvalitéer eller är ens värda att lägga på minnet. Mycket av den sociala webben består, precis som det verkliga sociala samtalet av notiser, skvaller, kallprat, spontana känslouttryck, ja, helt enkelt sånt som utgör själva smörjmedlet i det sociala samtalet mellan människor. Så det är väl rimligare att förvänta sig att de 1000 aporna kommer att skriva ett antal notiser om väder och vind eller skvaller om grannen än att de skapar ett litterärt verk.

Idag har vi ett stort behov av att förmedla till våra bekanta de mest elementära vardagssituationer som att vi står i kön och ska köpa en kopp kaffe eller att solen lyser där ute. Små saker som ska bekräfta att vi lever och gör något med våra liv. Inte för att göra någon besviken men konceptet med att regelbundet uppdatera sin status är nu inget nytt. Den japanska konstnären On Kawara skapade redan på 1960-talet några verk som kan ses som föregångare till Facebook och Twittertrenden.

I verket I am Still Alive skickade Kawara telegram till sina vänner runt om i världen med meddelandet "I am still alive". Man kan naturligtvis invända mot Kawaras metod eftersom det dröjde ett tag innan mottagaren fick telegrammet kunde det vara så illa att Kawara helt enkelt hade dött under tiden. Om Kawara däremot hade haft tillgång till Twitter eller Facebook hade hans vänner omedelbart kunnat se att han var vid liv. Nu finns det faktiskt ett Twitterflöde (http://twitter.com/On_Kawara) som varje morgon klockan 9:56 uppdateras med frasen " I am still alive". Vem som ligger bakom bloggen framgår inte, men man kan anta att det rör sig om en konstnär. Av inläggens exakta tidsstämpel kan man också utgå från att det är ett program som automatiskt uppdaterar bloggen och ingen som sitter och skriver in texten. Vilket ger en ny dimension till Kawaras verk. Kawara skickade sina telegram manuellt och själva arbetsmomentet var därför en viktig del av konstverket, men vad händer när man tar bort arbetsmomentet och istället automatiserar processen? Kan Kawara fortfarande vara vid liv fast det är ett datorprogram som säger så?

Kawaras hälsotillstånd har intresserat flera konstnärer som arbetar med sociala medier. Den belgiska konstnären Danny Devos gjorde 2006 en blogg med namnet On Kawara is not Dead. Devos kontrollerade varje dag från den 16 september 2006 till den 25 september 2008 dödsannonserna i sin morgontidning för att se om Kawara fortfarande levde. På bloggen listade han sedan personer som dött, men avslutade varje inlägg med "On Kawara is not Dead" (http://onkawaraisnotdead.blogspot.com/)

Konstnären Martin John Callanan installation I am Still Alive bygger också på Kawaras kända verk. Här har man använt sig av en sändare som placerats ut på offentliga platser och som kommunicerar via gränssnittet Bluetooth med sin omgivning. När sändaren hittar en mobil, dator eller annan flyttbar enhet med ett öppet trådlöst nätverk skickas meddelandet "I am Still Alive" till mottagaren. Sändarna finns utplacerade runt om i världen och texten har översatts till de olika ländernas språk. (http://greyisgood.eu/stillalive/)

On Kawaras konstnärskap handlar mycket om kontinuitet, att gestalta och visa på de vardagliga händelserna som bildar ramen för våra liv. I verk som datummålningar, målar han till exempel dagens datum med vit text på svart bakgrund. I verken I Got up A och I Went and I Met skickar han vykort till sina vänner med korta meddelanden om när han vaknade eller vilka han har träffat. Ett vykort säger inte speciellt mycket, men ett par hundra ger plötsligt en helt annan dimension av en människas liv. På samma sätt är det med Facebook och Twitter, vid första ögonkastet kan det verka ytligt, men över en längre period blir det också en historia över en människas liv. I grunden uttrycker de sociala medierna en fundamental existentiell tanke, för att använda en moderniserad variant av den franska filosofen René Descartes berömda citat: "Jag twittrar, alltså finns jag" eller som On Kawara hade skrivit i Facebooks statusrad "Jag är fortfarande vid liv".

Många konstnärer använder helt enkelt de sociala mediernas stora informationsflöden som material till ny konst. Nätkonstnären Angelo Plessa skapade en Re-Twittering Machine (2012) som helt enkelt gör retweets där ordet "Freedom" används. Det är ett program, en bot, som samlar in tweets och på en interaktiv hemsida kan du sedan styra ett surrealistiskt ansikte som skjuter pilar som bildar pratbubblor med olika tweets. Frågan är om man inte skulle kunna säga att Paul Klee var den första konstnären som twittrade? För Plessa har inspirerats av en akvarellmålning av Klee från 1922, som är i ljusblått (inte så olik Twitters färger), och som visar några fåglar som sitter på en vev. När man vevar på spaken kommer fåglarna att kvittra, alltså en kvittermaskin. Plessa vill i sitt konstverk peka på hur viktiga sociala medier är för vår demokrati och han menar att informationsåldern förmodligen är den bästa perioden ur demokratisk synpunkt när det gäller att skapa frihet.

En annan konstnär som länge kämpat för frihet på nätet och som använt Twitter till detta är den kinesiska konstnären Ai Weiwei. Weiwei hyser en stor kärlek för sociala medier och i projektet An Archive (2015) har han samlat texter från sitt Twitter och bloggkonto mellan 2009 och 2013. Varje tweet och post är sedan skriven på mandarin med kalligrafi på stora vita rispapper och de 9000 bladen förvaras i en trälåda. Det är manuellt och gammalmodigt som en kontrast till det snabba digitala flödet. Kuratorn Hans Ulrich Obrist menar att man kan se hela Weiweis närvaro på de sociala plattformarna som en "social skulptur", ett begrepp som myntades av Joseph Beuys på 1920-talet om konstverk som skapar aktioner och strukturer i samhället. Weiwei har också precis som Beuys sagt att allting är konst och allting är politik, även ett Twitterinlägg, en Facebookstatus eller ett blogginlägg.

Mathias Jansson

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Att spänna bågen – några tankar kring fyra verk av Stockhausen

Man brukar tala om tjugotalet och sextiotalet som de konstnärligt mest framgångsrika decennierna under det gångna seklet och då inkluderar man samtliga konstarter. Och mycket ligger det i det rent ...

Av: Ulf Stenberg | Essäer om musik | 12 juni, 2017

Komedins ansikte. Del 1. Om Laurie Anderssons tidiga verk

Denna korta essä handlar om Laurie Andersons liv och verk fram till mitten av 1990-talet.I en kommande text ska jag försöka skriva om det Laurie Anderson har producerat under de ...

Av: Gilda Melodia | Musikens porträtt | 08 maj, 2012

Sickan Carlsson i Filmstaden

Sickan Carlsson och kvinnorollens klassresa i svensk film

Sickan Carlsson personifierar andemeningen av ordet “folkkär”. Hennes filmkarriär stäckte sig över 69 år. När hon gick bort 96 år gammal var hon fortfarande en högt aktad kulturpersonlighet. Sickan Carlssons ...

Av: Belinda Graham | Filmens porträtt | 18 oktober, 2016

Mystik genom kampsport

Genom alla tider har människan försökt förstå det vi kallar meningen med livet. Ytterst handlar det om insikten; är det värt mödan att leva på den orättvisa jorden. Finns det ...

Av: Isabella Canow | Kulturreportage | 05 november, 2011

En ganska rutten historia

“En ganska rutten historia”, så sa hon damen i den beiga kappan på uteserveringen i parken, när jag frågade henne om hon visste vem Harald Edelstam var. Efter en stund ...

Av: Jenny Berggren | Gästkrönikör | 12 maj, 2013

Hebriana Alainentalo. 3 dikter

jag hänger i tallkotten upp & ner blidkar en orm med fjäderskrud   hennes fäste omkring tungan lossnar sakta dropparna cirkulerar i torpedfart vid den tunna hinnan av verklighet   törstiga villfarelser gör sina ryck   jag hänger i tallkotten blir kysst upp & ...

Av: Hebriana Alainentalo | Utopiska geografier | 07 oktober, 2013

Den svåra konsten att ha stund-fokus

Avlyssnat samtal på en buss i Stockholm en vanlig vardagseftermiddag: En flicka i 8-årsåldern sitter tillsammans med sin pappa.Hon pratar oavbrutet med pappan som hummar till svar samtidigt som han ...

Av: Marja Beckman | Gästkrönikör | 04 juni, 2009

Cecilia Bartoli. Foto: Uli Weber/ Decco

Rösten som får allt att stämma - Cecilia Bartoli och Polarpriset

”Hon är en barockvision. En skamlös dröm om den rena njutningen.” Vem säger detta och om vem? Det är inte, som man i förstone kanske tror, någon upptänd man. Det ...

Av: Ulf Stenberg | Musikens porträtt | 14 februari, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.