Bad och bibliotek samt tillit

Storuman, vid inlandsbanan, är både ett samhälle och en sjö. Alltså ett stopp på väg söderut och hemåt. Vi har detta år gjort en rejäl norrländsk sväng på 307 mil ...

Av: Per-Inge Planefors | 04 augusti, 2013
Gästkrönikör

Omslaget  Universal records

Doug Sahm: The Last Great Texas Roller

Från briljans till katastrof och tillbaka nästan hela vägen igen. Peter Sjöblom minns en kluven musikhjälte.

Av: Peter Sjöblom | 24 mars, 2015
Musikens porträtt

Hypatia av Alexandria som levde i sällskap med stjärnorna

2009 kom filmen Agora av den spanska regissören Alejandro Amenábar, den handlar om en nästan bortglömd filosof i det gamla Egypten: Hypatia av Alexandria. Men vem var Hypatia? Vid universitetet i Neapel ...

Av: Guido Zeccola | 16 augusti, 2010
Agora - filosofiska essäer

En dag blir vi alla minnen

När jag åkte hem den natten, på ödsliga vägar, genom ett gnistrande vinterlandskap, visste jag att farfar var på väg bort. Jag visste att jag aldrig mer skulle få se ...

Av: Björn Augustson | 16 juni, 2014
Gästkrönikör

Joel Peter Witkins, Feast of Fools (1990).

Kannibaler, antropofager och köttätande konstnärer



Redan de gamla grekerna var intresserade av kannibalism. I den grekiska mytologin hittar vi Kronos, son till himlen, dotter till jorden och en av de ursprungliga Titanerna. Kronos hade som ovana att äta upp sin avkomma eftersom en spådom hade förutsett att han skulle bli störtad från makten av en av sina söner. Nu blev han lurad att äta en sten istället för sonen Zeus som senare i livet, helt enligt spådomen, tog makten från sin far. 
Att äta människokött är i västvärlden tabubelagt men det finns historiska exempel på när kannibalism har förekommit som en sista utväg för att överleva. Jules Vernes roman Kazallons loggbok ombord på Chancellor (1875) skulle mycket väl kunna vara inspirerad av Théodore Géricault kända målning Medusas flotte (1819). Målningen bär inga spår av kannibalism men däremot historien bakom. Bakom tavlans motiv finns en fasansfull historia om den franska kronofregatten La Méduse som gick på grund utanför Afrikas kust och de överlevande passagerna tvingades evakuera skeppet på en flotte.
Peter Paul Rubens, Saturn äter sin son (1636)

Peter Paul Rubens, Saturn äter sin son (1636)

Annons:

I Francisco Goyas målning Saturnus slukar en av sina söner (1819-1823) ser vi ett stort hårigt monster som äter på en naken manskropp. Huvudet är redan uppätet och Saturnus (som är det romerska namnet på guden Kronos) håller på att tugga i sig en arm. Enligt myten slukade Saturnus sina barn levande så Zeus sedan kunde rädda dem tillbaka till livet genom att tvinga fadern att spy upp dem. Goya har som en del andra konstnärer istället valt att skildra motivet på ett mer obehagligt och blodigt sätt genom att låta Saturnus tugga och slita i det blodiga köttet av sina barn.

Barockmålaren Peter Paul Rubens version från 1636 är nästan mer skrämmande. När Goya låter ett fasansfullt galet monster äta på en vuxen kropp så låter Rubens en äldre man med grått hår och skägg ta en tugga från bröstet av ett barn. Medan offret i Goyas målning redan är död, låter Rubens oss möta det levande barnets förtvivlade blick medan Saturnus frossar på sin avkommas kött. Man kan i Rubens målning se hur tänderna biter sig fast i skinnet och sliter loss köttet från det försvarslösa barnets kropp.

Den barnätande jätten kan man även hitta i den isländska mytologin.

Redan i de isländska sagorna nämns Grýla en kvinnlig jätte som levde bland bergen på Island och med tiden fick hon rykte om sig att äta stygga barn. Speciellt vid juletid brukade hon komma ner från bergen i jakt på barn som inte uppfört sig under året. Den isländska konstnären Þrándur Þórarinsson (f. 1978), som studerat för den norska målaren Odd Nedrum, gjorde 2009 en målning av Grýla. Målningen visar en kvinna som står lutad över vaggan med ett barn i handen som hon börjat äta på. Hennes blick är tom och ur mungiporna rinner det blod. I dörröppningen står modern som nyss öppnat barnkammardörren och förvirrad försöker hon greppa vad som händer med hennes barn.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Även inom den kristna föreställningsvärlden finns kannibalism med som ett inslag. Dante skriver i Den gudomliga komedin om Satan som sitter fastfrusen i helvetets nionde krets och som har tre huvuden och tre munnar som han använder för att tugga på Judas, Brutus, and Cassius som för evigt straffas genom att bli uppätna av Satan. Det är kanske inte så underligt att man i helvetet, där människor plågas i eldar och bli torterad, också kan bli uppäten av andra syndare som straff. Renässanskonstnären Fra Angelico har i målningen Domedagen (ca 1430), på den högra sidan av tavlan som skildrar helvetet, inte bara med den obligatoriska djävulen som äter på ett par människor, utan har även målat dit en stor kittel där flera människor håller på att kokas levande för att sedan serveras till andra som befinner sig i helvetet.

Att äta människokött är i västvärlden tabubelagt men det finns historiska exempel på när kannibalism har förekommit som en sista utväg för att överleva. Jules Vernes roman Kazallons loggbok ombord på Chancellor (1875) skulle mycket väl kunna vara inspirerad av Théodore Géricault kända målning Medusas flotte (1819). Målningen bär inga spår av kannibalism men däremot historien bakom. Bakom tavlans motiv finns en fasansfull historia om den franska kronofregatten La Méduse som gick på grund utanför Afrikas kust och de överlevande passagerna tvingades evakuera skeppet på en flotte.

Efter flera dagar på drift på havet utan mat ser man ingen annan utväg än att börja äta av de döda kropparna. Händelseförloppet i Vernes roman följer en liknande historia. Skeppet Chancellor börjar brinna och går på grund. Man lyckas släcka elden med skeppet förlorar styrförmågan och driver vind för våg över Atlanten och börjar ta in vatten. De överlevande tvingas att bygga en flotte för att rädda sig. När provianten tar slut på flotten återstår bara att börja äta de döda skeppskamarterna för att överleva. Hela förloppet skildras i dagboksform av den överlevande passageraren J. R. Kazallon.

Två andra kända historiska exempel på kannibalism är "Donner-Party" som bestod en grupp nybyggare i USA på väg till Kalifornien som vintern 1846-47 tvingades övervintra i bergen i Sierra Nevada. Den långa och svåra övervintringen gjorde att provianten tog slut och en del av nybyggarna blev till slut tvungna till kannibalism för att överleva innan de kunde räddas. Historien påminner lite om flygplanskatastrofen med Uruguayan Air Force Flight 571 som blivit känd genom filmen Alive från 1993. År 1972 störtade ett passagerarplan i Anderna på 3600 meters höjd. Det skulle dröja 72 dagar innan de överlevande kunde räddas och för att hålla sig vid liv under tiden blev man tvungen att ägna sig åt kannibalism.

 

Yasumasa Morimura

Yasumasa Morimura, Exchange of Devouring, (2004)

Under 1500-talet när européerna började kolonisera världen träffade man på nya kulturer och nya folkslag. Människor som för de kristna erövrarna framstod som primitiva vildar. Bland de många nya upptäckterna som man rapporterade hem om var bland bilden om vildarnas kannibalism. Det spreds ett flertal grafiska tryck från den här tiden med bilden av hur vildarna åt människokött som Hans Stadens svartvita gravyr Brasilien från 1592 som visar hur människor i Brasilien har en grillfest där styckade ben och armar från människor har lagts på grillen och hur några av deltagarna tuggar på hela människoben. I Jan van Kessel målning Indianer som kannibaler (1670) ser man indianer som håller på att stycka människor som sedan ska bli middag. Idag menar många forskare att det inte finns några historiska bevis på att hela samhällen eller kulturer ägnade sig åt kannibalism som föda utan det delvis var propaganda för att rättfärdiga att man kunde döda och förslava dessa "barbariska" civilisationer.

Kannibalism eller antropofagi, som är den mer korrekta termen när det gäller att äta människokött, är idag främst något som sysselsätter antropologer och när kannibalism har förekommit i historien är det ofta frågan om rituella ceremonier där man äter delar av sina fiender som hjärtat eller människor som blivit besatta av demoner. Korowaifolket på Nya Guinea som betraktas som den sista utövande stammen med kannibaler äter khakhua, som är en människa som blivit besatt av en demon och som dödat andra stammedlemmar. För Korowaifolket handlar det inte om att äta människokött eftersom de inte betraktar khakhua som en människa utan som en ond demon som man dödar och äter upp för att hindra att mer ondska ska drabba stammen. Det är kanske inte mer underligt än att kristna i nattvarden äter Jesus Kristi kropp och blod, även om det sker symboliskt i form av oblat och vin.

Det är också via antropologin som kannibalismen tar steget in i populärkulturen och blir en del av skräckgenren. Den italienska filmen Cannibal Holocaust från 1980 betraktas som lika viktig för kannibalfilmgenren som George A. Romeros Night of the Living Dead (1968) var för zombiefilmen.

Cannibal Holocaust är en pseudodokumentär och bygger på upphittade filmer efter en expedition med antropologer som reste till Amazonas för att filma en kannibalstam. Under en räddningsexpedition hittar man filmerna som när de framkallas visar det hemska som drabbade forskarna. Cannibal Holocaust blev till en början förbjuden för sitt realistiska våld och blodiga scener och anklagades även för att skildra riktiga kannibalscener. Men denna realism ligger så att säga i pseudodokumentärens fiktiva estetik, att det ska verka som om det är på riktigt.

Filmbranschen har på många sätt tagit över och fortsatt att cementerar de stereotypa propagandabilderna av den vilda kannibalen från kolonialtiden. Antingen möter vi en bestialisk vilde som slaktar vita människor och äter upp dem, vilket sker i skräckfilmen, eller så hittar vi kannibalen i komedin där de "dumma" kannibalerna försöker koka sina offer i en stor järngryta, men blir lurade på sin middag av de "smarta" vita som rymmer. En komisk situation som drabbat olika karaktärer genom filmhistorien från Abbott och Costello i Africa Screams från 1949 till Jack Sparrow i Pirates of the Caribbean: Dead Man's Chest (2006). När den vita kannibalen kliver upp på filmduken så beskrivs han istället som en sofistikerad och civiliserad människa. Den vita intellektuella kannibalen personifieras av Dr. Hannibal Lecter i filmen När lammen tystnar från 1991. Här möter vi en välutbildad läkare, seriemördare och antropofag som gärna ta med sig en vän hem på middag och avnjuter honom tillsammans med ett dyrt vin.

Via filmens värld tar vi oss så småningom tillbaka till konstens. Den brittiska konstnären och regissören Peter Greenaways film Kocken, tjuven, hans fru och hennes älskare (1989) får bli en brobyggare mellan de bägge världarna. I filmen möter vi den osympatiska engelska gangstern Albert Spica som har tagit över en fin fransk restaurang där han äter middag varje dag med sin fru Georgina. Georgina fattar i sin tur fatta tycke för en annan stamgäst, bokhandlaren Michael och de inleder ett förhållande. Spica får kunskap om otrohetsaffären och skickar sina hejdukar för att tortera och mörda bokhandlaren. När Georgina upptäcker att hennes älskade är mördad bestämmer hon sig för att hämnas på sin man genom att tillaga Michales kropp och servera den till honom. Under processionslika former bärs anrättningen fram dolt av ett vitt lakan. När lakanet tas bort visas en helstekt människa och under hot tvingas Spica att äta sitt offer.

Det finns även konstnärer som påstår sig ha ätit människokött eller andra kroppsdelar som en del av ett konstverk. Den kanadensiska skulptören och konstnären Rick Gibson åt 1988 en kanapé som var lagad på en bortopererad tonsill, det vill säga en halsmandel som en person donerat till honom. Året därpå provade Gibson på att äta en skiva av en mänsklig testikel. Båda dessa kannibalistiska performanceverk skedde i England utan större uppmärksamhet från myndigheterna, men när Gibson skulle upprepa testikelverket på ett galleri i Vancouver stötte han på patrull och polisen konfiskerade testikelbiten. Anklagelserna mot honom lades dock ner och Gibson kunde framför trappan till tingsrätten slutligen avnjuta sin måltid.

Den norska konstnären Alexander Selvik Wengshoel hävdar att han 2014 åt upp en del av sin egen höft. Wengshoel som var född med en defekt höft genomgick en operation där en del av höftbenet togs bort. Konstnären ska efter operationen ha tagit med sig benet hem och kokat det och sedan ätit upp köttet på benet tillsammans med lite potatisgratäng och ett glas vin. Några vittnet finns nu inte till det inträffade och det låter ganska osannolikt att sjukvården skulle låta någon få med sig bortopererade delar med sig hem istället för att skicka det förbränning.

En benbit som enligt konstnären var hans egen fanns i alla fall med på en utställning tillsammans med en video av operationen som dokumenterade det inträffade.

Att äta människokött handlar mycket om att chockera och tänja gränserna för vad vi anser vara moraliskt och etiskt riktigt att äta. Någon som verkligen har tänjt på den gränsen är den kinesiska konstnären Zhu Yu som räknas som en av Kinas mest kontroversiella konstnärer. I Yus performance Eating People från 2000 tillagade han och åt upp ett mänskligt foster.

Bilder från performancen har sedan dess cirkulerat på nätet och väckt en hel del avsky och fått olika polismyndigheter att utreda händelsen. Det mesta verkar dock tala för att det som beskrivs som ett foster egentligen var en kombination av kyckling och docka. Zhu Yu lyckades i alla fall med sitt syfte att skapa ett chockerande konstverk. Att äta barn betraktas naturligtvis som det mest förkastliga och motbjudande som man kan göra som människa samtidigt är det något som har fascinerar och skrämt oss under hela historien. Förutom mytologiska berättelser som den om Kronos som äter upp sina barn finns det flera andra exempel på hur vi skrämmer barn med olika monster som kommer och äta upp dem om de inte är snälla.

Förutom den isländska Grýla och andra varianter av Bogeyman kan man nämna häxan i Hans och Greta och hennes aptit för sockeruppfödda småbarn som rymt hemifrån.

En utställning som har tittat närmare på kannibaler i konsten är Tous cannibales ("Vi är alla kannibaler" ett citat av Claude Lévi-Strauss) som visades 2011 på galleri Maison Rouge i Paris. Bland verken kunde man förutom några äldre grafiska blad i stil med Hans Stadens bilder av indianer som äter människokött även hitta samtida konstnärer som Joel Peter Witkins och hans fotografi Feast of Fools (1990). Fotografiet är ett svartvitt stilleben som förutom frukter även innehåller ett foster och en del kroppsdelar som avhuggna fötter och händer istället för de mer vanliga köttstycken från olika djur som man brukar hitta i vanliga stilleben.

I utställningen Tous cannibales hittar vi också ett motiv som knyter ihop hela temat om kannibalism i konsten. Här träffar vi åter igen på Goyas målning av Saturnus som äter sina barn i form av en parafras. Den japanska konstnären Yasumasa Morimura har i flertalet verk iscensatt kända målningar med sig själv som huvudperson. Han har varit Mona Lisa, van Gogh och Frida Kahlo och såklart även Saturnus i Goyas kända målning. I Exchange of Devouring (2004) ser vi Morimura som naken titan som håller en blodig arm- och huvudlös kropp i sina händer. Ett foto som får sammanfatta bilden av antropofagen i konsten.

Mathias Jansson

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder
Leonard Cohen

So Long, Leonard, and Thank You For the…

“I forget to pray for the angels …. and then the angels forget to pray for us.” (So Long, Marianne, 1967) “If you are the dealer I’m out of the game ...

Av: Dr Jytte Holmqvist | Gästkrönikör | 13 november, 2016

Monsters Inc. , energikris och xenofobi. Dags för alla monster att komma ut…

I Alfons Åberg klassikern God natt Alfons Åberg från 1972 klagar pojken som inte vill sova på att det finns något farligt i garderoben – givetvis vet både han och läsaren att ...

Av: Belinda Graham | Gästkrönikör | 30 september, 2013

Människor lever i bubblor

Socialpsykologiskt är detta ingenting nytt; där kallas bubblorna för primära och sekundära grupper. Jag lever naturligtvis själv, och har framförallt levt, i bubblor. Under de senaste, säg, 20 åren har ...

Av: Carsten Palmer Schale | Gästkrönikör | 09 juli, 2016

Ett museum för stulen konst

Ett konstverk kan försvinna på många sätt, och stöld har inte varit ovanligt i historien. Det finns många sätt att ta tillbaka verken på, och med hjälp av digitala tekniker ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 15 juli, 2015

Bild av Melker Garay

Livet har alltid en mening

Melker Garay om livets stora fråga som ofta inte får ett riktigt svar.

Av: Melker Garay | Melker Garay : Reflektioner | 31 oktober, 2015

Den gotiska mentaliteten

Spengler kallar henne ”den faustiska människan”. Men han kunde lika gärna ha valt termen ”den gotiska”, ty det är ett människoöde sprunget ur gotikens mystiska anda, samt en redan under ...

Av: Lars Holger Holm | Essäer | 29 oktober, 2012

Turbulenta skyar – ett porträtt av Vincent van Gogh…

Jag ligger på rygg. Himlen virvlar högt där uppe. Några kråkor cirkulerar över mitt huvud. Jag hör pojkarnas uppjagade röster och grimaserar åt den djupsvarta smärtan i bröstkorgen och magen ...

Av: Jonas Wessel | Konstens porträtt | 24 Maj, 2013

Fyra moderna japanska poeter

Den moderna japanska lyriken, ofta benämnd shintaishi, "de nya formernas poesi", har sin huvudsakliga upprinnelse i tre antologier med översatt västerländsk lyrik publicerade i Japan under Meiji-perioden (1868-1912). Den tidigaste ...

Av: Sven André | Essäer om litteratur & böcker | 07 juli, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.