Syrebrist och galenskap är genialitetens livsluft. Om Odysseus - James Joyce´s verbala…

Klockan är 8,00 den 6 juni 1904. Buck Mulligan stiger upp på bröstvärnet och ser ut över den vackra Dublinbukten. Hans ljust ekfärgade hår rörs en smula av vinden. "Herregud ...

Av: Benny Holmberg | 05 juli, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Sista brevet, och intermezzot i gipsparadiset

detta är nu mitt ett absolut sista brev och text till dig, så sant, det är avsked nu för gott, eller ofrånkomligt. Så måste det nog bli tyvärr säkert, eftersom ...

Av: Stefan Hammarén | 15 juli, 2010
Stefan Hammarén

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar. Del 5

Drömfilter 1: Den svarta vågen - pessimism Vi valde att lämna storstaden, liksom många före oss. Kvar fanns inget av det som en gång gjort barndomsstaden till en magisk plats av ...

Av: Carl Abrahamsson | 11 februari, 2011
Carl Abrahamsson

Siegfried Lenz 1926-2014

Jämte Heinrich Böll från Köln och Günter Grass från Danzig var Siegfried Lenz den kanske mest betydande tyska efterkrigsförfattaren. Han var född i Lyck i dåvarande Ostpreussen. Fadern som dog ...

Av: Ivo Holmqvist | 11 oktober, 2014
Litteraturens porträtt

Johannes Vermeers  "Officeren och den skrattande flickan" (c:a 1660). Detalj.

Med karta och GPS genom konsten



Minns du krysset på den hemmagjorda skattkartan som var starten på barndomens äventyr? Eller när du tog fram kartboken ur bokhyllan och följde floder och bergskedjor till exotiska städer? Idag är det inte så många barn som använder papperskartan för att utforska världen. Istället tar de fram sin mobil för att, med hjälp av GPS, titta på Google Maps. Även inom samtidskonsten har kartan fått nya betydelser och användningsområden.




Dagens kartor ritas inte av människor utan av datorer. Det är satelliter och positioneringssystem som skapar dagens fotografiska kartor som vi använder av oss för att navigera i terrängen.
Paolo Cirio,  Street Ghost: Ebor Street, London, (2012), Courtesy the artist.

Paolo Cirio,  Street Ghost: Ebor Street, London, (2012), Courtesy the artist.

Annons:

Bakom flickan i Johannes Vermeers målning Officeren och den skrattande flickan (c:a 1660) ser vi en stor karta på väggen. I många av Vermeers målningar hittar man kartor som hänger på väggen. De är ofta så detaljerade att historikerna kan avgöra vilken karta det rör sig om. I det här fallet är det en karta över Holland som skapades 1620 av Balthasar Florisz van Berckenrode.

Under 1600-talet var Holland en stormakt och landet upprättade kolonier i Indien och Sydostasien. Det pågick en kapplöpning i Europa om att utforska världen för att skaffa sig nya kolonier som kunde förse landet med råvaror som la grunden för en ekonomisk tillväxt.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Behovet av detaljerade kartor över världen växte och kartmakarna hade bråda dagar.

Tittar man på kartor före 1600-talet så ser man ofta en fantasifull och konstnärlig ådra hos kartmakarna när de försöker föreställa sig vad som finns där ute i det okända och det ännu oupptäckta. Olaus Magnus Carta Marina från 1539 är en karta över Skandinavien och visar de omgivande haven fyllda med skrämmande och underliga havsmonster som nog fick de tappraste sjömän att hålla sig nära kusten.

Men när man nu började korsa haven under 1600-talet och upptäcka andra kontinenter insåg man ganska snart att det inte fanns några skrämmande havsmonster och kartorna blev därför mer praktiska och torrare i sitt utförande.

Dagens kartor ritas inte av människor utan av datorer. Det är satelliter och positioneringssystem som skapar dagens fotografiska kartor som vi använder oss av för att navigera i terrängen.

I början av 2000-talet uppstod därför en ny konstform som fick namnet locative art. Konstnärerna började använda sig av GPS och mobiler som blev tillgängliga för allmänheten och som kunde visa användarens lokalitet, det vill säga den plats där man befann sig. Ett exempel på hur den nya konstformen tog sig uttryck var GPS-painting där man använde sig av en GPS för att färdas en sträcka i geografin och när man sedan tittade på sin färdväg, så såg man en figur.

I Nazca Desert i södra Peru finns de kända Nazca-linjerna som består av en massa linjer i landskapet, men när man tittar på dem i fågelperspektiv binds dem samman till stora figurer av apor, fiskar och hajar. Idag skulle man kunna använda sig av en GPS för att skapa dessa stora figurer men dessa figurer skapades tusentals år innan GPS:en var uppfunnen.

Man kan ändå betrakta dessa figurer som de första kartteckningarna. För även om man saknade GPS fanns det andra tekniker som man kunde använda för att räkna ut hur man skulle bygga dessa linjer i öknen så man bara kunde se dem från himlen.

Under en vistelse på Mallorca under 2007 skapade konstnären Thorsten Knaub en GPS-målning i landskapet som en hyllning till konstnären Joan Miro som levde sin sista tid i Palma. Från en av Miros anteckningsböcker hämtade Knaubs några teckningar som han använde för att skapa en osynlig hyllning till Miro. Knaub vandrade omkring med en GPS på Palmas gator och ritade upp Miros teckningar i stadsbilden genom att följa kordinatorna. Själva teckningen är osynlig i stadsrummet, men finns bevarad i GPSens minne med Knaubs färdvägar.

Våra strövtåg genom geografin skapar individuella kartor över våra liv. Jermy Wood, som började intressera sig för locative art under 2000-talet har skapat många verk där han använt en GPS för att övervaka sina rörelser. I verket My Ghost från 2009 sparade han all data om hur han förflyttade sig i London mellan perioden 2000-2009.

På bilden ser man att vissa stråk sticker ut som bredare linjer som han regelbundet har förflytta sig längs, medan de tunnare linjerna vissa på mindre frekventa rörelsemönster i staden. Rörelserna är inte slumpmässiga utan man ser ett tydligt mönster av trådar som sträcker ut sig över staden och skulle man gå djupare in och analysera dessa rörelser, var han varit, vem han besökt och vid vilken tidpunkt, då skulle man förmodligen få veta en hel del om Woods biografi. På så sätt blir hans GPS-målning en unik autografi skapad av hans rörelser i staden över flera år.

En annan form av spöken hittar man hos konstnären Paolo Cirio. I projektet Street Ghost (2012) använde han sig av Google Street View där man kan utforska städerna genom att röra sig längs gatorna i gatunivå. Eftersom bilderna visar gator så finns det ofta människor med på bilderna som mer eller mindre ofrivilligt fastnar på bild när Google-bilen åker förbi och filmar dem.

Det Cirio gjorde var att han valde ut ett antal av dessa individer och skrev sedan ut foton av dem i full storlek som han klistrade upp på exakt samma plats där personen hade stått eller suttit. Bilden blev som ett spöke som bränt sig fast på väggen. Personerna finns inte fysiskt kvar på gatan längre, men de finns på sätt och vis kvar fastfrusna i tiden i Google Views virtuella kartvärld bland alla andra personer som också fastnat på bild.

Det är många underliga saker som kan fastna i kameralinsen när Google kartlägger våra städer och omgivningar. Det finns en hel del konstprojekt och bloggar som samlar in alla dessa udda bilder. The Nine Eyes of Google Street View av konstnären Jon Rafman är ett exempel. De nio ögonen åsyftar den kamera med nio linser som sitter på Google-bilens tak och som skapar panoramabilderna i Street View. På Rafmans Tumblr-sida hittar man till exempel bilar som kört i diket, människor som befinner sig i besynnerliga positioner eller situationer.

En del motiv är kanske arrangerade medan andra fångat människor när de tror att de varit obevakade.
Karttjänsterna använder sig till stor del av automatiska insamlingar och sammanställningar för att presentera all information och alla fotografier för användaren. Det är inga människor som sätter ihop alla bilderna till kartor utan det gör ett program i datorn och ibland blir det fel eller rättare sagt så följer programmet sin fördefinierade logik och ifrågasätter inte resultatet.

Konstnären Clement Valla har skapat en serie av vykort från tjänsten Google Earth där han bland annat har hittat broar och vägar som ser helt förvrängda ut beroende på att programmet satt ihop informationen utan att reflektera över resultatet. Vägarna påminner en hel del av om Salvador Dalis konstverk, vägarna är lika mjuka och formlösa som Dalis surrealistisk smältande klockor i målningen The Persistence of Memory (1931).

 

switzerland 3 1024x604
Clement Valla, Postcards from Google Earth, (2010- ), Courtesy: the artist

Dessa vykort, som visar oss vyer på landskap som egentligen inte finns, utan som bara är ett resultat av datorns felaktiga tolkningar av informationen, ger oss en tankeställare om att man kanske inte blint ska lita på en karta. Det är ungefär som när man läser i tidningen om människor som blint följt bilens GPS och hamnat i diket eftersom kartan inte varit uppdaterad eller varit felaktig.

Googles karttjänster kan nu inte bara användas för att skapa konst utan även användas för att bevara konst. Ett sådant ambitiöst projekt är Street Art med Google där man i samarbete med olika organisationer och grupper har samlat in gatukonst från hela världen. Från en världskarta kan man utforska gatukonsten i USA, Kina, Indien eller Australien.

Gatukonsten är inte alltid laglig och om den är det, finns alltid risken att den blir vandaliserad eller förstörs på andra sätt. Google Street Art arkiverar på så sätt gatukonsten till framtiden. Tjänsten består inte bara av fotografier av gatkonst, utan man har även intervjuat gatukonstnärer och det finns audioguider om olika graffittiverk, muralmålningar och andra gatukonstprojekt.

Kartan är idag inte bara ett verktyg för att hitta till rätt plats utan är snarare det skelett på vilket vi bygger upp vår sociala närvaro på nätet. Vi knyter våra liv till kartans longituder och latituder och bygger på med olika lager med bilder, filmer, recensioner och berättelser om våra upplevelser av platsen.

I konsten är därför kartan är inte längre något som bara hänger i bakgrunden på en målning utan snarare fungerar som en dialog och en berättelse om världen. Kartan i Vermeers målning ger oss en uppfattning hur man på 1600-talet i Holland uppfattade världens geografi, medan dagens karttjänster istället berättar historier om alla de personer som bor eller har besökt en plats.

Mathias Jansson

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Är detta en människa? - en reflektion om ondska

Är detta en människa?, frågar sig Primo Levi i hans text med samma namn. Hans litterära beskrivning av de fasor som han genomlevt i förintelselägret Buna i Monowitz nära Auschwitz ...

Av: Marie Hållander | Essäer om litteratur & böcker | 15 juni, 2009

Cavefors om Cavefors

Bo Cavefors var under decennier Sveriges överlägset mest aktive alternative bokförläggare. Som förläggare präglades han av nyfikenhet, radikalitet och oräddhet, vilket blev tydligt i utgivningen där Mao, Nietzsche, Jünger, Dali ...

Av: Johannes Flink | Litteraturens porträtt | 28 september, 2009

Arbeta älska tro

Äta sova dö ställer två klassiska miljöer i kontrast mot varandra i de två första scenerna. Den allra första, festen, visar hur musiken luckrar upp och sätter individerna i en ...

Av: Axel Andersson | Essäer om film | 28 april, 2013

Double Standards – En uppgörelse med den tvådimensionella ytan

Under hösten har Göteborgs konsthall varit en del av Göteborgs internationella konstbiennal (GIBCA). Konsthallen blev en skådeplats för den alternativa karnevalen, ett slags antiarkiv för dem som inte riktigt fick ...

Av: Fredrika Almqvist | Konstens porträtt | 15 januari, 2014

De döda författarnas skog

Jag slår av motorn, stiger ur bilen och lyssnar till den stora stillheten i de döda författarnas skog, hör vinden prassla i cedrar och kastanjer, ser den svepa vidare i ...

Av: Johan Werkmäster | Essäer om litteratur & böcker | 21 april, 2010

Sorg och korruption. En text om den onämnbara boken

” Fyra spår har Gud lämnat kvar av Paradiset. Stjärnorna, djuren, blommorna och barnen.”(Dante Alighieri) I många år har jag undrat varför Bagatelles pour un massacre av Louis Ferdinand Céline var ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om litteratur & böcker | 23 juli, 2012

Kalevipoeg, den estniska självkänsla

  Estland utgör ett litet språkområde, men har trots det ett alldeles eget, synnerligen märkligt epos. Det har sin grund i mycket gamla sånger och prosaberättelser. Diktverket heter Kalevipoeg, dvs Kalevsonen ...

Av: Birgitta Milits | Essäer om religionen | 19 januari, 2011

Jante och hans vänner utanför Istedgades kyrka

Jante och hans vänner utanför Istedgades kyrka Det är ungefär ett år sedan som jag i en krönika åt Tidningen Kulturen beskrev den medelåldersmannen Jante och hans vänner, som på en ...

Av: Fredrik Rubin | Gästkrönikör | 05 juli, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.