Nina Ahlzén

Ur Rumänska hundar av Nina Ahlzén

Poeten och skribenten Nina Ahlzén är född och bosatt i Göteborg. Bland annat har hon publicerat tre diktsamlingar och medverkat i flera antologier, till exempel The concept of interception Masspoem Series och Svensk ...

Av: Nina Ahlzén | 05 september, 2017
Utopiska geografier

Minnesmonumentet vid platsen där Kaspar Hauser mördades. Här dödades en okänd av en okänd.

Kaspar Hauser och självmordsbombaren i Ansbach

I låten ”Fri till slut” nämner Håkan Hellström inledningsvis en viss Kaspar Hauser. Vem var han och vad gjorde han i Ansbach – en av flera städer i Bayern som ...

Av: Johan Werkmäster | 05 juli, 2017
Resereportage

45. Erik

Erik skyndade sig lite extra när han passerade Kulturanatomen. Han tittade ner på de intrampade gula löven så att han skulle slippa se den vackra tegelbyggnaden som dolde den modernare ...

Av: Erik | 02 november, 2012
Lund har allt utom vatten

Farväl arbetsförmedlingen!

Jag har sagt upp mig från arbetsförmedlingen. Jag känner mig befriad. Jag känner mig lättad och plötsligt kom det en massa kraft till mig, och lust som jag inte känt ...

Av: Stina Tobiasson | 22 februari, 2013
Gästkrönikör

Stranger Visions (2012-2013) av Heather Dewey-Hagborg

Självlysande kaniner och kvantkonst



Mathias Jansson med en essä om konst vid den yttersta gränsen för forskningen. 
I Moskva arrangerades 2014 en utställning där kvantfysiken också stod i centrum. En av de som ställde ut var den ryska konstnärsgruppen Where Dogs Run med verket "1,4...19". Deras verk bestod av en labyrint där en vit mus sprang omkring. Vid varje vägval, valde musen bort någon av vägarna i labyrinten, men då skapades virtuella möss som tog de andra vägarna och man kunde en kort stund följa deras alternativa väg på videoskärmen. Idén om parallella universum som skapas varje gång vi gör ett val har länge funnits i vår föreställningsvärld.
Stillbild ur videon ”1,4...19”.  av Where Dogs Run

Stillbild ur videon ”1,4...19”. av Where Dogs Run

Annons:

Nostradamus

Enligt en legend så bodde den kända franska astronomen och visionären Nostradamus i slottet Rivoli i Turin under 1562. Om han i sina visioner såg att slottet i framtiden skulle bli ett museum för samtidskonst är nog ganska osannolikt. För vill man veta hur framtidens konst kommer att se ut så har Nostradamus profetior inte speciellt mycket att säga om saken. Inte heller inom den litterära science fiction-genren får framtidens konstscen speciellt stort utrymme. Jag kan faktiskt inte komma på en enda SF-roman där huvudkaraktären är konstnär. En förklaring kan vara att många framtidsskildringar är dystopier. Om jorden inte redan gått under i en apokalyptisk katastrof så styrs framtiden av totalitära makthavare som ser alla former av konst och självständigt tänkande som ett hot. Konstnärerna är för länge sedan fängslade och konsten förbjuden och censurerad. Medborgarna förvisas istället till snabba och ytliga medier som TV, som inte ger utrymme för eftertanke och fördjupning, som i Ray Bradbury roman Fahrenheit 451 (1953).

De gånger jag har läst om framtidens konst i samtida SF-litteratur har jag dessutom blivit lite besviken. Ta den amerikanska och hyllade cyberpunkförfattaren William Gibson och romanen Spook Country från 2007. Huvudpersonen är journalisten Hollis Henry som fått i uppdrag av en tidskrift att skriva om locative art. Det låter ju spännande men tyvärr är det inte frågan om någon framtidskonst, utan Gibson är ganska sent ute. Locative art uppstod redan i början av 2000-talet. Det är helt enkelt konst som utnyttjar positioneringsteknik som vid tiden blev tillgänglig för allmänheten genom GPS-apparater. Konstnärerna kunde nu skapa konst som man bara kunde hitta med hjälp av en GPS eller där olika koordinater kunde bindas samman till ett osynligt konstverk som bara blev synlig om man hade en GPS och befann sig på rätt ställe i geografin.

Ett annat exempel hittar man i den första delen av Margret Atwoods trilogi MaddAddam, Oryx and Crake från 2003. I boken möter vi Amanda Payne, en illegal Tex-Mex-invandrare som skapar biokonstinstallationer i det pågående projektet The Living Word. Bio-art låter intressant, som om det kunde handla om genetiska modifikationer, men även här blir man besviken. För Paynes biokonst består av att hon samlar ihop koben som hon lägger samman till stora bokstäver. Kobenen täcks med sirap som lockar till sig myror som äter upp den. Hela förloppet filmas sedan från luften och visas på gallerier.

Om man vill få en uppfattning om hur framtidens konst kommer att se ut får vi alltså lämna det litterära fältet och istället bege oss till "the final frontier" som man säger i TV-serien Star Trek, alltså till den yttersta gränsen för dagens vetenskap och upptäckter. Det visar sig nämligen att många konstnärer redan skapar konst som är mycket mer spännande än vad man kan hitta i SF-litteraturen.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Inom biokonsten kan man nämna Eduard Kac som år 2000 tillsammans med ett franskt labb skapade en GFP-kanin. GFP är ett grönt självlysande protein som man kan hitta i naturen hos visa arter av fluorescerande maneter. Genom att genmodifiera en albinokanin med proteinet kunde Kac skapa en kanin som när den blir belyst med ultraviolett ljus kommer att skimra i grönt.

Tanken med projektet var att väcka en diskussion kring genmodifikation med konstpubliken. För det är en vetenskap som kan användas till att skapa nya grödor som ger bättre skördar men även användas för att förändra människor. Tekniken väcker därför många etiska och moraliska frågor. En annan del av projektet var det sociala samspelet med kaninen, som fick namnet Alba, och konstnären. Precis som många andra husdjur behöver en kanin omtanke, värme och sällskap. Alba var inte bara ett vetenskapligt experiment i ett laboratorium utan även en unik individ, den första i sitt slag. Tanken var att kaninen och konstnärerna skulle bo tillsammans i ett uppbyggt vardagsrum i galleriet som en symbol för hur genmodifikationer smyger sig in i våra vardagsliv, men här börjar historierna gå isär. Labbet ville inte släppa ifrån sig kaninen och menade att den tillhörde labbet och inte alls var skapad speciellt för Kac. Kac fick därför nöja sig med att visa dokumentation om kaninen i utställningen.

Kaninen Alba befann sig plötsligt i medieljuset, inte bara för att den utstrålade ett mystiskt grönt sken utan för att den blivit en del i dragkampen mellan konstens och forskningens intressen, som i slutändan verkade ha helt olika agendor.

DNA-tekniken är också ett område som de senaste åren tagit jättekliv framåt. Istället för att ha en oljemålning eller ett fotografi av dig själv över soffan kan du idag beställa ett unikt DNA-porträtt. Det finns flera kommersiella företag som erbjuder dig att köpa ett DNA-porträtt bestående av din alldeles egna DNA-kod i tjusiga färger. Sedan finns det konstnärer som Heather Dewey-Hagborg som samlar in tuggummin, cigarettfimpar och hårstrån som hon hittar på offentliga platser.

Proverna skickade hon till ett laboratorium som, precis som i en brottsutredning, tar fram en DNA-profil ur materialet. I projektet Stranger Visions (2012-2013) skapade Dewey-Hagborg skulpturer med hjälp av ett 3D-datorprogram och en del konstnärlig frihet av personerna som tuggade tuggummit eller rökte cigaretten. Vi är inte riktig där ännu att vi kan rekonstruera ett ansikte helt utifrån DNA, men tekniken har kommit så långt att vi kan skapa en sannolik bild hur ägaren till ett visst DNA ser ut. Det är en teknik som redan används idag för att ta fram realistiska porträtt av historiska personer som den berömda Ötzi-ismannen.

I framtiden räcker det förmodligen att skicka in ett hårstrå från en släkting från 1600-talet till en konstnär för att få ett realistiskt porträtt i retur.

Niels Bohr

Till ett av de mest spännande och märkliga vetenskapliga fälten måste ändå kvantfysiken räknas. Fysikern Niels Bohr (1885-1962) uttryckte det så här: "Om du inte blir chockerad av kvantmekanikens teorier, så har du inte förstått dem." Å andra sidan lär en annan känd fysiker Richard Feynman ha sagt: "Om du säger att du förstår kvantmekaniken, så har du förmodligen inte förstått den." De flesta har nog hört om experimentet med Schrödingers katt, som blir inlåst i en låda med ett dödligt gift och en utlösningsmekanism som bygger på radioaktivt sönderfall. Katten betraktas i kvantvärlden som både död och levande tills lådan har öppnats. Vissa forskare går så långt och menar att vår värld bara finns när någon observerar den och att den annars befinner sig i ett tillstånd där alla möjligheter och historier existerar samtidigt.

Den holländska konstnären Diemit Strebe har tagit fasta på kvantfysikens märkliga värld i ett konstverk som hon 2014 placerade på den internationella rymdstationen ISS. Wigner's friends, som konstverket heter, är en utveckling av tankeexperimentet med Schrödingers katt och består av ett litet teleskop med ett datachips med 5 miljoner pixlar och en ljussensor som kan fånga upp bakgrundsstrålning från universum. Enligt kvantfysiken sker något märkligt när partiklarna träffar sensorn i teleskopet. Något förenklat finns då på datachipset samtidigt alla konstverk som har eller kommer att skapas i framtiden, men det gäller bara så länge ingen tittar. När någon tittar i teleskopet tvingas kvantfysiken att välja en bild och alla andra möjligheter försvinner. Att all konst som någonsin skapats eller kommer att skapas skulle finnas samlad i ett litet teleskop och bara väntar på att vi ska betrakta dem låter som rena rama science fiction-berättelsen.

I Moskva arrangerades 2014 en utställning där kvantfysiken också stod i centrum. En av de som ställde ut var den ryska konstnärsgruppen Where Dogs Run med verket 1,4...19. Deras verk bestod av en labyrint där en vit mus sprang omkring. Vid varje vägval valde musen bort någon av vägarna i labyrinten, men då skapades virtuella möss som tog de andra vägarna och man kunde en kort stund följa deras alternativa väg på videoskärmen. Idén om parallella universum som skapas varje gång vi gör ett val har länge funnits i vår föreställningsvärld.

Slidings doors 

Filmen Slidings doors (1998) med Gwyneth Paltrow i huvudrollen är ett exempel. Filmen handlar om en kvinna som antingen hinner med pendeltåget eller så missar hon det. I filmen får vi följa bägge valen och vilka konsekvenser det får för handlingen och hennes liv. På samma sätt visualiserar Where Dogs Run de många val och verkligheter som aldrig blir av i våra liv. I kvantfysiskens värld tillåts alla val att existera samtidigt men i verkligheten får vi stå vårt kast och kan bara välja en väg.

De senaste åren har CERN, den stora partikelacceleratorn som är byggd djupt ner i Schweiz urberg, varit kvantfysikens Mecka. Tusentals forskare från hela världen har under ett drygt decennium försöka bevisa förekomsten av Higgs partikel, som anses vara en av universums viktigaste grundstenar. Det mesta tyder på att man nu har hittat den men ingen lär tro att vi därmed vet allt om livet, universum och allting. Sedan några år tillbaka finns på CERN också ett "artist in residence"-program som gör det möjligt för konstnärer att arbeta med olika projekt vid den yttersta gränsen av mänsklig kunskap.

Under 2014-2015 har den japanska konstnären Ryoji Ikeda arbetat på CERN. Ikeda arbetar med att visualisera stora datamängder och CERN är som klippt och skuret för honom, för här produceras enorma mängder data vid varje experiment som det tar månader för datorerna och forskarna att analysera och sammanställa. Ikeda har skapat konstprojekt som Supersymmetry och Superposition som är begrepp som används inom kvantfysisken. Man behöver inte gå in på fysisken bakom konstverken utan kan bara konstatera att Ikeda använder sig av stora datamängder för att skapa visuella ljudinstallationer som gör att besökaren omges av stora skärmar där data visualiserar och förändras.

Ikeda skapar konstnärliga tolkningar av alla de underliga och besynnerliga saker som pågår i kvantvärldens osynliga sfär. För många vanliga människor framstår nog Ikedas konstverk som rena rama science fiction-berättelsen, men saken är den att både konsten och forskningen redan står med ena benet i framtidens svindlade upptäckter.

Mathias Jansson

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder
Johannes Vermeers  

Med karta och GPS genom konsten

Minns du krysset på den hemmagjorda skattkartan som var starten på barndomens äventyr? Eller när du tog fram kartboken ur bokhyllan och följde floder och bergskedjor till exotiska städer? Idag ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 27 december, 2017

”Gud slickar sina testiklar” Anteckningar till Noréns ”Ingen”

Det handlar om döden. Den annalkande. Det tillstånd som kommer att äga fullt tillträde till din kropp i en icke alltför avlägsen framtid. Döden. Denna kvalité. Inte i betydelsen något ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 27 mars, 2014

Aki Onda: Musik skapad av minnen

Den japanske ljudkonstnären var nyligen på besök i Stockhom för att uppträda på konstscenen Weld. Tidningen Kulturens Dev Karnal Fridén var där och passade då också på att prata lite ...

Av: Dev Karnal Fridén | Musikens porträtt | 23 juni, 2010

Noemi Scéci, Krizstina Tóth, Anna Jókai, Ágnes Judit Kiss  Foto: Linda Johansson

Kvinnliga författare från Ungern kämpar vidare under Bokmässans invigningsdag

Balassi-institutets ledare lämnade alla invigningen efter att blivit hårt kritiserade av kända författare, bland andra författarinnan Masha Gessen, vilka öppet kritiserade det statligt finansierade kulturinstitutet och bokmässans samarbete.

Av: Linda Johansson | Essäer om litteratur & böcker | 30 september, 2015

Kan teatern dra nytta av höstens filmdebatt? Teatersåret 2009

I samband med Stockholms Filmfestival i november anno 2009 vaknade för en gång skull ett debattsuget Sverige till liv. Kanske minns ingen lika tydligt festivalfilmerna som den debatt med fokus ...

Av: Anna Nyman | Kulturreportage | 25 december, 2009

Lin Fengmians uggla är egentligen en uv

Den kinesiska uven av konstnären Lin Fengmian (1963) förefaller så sorgsen. Kanske för att den kom till Sverige, förvärvad mer eller mindre direkt av familjen Ramel, och blev kallad uggla ...

Av: Birgitta Milits | Konstens porträtt | 07 december, 2013

Västerngenrens reformer och möjligheter – 1950-1990. Del 7

 Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Fredrik Stomberg | Essäer om film | 16 juli, 2013

Om blicken från WM-Data

Ibland när jag blickar på något kan jag snarare, eller mer än det jag ser, föras vidare av detta tillstånd jag bevittnar mot ett annat. Idag är det emot vad ...

Av: Eleonora Bru | Utopiska geografier | 20 juli, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.