Öron och ögon på skaft - Nordiska musikdagarna 2012

En av Nordens äldsta festivaler med massor av år på nacken har återigen hamnat i Stockholm. Det är en festival som gått lite på tomgång och varit kraftigt ifrågasatt, rent ...

Av: Ulf Stenberg | 15 oktober, 2012
Essäer om musik

Bakom Mayas slöja: Nietzsche, Cioran och Janus

”När du har förstått att ingenting är, att det inte ens förtjänar statusframträdanden, då du inte längre behöver sparas, då är du frälst, och eländig för evigt.”  / Cioran ur ...

Av: Göran af Gröning | 25 augusti, 2014
Litteraturens porträtt

Virkeligheten

Innledning Logikk var ikke Georg Wilhelm Friedrich Hegels (1770 – 1831) sterkeste side. Ut fra hans idéer om erkjennelsen av verden så er den basert på at en trekker opp skillet ...

Av: Thor Olav Olsen | 22 september, 2014
Agora - filosofiska essäer

Cecilia Persson Foto Jane Morén

Cecilia Persson – Författaren som tar ställning

Cecilia Persson är författaren som tar ställning. Just nu arbetar hon – bland annat - med sina böcker och är verksam kulturskribent, men hon har även en bakgrund som socialpedagog ...

Av: Linda Bönström | 05 juli, 2017
Litteraturens porträtt

Stranger Visions (2012-2013) av Heather Dewey-Hagborg

Självlysande kaniner och kvantkonst



Mathias Jansson med en essä om konst vid den yttersta gränsen för forskningen. 
I Moskva arrangerades 2014 en utställning där kvantfysiken också stod i centrum. En av de som ställde ut var den ryska konstnärsgruppen Where Dogs Run med verket "1,4...19". Deras verk bestod av en labyrint där en vit mus sprang omkring. Vid varje vägval, valde musen bort någon av vägarna i labyrinten, men då skapades virtuella möss som tog de andra vägarna och man kunde en kort stund följa deras alternativa väg på videoskärmen. Idén om parallella universum som skapas varje gång vi gör ett val har länge funnits i vår föreställningsvärld.
Stillbild ur videon ”1,4...19”.  av Where Dogs Run

Stillbild ur videon ”1,4...19”. av Where Dogs Run

Annons:

Nostradamus

Enligt en legend så bodde den kända franska astronomen och visionären Nostradamus i slottet Rivoli i Turin under 1562. Om han i sina visioner såg att slottet i framtiden skulle bli ett museum för samtidskonst är nog ganska osannolikt. För vill man veta hur framtidens konst kommer att se ut så har Nostradamus profetior inte speciellt mycket att säga om saken. Inte heller inom den litterära science fiction-genren får framtidens konstscen speciellt stort utrymme. Jag kan faktiskt inte komma på en enda SF-roman där huvudkaraktären är konstnär. En förklaring kan vara att många framtidsskildringar är dystopier. Om jorden inte redan gått under i en apokalyptisk katastrof så styrs framtiden av totalitära makthavare som ser alla former av konst och självständigt tänkande som ett hot. Konstnärerna är för länge sedan fängslade och konsten förbjuden och censurerad. Medborgarna förvisas istället till snabba och ytliga medier som TV, som inte ger utrymme för eftertanke och fördjupning, som i Ray Bradbury roman Fahrenheit 451 (1953).

De gånger jag har läst om framtidens konst i samtida SF-litteratur har jag dessutom blivit lite besviken. Ta den amerikanska och hyllade cyberpunkförfattaren William Gibson och romanen Spook Country från 2007. Huvudpersonen är journalisten Hollis Henry som fått i uppdrag av en tidskrift att skriva om locative art. Det låter ju spännande men tyvärr är det inte frågan om någon framtidskonst, utan Gibson är ganska sent ute. Locative art uppstod redan i början av 2000-talet. Det är helt enkelt konst som utnyttjar positioneringsteknik som vid tiden blev tillgänglig för allmänheten genom GPS-apparater. Konstnärerna kunde nu skapa konst som man bara kunde hitta med hjälp av en GPS eller där olika koordinater kunde bindas samman till ett osynligt konstverk som bara blev synlig om man hade en GPS och befann sig på rätt ställe i geografin.

Ett annat exempel hittar man i den första delen av Margret Atwoods trilogi MaddAddam, Oryx and Crake från 2003. I boken möter vi Amanda Payne, en illegal Tex-Mex-invandrare som skapar biokonstinstallationer i det pågående projektet The Living Word. Bio-art låter intressant, som om det kunde handla om genetiska modifikationer, men även här blir man besviken. För Paynes biokonst består av att hon samlar ihop koben som hon lägger samman till stora bokstäver. Kobenen täcks med sirap som lockar till sig myror som äter upp den. Hela förloppet filmas sedan från luften och visas på gallerier.

Om man vill få en uppfattning om hur framtidens konst kommer att se ut får vi alltså lämna det litterära fältet och istället bege oss till "the final frontier" som man säger i TV-serien Star Trek, alltså till den yttersta gränsen för dagens vetenskap och upptäckter. Det visar sig nämligen att många konstnärer redan skapar konst som är mycket mer spännande än vad man kan hitta i SF-litteraturen.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Inom biokonsten kan man nämna Eduard Kac som år 2000 tillsammans med ett franskt labb skapade en GFP-kanin. GFP är ett grönt självlysande protein som man kan hitta i naturen hos visa arter av fluorescerande maneter. Genom att genmodifiera en albinokanin med proteinet kunde Kac skapa en kanin som när den blir belyst med ultraviolett ljus kommer att skimra i grönt.

Tanken med projektet var att väcka en diskussion kring genmodifikation med konstpubliken. För det är en vetenskap som kan användas till att skapa nya grödor som ger bättre skördar men även användas för att förändra människor. Tekniken väcker därför många etiska och moraliska frågor. En annan del av projektet var det sociala samspelet med kaninen, som fick namnet Alba, och konstnären. Precis som många andra husdjur behöver en kanin omtanke, värme och sällskap. Alba var inte bara ett vetenskapligt experiment i ett laboratorium utan även en unik individ, den första i sitt slag. Tanken var att kaninen och konstnärerna skulle bo tillsammans i ett uppbyggt vardagsrum i galleriet som en symbol för hur genmodifikationer smyger sig in i våra vardagsliv, men här börjar historierna gå isär. Labbet ville inte släppa ifrån sig kaninen och menade att den tillhörde labbet och inte alls var skapad speciellt för Kac. Kac fick därför nöja sig med att visa dokumentation om kaninen i utställningen.

Kaninen Alba befann sig plötsligt i medieljuset, inte bara för att den utstrålade ett mystiskt grönt sken utan för att den blivit en del i dragkampen mellan konstens och forskningens intressen, som i slutändan verkade ha helt olika agendor.

DNA-tekniken är också ett område som de senaste åren tagit jättekliv framåt. Istället för att ha en oljemålning eller ett fotografi av dig själv över soffan kan du idag beställa ett unikt DNA-porträtt. Det finns flera kommersiella företag som erbjuder dig att köpa ett DNA-porträtt bestående av din alldeles egna DNA-kod i tjusiga färger. Sedan finns det konstnärer som Heather Dewey-Hagborg som samlar in tuggummin, cigarettfimpar och hårstrån som hon hittar på offentliga platser.

Proverna skickade hon till ett laboratorium som, precis som i en brottsutredning, tar fram en DNA-profil ur materialet. I projektet Stranger Visions (2012-2013) skapade Dewey-Hagborg skulpturer med hjälp av ett 3D-datorprogram och en del konstnärlig frihet av personerna som tuggade tuggummit eller rökte cigaretten. Vi är inte riktig där ännu att vi kan rekonstruera ett ansikte helt utifrån DNA, men tekniken har kommit så långt att vi kan skapa en sannolik bild hur ägaren till ett visst DNA ser ut. Det är en teknik som redan används idag för att ta fram realistiska porträtt av historiska personer som den berömda Ötzi-ismannen.

I framtiden räcker det förmodligen att skicka in ett hårstrå från en släkting från 1600-talet till en konstnär för att få ett realistiskt porträtt i retur.

Niels Bohr

Till ett av de mest spännande och märkliga vetenskapliga fälten måste ändå kvantfysiken räknas. Fysikern Niels Bohr (1885-1962) uttryckte det så här: "Om du inte blir chockerad av kvantmekanikens teorier, så har du inte förstått dem." Å andra sidan lär en annan känd fysiker Richard Feynman ha sagt: "Om du säger att du förstår kvantmekaniken, så har du förmodligen inte förstått den." De flesta har nog hört om experimentet med Schrödingers katt, som blir inlåst i en låda med ett dödligt gift och en utlösningsmekanism som bygger på radioaktivt sönderfall. Katten betraktas i kvantvärlden som både död och levande tills lådan har öppnats. Vissa forskare går så långt och menar att vår värld bara finns när någon observerar den och att den annars befinner sig i ett tillstånd där alla möjligheter och historier existerar samtidigt.

Den holländska konstnären Diemit Strebe har tagit fasta på kvantfysikens märkliga värld i ett konstverk som hon 2014 placerade på den internationella rymdstationen ISS. Wigner's friends, som konstverket heter, är en utveckling av tankeexperimentet med Schrödingers katt och består av ett litet teleskop med ett datachips med 5 miljoner pixlar och en ljussensor som kan fånga upp bakgrundsstrålning från universum. Enligt kvantfysiken sker något märkligt när partiklarna träffar sensorn i teleskopet. Något förenklat finns då på datachipset samtidigt alla konstverk som har eller kommer att skapas i framtiden, men det gäller bara så länge ingen tittar. När någon tittar i teleskopet tvingas kvantfysiken att välja en bild och alla andra möjligheter försvinner. Att all konst som någonsin skapats eller kommer att skapas skulle finnas samlad i ett litet teleskop och bara väntar på att vi ska betrakta dem låter som rena rama science fiction-berättelsen.

I Moskva arrangerades 2014 en utställning där kvantfysiken också stod i centrum. En av de som ställde ut var den ryska konstnärsgruppen Where Dogs Run med verket 1,4...19. Deras verk bestod av en labyrint där en vit mus sprang omkring. Vid varje vägval valde musen bort någon av vägarna i labyrinten, men då skapades virtuella möss som tog de andra vägarna och man kunde en kort stund följa deras alternativa väg på videoskärmen. Idén om parallella universum som skapas varje gång vi gör ett val har länge funnits i vår föreställningsvärld.

Slidings doors 

Filmen Slidings doors (1998) med Gwyneth Paltrow i huvudrollen är ett exempel. Filmen handlar om en kvinna som antingen hinner med pendeltåget eller så missar hon det. I filmen får vi följa bägge valen och vilka konsekvenser det får för handlingen och hennes liv. På samma sätt visualiserar Where Dogs Run de många val och verkligheter som aldrig blir av i våra liv. I kvantfysiskens värld tillåts alla val att existera samtidigt men i verkligheten får vi stå vårt kast och kan bara välja en väg.

De senaste åren har CERN, den stora partikelacceleratorn som är byggd djupt ner i Schweiz urberg, varit kvantfysikens Mecka. Tusentals forskare från hela världen har under ett drygt decennium försöka bevisa förekomsten av Higgs partikel, som anses vara en av universums viktigaste grundstenar. Det mesta tyder på att man nu har hittat den men ingen lär tro att vi därmed vet allt om livet, universum och allting. Sedan några år tillbaka finns på CERN också ett "artist in residence"-program som gör det möjligt för konstnärer att arbeta med olika projekt vid den yttersta gränsen av mänsklig kunskap.

Under 2014-2015 har den japanska konstnären Ryoji Ikeda arbetat på CERN. Ikeda arbetar med att visualisera stora datamängder och CERN är som klippt och skuret för honom, för här produceras enorma mängder data vid varje experiment som det tar månader för datorerna och forskarna att analysera och sammanställa. Ikeda har skapat konstprojekt som Supersymmetry och Superposition som är begrepp som används inom kvantfysisken. Man behöver inte gå in på fysisken bakom konstverken utan kan bara konstatera att Ikeda använder sig av stora datamängder för att skapa visuella ljudinstallationer som gör att besökaren omges av stora skärmar där data visualiserar och förändras.

Ikeda skapar konstnärliga tolkningar av alla de underliga och besynnerliga saker som pågår i kvantvärldens osynliga sfär. För många vanliga människor framstår nog Ikedas konstverk som rena rama science fiction-berättelsen, men saken är den att både konsten och forskningen redan står med ena benet i framtidens svindlade upptäckter.

Mathias Jansson

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Vad är musikkritik?

Musikkritiken som vi känner den idag är omöjlig att tänka sig utan framväxten av dels den borgerliga offentligheten, dels de moderna teknologierna för reproduktion, distribution eller konservering. Likväl är det ...

Av: Thomas Sjösvärd | Essäer om musik | 25 Maj, 2009

Mithraskulten och julens kosmiska makter

Att Jesus födelse kom att firas just vid denna tid på året har sin religionshistoriska grund i ett äldre högtidsfirande av ”den obesegrade solens födelsedag”, Natalis invicti, som ägde rum ...

Av: Simon Henriksson | Essäer om religionen | 21 december, 2011

Martin Heidegger

Varför väcker världen ångest? Om Heidegger och ångestbegreppets teoretiska facetter

Heidegger får förmodligen många människor att rysa. Samtidigt är han definitivt en av de allra mest, menar jag, intressanta tänkarna de senaste hundra åren. Som existentialist håller jag personligen honom ...

Av: Carsten Palmer Schale | Agora - filosofiska essäer | 19 november, 2015

August Strindberg 2012

Om August Strindbergs liv, leverne, texter och persona tvistar de lärde ständigt. De flesta har en uppfattning om Strindberg och ofta en ganska stark sådan. Det är anmärkningsvärt att en ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 07 januari, 2012

Valentin och Caligula

Varje år när det är Alla hjärtans dag tänker jag på Valentin. Det var en pojke i min klass som hette så i andranamn, något som vår lärare hurtfriskt påminde ...

Av: Marja Beckman | Gästkrönikör | 14 februari, 2014

En känsla av förundran. Van Morrison, del 1: Inledning

Ska man beskriva honom måste man ta till en gammal klyscha: Van Morrison är som en lök. Man skalar och skalar men man kommer aldrig till någon kärna. Faktum är ...

Av: Peter Sjöblom | Musikens porträtt | 22 augusti, 2014

Jag tänker på en liten flicka

Jag tänker på en flicka. En flicka som är bara nio år och som tycker om att hoppsaskutta, leka med Barbie och läsa sagor av Astrid Lindgren och Maria Gripe ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 17 november, 2011

När börjar våra estetiska läroprocesser?

  Det sägs att estetiska läroprocesser kan vara ett sätt att se och förhålla sig till kunskap. Expertisen i frågan hänvisar även till "något väldigt svårt att förklara" men aktar sig ...

Av: Estoardo Barrios Carrillo | Essäer om konst | 24 februari, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.