Att läsa Hanan Al Shaykh

Flickan vägrade hjälpa mamman hemma och när hon blev tillsagd exploderade hon: "Du har ingen rätt att kalla mig lat! Om du visste vad som händer när jag gör hushållsarbete ...

Av: Helena Axelson Fisk | 24 juni, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Världen är kall och ödslig

Det finns inte längre några drömmar. Det finns inget hopp.Invånarna i Världsstaten framlever sina liv instängda och avskärmade djupt nere i de underjordiska städernas vittförgrenade nätverk av kulvertar. Arbete, sömn ...

Av: Crister Enander | 17 mars, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Intervju med Bo Utas

Bo Utas är professor emeritus i iranistik vid universitet i Uppsala, författare och essäist. Han studerade iranska för orientalisten, religionshistorikern och ledamoten i Svenska akademin Henrik Samuel Nyberg. Bo Utas har ...

Av: Guido Zeccola | 12 december, 2011
Essäer om litteratur & böcker

I takt med tiden. Om Erik Gustaf Geijer

År 1838 bar det av; "ensam i bräcklig farkost" lämnade Erik Gustaf Geijer sina forna vänner bland romantikerna och partikamraterna i det konservativa lägret och gick till de liberala ...

Av: Crister Enander | 17 augusti, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Konstmuseet Heide i Melbourne. Foto: Ivo Holmqvist

Konst i Melbourne



Det händer mycket på konstfronten i Melbourne, till glädje för de fyra miljoner som bor där. Under några intensiva dagar hann Ivo Holmqvist med en mängd utställningar. Här är hans text och bilder om några av dem. 
Det är inte många steg mellan State Library of Victoria vid Swanston Street mitt i Melbourne, och National Gallery of Victoria vid floden Yarra nära Flinders Station. Men kontrasterna mellan de utställningar som pågår på de båda ställena just nu kunde knappast vara större.
Konst inlånad från Eremitaget i St. Petersburg Foto Ivo Holmqvist

Konst inlånad från Eremitaget i St. Petersburg Foto Ivo Holmqvist

Annons:

Heide Museum of Modern Art vid floden Yarra i Melbourne-förstaden Bulleen påminner om det danska Louisiana, minus havsutsikten. Där finns en äldre vacker villa, och så en angränsande nyare utställningshall med ett inglasat café, ritade av arkitekten David McGlasham 1963 med så lyckat resultat att den utsågs till 1968 års "outstanding building of the year". Det skulle inte förvåna om han inspirerades av Jørn Utzon och Arne Jacobsen: det är rent, vitt och sparsmakat. Danskt och nordiskt femtio- och sextiotal är inne i Australien just nu, liksom i USA.

Byggherrar var konstmecenaterna John och Sunday Reed som bodde här från 1967 till 1980. Hon hade ärvda pengar efter William Bailleu som hann bli en av Australiens rikaste män innan han dog 1936, på bankaffärer, tidningar och zink och stål – Louisianas grundare Knud W. Jensen fick sina pengar från Ost en gros. Kring paret Reed samlades en mängd unga konstnärer redan på fyrtiotalet, bland annat i stadsdelen Heidelberg (därav namnet på muséet). Sidney Nolan (1917-1992), Australiens mest kända 1900-talsmålare, var gift med John Reeds syster och hängde länge samman med sin svåger och svägerska tills det blev bråk och han fordrade tillbaka alla sina målningar som lagrats hos Reeds.

Det fick han också, förutom serien om stråtrövaren Ned Kelly, hans mest kända verk – den donerades i stället till delstaten Victoria, och han blev nöjd. I det ursprungliga huset på Heide finns hans bekanta Bathers från 1943, en strandbild klart inspirerad av Matisse och Legér, och kanske också av Raoul Dufy. Och en triptyk, också från tidigt fyrtiotal, går tillbaka på Rilkes Duinoelegier. Väl så sevärda är några expressionistiska oljemålningar av ryssen Danila Vassilieff (1897-1958) som kom till Australien 1923 och sedan tillbragte en del år i Sydamerika men återvände till Melbourne. Halcyon Days kallas utställning om Heide-gruppen på fyrtiotalet, fast alltigenom lycksaliga var dagarna säkert inte.

Intressantast är Albert Tucker (1914-1955) vars målningar och fotografier, ofta inspirerade av cirkus och varietéer, ställs ut både i den gamla byggnaden och i den nya. The Assassins, två lönnmördare som sticker kniven i varandra på vita duken, målades några år före hans död men går tillbaka på äldre skisser. Hans bisarra porträtt, hållna i mörkt lysande färger, visar släktskap med Francis Bacons. Framför huvudbyggnaden finns stora polykroma geometriska figurer, och inne i den dessa sista julidagar pågår en specialutställning av Melinda Harper vars stora tavlor fyller väggarna med ännu djärvare färgsammansättningar – det är lugnande att komma ut i parken och vila ögonen på påskliljorna som just slagit ut.

National Gallery of Victoria

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det är inte många steg mellan State Library of Victoria vid Swanston Street mitt i Melbourne, och National Gallery of Victoria vid floden Yarra nära Flinders Station. Men kontrasterna mellan de utställningar som pågår på de båda ställena just nu kunde knappast vara större. Biblioteket har enorma samlingar. Förra gången vi var här såg vi innehavet av William Blake i original och en uppsjö av tryck, affischer och annat kring Victor Hugos Samhällets Olycksbarn (Les Miserables spelade just då för fulla hus). Nu är det i stället skissböcker och litografier från Australien för drygt hundra år sedan som visas, särskilt av den skicklige J. T. Gill.

Han var född i en liten by i engelska Somerset men kom till South Australia som tjugoettåring 1839 och började snart avbilda den påvra tillvaron i de snabbt uppsmäckta guldgrävarstäderna i Ballarat, livet på landet med fårfarmare och aborigines, och mera civiliserade storstadsnöjen som hästkapplöpningar och baler, allt lika skickligt. En tid gick det honom väl i händerna, hans färglitografier var populära och sålde bra. Men så vände konstsmaken, pastorala oljemålningar kom i stället i ropet. Han dog utfattig på trappan till huvudpostkontoret i Melbourne 1880 och begrovs i en fattiggrav, ett oblitt öde.

Han gillade under hela sitt sextiotvååriga liv hundar, och de honom, så man kan hoppas att någon byracka som snart blev en herrelös hund fanns vid hans fötter där på trappan. Men hans bilder finns kvar, detaljrika och av intresse både etnografiskt och etnologiskt. På ett blad återger han de sorgliga resterna av någon som omkommit i vildmarken långt bortom all bebyggelse – det kunde ha varit den tyske botanisten Voss i Patrick Whites roman som tränger sig fram till de ödsliga inre trakterna av denna väldiga kontinent.

På NGV som utifrån mest liknar ett väldigt kassaskåp (det är det också, de permanenta samlingarna har bland annat mängder av 1600-talsholländare och franska impressionister – donatorerna har haft mycket djupa fickor) pågår just nu dels Nordic Cool, ett sparsmakat urval skandinaviskt konsthantverk och nordiska möbler, och dels Hermitage, en storslagen specialutställning med konst inlånad från Eremitaget i St. Petersburg. Att ströva genom salarna är som en snabb repetitionskurs av all betydande europeisk konst under ett par hundra år, med tonvikt på Katarina den storas regeringstid. Att hon var betydligt klyftigare än sina män får man veta av en artig formulering som talar om hennes intellektuella kapacitet som översteg deras. Bland annat behärskade hon ett antal språk.

Två byster av Voltaire finns med, båda maliciöst småleende, liksom ett par vackra porträtt målade av Alexander Roslin. Rubens, Rembrandt, Frans Hals, van Dyck, Vermeer, mängder av italienare, och så vidare i sal efter sal och i överflöd: topografiskt exakta vedutor, brinnande fartyg till sjöss, menagerier med lejon och vilda bestar, exotiska fåglar, stronga krigare, lätt dekadent engelsk överklass... Ett vackert bord står dukat, med besticken lagda upp och ner – så var kanske bruket vid kejsarinnans hov vid Neva. Sympatiskt nog är det fritt fram att fotografera så länge man inte använder blixt, och man får en mycket pedagogisk guidetur om man hyr hörlurar. Man kan mycket väl kombinera båda aktiviteterna, som syns på bilden.

Bundoora

Bundoora Homestead en knapp halvtimme från centrala Melbourne är en gedigen snickarglad patriciervilla vars första ägare åren före förra sekelskiftet var intresserade av rid- och motorsport. Tavlor på väggarna återger ädla springare som kanske vann Melbourne Cup, och fotografier visar familjen flängande fram i muskulösa automobiler. Sedan såldes huset och var länge en asyl för australiska soldater med psykiska krigsskador, först efter första världskriget, senare efter det andra, och därpå Koreakriget. På foton ser man dem ströva runt i parken, lätt vilsna.

 

melbourne juli 2015 391

Bundoora Homestead. Foto: Ivo Holmqvist

Psykiatrikern John Cade har sitt porträtt här, mycket välförtjänt. Han var krigsfånge i Asien flera år men klarade sig och återvände till hemstaden Melbourne där han fortsatte sin praktik. Han blev överläkare på asylen och är känd i medicinhistorien för den snilleblixt han drabbades av 1949. Han var intresserad av kemi och av kroppens metabolism och märkte att patienter med grava depressioner och sådana som var bipolära hade ovanligt hög halt av urinsyra.

Han experimenterade med alkalimetallen litium, först på marsvin, sedan på sig själv, och så på några av de intagna. Effekten blev nästan omedelbar, urinsyran gick genast ner. I ett slag hade man funnit ett humanare alternativ än elchocker eller lobotomi. Bland annat botades en patient som i många år varit gravt störd nästan genast, så mycket att han efter den långa interneringen efter bara någon veckas litium-behandling kunde återvända till familjen och återuppta sitt arbete. Cade som inte gjorde någon stor affär av sin upptäckt skrev i sin självbiografi om litiums effektiva verkan på mentalpatienter, dock utan att alls nämna att det framför allt var han som kom på metoden.

Nu är huset i stället ett konstcentrum, och när vi besöker det mitt i den antipodiska midvintern i månadsskiftet juli-augusti pågår två utställningar, dels av färgglada mosaiker, dels stadsbilderna "Along Route 86"(en spårvägslinje) av Kerry Maher, lummiga parker med eucalyptusträd, den flotta byggnad som byggdes till en stor imperieutställning 1880, spårvagnar och vackra husfasader, och så vidare. Huvudstaden i delstaten Victoria med sina mer än fyra miljoner invånare är mån om sitt arkitektoniska arv, och när man bygger nytt i centrum ser man till att höghusen blir djärva både i form och färgsättning, med många kusiner till Malmös Turning Torso.

Kring Bundadoora Homestead växte det under slutet av 1990-talet upp en tilltalande villabebyggelse för måttligt välbärgat folk. Den ser ut som om den tillkommit knappt hundra år tidigare, under den bästa arts and crafts-perioden. Arkitekterna fick fritt fram att pastischera, och gjorde det med säker smak. Jag går runt på de slingriga gatorna mellan villorna och träffar på en äldre man, av talet att döma invandrad från Italien, vars dotter bott här sedan bebyggelsen var ny. Hon är mycket nöjd, denna ministadsdel ligger högt, och temperaturen är oftast några grader lägre än nere i centrum. Det är säkert bra i sommarhettan. Just nu när isvindarna viner är det dock lite bistert. Men husen är vackra, och inne i Bundoora Homestead är det välkomnande varmt. Ångesten från den gången det var ett rehabiliteringshem för mentalpatienter är bortblåst.

Ivo Holmqvist

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Abstrakt expressionism och Agnes Martin

Modernismen var en konströrelse som ville göra upp med traditionella sätt att skapa konst. Man ville förnya konsten och under 1800-talets sista årtionde började allt fler konstnärer revoltera mot realismens ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 16 juni, 2013

Vad kan vi lära oss av Parvin Ardalan?

Mellan vilja och vana öppnar sig ett avgrundsdjup att överbrygga. Abstrakta begrepp som rättvisa och jämställdhet gör sig stiliga i teorin, men är desto trixigare att praktisera i vardagen, oavsett ...

Av: Lovisa Lindgren | Gästkrönikör | 01 november, 2009

Daniel Barenboim Foto Monika Rittershaus

Stalin, Mozart och vi

Josef Stalin älskade Mozarts musik och berördes av den på djupet. Han lyssnade ivrigt till den, på radio och grammofon, på operan och i konsertsalen. Den Store Ledaren, som mördade miljontals ...

Av: Thomas Notini | Essäer om samhället | 18 december, 2016

Avslut – Början – Agape

Grekerna hade flera ord för att uttrycka det som för oss är Kärlek. Till exempel Fileo som har mest med kunskap, tendens och lust att göra. Och sedan Eros, kropparnas ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 10 november, 2014

Uppbrott och uppror - ett portätt av Lars Ardelius

Där stod den kväll efter kväll. Den var minst sagt bastant, liksom oövervinnlig i sin självgoda och svullna uppsyn. Den var så tjock och utmanande som ville den retas. Den ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 08 juni, 2009

Foto: Johan Werkmäster

Hamburg – en stad i förvandling

De flesta svenskar på bilsemester i Europa passerar Hamburg i rasande fart under sin färd längs Autobahn mot sydligare nejder. Men denna Tysklands största hamn- och industristad – tillika landets ...

Av: Johan Werkmäster | Resereportage | 31 maj, 2016

Forskning som sökande

Forskning som faktaproduktion och som sökande. Jag skall, börja med något mycket konkret och tankeväckande: vad professor Kjell Espmark i ett sakkunnigutlåtande, som nu är aktuellt för den ledigförklarade professuren ...

Av: Erland Lagerroth | Agora - filosofiska essäer | 24 oktober, 2014

Från Harmonia Mundis cd

Jean-Philippe Rameau och baletten Les Indes galantes

;William Christie tolkar Jean-Philipppe Rameau i Paris nyöppnade konsertsal

Av: Eva-Karin Josefson | Essäer om scenkonst | 04 augusti, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts