Anneli Jordhal Foto Sara Mac Key

Ett sätt att försöka lyssna på de andra

Anneli Jordhal är en politisk engagerad författare. Från Klass, Är du fin nog till Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) till Augustenbad en ...

Av: Guido Zeccola | 04 oktober, 2016
Litteraturens porträtt

Sceniska rum: Verkligt, overkligt och allt däremellan – i samtal med John Jakobsson…

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär ...

Av: Anders Nilsson | 02 oktober, 2014
Reportage om scenkonst

Musikkrönika: Nordpolens verkliga transparens berör

Jag funderar först på varför han griper tag i mig så. Pelle Hellström, Uppsalas förlorade son, som under artistnamnet ”Nordpolen” nu släpper sitt andra album ”Vi är många som är ...

Av: Johann Bernövall | 17 mars, 2013
Gästkrönikör

Om Joseph Cornells hermetiska väg

Långt innan min vetskap om Joseph Cornells (1903-1972) existens grundlades min fascination för honom. Mina föräldrar drev en bokhandel - en av Sveriges äldsta - och redan som barn lekte ...

Av: Jesper Nordström | 01 augusti, 2017
Konstens porträtt

Jackson Pollocks grav, Green Rivers kyrkogård. Källa: Wikipedia

Jackson Pollock, kroppen och konsten



Rasmus Lygner om vikten av att hålla isär verkets kroppsliga egenskaper och våra fysiska upplevelser av det, med utgångspunkt i Jackson Pollock, William Shakespeare och Gunnar Ekelöf.

 


Att tala om konst i termer av kropp och kroppslighet verkar kunna ringa in och beskriva annars svårbegripliga, konstnärliga kvalitéer. Och de tycks vara, om än inte alltid, en del av den estetiska upplevelsen. Frågan är huruvida de går att särskilja från den upplevelsen och om det i så fall är relevant att göra den distinktionen? Möjligtvis är den typen av beskrivningar uteslutande metaforiska och tillför därmed inte något nytt till vår förståelse av ett verk. Men något säger mig att så inte är fallet.
Jackson Pollock: Number 31 (MoMA - New York). Foto: Sergio Calleja (cc)

Jackson Pollock: Number 31 (MoMA - New York). Foto: Sergio Calleja (cc)

Annons:

I

Nyckelscenen i Ed Harris film Pollock visar en konstnär gripen av en våldsam kreativ kraft, mitt uppe i skapandet av vad som ska komma att bli väggmålningen Mural. Jackson Pollock kedjeröker, svettas och verkar sträcka sig efter burkarna med målarfärg på måfå. Det är förvisso inte sant att han utförde målningen under ett enda hektiskt maratonpass, liksom besatt av sin egen process från sen kväll till tidig morgon, men som tittare är det omöjligt att värja sig. Ed Harris gestaltning fångar i slutändan något väsentligt hos både konstnären och verket: en stark fysisk närvaro och den påtagliga känslan av en rytm, eller snarare en puls, inte olik den egna kroppens.

Mural målades troligtvis under sommaren 1943 och visades för första gången den nionde november samma år. Pollock ska ha funnit inspiration till målningen i minnet av en mustang han hade sett som ung och utifrån det försökt frilägga och abstrahera den galopperande hästens rörelser. I målningen finns en genomgripande, rytmisk rörelse som griper tag i betraktaren och drar med henne i en snabb men kontrollerad sprint åt vänster. Färgerna erinrar om ett amerikanskt landskap, de böljande penseldragen om mustangens kraftiga steg. I det hänseendet förefaller Pollocks konst befriande antiintellektuell. Den talar till kroppens egen rytm: andningen, blodomloppet och det hårt pumpande hjärtat. Upplevelsen är direkt, fysisk och hänförande – och det är den råa, kroppsliga spontaniteten som Ed Harris förmedlar med sin rolltolkning.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

På de fotografier som finns av Pollock utstrålar han en påträngande fysisk närvaro oavsett om han fotograferades arbetande eller sittande på huk framför sin Ford. Ellen G. Landau skriver i sin bok Jackson Pollock att Pollock som människa, och kanske framför allt som mediepersonlighet, personifierade samma mansideal som Marlon Brando och James Dean. Han var ångestriden, rebellisk och hade svårigheter med att uttrycka sig verbalt – och i likhet med dem använde Pollock sig av en slags method acting i sitt konstnärskap.

Han sade sig arbeta inifrån sig själv. Måleriet blev ett sätt att iscensätta känslolivet för att slippa tala. Ett försök att omedelbart uttrycka känslor, istället för att gestalta dem. Kanske är det därför hans verk äger en sådan direkthet, en kroppslighet som talar till betraktarens undermedvetna och hennes förnimmelser av världen. De förmår att knyta an, men till vad?

II

Jag söker en speciell sensation, andra möjliga benämningar skulle kunna vara: upplevelse, förnimmelse, känsla. De alla är i någon mån riktiga.

Ibland tycks vi uppleva konst fysiskt, som vore det själva kroppen, inte intellektet eller sinnena som har en konstupplevelse. Vi är då benägna att tala om vår upplevelse i termer som relaterar till kroppen och det kroppsliga och tänker oss att det är möjligt för verket att gå förbi intellektet och knyta an direkt till något grundläggande. Att verket andas och lever och att det därmed finns en slags samstämmighet mellan konst och kropp. En harmoni som förstås instinktivt.

Att tala om konst i termer av kropp och kroppslighet verkar kunna ringa in och beskriva annars svårbegripliga, konstnärliga kvalitéer. Och de tycks vara, om än inte alltid, en del av den estetiska upplevelsen. Frågan är huruvida de går att särskilja från den upplevelsen och om det i så fall är relevant att göra den distinktionen? Möjligtvis är den typen av beskrivningar uteslutande metaforiska och tillför därmed inte något nytt till vår förståelse av ett verk. Men något säger mig att så inte är fallet.

 

Jackson Pollock fotograferad 1950 av Hans Namuth Foto Wikipedia courtesy University of Arizona

Jackson Pollock fotograferad 1950 av Hans Namuth. Foto: Wikipedia, courtesy University of Arizona.

Det är viktigt att hålla isär verkets kroppsliga egenskaper och min fysiska upplevelse av det. I Mural gestaltar Pollock en rörelse – möjligtvis mustangens, möjligtvis bara en rörelse – och det är den vi beskriver när vi talar om målningens kroppsliga egenskaper: penseldragens rytm och struktur. De ger däremot upphov till något hos mig, en förnimmelse av något välkänt och omedelbart förståeligt. Jag hör en andning och känner en puls.

Sensationen uppenbarar mitt eget varande i världen – eller åtminstone min kropps. Det är en slående konkret känsla, men för den delen inte enkel att beskriva. För vari består egentligen denna känsla? Missförstå mig inte, vad jag vill beskriva är en egenartad konstupplevelse, inget annat: kroppens möjliga reaktioner på konst.

Shakespeares kanske märkligaste sonett, nr 66, kan fungera som ytterligare ett exempel:

Tired with all these, for restful death I cry,
As, to behold desert a beggar born,
And needy nothing trimmed in jollity,
And purest faith unhappily forsworn,
And gilded honour shamefully misplaced,
And maiden virtue rudely strumpeted,
And right perfection wrongfully disgraced,
And strength by limping sway disabled,
And art made tongue-tied by authority,
And folly (doctor-like) controlling skill,
And simple truth miscalled simplicity,
And captive good attending captain ill:
Tired with all these, from these would I be gone,
Save that, to die, I leave my love alone.

Formen uttrycker tröttheten och skriket, den förtvivlade och rasande poeten som kippar efter luft. Om varje radbrytning i vanliga fall innebär en naturlig paus, ett djupt andetag, fråntas vi här den möjligheten. Det återkommande "and" driver hänsynslöst läsningen framåt. Att läsa sonetten högt är att bokstavligen lida andningsnöd. Så blir dikten kropp, fysiskt kännbar i den avbrutna andningen, skriven även i bröstkorgen. Det är den upplevelsen jag söker och här försöker beskriva, inte kroppen som bildspråk utan själva kroppsligheten – andnöden.

Ytterligare ett exempel: när Gunnar Ekelöf i Dīwān över fursten av Emgión skriver: "Mitt hjärta är ett utsvultet barn/mellan mina revben" anspelar han i och sig på kroppen, men till skillnad från Shakespeares dikt har Ekelöfs inga faktiska fysiska egenskaper eller biverkningar. Språket fungerar här endast metaforiskt.

Linjen ska däremot inte dras alltför skarpt. För frågan återstår fortfarande: rör det sig om ett visst språkbruk eller en viss sensation? Kanske existerar den estetiska upplevelsen som en fysisk sensation först efter det att vi talar om den som en sådan. I så fall är det ingen egentlig skillnad på Shakespeare och Ekelöf. De skriver båda värdefull poesi. Det är jag som tillskriver dem olikheterna: kroppslighet och frånvaron av det.

Att benämna blir liktydigt med att skapa. Så finner jag mig själv här, i någon slags återvändsgränd, säker på min känslas riktighet, men oförmögen att gå i god för den – ja, utan att överhuvudtaget kunna tala om den. 

III

Det första av Pollocks tre kända självporträtt målades någon gång mellan 1930 och 1933. Han var då runt tjugo år och tycktes redan vara märkt av den ångest och svartsynthet som skulle komma att prägla hela hans liv. Åtminstone ger självporträttet uttryck för en sådan livssyn med sin naggade gulröda ram och mörka färger.

Ett runt ansikte med stora stirrande runda ögon och markerade kindben möter betraktaren i mörkret, blygt och valpigt. Pollock sägs ha applicerat färgen i tjocka lager i ett försök att skulptera fram ansiktsdragen. Och kanske är det inte så konstigt, 1932 ville Pollock fortfarande bli skulptör, inte målare. Däri finns en möjlig förklaring till hans senare konsts kroppsliga egenskaper, att de är utförda av en konstnär som intresserar sig för sakers form och känsla – tingens varande i världen.
Är i så fall uppmärksammandet av sakerna omkring oss – deras kroppslighet och varande – en upplevelse som får oss att förnimma vår egen kroppslighet och vårt eget varande?

Det är en möjlig förklaring. Men söker jag inte i slutändan en egenskap som inte låter sig beskrivas? När vi talar om konst som kroppslig gör vi det kanske eftersom vi varken förmår tala om den eller vår upplevelse.

Allt vi har är denna gäckande sensation inom oss själva.

I så fall finns det ingen egenartad, kroppslig sensation. Pollocks frustration är helt enkelt också vår, en oförmåga att verbalisera vad vi så intensivt känner. I slutet av sitt liv målade han tavlan The Deep. Vi ser en svart avgrund omsluten av starkt vitt ljus, inte olikt det på ett fotonegativ. Att se tavlan är att drabbas av svindel, som att stirra utför ett stup eller simma på djupt vatten – en egentlig obeskrivbar upplevelse eftersom den inte går att reducera. Endast med liknelser kan vi närma oss den, genom att försöka överbrygga gapet mellan upplevelse och språk, kropp och konst.

Rasmus Lygner

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Jenny Enochsson: en novell

Jenny Enochsson (född 1976) bor i Uppsala, Sverige. Hon skriver främst prosa men även poesi, både på svenska och engelska. Ett flertal av hennes texter har getts ut i engelskspråkiga ...

Av: Jenny Enochsson | Utopiska geografier | 07 maj, 2012

Mörkrets hjärta

Olof Lagercrantz har skrivit att författaren ska ta läsaren i handen för att lotsa denne genom berättelsens faror på en törnbeströdd stig, ungefär som Vergilius leder Dante genom 1300- talets ...

Av: Mats Myrstener | Essäer | 19 mars, 2013

Gud finns bortom Gud. Inledande samtal om mystiken. Del 1

Johannes Flink (JF), Guido Zeccola (GZ), Carl-Michael Edenborg (CME), träffades för några veckor sedan för att tala om Gud men sedan pratade de om mystiken. Tidningen Kulturen lovar en fortsättning ...

Av: Johannes Flink, Carl-Michael Edenborg, Guido Zeccola | Kulturreportage | 19 juli, 2010

Veckan från hyllan, Vecka 19, 2012

Det är 100 år sedan OS i Stockholm invigdes. Jag har aldrig förstått varför en del envisas med att kalla idrott för kultur, idrott är väl sig själv gott nog ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 05 maj, 2012

Är öst verkligen öst, väst verkligen väst?

Jag for västerut till USA och där till Kalifornien och västkusten. Därifrån vidare västerut till Hawaii. Om jag fortsatt västerut hade jag kommit till Japan. En hel del japaner hade ...

Av: Anna-Karin Svedberg | Essäer om samhället | 06 maj, 2016

Detalj fr omslaget av Eva-Lotta Matsson

Surrealistiska tecken som ropar

Joyce Mansours "Skrik" i svensk översättning ger bredd åt den franska surrealististpoesin. En poetisk läsning som placerar "Skrik" i ett rum där blandade rösters perspektiv behandlar Mansours skrivna tecken.

Av: Pierre Angell | Essäer om litteratur & böcker | 08 september, 2015

Några betraktelser från Bokmässan

Det är inte längesedan Bokmässan i Göteborg gick av stapeln. Jag gjorde mitt premiärbesök i år och kom hem full av intryck, och med en rejäl förkylning i bagaget (det ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 06 oktober, 2011

Janne Karlssons satyr

Jag heter Janne Karlsson, född 1973 och bosatt i Linköping med mina två söner. Jag är förmodligen Sveriges mest refuserade serietecknare. Möjligen beror detta lite på att jag förmodligen även är sveriges ...

Av: Janne Karlsson | Utopiska geografier | 06 december, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts