Fundamentalisterna är den arabiska vårens vinnare

Mohamed Omar intervjuar den palestinske läkaren Ayed Ahmed. Ayed Ahmed är en läkare och politisk aktivist med rötter i Palestina. Han är ordförande för Arabiska kulturföreningen och sitter i styrelsen för ...

Av: Mohamed Omar | 10 oktober, 2012
Porträtt om politik & samhälle

Veckan från hyllan, vecka 51-2012

Veckans stora begivenhet var Luciafirandet, utan tvekan en av de viktigaste svenska traditionerna. Förvisso inte svensk, men inte utan inhemska inslag: att supa skallen av sig och misshandla en närstående ...

Av: Gregor Flakierski | 15 december, 2012
Veckans titt i hyllan

Ett kort meddelande till mina muslimska vänner

Hösten 1900 fick vår förste svenske socialistiske agitator, August Palm, ta emot en inbjudan att besöka Amerika för en föredragsturné. Resan beskrev han i boken Ögonblicksbilder från en tripp till ...

Av: Mohamed Omar | 19 januari, 2014
Gästkrönikör

Arriva bene Sebastiane!  Foto: Psiconauta

Litteratur krönika. Juli

Vad händer med den tryckta boken? Allt fler väljer att läsa på skärm – det gäller både böcker och tidningar. Bokförlagen säljer allt färre böcker, antalet anställda på bokförlagen minskar ...

Av: björn gustavsson | 03 juli, 2015
Björn Gustavsson

Adriaen van Utrecht. Vanitas Still Life with Bouquet and Skull (1642)

Dödskallar i konsten



Golgata lär betyda skalle och kommer av att kullen där Jesus blev korsfäst liknade en skalle. En annan förklaring kan vara att det var en avrättningsplats och då precis som nu symboliserade skallen döden. 
Under hela konsthistorien följer dödskallen med oss som en påminnelse om vår dödlighet. Dödskallen som motiv fick en storhetstid under 1600-talet då vanitasmotivet blev populärt hos de holländska målarna. Det latinska ordet vanitas betyder ungefär fåfänglighet eller tomhet och hör ihop med det latinska uttrycket memento mori – kom ihåg att du ska dö.
Jan Fabre, Skull with brush (artificial hair) (2015), mixed media, Courtesy Linda&Guy Pietersen

Jan Fabre, Skull with brush (artificial hair) (2015), mixed media, Courtesy Linda&Guy Pietersen

Annons:

På äldre målningar av korsfästelsen ser man ibland en döskalle som ligger precis nedanför Jesus kors. I både Lucas Cranach d.ä målning av korsfästelsen från tidigt 1500-tal och den italienska renässanskonstnären fra Angelicas målning med samma motiv från 1420 hittar vi detaljen med döskallen. Under hela konsthistorien följer döskallen med oss som en påminnelse om vår dödlighet.
Döskallen som motiv fick en storhetstid under 1600-talet då vanitasmotivet blev populärt hos de holländska målarna.

Det latinska ordet vanitas betyder ungefär fåfänglighet eller tomhet och hör ihop med det latinska uttrycket memento mori – kom ihåg att du ska dö. De holländska målarna skapade stilleben som bestod av olika döda saker som man arrangerade till bilder som skulle påminna oss människor att allt är förgängligt och att vi så småningom kommer att dö. Målningarna innehöll många olika föremål med symboliska betydelser. Det var också vanligt med döda djur, maträtter, frukter och blommor i olika faser av sin livscykel. På samma målning kunde man hitta blomsterknoppar till helt utslagna blommor, fasta saftiga äpplen bredvid maskätna halvruttna. Men var vore en vanitasmålning utan en döskalle?

Adriaen van Utrecht målning Vanitas komposition med blommor och skalle från 1642 är ett bra exempel. Här ser vi en döskalle utan underkäke som ligger på en bok omgiven av olika föremål som symbolisera rikedom som glas, pärlor och mynt. En klocka och ett timglas påminner oss om att vår uppmätta tid snart är slut och blommorna i vasen om livets olika faser. Även om målningen är vacker och konstnären briljerar med att avbilda olika ytor, reflektioner och texturer i föremålen, så är det i botten en riktigt deprimerad bild. För det som konstnären säger oss är: Titta på allt det vackra i världen, alla rikedomar runt omkring dig, all kunskap, all mat, dryck och alla nöjen som finns i ditt liv och titta sedan på döskallen på bordet. Allt är förgängligt och kommer snart att rykas bort från dig. Du dör snart och blir till ett skelett i jorden.

Aelbert Jansz van der Schoors går ännu mer direkt på saken i sin vanitas stilleben från 1672. Han staplar helt enkelt upp en hög döskallar och knotor på ett bord. I bakgrunden ser man ett timglas och till höger ett ljus som är nästan nedbrunnet. Det vackra i livet har i målningen begränsat till två vissna rosor i förgrunden. Här finns ingen skönmålning utan döden ligger omsmyckad uppdukad på bordet för betraktaren. En benskrammelhög är allt som kommer att blir kvar av dig när du är död och som du ser på ljuset så är det inte långt kvar.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Snart är din timme slagen och allt är förbi.
Jag undrar om inte de holländska konstnärerna överdrivna användning av döskallar med tiden gjorde att den förvandlades till ett kitschattribut? För idag ser vi döskallar överallt i vår vardag från skivomslag, till ljushållare, växelspaksknoppar och tatueringar. Ingen tar väl en döskalle på allvar idag och reflekterar över livets korthet? Den har istället blivit en tom symbol som frekvent används i populärkulturen. Även i samtidskonsten har döskallen i många fall förvandlats till en symbol som balanserar på gränsen till kitsch.

Den brittiska konstnären Damien Hirst har förmodligen skapat den dyraste döskallen i världen. Verket For the Love of God (2007) består av ett kranium som är täckt med 8600 diamanter till ett värde av 15 miljoner pund. Det är tänkt som ett memento mori verk, men de flesta som ser skallen tänker nog inte på döden när de se den gnistrande bling-bling skallen utan på rikedomar och överflödig lyx. När Cornelius Vreeswijk i visan "En fattig trubadur" sjunger att " Du kan ingenting ta med dig dit du går / Nej du kan ingenting ta med dig dit du går" så är det samma budskap som de holländska konstnärerna förmedlar i sina vanitas målningar. Den kristna tanken om att du återvänder till döden naken och tomhänt precis som när du föddes.

Damien Hirst konstverk verkar istället säga att precis som de egyptiska faraonerna kan du att ta med dig din förmögenhet in i döden. Istället för en prålig guldmask skulle du kunna smycka ditt kranium med diamanter.

Det finns andra samtida konstnärer som har utsmyckat döskallar. Gabriel Orozco som är en mexikansk konstnär har skapat verket Black Kites (1997) som är en döskalle smyckad med ett svartvitt schackmönster. I Mexico finns en lång tradition att fira de dödas dag, Día de Muertos, som infaller runt den första november varje år. Till skillnad från det dystra västerländska memento mori budskapet är de dödas dag en festdag då man samlar ihop familj och vänner för att hedra de döda och hjälpa dem passeras över till den andra sidan. En del av traditionen består av skapa döskallar av socker som är utsmyckade i starka färger och mönster. Även om Orozco hävdar att det inte är den mexikanska traditionen som inspirerat honom så är det svårt att inte dra en parallell mellan Orozco utsmyckade döskalle och den mexikanska folktraditionen.

I den belgiska konstnären Jan Fabres serie Gravetomb and skull från 2000 har han skapat ett antal kranium som han klätt med färggranna vingar från skalbaggar. I käften på kraniet hittar man sedan uppstoppade djur som en katt eller fågel. Det är som om döden fångat djuren och de sitter nu som en trofé på väggen för att påminna oss om våra livs korthet. Det är verk som visserligen är vackra men precis som Damien Hirst diamantskalle balanserar de på kitschens brant. Fabre har även skapat en annan färggrann döskalle som påminner om verken från Gravetomb and skull.

Van Gogh museet i Amsterdan bjöd 2015 in 23 konstnärer för att skapa ett konstverk som svar på något i van Gogh brevkorrespondens. Fabre skapade till utställningen Skull with brush (artificial hair). Det är en skalle täckt av skalbaggsvingar som håller en stor pensel i munnen. Fabre verkar vilja säga att även om konstnären dör så lever hans verk kvar till omvärlden. Van Gogh målade också en döskalle under sin livstid, eller rättare sagt ett skelett. Det var 1886 som han målade ett skelett i halvfigur som röker en cigarett och som skulle passa bra i en anti-rök kampanj.
Vardagliga föremål som stekpannor, konservburkar och cyklar är något som den indiska konstnären Subodh Gupta återanvänder i sin konst.

I verket Very Hungry God (2006) har han använts sig av hundratals tomma konservburkar för att bygga upp en stor döskalle. Alla dessa tomma matkonserver som till slut tar formen av en döskalle känns som en metafor för att vi, i alla fall i västvärlden i många fall håller på att äta ihjäl oss. Det är inte 1600-talets enkla infektioner som vi behöver vara rädda för, då läkarna idag kan bota de flesta vanliga åkommorna, istället är det vår livsstil som tar död på oss.

Precis som van Gogh finns det många exempel på konstnärer som någon gång under sin karriär har avporträtterat en döskalle som Robert Mapplethorpe svartvita fotografi The Skull (1988), James Ensor målning Masks Mocking Death (1888) eller Andy Warhols screentryckt Skulls (1976). Döskallen återkommer regelbundet i samtidskonsten i olika skepnader.

Under den pågående 56:e Venedig biennalen ställer till exempel konstnären Marlene Dumas ut ett helt rum i den centrala paviljongen bestående av en serie med ett fyrtiotal små målningar med titeln Skull (2013–2015). Längs väggarna hänger rader av porträtt i form av döskallar i profil eller sedda rakt framifrån. Varje kranium är unikt och har en egen personlighet. Temat för årets Venedig biennal har kuratorn Okwui Enwezor sammanfattat i rubriken All the World's Futures. Sett i det perspektivet så framstår Dumas målningar om världens framtid som lika dyster och mörk som de holländska vanitasmålningarna från 1600-talet.

Även om döskallen fortfarande verkar vara ett betydelsefullt motiv inom konsten som symbol för döden, måste man ändå konstatera att genom århundranden har dess symbolik blivit betydligare blekare och svagare. Pablo Garcia, professor vid konstinstitutet i Chicago har kanske kommit på lösningen på hur vi i vår samtid ska bli mer medvetna om vår dödlighet.

Hans Memento Mori (Selfie stick) består av en selfiepinne där man fäster en anamorphic bild, dvs en perspektivbild som framstår som snedvriden tills man befinner sig i en speciell position. När man håller upp selfiepinnen för att ta en selfie framträder på skärmen en döskalle bredvid ditt ansikte. På så sätt kommer dina självporträtt alltid att bli en form av memento mori fotografier som påminner dig att ingenting är för evigt och att du ska snart ska dö.

Mathias Jansson

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Ett kärleksmöte genom filmkonsten

Ett kärleksmöte genom filmkonsten Roberto Rossellinis och Ingrid Bergmans möte är mer kärlekshistoria än filmhistoria. Åtminstone deras möte. Filmerna de gjorde tillsammans är i själva verket som ett långt kärleksbrev (eller ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om film | 02 september, 2006

Niclas Mossberg – Trottoaren

Niclas Mossberg har en magisterexamen från Göteborgs universitet och har därefter bedrivit forskarstudier i religionsvetenskap vid Åbo Akademi. Bland hans mer vetenskapliga publikationer kan nämnas artikeln ”Ku Klux Klan – ...

Av: Niclas Mossberg | Utopiska geografier | 14 januari, 2013

Emmakrönika XII Det vackraste att få älska dig

Här excerpt käx: Vi är ej likadana, hurpass vi ens förstår varann, aldrig förstör varandra, jag betvivlar dock att någon annan kan förstå och acceptera endera oss bättre det ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 05 februari, 2009

Hjärtans bön och skönhetens älskare

Hjärtans bön och skönhetens älskare Ett genomgående tema i Bengt Pohjanens författarskap är Tornedalen och dess historia. Han debuterade 1979 med romanen Och fiskarna svarar Guds frid. Sedan dess har han ...

Av: guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 05 oktober, 2006

Några dikter

Bläckfiskar lever i de mörkaste djup Sjunger stilla sin sång Omfamnar mjukt den som dristar sig ner Likt sirenerna sjömän en gång   Längst ner på botten krabborna bor Gläds åt det som bli över En förlorad ...

Av: Ivar Andersen | Utopiska geografier | 29 mars, 2010

Cuba libre?

Foto: Addo Cogliocoglio Ingen höjer på ögonbrynen när jag böjer mig ner för att ta upp några pesos ur min sko för att köpa en läsk. Passet har jag i en ...

Av: Barbro Larson | Gästkrönikör | 05 november, 2008

Esoterik – visdom eller bluff? Reflexioner kring en vishetslära

 All esoterik är ful, säger somliga Teosofin är en klassisk, esoterisk tradition. Den kan ses som en fascinerande berättelse om universums utveckling och vår egen plats i densamma. Varken vetenskap eller ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer | 16 december, 2013

Said Alcheikh. Dikter

  Said Alcheikh, bosatt i Helsingborg. Han är medlem i Sveriges Författarförbund. han har utgivit tre diktsamlingar på arabiska samt två novellböcker. Han är redaktör och har kulturell korrespondens med flera ...

Av: Said Alcheikh | Utopiska geografier | 13 Maj, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.