Folkbildaren Bo Johansson ger ut en ny diktsamling

Det knippe tankar och känslor som du kallar ditt ”jag” är format av traditioner och konventioner i det samhälle du lever i. Att känna sig själv är att känna den ...

Av: Lilian O. Montmar | 08 augusti, 2012
Essäer om litteratur & böcker

De farligaste är dem som inget har att dölja

Min vän tittar på mig och rynkar bekymrat ögonbrynen. Hon tar en djup klunk ur sin kaffemugg och säger sedan långsamt de ord som jag hört från så många de ...

Av: Jessica Johansson | 26 Maj, 2011
Jessica Johansson

Roberto Bolaños svarta karneval

Roberto Bolaño (1953-2003) är en av de senaste årens största internationella författarsuccéer. På svenska finns sedan i fjol inte bara de båda stora romaner som grundlagt hans berömmelse, De vilda ...

Av: Ulf Lindberg | 10 januari, 2012
Essäer om litteratur & böcker

 Sara Bergmark Elfgren - Tillbaka med en ny bok, Norra Latin, och bättre än någonsin. Foto B Graham

Shakespeare, spöken, drömmar, hets och tonårsangst i lysande skolskildring

Sara Bergmark Elfgrens nya bok Norra Latin är överjordiskt bra och skapar sin egen typ av magi. En magi som man inte kan sätta i något fack. Sara Bergmark Elfgren har gått förbi fantasy ...

Av: Belinda Graham | 07 december, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Hasan Elai, screenshot från konstnärens hemsida. 

Den transparenta konstnären



Konstnären Hasan Elai har ett problem. Efter den 11 september 2001 hamnade han som många andra oskyldiga på FBI:s lista över misstänkta terrorister. Elai bor i USA men kommer ursprungligen från Bangladesh så till skillnad från vita medelålders män fastnade han ofta i flygplatsernas säkerhetskontroller på grund av sitt utseende. Är man dessutom konstnär och reser mycket blir det i längden ett problem. För har man väl kommit med på FBI:s lista över terrormisstänkta är det svårt att bli borttagen. 
Inom konsthistorien brukar man ibland använda sig av den biografiska metodologin som innebär att man tolkar konstverken utifrån konstnärens eget liv. De flesta skulle nog hålla med om många konstverk speglar och dokumenterar konstnärens liv. Det är förstås en stor skillnad på att skildra en upplevelse i ett konstverk och att låta betraktaren ta del av ens vardagsliv.
Life Sharing (2000-03) av Eva and Franco Mattes

Life Sharing (2000-03) av Eva and Franco Mattes

Annons:

Elai startade därför ett övervakningsprojekt där han övervakade sitt eget liv och gjorde det publikt så att FBI inte skulle behöva oroa sig över vad han var eller vad han gjorde. På hans hemsida kan man se var han befinner sig genom den GPS han alltid bär med sig, och här finns också en mängd dokumentation som kontoutdrag och bilder från hans vardagsliv som bevisar att han inte håller på med några terroristförberedelser.

En annan konstnär som ägnar sig åt självbevakning eller "lifelogging" är Alberto Frigo. För Frigo är det inte massbevakningen av medborgarna som står i fokus utan istället handlar hans projekt om att skapa en form av dagbok som dokumenterar delar av hans liv. Han började 2003 med att fotografera alla objekt som hans högra hand använde. Under åren har han lagt till nya saker som han lägger till i sin ständigt växande livslogg, som fotografier av nya bekantskaper, former på olika moln på himlen han har sett, sånger han hört eller bortslängda saker som han hittat på trottoaren. Denna ständigt växande fotodokumentation blir som en loggbok över hans liv.

Inom konsthistorien brukar man ibland använda sig av den biografiska metodologin som innebär att man tolkar konstverken utifrån konstnärens eget liv. De flesta skulle nog hålla med om att många konstverk speglar och dokumenterar konstnärens liv. Det är förstås en stor skillnad på att skildra en upplevelse i ett konstverk och att låta betraktaren ta del av ens vardagsliv. En del konstnärer har därför valt att flytta in i galleriet eller bosätta sig i en glaslåda ute i det offentliga rummet för att låta besökaren komma dem inpå livet och ta del av deras vardag. Litan Dotan och Eyal Perry har under många år arbetat med projektet Glashuset som har genomgått många olika faser och former under åren.

I fas 2 från 2008 skapade man det Det fysiska glashuset där hela deras hem blev en konstinstallation. I deras femrumslägenhet på 8 Hashomer Street i Tel-Aviv kunde publiken komma på besök och ta del av performance och guidade visningar. Konstnärerna gjorde även webbsändningar varje vecka med olika performance från lägenhetens kök, vardagsrum och badrum. Projektet varade i nio månader innan konstnärerna blev vräkta av värden för att man sysslade med obehöriga aktiviteter. I fas 3 gjorde man om ett galleri i San Fransisco till bostad och arbetsplats så att besökarna som passerade galleriets fönster kunde ta del av deras liv och konst. Det gick även att komma in och hälsa på, och i vissa speciella fall övernatta i en extrasäng i galleriet.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I fas 6 som ägde rum 2011 flyttade man in i en butik i gatunivå i Tel Aviv. Även här kunde besökarna under sex månader genom en glasvägg se vad konstnären höll på med. Dotan och Perry vill riva ner gränserna mellan konsten och vardagslivet. Deras bostad blir ett galleri och deras liv konstverket. Det skapar en transparens och ett gränslöst möte mellan betraktaren och konstnären. Deras glashus påminner om en konstens version av en reality TV-serie.

De senaste årens tekniska utveckling inom kommunikation och sociala medier har gjort det möjligt att krypa ända in under skinnet på konstnärer, som i extremfallet med Hasan Elais konstprojekt. Det hela följer samhällsutvecklingen där gränsen mellan det privata och offentliga under många år har suddats ut. Det hela började under 1990-talet med de privata bloggarna på nätet, för att sedan övergå till livesända webkameror från vardagsrummet, som till exempel jennicam som startade 1996 av studenten Jennifer Ringley och sände fram till 2003. Jennicam var en livesänding där man fick en direkt inblick i en ung amerikansk kvinnas liv.

Den här typen av privata websändningar där man kunde följa vanliga människor direkt vi nätet och komma in i deras hem följdes så småningom upp av TV som skapade orkestrerade reality shower på bästa primetime som Big Brother och Paradise Hotel där deltagarna följdes dygnet runt av kameror.

Webkamerorna fångar egentligen bara ytan och säger egentligen ingenting om vad som pågår i vårt inre. Vill man känna en människas innersta tankar måste man dyka längre ner i deras medvetande. Vårt digitala liv avslöjar nu en hel del av våra vanor och tankar och är en guldgruva för de kommersiella företagen. Om man som konstnär vill bjuda in åskådaren att ta del av ens liv och göra det transparent så kan man bjuda in dem att även ta del av det digitala livet.

Evan Roth publicerade boken Since You Were Born som bestod av konstnärens surfhistorik under tre månader med början med att hans dotter Octavia föddes i juli 2013. Den här typen av digitala biografier brukar man kalla för "autobotography" eftersom det ofta är en bot, det vill säga ett dataprogram som automatiskt samlar in den digitala informationen om konstnärens förehavanden på nätet. Informationen sammanställs sedan till ett biografiskt utsnitt av konstnärens liv. Since You Were Born är en form av dagbok där konstnärens aktiviteter på internet skildrar hans vardag under de tre första månaderna som förälder.

Konstnärerna Jonas Lund och Eva och Franco Mattes går steget längre och bjuder in åskådaren att i realtid följa vad de gör på nätet. Lund skapade projektet Selfsurfing (2012) där besökaren under 24 timmar kunde se och följa vad konstnären gjorde i sin webläsare. På internet kunde man se en kopia av Lunds webläsare och vilka sidor som han besökte. Public Access Me (2013) var en fortsättning av Selfsurfing, här var det webläsarens historik som Lund gjorde tillgänglig för allmänheten. Precis som i Roths projekt blev Lunds webhistorik publik och det skapades automatiskt en autobotography över Lunds liv.

Eva och Franco Mattes valde inte att öppna sitt hem för publiken utan kanske något ännu mer privat, nämligen sin dator. I Life Sharing (2000-2003) blev deras privata digitala liv ett offentligt konstverk. Vem som helst kunde när som helst på dygnet surfa in på deras dators hårddisk och ta del av filer, mail och fotografier. Besökaren kunde söka, läsa och fritt kopiera materialet från datorn. Nu var det här en dator som användes av konstnärerna i deras yrkesliv, och innehöll inte så mycket privat information.

Även om datorn fortfarande är viktig i våra liv har mobilen de senaste åren tagit över mycket av datorns funktioner. Mycket av våra liv kretsar kring vad vi gör med våra mobiler och vi sparar mycket privat information på enheterna som bilder, kontakter och meddelanden. För många är tanken att förlora sin mobil som att förlora en stor del av sitt liv.

Mellan juni 2012 och juni 2013 gjorde därför konstnären Johannes P Osterhoff en online performance där hans iPhone var i centrum.

Han installerade en app på sin telefon som varje gång han klickade på home-knappen tog en screenshot av telefonens skärm och laddade upp den på hemsidan http://iphone-live.net. Besökarna kunde, precis som i fallet med Lund och Roth, följa konstnärens digitala privatliv och se vad han gjorde med sin telefon. Skärmdumparna från iPhonen bildade på så sätt ännu ett exempel på ett autobotografiskt konstverk.

Även om man som konstnär väljer att vara transparent så finns det ofta fortfarande en gräns kvar mellan konstnären i hans yrkesroll och privatpersonen. När konstnärer som Litan Dotan och Eyal Perry väljer att leva i ett glashus och göra sina liv offentliga under flera månader är det fortfarande frågan om ett konstprojekt och de agerar som konstnärer. Som alla personer behåller de fortfarande en privat sfär som man skyddar och som man bara delar med ett fåtal personer i sin närvaro. Gränserna blir dock allt tunnare och tunnare och dagens teknik gör att vårt innersta privata blir allt snävare och snävare när allt mer av våra liv delas på nätet.

För den som vill övervaka någon finns det avancerade spionprogram som man kan installera på deras dator eller mobil och som samlar upp information, från tangentbordstryckningar till att skicka skärmdumpar. Programmen kan användas av polisen för att samla in bevismaterial om brottslig verksamhet, men även av kriminella organisationer för att få tag i inloggningsuppgifter till bankkonton eller kanske för utpressning. Man behöver nu inte avlyssna någons dator för att få veta en hel del om någons privatliv. I många fall räcker det att man följer dem i sociala nätverk som Twitter, Instagram eller Facebook. Vi har nämligen en tendens att på nätet berätta och dela med oss av fotografier och filmer, som berättar många personliga saker till en stor krets människor, som vi kanske i vanliga fall inte skulle ha gjort.

Konstnären Molly Sodas projekt Should I send this? är en samling texter och bilder som hon egentligen är rädd att dela med sig av. Det rör sig bland annat om selfies där hon poserar halvnaken eller med orakad bikinilinje och små texter med intima tankar och händelser.

Nakenbilderna är i sig själva inte anmärkningsvärda utan det finns gott om grövre selfiesbilder av nakna unga kvinnor framför spegeln på nätet. Det som Molly Soda belyser är det sociala trycket på unga kvinnor och hur gränsen hela tiden tänjs för den privata sfären. Kändisar som Kim Kardashian har byggt stor del av sitt kändisskap på att publicera utmanande selfies på sitt Instagram-konto. Idag förväntas man nämligen inte bara dela med sig av sitt privatliv utan även sin kropp på nätet. Egentligen vill man kanske inte det, men eftersom alla andra verkar göra det är det svårt att undkomma det sociala trycket. Att dela med sig av det privata och sin nakna kropp kan leda till uppmärksamhet och positiva kommentarer från andra, men chansen är lika stor att bli uthängd som slampa och trakasserad för sitt utseende.

För alla strävar vi väl efter att få befinna oss i de där 15 minuterna i rampljuset som konstnären Andy Warhol uttryckte det. Warhol var tidigt ute med att experimentera med film och gjorde en del dokumentärer som kan ses som föregångare till reality TV. I filmen Sleep från 1963 har Warhol filmat sin vän John Giorna som ligger och sover i fem timmar och 20 minuter. I flera av Warhols filmer från sextiotalet har han filmat många av sina vänner i privata sammanhang.

Det blir en form av biografiska porträtt av konstnären genom hans umgängeskrets. Warhols filmer är på så sätt ett tidigt exempel på den transparenta konstnären som släpper in åskådaren i sitt privata hem och liv. Trots att Warhol varit död sedan 1987 så får han ändå sista ordet. För efter sin död fortsätter han att vara i blickfånget. Sedan något år tillbaka finns det en webkamera ute på kyrkogården i Pittsburgh där Andy Warhol är begravd.

Genom webkameran kan man dygnet runt se hans gravsten och alla de hundratals människor som varje år vallfärdar till Warhols grav, och på så sätt interagera med konstnären. Även efter döden fortsätter gränsen mellan det privata och offentliga att suddas ut, inte ens i döden verkar vi få ha vårt privatliv i fred.

Mathias Jansson

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

En fåfängans marknad, ändå nödvändig

En fåfängans marknad, ändå nödvändig Tidningen Kulturens Guido Zeccola besöker oskuldsfullt Göteborgs bokmässa, diskuterar italienska kungahus med en Bernadotte och lyssnar till Edenborgs obscena predikningar. Jag hade aldrig varit på bokmässan ...

Av: Tidningen Kulturen | Kulturreportage | 28 september, 2006

Den gamla hyttan, ett bedagat kulturslott svept i minnets digitaliserade klichéer. Det sceniska…

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär ...

Av: Benny Holmberg | Reportage om scenkonst | 08 september, 2013

Litteraturen och verkligheten. Altstadt, Linderborg och Lundberg

Verkligheten kan ibland vara besvärlig. Kristdemokraternas ledare talade för några år sedan om 'verklighetens folk' och försökte genom denna definition hopfogad som en sanningsägande metafor ta fram en opinion som ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 26 april, 2013

Är Kolumbusdagen värd att firas?

Världen våndas under deras förtryck som vill den väl (Rabindranath Tagore) Kolumbusdagen firas i USA sedan år 1937 den andra måndagen i oktober till minne av Kristoffer Kolumbus ankomst till Amerika ...

Av: Nina Michael | Reportage om politik & samhälle | 12 oktober, 2013

Tidens heliga fullbordan

Oavsett i vilken grad vi är medvetna om det så är vår egen person i sin djupaste identitet formad av det mysterium som utgör "det historiska". Historien låter sig inte ...

Av: Simon Henriksson | Essäer om religionen | 15 mars, 2010

Veckan från hyllan. Vecka 16-2013

Margret Thatcher har gått bort. Tillräckligt mycket har redan sagts om henne från olika håll, beroende på de egna ideologiska preferenserna, jag har just ingenting att tillägga. Men kan inte ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 13 april, 2013

Schamanen, författaren och poeten Ailo Gaup är död

När människor dör försvinner kontakten med dem på ett världsligt plan. Sorg och en stor känsla av förlust tar över. Alla bär minnen som de inte riktigt vet hur de ...

Av: Katrin Nordgren | Övriga porträtt | 30 september, 2014

Tjugotalets New York: smuggelsprit på speak-easies

”Kräftor kräva dessa drycker” stod det med en fyndig allitteration på en affisch där en barsk Albert Engström gav sig in i kampanjen kring ett rusdrycksförbud i Sverige 1922. Som ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer | 27 april, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.