Under ordens skuggor. En natt med Gunnar Ekelöf

Det är stilla och stjärnklart, snön nypackad och gnistrande därute, klockan är tre i den mörka vinternatten när jag sakta läser mig in under Gunnar Ekelöfs djupa ordskuggor. Här talar ...

Av: Benny Holmberg | 01 januari, 2013
Litteraturens porträtt

Ett finskt trauma

”Kvinnogardisterna står i stadshusets fönster och skjuter mot de överlägsna vita styrkorna. Männen vill ge upp, men kvinnorna vägrar. Likhögarna på gatorna växer och Tammerfors står i brand. Det är ...

Av: Rolf Karlman | 02 februari, 2017
Essäer om politiken

Näsornas näsbänderska

Så som de en del såg ut nånting i likhet amasonskorna, amasonskara, amasonszons tyngdupplyfterskorna till yes no right boxare som dotter H Duda Dada Yankovich plulubaschschiskans en rotryckerska avsluttråderska näsbänderska ...

Av: Stefan Hammarén | 21 november, 2012
Stefan Hammarén

Detalj ur Begravningen av greve Orgaz (1586–1588), El Greco

Greken från Kreta

I skuggan av de välvda gångarna nere vid Heraklions hamn på Kreta stötte jag på ett par skyltar som berättade att den gamla hamnen från den venetianska tiden hade varit ...

Av: Mathias Jansson | 30 juli, 2016
Konstens porträtt

 Kyrkorummet i Sofia kyrka med Hilding Linnqvists väggmålning. Foto: Wikipedia

Den naiva konsten i Sverige



Tidningen Kulturens Lena Månsson om den svenska naivismen.




Det finns en gemensam nämnare för naiva bilder; de beskriver verkligheten genom att ta fram konstnärens inre värld eller uppfattning av och reaktion på verkligheten. Den naiva konstens bilder talar om konstnärens eget liv bland tingen, och deras betydelse för människan. Det är i detta avseende man ska söka den naiva konstens aktualitet, eftersom samma egenskaper så påtagligt kännetecknar modern konst. I alla tider har man funnit spår av en likartat skapande drift som överallt där den förekommit tagit besläktade former.
Ateljékåta av  Nils Nilsson Skum. Foto: Wikipedia

Ateljékåta av Nils Nilsson Skum. Foto: Wikipedia

Annons:

Naivismen och Sverige

I Sverige började man efter sekelskiftet 1900 uppskatta konst som tidigare missförståtts och föraktats, den naivistiska och den naiva. Den svenska naivismen uppstod närmast som en reaktion mot modernismen och den nya moderna konstens strömningar från Paris. Första världskrigets isolering ledde i Sverige, som på de flesta andra håll, till att import av internationella nyheter avstannade. Man längtade tillbaka till hembygdens trygghet och den folkliga traditionen.

Naivismen innebar allt det som modernismen negligerat, en återgång till det genuina, det troskyldiga, det småskaliga och det i folksjälen ursprungliga, till bonden, landet och den förindustriella småstaden. Naiv konst är ett begrepp som används om föreställande konst som har en barnslig enkelhet i både uttryck och teknik. Det är en konstriktning som framhäver det omedelbara och okonstlade skapandet som kännetecknar barnets, allmogekonstens och naturfolkens bilder och bortser från perspektiv, proportioner och anatomi.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Naivist kallas den konstnär som medvetet använder sig av den naive konstnärens spontana uttrycksmedel. Naivismen som i Sverige fått sitt kanske mest konsekventa uttryck, blommade upp under 1910-talets andra hälft. Hilding Linnqvist (1891-1984), Eric Hallström (1893-1946) och Gideon Börje (1891-1965) målade poetiska vardagsbilder, bland annat från Stockholms utkanter och Norrland. De utvecklade en nationellt präglad naivism, där de ville berätta något, och var i motsats till många av Matisse-eleverna inte rädda för att visa sina innersta känslor i måleriet. De hade alla upptäckt amatörmålaren och tullnären Rousseau som av författaren Gustav Hellström beskrevs som "en sentida Franciskus som får oss att känna som barn inför livet, naturen och människorna". Inspiration gav säkert även Ivar Arosenius romantiska och drömska bilder och Carl Fredrik Hills respektive Ernst Josephsons fantasifulla sjukdomskonst.

En rad självlärda målare

De svenska s.k. naiverna utgör en brokig skara som inte går att inrangera i någon stilfålla. Liksom alla äkta naiva konstnärer världen över, skapar de avsikts – och aningslöst utanför den historiska konstutvecklingen. De arbetar var och en i sin stil utan minsta estetiska spekulationer, de kan inget annat och är liksom svenskar i gemen individualister. Det är lätt att romantisera den naive konstnären som någon som går sin egen väg, men snarare handlar det om bristande förståelse människor emellan och den naive konstnären blir en svårmodig outsider som grubblar över saker och ting som andra tar för givna. De lyckas ofta på ett märkligt sätt förena barnets enkelhet och naivitet med den vuxnes förmåga att reagera rikt och nyanserat. Dessa konstnärer kan kallas udda, men framför allt är de känsligare än andra för hur svårt det är att begripa såväl andra människor som själva livet.

I Sverige har en lång rad självlärda målare uppmärksammats som äktnaiva, mest känd är kanske Lim-Johan Olsson (1865-1944). Det utmärkande för honom är den intuitiva känslan för färg och bildkomposition, kombinerad med i yttre mening valhänt tekniskt handlag. Han var en enstöring, tystlåten och originell och hamnade då och då på mentalsjukhus. Måleriet- drömlikt och fantastiskt- var en flykt från en hård verklighet. Han levde sig kvar i den svenska bondekulturen, nära sina rötter och målade hemtrakten: husen, gårdarna, trädgårdsmotiv och djur.

De bästa bilderna visar en säker behärskning av uttrycksmedlen. Figurerna är alltid avbildade rakt framifrån eller från sidan. Till hans storverk hör Kaffedrickning och Gråhund med älg samt några otroligt suggestiva tolkningar av fåglar. Lim- Johans verk finns på Moderna Museet i Stockholm och på Gävle museum.

En absolut särling är stockholmaren Elis Säfbom (1896-1972) som arbetade i fyrtio år som kostym pressare på tvättinrättningar. På lediga stunder målade han långsamt och kärleksfullt det Stockholm han älskade. Vid sidan om stockholmsbilderna finner man i hans produktion religiösa kompositioner- t.ex. Jacobs dröm och Den himmelska härskaran som vittnar om en upplevelsevärld bortom vår och en stark äkta känsla för det naivt monumentala.

Till de primitiva naiva begåvningarna hör samen Nils Nilsson Skum (1872-1951). Han var den förste som skildrade samelivet inifrån och på dess villkor. Teckningarna och målningarna är dramatiska skildringar från den lappländska naturen där figurer och djur framträder som hieroglyfiska tecken. Han beskrivs som fåordig och svårmodig liksom flera andra svenska naiver.

Den store dramatikern i naiv svensk konst är Primus Mortimer Pettersson. Han föddes i Östersund 1895 och hans obändiga frihetslängtan drev honom i unga år till sjöss. Han återvände 1924 till hemstaden och intogs då på sinnessjukhus på grund av tungsinne. Hans starka behov av att uttrycka sig i bild upptäcktes på 1930-talet och efter det målade han ett oändligt antal tavlor fram till sin död 1975. Hans motivområde består av minnesfragment -havet, floden, pyramiderna, kupolerna och allt annat han upplevde under sina resor. Framför allt älskade han att måla stadsbilder men några människor uppenbarade sig aldrig i dessa drömda städer.

Trots flera utställningar genom åren dröjde hans stora genombrott till 1966 vid en separatutställning i Stockholm. Detta innebar att hans isolering bröts och han fick besöka utställningar som avbrott i sjukhusvistelsen. Hans verk finns på Moderna Museet i Stockholm och på Malmö museum.
Typiskt för äktnaiverna är att de utan konstnärlig skolning börjat måla sent i livet, vilket kanske beror på att de under ett långt liv arbetat flitigt. Sverige äger förvånansvärt många kvinnliga naiva konstnärer som var och en hittat sin personliga, lätt igenkännliga stil.

Till de mest intressanta hör Elin Pettersson som föddes 1867 men som inte började måla förrän hon fått pension som finsömmerska. Av våra naiver är hon den mest poetiska. Hon drömmer sig tillbaka till barndomens värld, hon målar huset vid ån, trädgården, stjärnenatten. Flera gånger målar hon också sitt självporträtt - ett allvarligt ansikte omgivet av blomsterprakt. I de bästa målningarna t.ex. den frostigt blåvita På isen äger färgen en oerhörd renhet och ett nästan överjordiskt skimmer.

Victoria Nygren

Victoria Nygren (1885-1965) är ett av de stora namnen i svensk naiv konst. Vid sidan av sin lärarinneverksamhet målade hon, men debuterade inte förrän vid sextioårs ålder. Hennes målningar berättar om starka personliga upplevelser. Här finns den direkthet, anspråkslöshet och ursprunglighet som karakteriserar den naiva konsten när den är som bäst. Liksom de flesta andra naiva konstnärer arbetar hon långsamt och kärleksfullt fram sina bilder. Landskapet kring hembyn är återkommande motiv i hennes målningar.

'

Hon följer årstidernas växlingar och hon försöker också skildra landskapets förändringar under dygnets olika timmar. Av människorna och tingen omkring henne gör hon porträtt som ofta ger en intensiv känsla av närhet. Men lika verkliga som dessa motiv förefaller det som Victoria Nygren upplevde sina drömmar, syner och religiösa upplevelser. En stor del av hennes målningar utgörs av religiösa bilder. "Träden kan inte vara gröna i himlen", lär Victoria Nygren ha svarat på frågan varför hon målade röda träd. Det himmelska var för henne lika viktigt som det jordiska.

Himlavisionerna samsades i hennes måleri med porträtt och landskap. Kristi eld är en av Victoria Nygrens märkligaste allegorier. En annan uppmärksammad tavla är Änglarna vid Sveriges gräns, som utvisar hur Sverige genom "änglarnas beskydd" undgick det senaste världskriget.

Anna Casparsson (1861-1961) var textilkonstnär och pianist och påbörjade även hon sin konstnärliga bana i sextioårsåldern. I hennes mycket originella broderier med applikationer i olika material skapade hon ett arbetssätt som 1960-och 70-talets textilkonstnärer förde vidare. Allt var möjligt att använda - pärlor, glitter, spetsar, gamla utslitna textilier, broderier i guld, silver och silke. Hon fogade samman dessa material i collageliknande bilder, där hon lät sig inspireras av 1800-talets och sitt eget svenska kulturarv. Måhända var Anna Casparsson influerad av såväl Ernst Josephsons sjukdomskonst som av den samtida naivismen. Men hon förblev dock alltid sig själv- en naiv själ, en sagoförtäljerska som följde sin egen linje.

Den svenske författaren, romantikern och realisten Love Almqvist hade på 1830-talet skrivit: "Att se Guds skapelse från den artistiska horisonten är att se den i ursprungsskick, och ungefär som ett barn. Allt blir lek då och dock tillika det största allvar". Almqvist såg vår kulturella särart och barnslighet som en följd av vårt kyliga klimat. Allt som växer behöver ges mer tid att utvecklas och mogna än under söderns sol. Man kan undra om det finns en likhet i det svenska kynnet eller om det är en likartad levnadskultur som föder ett likartat måleri? Svensken sägs vara naturälskande, blyg och individualistisk, men även introvert och melankolisk, kanske beroende på kylan och det långa vintermörkret. Troligtvis blir konsten sådan som den verklighet är där man arbetar, lever och känner.

Det finns en gemensam nämnare för naiva bilder; de beskriver verkligheten genom att ta fram konstnärens inre värld eller uppfattning av och reaktion på verkligheten. Den naiva konstens bilder talar om konstnärens eget liv bland tingen, och deras betydelse för människan. Det är i detta avseende man ska söka den naiva konstens aktualitet, eftersom samma egenskaper så påtagligt kännetecknar modern konst. I alla tider har man funnit spår av en likartat skapande drift som överallt där den förekommit tagit besläktade former.

Det är den ärliga skildringen av händelser i verkligheten. Denna s.k. folkkonst är det vanliga folkets konst. Den växer fram ur det dagliga livet och avslöjar deras liv och intressen. Folkkonst är inte en oskicklig kopia av den fina konsten, den är ett unikt skapande uttryck för en bestämd grupp människor i en bestämd tid.

I sin programskrift Ordkonst och Bildkonst från 1913 framhåller Pär Lagerkvist skapandets stora betydelse för människan, ser dess genuina uttryck hos ursprungsfolken och vill nå tillbaka till den konstnärliga inbillningens friska renhet. Därför måste vi gå tillbaka och lära enkelhet och åter enkelhet. Folkkonsten förlorade genom industrialismen sitt verkliga innehåll, blev till dekorativa former, vars ursprungliga innebörd gått förlorad.

De anonyma krafter som tidigare funnit utryck i folkkonsten strävar nu efter pånyttfödelse i individuella personligheters bilduttryck. En folkkonst i upplösning övergår i de naivas konst, där finner man det sista utflödet av det kollektiva och ursprungliga, förbundet med tidlös lekfullhet och människans eviga gestaltningsdrift.

För de svenska naiva målarna var deras konst först och främst ett försök att återknyta till en av moderniteten hotad folktro- folksaga- och folkvisetradition. Karakteristiskt för denna konst var det troskyldigt innerliga, det valhänt sökande, det drömskt mångtydiga och sårbart nostalgiska. Trots felaktiga perspektiv och proportioner har dessa naiva målare lyckats förmedla en närvaro i samtidens vardagsliv. En egenskap som ofta betonas är autenticitet.

Naturligtvis är naivism en flykt undan en allt mer mekaniserad verklighet men i så fall en flykt som sitter djupt rotad i den svenska folksjälen. Man sökte återuppväcka den svenska idyllen genom att måla med hjärtat, ha barnets oförstörda blick och använda bilden i stället för orden för att kommunicera.

Äkta naiva konstnärer har alltid gått sina egna vägar och haft svårt för att bli accepterade av makteliten. Men det förefaller som om detta håller på att förändras i våra dagar, den naiva konsten tas numera på allvar på ett annat sätt än tidigare. Intresset för den naiva konsten i Sverige har ökat alltmer och förståelsen för dessa, ur folkdjupet utsprungna bilder, har inte minst accentuerats genom att konstgallerier i hela världen specialiserat sig på naivernas verk och en jakt på nya konstnärer bedrivs.

Samtidigt har i Sverige Statens kulturråd understrukit behovet av stöd till amatörismen, och naiverna är ju amatörer med en känsla för färg och form som är något utöver det vanliga. Idag finns alternativa synsätt på konsten. Nu är det snarare ett verks kommunikationsförmåga och betraktarens upplevelse som är det viktiga. Därmed kommer definitivt den naiva konsten framöver att inta en viktig plats i den svenska konsthistorien.

Lena Månsson

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Whilde på sommar

Doktor Frederick Foster Hervey Quin var två steg från döden. En koleraepidemi hade brutit ut och Quin insjuknade med grymma plågor. Desperat tog han det homeopatiska medlet camphor, som Hahnemann hunnit ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 juni, 2014

Dikter av Sven André

Rivning   Långsamt ritar deras drömmar om bilden av det obeständigas landskap Några vinklar här Några rutmönster där Vad som är i vägen för de becksvarta pulsslagen bryts sönder till sin döda natur Vad som undslipper årens marsch mot Utopia står ...

Av: Sven André | Utopiska geografier | 07 december, 2009

Porkkala. Kusten 2009 Foto Matti Paavola

Porkalas parentes

Till september 1944 var Porkala mest känd som ett stycke vänlig skärgårdsnatur några mil utanför Helsingfors. Ett stycke havsomsusad nyländsk skärgård med blankpolerade klipphällar och martalls bevuxna kobbar. Längre inåt ...

Av: Rolf Karlman | Reportage om politik & samhälle | 15 juli, 2016

En rökares försvarstal

 En av mina väninnor försöker leva ett hälsosamt liv, för att må bra. Nu äter hon rätt, a la diet nya modellen och motionerar som sig bör. Hon springer varje ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | Gästkrönikör | 30 december, 2013

Care Santos på Bokmässan i Göteborg 2014 Foto Per A J Andersson

Några reflektioner kring Care Santos prisbelönta roman Media vida

Elisabeth Tegelberg om Care Santos nya roman

Av: Elisabeth Tegelberg | Essäer om litteratur & böcker | 25 april, 2017

Pièta och den röda hästen

Thomas Notinis högintressanta uppsats här på sidan om Kasimir Malevitj fick mig att fundera över några bildminnen, det ena mitt eget, det andra min mors. Som ung glop för femtio ...

Av: Ivo Holmqvist | Övriga porträtt | 10 december, 2014

Julen är inte vad den alltid har varit

Det är lätt att tänka sig att julen är vad den är och att den alltid har varit vad den är idag.  Den klassiska sagan En julsaga av Charles Dickens beskriver ...

Av: Belinda Graham | Essäer om litteratur & böcker | 01 november, 2013

Paddington anländer till Paddington Station med en lapp runt halsen

Paddington - En björn för alla tider

Paddington är urtypen för den artige främlingen. Han kommer som flykting till Storbritannien med en lapp runt halsen och hittas av den snälla familjen Brown på en tågstation i London ...

Av: Belinda Graham | Gästkrönikör | 02 december, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.