Warning: Invalid argument supplied for foreach() in /home/tidningenkulture/public_html/libraries/src/Plugin/PluginHelper.php on line 103

Warning: Invalid argument supplied for foreach() in /home/tidningenkulture/public_html/libraries/src/Plugin/PluginHelper.php on line 103

Warning: Invalid argument supplied for foreach() in /home/tidningenkulture/public_html/libraries/src/Plugin/PluginHelper.php on line 103
”Formen lyssnar från gatan och färgen från gården.” - Tidningen Kulturen
person_outline
search

Warning: imagejpeg(): gd-jpeg: JPEG library reports unrecoverable error: in /home/tidningenkulture/public_html/modules/mod_news_pro_gk5/helpers/gk.thumbs.php on line 563

Humanism och humanitarism En polemisk betraktelse

I likhet med sin sentida kollega Harold Bloom var den amerikanske litteraturprofessorn Irving Babbitt (1865 – 1933) en stridbar man. Hans välturnerade sarkasmer förskaffade honom många fiender. Så här kunde det ...

Av: Göran Lundstedt | 24 augusti, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Om den amerikanske författaren James Purdy

”The Complete Short Stories of James Purdy” har just kommit ut i USA (Liverright Publishing, 35 dollar), en tegelsten på 726 sidor. Recensenten i New York Times Book Review i ...

Av: Ivo Holmqvist | 05 augusti, 2013
Essäer om litteratur & böcker

Foto: Tarja Salmi-Jacobson

Bilder från Turkmenistan

Tarja Salmi-Jacobsons underbara resa till Turkmenistan i bilder och ... ord.

Av: Tarja Salmi-Jacobson | 17 september, 2015
Resereportage

Carl von Linné och världens skenbara lycka

Carl von Linné och världens skenbara lycka Idag, detta år då trehundraårsjubileet av hans födelse ska firas, är det hart närt omöjligt att förstå den vurm och oreserverade dyrkan som en ...

Av: Crister Enander | 18 januari, 2007
Essäer

Inge Schiöler, Hus och båtar

”Formen lyssnar från gatan och färgen från gården.”

Någon elak tunga lär ha sagt, att Göteborg är staden där man hellre skriver fakturor än poesi. Redarsocietetens, varvsindustrins, sjöfartens och de många agenturernas och grosshandelsfirmornas stad. Men belägen vid en kust som med sitt vibrerande ljus och sitt livgivande, transparenta färgspel inspirerat både målare, tonsättare och, jovisst, även poeter. Öar och klippor av röd granit i norr, vidsträckta sandstränder ut mot öppet hav i söder.


Om Göteborgs målande poeter.


Likt en Fågel Fenix hade Schiöler rest sig ur den förödande sjukdomens mörker. Nu blomstrade hans måleri som aldrig tidigare, i kaskader av jublande färg. Han använde aldrig staffli utan lutade duken mot en sten, en ilandfluten trälåda eller vedbit eller liknande.
Inge Schiöler, Motiv från Koster

Inge Schiöler, Motiv från Koster

Pontus Hjorthén

Filmregissören Pontus Hjorthén – son till den tragiskt bortgångne skådespelaren Karl-Ivar Nilsson – fick genom ett arv ett brunt kuvert i sin hand. Det var försett med påskriften "Får ej utsättas för dagsljus". Arvet som förvarats i bankfack kom från hans morfar konsthandlaren Gunnar Hjorthén i Göteborg, och Pontus Hjorthén säger i sin nya, drygt 70 minuter långa film "Ett nytt liv", att han innerst inne hoppades på att kuvertet skulle ha innehållit en bunt kontanter. Vad det istället visade sig innehålla var ett kapital av ett helt annat slag; det skulle föra honom ut på en för honom överraskande och spännande kulturresa, inom en sfär av kulturen som han – enligt vad han själv påpekar – tidigare varit ganska obekant med.

Kuvertet innehöll en bunt teckningar på bitar av toalettpapper, ritade med kritor i i fem olika färger och försedda med signaturen Inge Schiöler. Han var målaren som i ett par decennier var helt avsidestagen i sjukdomen schizofreni, overksam, apatisk, internerad på S:t Jörgens mentalsjukhus på Hisingen. Schiölers långa avbrott i måleriet bröts genom en gripande episod, ett möte med en liten systerson, vilket Schiölers syster berättar om i filmen. Det var efter detta möte som de små tecknade lapparna började komma till, med hjälp av kritor som Schiöler lånade från sjukhuspersonalen, och snart bad han i brev sina anhöriga att sända honom färger och annat konstnärsmaterial.

Hjorthéns film handlar om de fyra konstnärer som bildade ett slags kärna i den krets av målare som kommit att kallas "Göteborgskoloristerna": Inge Schiöler (1908-1971), Åke Göransson (1902-1942), Ivan Ivarson (1900-1939) och Ragnar Sandberg (1902-1972) . 1900-talet var ju de många "ismernas" tid inom konsten. Man bildade grupper som framträdde med olika program, ibland formulerade i "manifest" och konstteoretiska deklarationer. Konstnärer skapade och namngav sina nya riktningar som kubism, futurism, dadaism, konkretism o.s.v. "Göteborgskolorismen" hör dock till de riktningar som konstkritikerna snarare än konstnärerna själva har skapat. Och till skillnad från många andra konstnärsgrupper bildade "göteborgskoloristerna" aldrig någon formell konstnärsgemenskap. Det som förenade dem på det personliga planet var anknytningen till Göteborg och Västkusten och – i de flesta fall – studier vid Valands Målarskola, med den frihetligt sinnade Tor Bjurström som lärare. Den beteckning som konstkritiken gett dem har bestått genom tiderna, trots att det inte råder någon egentlig konsensus om vilka konstnärer som skall anses ingå i gruppen. Eller för att citera Bertil Sundborg:

"Vad som kommit att betecknas som göteborgskolorism var aldrig ett program, och det fanns aldrig någon bestämd grupp göteborgskolorister. Beteckningen har uppfunnits av utomstående, och medlemskapet i gruppen har utfärdats utan respektive målares hörande."

Det är ingen tillfällighet att jag sätter beteckningen "göteborgskolorister" inom citationstecken. Den är enligt min mening tämligen misslyckad och missvisande och kan rentav uppfattas som nedsättande. Nils Ryndel har påpekat, att det måleriska språk som dessa konstnärer använder är en färgens lyrik, en poesi med färgen och dess uttryckskraft som medium istället för orden. Ryndel präglar det långt mer välgrundade begreppet "färglyriker".

Till följd av det ovärderliga fynd som Pontus Hjorthén gjorde i det bruna kuvertet, har fokus i hans film blivit inriktat på Inge Schiöler. Efter många långa år av tystnad, overksamhet och apati återvände Schiöler stegvis till livet och konsten med en ny och helt explosiv kraft och vitalitet. De sista decennierna av hans måleri fram till hans död 1973 är en oavbruten lovsång till livet. Toalettpappersteckningarna är de första trevande stegen på denna väg tillbaka, vägen till det nya livet.

Åke Göransson

Citatet i rubriken ovan kommer från Åke Göransson, som hade det kanske mest tragiska levnadsödet av de fyra. Liksom Inge Schiöler drabbades han av schizofreni, blev apatisk och inåtvänd, och hans forna liv som målare sveptes för honom själv in i glömskans töcken. Han vårdades först hos sin mor i Landala, därefter på Lillhagens mentalsjukhus. När han vid ett tillfälle hade blivit ledd runt i Göteborgs Konsthall på en utställning där hans målningar visades, sade han efteråt till sin mor: "Den där Åke Göransson var nog ingen dålig målare i alla fall – men vart tog han vägen?"

 

Åke Göransson Kristusmålaren söker färg

Åke Göransson Kristusmålaren söker färg

Åke Göransson avled 40 år gammal i tbc.

I sitt litet kryptiska yttrande om formen och färgen försöker Göransson sätta ord på något som i grunden förenar alla de västsvenska färglyrikerna, hur olika de än kan te sig sinsemellan. Paul Cézanne och Karl Isakson – svensken som blev dansk målare – fanns med i bakgrunden när Göransson och hans likasinnade bland göteborgsmålarna började använda färgplanen som formskapande element. Han försöker formulera sina tankar om konsten i ord och talar om "sinnesform" och "färgform". Sinnesformen är den yttre, fotografiskt dokumenterbara verkligheten; färgformen är den "som lyssnar från gården": den inre, självständiga måleriska verkligheten, där färgerna och färgplanen ger form och gestalt åt bilden i dess helhet.

I uppdelningen sinnesform – färgform ("gatan" och "gården") kan man troligen också spåra ett avtryck av Platons idélära, som Göransson var förtrogen med och beundrade. Sinnesformen står då för den tillfälliga och förgängliga materiella världen, medan färgformen hör hemma i de eviga idéernas och urbildernas andliga sfär.

Av de fyra konstnärer som passerar revy i Pontus Hjorthéns film är måhända Ragnar Sandberg den som i yttre avseende hade den mest framgångsrika konstnärsbanan

Härmed inte sagt, att alla färglyriker uttrycker sig med samma glödande och kraftfulla färgackord som t.ex. Schiöler och Ivarson. Vi finner hos flera andra inom samma grupp även målare som rör sig med betydligt mer avmätta och återhållsamma färgtoner, såsom Ragnar Sandberg, Gösta Sandels, Karin Parrow, Carsten Hvistendahl – och likaså Åke Göransson.

Även Ivan Ivarson hörde till de oroliga andarna och de självförbrännande personligheterna inom gruppen. Han gick från ett återhållsamt, impressionistiskt präglat bildspråk under elevåren vid Valands till en ständigt ökad färgintensitet, som började utvecklas efter en tvåårig utlandsresa tillsammans med studiekamraten och blivande hustrun, skulptrisen Märta Taube. Resan gick till Rom, till Cagnes i Frankrike och till Helsingör, där han och Märta Taube fick låna kollegan Carl Kylbergs ateljé. Han och hans unga familj tillbringade sedan några lyckliga somrar på Stenungsön i Bohuslän, lyckliga både för hans familj och för hans utveckling som målare. Gotthard Johansson skriver:

"Av Stenungsötidens måleri får man framför allt intrycket av en asket, som befriats från sina hämningar och upplever verkligheten med en så våldsam styrka, att den verkar som nyskapad. Det är som om färgen själv fått en ny realitet för honom."

Men efter en vinter i Köpenhamn, fylld av påfrestningar och motgångar för Ivarson, splittrades hans familj, och han gled in i en rastlös bohemtillvaro. Hustrun Märta Taube-Ivarson fortsatte sin konstnärskarriär inom skulpturen. Ivan Ivarson levde nu ensam i Göteborg, och i likhet med kollegan i Stockholm Helmer Osslund kunde han ofta ses vandra runt i staden med en bunt dukar under armen och göra försök, än här, än där, att få dem sålda. Ivarsons talrika försök att sälja sina arbeten har efterlämnat en mycket rik flora av anekdoter.

Ivan Ivarson Duvorna

Ivan Ivarson, Duvorna

Man får också en inblick i Ivarsons personlighet genom en intervju – eller rättare sagt försöket till en intervju – med Ivarson som konstkritikern i Göteborgs-Posten Bertil Sundborg gjorde 1935. Ivarson bodde och hade sin ateljé vid Packhusplatsen, där han hade tillgång till en av Göteborgs vackraste utsikter, ut över kajerna och hamninloppet. Ivarson ogillade själva intervjusituationen, och samtalet gick trögt. När Sundborg bad Ivarson att visa honom någon teckning han gjort, började han teckna självporträtt; han tecknade ett par stycken under intervjuns gång. I övrigt fördrev de båda herrarna mest tiden med att röka och småprata. Till sist lossnade det för Ivarson, och han började prata ganska ivrigt; Sundborg hade bara att lyssna och teckna ner. Ett litet axplock ur de tankar Ivarson förmedlade:

"Man målar som man måste göra det. Om man vill vara ärlig. Det kan också kallas att måla för sitt höga nöjes skull. Det kallas så när man inte går till mötes med att göra schablonkonst."

"Konstnären skall buga och tacka. - Det är en vacker sed att tacka. Men varför skall bara vi tacka?"

"Vad man ville vore en allmänhet, som själv tyckte och kände och inte nöjde sig med att tycka vad som stått i den tidning de abonnerar på. Det måste vara ruskigt att vara kritiker. Tusen sinom tusen som anammar ens ord. Måste inte tvivlet komma, kritikerns tvivel på att han uppfattat rätt?"

Ivan Ivarson

1937 fick Ivarson ekonomisk möjlighet att återvända till Frankrike, där han slog sig ner i en liten stad vid Atlantkusten nära Bordeaux. Här blev blommor och det franska kustlandskapet hans främsta motivkrets. Efter att under de sista åren i Göteborg ha sysslat med olika kompositionsproblem ägnade han sig här uteslutande åt naturstudier.

Allt tyder på att tiden i Frankrike blev lycklig och gynnsam för Ivarsons skapande, men under ett besök i Paris i juni 1939 avled han hastigt, under omständigheter som aldrig blivit närmare klarlagda.

Av de fyra konstnärer som passerar revy i Pontus Hjorthéns film är måhända Ragnar Sandberg den som i yttre avseende hade den mest framgångsrika konstnärsbanan. Efter hand väl etablerad, väl ansedd, ofta utställd och väl såld redan i sin livstid, och så småningom, som kronan på sin karriär, utnämnd till professor i teckning vid den Kgl. Akademien för de fria konsterna i Stockholm.
Men det var inte alls någon självklarhet för Sandberg att han skulle ägna sig åt bildkonsten. Han avbröt sina studier vid Valands Målarskola, drog sig tillbaka till föräldrahemmet i Stenungsund, läste och skrev dikter. Han var mångsidigt begåvad, med både litterära och dramatiska talanger. Det som till sist fick honom att återgå till måleriet var upplevelsen av Ivan Ivarsons livsbejakande konst, och Ivarson blev också en av Sandbergs personliga vänner.

 

Ragnar Sandberg Från Tyska kyrkan Göteborg

Ragnar Sandberg, Från Tyska kyrkan (Göteborg)

Det är ingen tillfällighet att färglyrikern Sandberg så småningom blev professor i teckning, det svart-vita mediet. Han började snart att låta kontrasterande svart och gråskaletoner lyfta fram färgerna, som ofta bara bestod av några få färgnyanser. Ett av de främsta exemplen på detta är den bifogade bilden, motivet från Tyska kyrkan i Göteborg. Nils Ryndel skriver om denna målning:

"Solljuset, parallellt med Norra och Södra Hamngatorna, Drottning- och Kyrkogatorna, lägger bländande stråk genom bilden. Över mellanplanets fasader stryker ett reflexljus från gatan och Hamnkanalen. Människorna är små tecken – ibland liknar de timglas."

I några oljemålningar har gråskalan nästan helt tagit överhanden. Expressivitet i en bild förutsätter inte alltid färg – vi behöver bara tänka på Emil Noldes, Käthe Kollwitz och Edvard Munchs grafik för att påminna oss om det.

Ragnar Sandberg särskiljer sig från det övriga göteborgsmåleriet inom sin generation också därigenom, att han så småningom tar steget över till nästa fas i 1900-talets modernism, i form av ett kubistiskt orienterat och mer abstrakt måleri. Det sker gradvis efter utnämningen till professuren i teckning och överflyttningen till Stockholm. De nedsättande omdömen som han ådrog sig från vissa håll efter denna omorientering är naturligtvis helt grundlösa. Själv kallade han denna process sitt "klimakterium". Utvecklingen av Sandbergs bildspråk är logiskt, oerhört spännande och i sin radikalitet fullt jämförbart med det som skedde hos exempelvis Kandinsky.

Samma år som intervjun med Ivan Ivarson, 1935, gjorde Bertil Sundborg även en intervju med Ragnar Sandberg. Här ett par begrundansvärda axplock därifrån:

"All akademism inom måleri, inom konsten överhuvud, i livet, är ingen sublimering utan ett surrogat. Hela vår kultur är ett surrogat och hejdar oss att leva, vi är insnörda i formler som hejdar all spontanitet. Det finns målare som går till sitt arbete med sammanbitna tänder och krigisk uppsyn – och slutar det för dagen med en lättnadens suck, man har gjort sitt."

"Det finns inget som vi är mer okunniga om än den verklighet som närmast omger oss. I stället för att måla det vi har framför oss – stadens ljus och kanaler, parkerna med stickande, pratande mödrar och barn som leker, ljuset under grenarna – så reser vi ut och målar franska landskap och nordafrikanska kameler och beduinflickor och gudarna vete allt."

Inge Schiöler

Ragnar Sandberg avled i Stockholm 1972, kort tid efter en retrospektiv utställning av hans måleri i Konstakademin på Fredsgatan.

Men nu för ett ögonblick, åter till Inge Schiöler.

Han var den av de fyra konstnärerna som genom den kanske märkligaste återkomsten i vår konsthistoria fick "ett nytt liv". Episoden då han mötte den tvååriga systersonen Arne, som gav honom hans favoritgodis, en lakritspipa, har berörts i det föregående. Hans väg tillbaka till livet och konsten började här. Toalettpappersteckningarna följdes av måleri med konstnärsmaterial som hans släktingar sände honom till sjukhuset. Permissionerna blev tätare och längre. Slutligen kunde han helt skrivas ut från sjukhuset, och hans anhöriga lät
bygga en stuga åt honom på Syd-Koster, där han kunde bo och arbeta under somrarna. Ny psykosmedicin hade hjälpt till att förbättra hans tillstånd, men enligt de anhörigas samstämmiga vittnesbörd (som återges i filmen), upphörde han snart helt att ta sina ordinerade läkemedel.

Inge Schiöler, som aldrig tidigare haft en nära relation till någon kvinna, mötte på Syd-Koster en sommargäst från Stockholm, Ann Dikman, och de båda förlovade sig. Somrarna tillbringades på Syd-Koster, vintrarna i Ann Dikmans lägenhet i Stockholm.

Likt en Fågel Fenix hade Schiöler rest sig ur den förödande sjukdomens mörker. Nu blomstrade hans måleri som aldrig tidigare, i kaskader av jublande färg. Han använde aldrig staffli utan lutade duken mot en sten, en ilandfluten trälåda eller vedbit eller liknande.

Den snabbhet med vilken Schiöler arbetade är också omvittnad. DN-journalisten Tore Hallén har berättat om ett möte med Schiöler på Syd-Koster:

"En dieselpruttande ekbåt med en man vid rodret i blå tröja och profetskägg närmade sig. Mannen var brunbränd och slät i hyn. Han hade varit på Mörholmen hela dagen och på styrbordstoften låg resultatet: sex målningar med olika motiv. - Jag stod på samma ställe och vände mig åt olika håll, sade Inge Schiöler."

Schiölers snabbhet och högt uppdrivna produktionstakt berörs också i Hjorthéns film, och en medverkande ung konstnär kommenterar detta mycket klokt: Han var tvungen att arbeta i snabb takt, eljest hade hans överjag kommit och förstört det för honom.

Det kan inte råda något tvivel om att Schiölers produktion efter sjukdomstiden utgör den absoluta höjdpunkten i hela hans målargärning.

Hösten 1970 och vintern 1971 provade Schiöler på att arbeta med grafik, då han med hjälp av grafikern Ove Löf gjorde ett par portföljer med serigrafier, baserade på motiv från Syd-Koster. I mars sistnämnda år avled han i Stockholm till följd av hjärtkomplikationer i samband med en lunginflammation.

Talesättet om staden som älskar fakturor mer än poesi har måhända inte helt saknat grund. Göteborgsmålarnas förhållande till sin stad var aldrig helt okomplicerat. Det publika konstintresset var tidvis nästan helt obefintligt, och konstnärer sågs inte sällan över axeln som udda personer som inte hade något riktigt, hederligt yrke – även i kretsar som hade kunnat förväntas uppskatta konsten och konstnärerna mer. Tidvis var det därför också motigt att bedriva galleriverksamhet, och Gunnar Hjorthén utförde något av en pionjärinsats med sitt galleri God Konst.

Men ändå ägde Göteborg ett av landets främsta konstmuseer, liksom ett separat museum, Röhsska, för design och konsthantverk; och flera ivriga mecenater, såsom Conrad Pineus och – generationen före honom – Pontus Fürstenberg, gjorde stora och hängivna insatser för att stödja stadens konstnärer både ekonomiskt och moraliskt. I Valands Målarskola förfogade Göteborg över en konstutbildning som väl kunde mäta sig med det bästa som Stockholm hade att erbjuda.

Det har i Göteborg, liksom i det västsvenska landskapet, funnits en grogrund för ett konstnärligt skapande som kommit att inta en särställning i de första femtio åren av vår 1900-talskonst. Man möter i det göteborgska måleriet en fräschhet och en livstillvändhet som man ofta kan sakna inom den huvudfåra av måleriet som vid samma tid utgår från Stockholms horisont. Det har naturligtvis sin grund i själva landskapet – ljuset, havet, färgerna – men också i en annorlunda mentalitet.

Stockholmsmåleriet vid samma tid är utpräglat urbant och styrt av ett akademiskt regelverk – och även påfallande ensidigt beroende av de franska förebilderna. När t.ex. Isaac Grünewald går till offentligt angrepp mot Carl Kylberg, nestorn bland de västsvenska färglyrikerna, gör han det utifrån föreställningen att det finns saker man som målare inte "får" göra.

I Göteborg blåser de friska vindarna, där råder en frihetlig ande. På Valands Målarskola får de unga konstnärerna en fast och nyttig men ändå varsam handledning, som är fri från akademismens tvångströjor. Allt detta gör också – och det har påpekats i många sammanhang – att göteborgsmåleriet under 1900-talets första hälft har ett betydligt närmare släktskap med norskt och danskt måleri än med det måleri som den stockholmska huvudfåran förser landets konstliv med.

Det är ett arv som naturligtvis inte bara tillhör det förgångna utan också visar in i både nutiden och framtiden, där det ständigt inträffar nya spännande ting med både färg och form.

Thomas Notini

Ur arkivet

view_module reorder

Från gatan till designavdelningen

Från gatan till designavdelningen Vad är subkulturen? Finns det fortfarande utrymme för en konst som inte låter sig inramas?

Av: David Cardell | Essäer om konst | 14 september, 2006

 Dominospel på gång på synagogans innergård Johny till vänster snappade upp min kamera

Bukharajudar i sidenvägens knutpunkt (Del 3 av 3)

Dagen efter att Johny och jag skilts åt osams på väg mot den andra synagogan, ville jag ställa Johny några frågor med tanke på att jag kanske ändå skulle skriva ...

Av: Text och foto: Tarja Salmi-Jacobson | Resereportage | 24 februari, 2017

Kombinationen av nytta och nöje

Klockan är ett. Om tre timmar ska jag ha skrivit färdigt en krönika, vilket jag i och för sig fick veta igår. Så jag borde ju ha haft lite bättre ...

Av: Julie Blomberg Gudmundsson | Gästkrönikör | 26 september, 2008

Alex Gino tillsammans med författarkollegan Sara Lövestam Foto Belinda Graham

Be Who You Are!

Författaren Alex Gino är varm, mysig och trevlig, har en vinnande New York dialekt och ett öppet sätt. Det är svårt att tänka sig Alex förbannad. Men det var tydligen ...

Av: Belinda Graham | Reportage om politik & samhälle | 27 oktober, 2016

Malcolm Cowley, detalj ur bokomslag

Malcom Cowleys brev i urval

Om Malcom Cowley och den förlorade generationen i tjugotalets Paris skriver Ivo Holmqvist.

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 14 mars, 2015

Alhazred och Alhazen. H P Lovecraft och verkligheten bakom myten

Howard Phillips Lovecraft uppfann myten om Necronomicon och dess vansinnige författare Abdul Alhazred. På medeltiden levde en verklig arab som mycket väl kan ha inspirerat myten.  Abdul Alhazred var en ...

Av: Rickard Berghorn | Essäer om litteratur & böcker | 18 juli, 2008

Elisabet Lunga

Kan livets smärta förklaras och botas av Billy Idol? Kanske, kanske inte

Vid vissa tillfällen slår livet dig i ansiktet. Hårt och obarmhärtigt snärtar det till dig så att ögonen tåras och kinderna hettar. I det ögonblicket vet du inte ens vad ...

Av: Elisabet Lunga | Gästkrönikör | 22 april, 2015

Tehusens tyrann

Samuel Johnson, enligt en målning av Joshual Reynolds. Tehusens tyrann Han var en svårartat konservativ man, och det mitt i upplysningens och radikalismens stolta tidevarv. Därtill såg han illa intill tidvis blindhet ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 30 april, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.