Bonaden från Överhogdal

Från Asken Yggdrasils tupp "Gullinkambe" har egentligen menats Gulltopp (emblem för sol-ljus guden…

I den nordiska mytologin rytande tuppen Gullinkambe (den med gyllene kam) på toppen av trädet Yggdrasil motsvarar Gulltopp (den guldluggade, den mytiska häst som är Heimdalls emblem), Heimdall som blåser ...

Av: Javad Mofrad | 25 maj, 2017
Essäer om religionen

Motsatserna natur-kultur på Kiasma

   Var finns den starka, uppkäftiga, berörande tredimensionella konsten idag? Skulptur, alltså. Om den tycks satt på undantag i Sverige, kan man söka den i Finland. Detta märkesår, då det gått ...

Av: Nancy Westman | 01 juni, 2009
Reportage om scenkonst

Dansmusikens marknadsekonomi

Roland TB-303 (TB av transistor bass) är ett instrument som numera är legendariskt bland elektroniska musiker. TB-303 var tänkt att skapa basslingor till gitarrister som saknade basist. Det floppade och ...

Av: Robert Halvarsson | 16 januari, 2012
Essäer

Två röster och en cello. Foto: Tina Axelsson

En resa oändligt lustfylld och lite skrämmande – intervju med albumaktuella Lise och…

Det har ösregnat hela dagen när Lise Hummel, Gertrud Stenung och jag möts på ett kafé på Kungsholmen. Om ett par dagar släpps deras femte album, ”Lyckan kommer från ett ...

Av: Hedvig Ljungar | 29 september, 2014
Musikens porträtt

Stillbild ur The Flying Dutchman in Blue (2013) av Shaun Gladwell

Ett skepp kommer lastat med spöken



Det övernaturliga har alltid fascinerat människan. Självklart visar de sig även i konsthistorien, på varierande sätt i olika epoker, gärna ute på havet men även som spöksilhuetter i gamla fotografiporträtt. Den existentiella och psykologiska slagkraftigheten har dock varit mer eller mindre konstant ända in i samtiden. 
Stillbild ur Gary Hills videoinstallation Tall Ships (1992)

Stillbild ur Gary Hills videoinstallation Tall Ships (1992)

Strindbergs skepp är inte någon skräckinjagande spöksyn som uppenbarar sig för sjömän, utan snarare ett fördömt skepp utlämnat till naturens krafter, som en vilsen själ som kämpar mot makterna på livets hav.
Stillbild ur The Flying Dutchman in Blue (2013) av Shaun Gladwell

Stillbild ur The Flying Dutchman in Blue (2013) av Shaun Gladwell

Med öppna armar springer hon mot mig. Ur mörkret frigör sig de andra gestalterna från väggarna och närmar sig, som vålnader glider de ljudlöst fram mot mig. Gary Hills videoinstallation Tall Ships som jag såg på Bildmuseet 1995 är en av mina starkaste konstupplevelser och det är också det närmaste jag har kommit när det gäller att möta ett spöke. Gary Hill skapade verket 1992 och det består av ett långt mörkt rum där videoprojektorer styrda av datorer och sensorer reagerar på besökarens rörelser. I det avlånga mörka rummet framträder tolv personer som närmar sig besökaren när han kommer närmare och går bort när han avlägsnar sig. I kortändan möter besökaren en flicka som springer mot honom med utsträckta armar. Mörkret, tystnaden och de diffusa svartvita gestalterna som rör sig spöklikt i rummet skapar en atmosfär, som inte känns skrämmande, men som ändå har något övernaturligt och drömlikt över sig. Skuggvarelserna söker kontakt med dig, det är som om de vill kommunicera, men som spöken är de oförmögna att tala eller att röra vid dig.

 

Den Flygande Holländaren

Hill har berättat att titeln Tall Ships är inspirerad av ett fotografi från 1930 som föreställer några av de sista stora segelfartygen. Fartyg som nu tillhör historien, men som en gång majestätiskt gled fram över världshaven med gods och människor till främmande kontinenter. Några turist- och skolskepp finns förstås kvar men annars är de stora fullriggarna historiska spöken som seglar på minnenas ocean, som den flygande holländaren.

Legenden om den flygande holländaren har cirkulerat i skrifter sedan 1700-talet. Det är berättelsen om kaptenen som misslyckas med att runda Godahoppsudden vid Sydafrikas spets och därför förbannar Gud, något han straffas för. Kaptenen och hans besättning blir dömda att segla på världshaven till domedagen utan möjlighet att lägga till vid hamnen och vila. För den yngre publiken har den flygande holländaren blivit känd genom filmserien Pirates of the Caribbean. I filmerna möter vi den fördömda kapten Davy Jones som styr det berömda spökskeppet över haven.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Den flygande holländaren har förekommit i flera litterära verk sedan 1800-talet och framåt. Inom konsten brukar Albert Pinkham Ryders målning från 1887 dyka upp. Det är en oljemålning som föreställer ett stormande hav, de perfekta förhållandena då holländaren brukar visa sig. I en liten båt kämpar några människor mot stormen då plötsligt ett självlysande spökskepp avtecknar sig mot horisonten. På Statens Museum for Kunst i Köpenhamn finns en tavla av August Strindberg som också har titeln Den flygande holländaren(1892). Den påminner om många andra av Strindbergs havsmotiv där ett stormande hav möter en himmel med dramatiska moln. Allt målat med tjocka färglager i grå-vit-gröna nyanser. Till skillnad från Ryders skepp är Strindbergs anonymt, och hade det inte varit för det blekgula seglet så skulle man knappt se båten i det stormande havet. Strindbergs skepp är inte någon skräckinjagande spöksyn som uppenbarar sig för sjömän, utan snarare ett fördömt skepp utlämnat till naturens krafter, som en vilsen själ som kämpar mot makterna på livets hav. Ett mer passande motiv för Strindbergs idévärld. Strindberg skulle senare i livet återkomma till legenden om spökskeppet i ett ofullbordat drama från 1902 som anses vara inspirerat av Richard Wagners opera från 1843.

 

Litterära spöken

Den litterära kopplingen mellan spöken och konst verkar vara ganska vanlig i konsthistorien framför allt under romantiken. Spöken ur Shakespeares dramer återkommer till exempel i flera målningar. Den danska 1700-tals målaren Nicolai Abildgaard gjorde runt 1778 ett verk där Hamlet visar sin mor sin faders vålnad. I hörnet står skuggan av fadern i full stridsrustning medan Hamlet försöker visa sin mor var spöket har uppenbarat sig. Tavlan är lite komisk eftersom det ser ut som om Hamlet bär en alldeles för liten illgrön gympadräkt som obekvämt skär in i rumpan på honom. Ett annat Shakespeare-motiv hittar man hos den franska romantiska konstnären Théodore Chassériau som 1854 målade Macbeth ser Banquos spöke. I dramat låter Macbeth döda Banguos vars spöke senare i handlingen uppenbarar sig för Macbeth under en fest.

 

Vanligt med illustrationer

Förutom att hämta motiv från litterära förlagor har det också varit vanligt att konstnärer har illustrerat böcker. Den brittiska konstnären Richard Westall illustrerade flera av Shakespeares dramer och har bland annat gjort etsningen Brutus och Caesars spöke(1802). En annan konstnär som blivit känd för sina bokillustrationer är Gustave Doré som illustrerat många av de stora klassiska verk där spöken, gastar, demoner och liknande återfinns. Jag tänker på till exempel Dantes Den gudomliga komedien med alla osaliga andar och spöken som huvudpersonen möter under sin vandring i underjorden, på romanen om Don Quixote där det finns en episod där don Quixote möter Merlins spökskelett, och Charles Dickens välkända En julberättelse där den elaka Scrooge måste följa med spökena på julnatten.

 

Övernaturliga fenomen i samtidskonsten

Vår samtids fascination för spöken verkar vara minst lika omättlig. Det finns en uppsjö av böcker, filmer, dokumentärer och dataspel som handlar om spöken och det övernaturliga. Museum Morsbroich i staden Leverkusen i Tyskland arrangerade vintern 2012 en utställning om övernaturliga fenomen i samtidskonsten. I utställningen deltog ett tjugotal konstnärer och en av dem var Corinne May Botz som i projektet Haunted Houses har fotograferat platser runt om i USA som förekommer i muntliga spökhistorier. Vi har alla hört om eller gått förbi ett öde hus som det berättas historier om att det spökar i. Botz letade upp dessa platser, fotograferade av dem och samlade in berättelserna. Det finns nämligen en gammal idé om att kameran kan fånga det som vi inte kan se. I den viktorianska eran fick inte bara spökhistorier ett uppsving utan det var också under den här perioden som fotografiet fick sitt genombrott. En genre som blev populär var andefotografering där man försökte fånga det osynliga med kamerans lins. På de svartvita bilderna ser man oförklarliga skuggor och spöken som dyker upp bredvid personen som avporträtteras. I många fall rörde det sig om en ren bluff där enkla fotoeffekter som dubbelexponering användes för att skapa spökena. I andra fall berodde spöknärvaron i bilden på tekniska fel på kamerautrustningen. Botz blev iallafall inspirerad av de Viktorianska fotografierna och i sina bilder letar hon efter det som saknas. I själva frånvaron i fotografiet anser Botz att man kan förnimma det dolda.

Sue de Beer var en annan av utställarna. I videoverket The Ghosts har hon hämtat inspiration från den italienska filmgenren ”Gialli”. Gialli var skräckthrillers som producerades på 1960-talet och som innehöll mycket våld och nakna kvinnor. De brukar därför betraktas som en föregångare till slasher-genren. Beers verk består av en tvåkanals videoinstallation och innehåller fyra monologer som berättar om en hypnotisör som kan återföra förlorade minnen till deras rätta ägare. Som ett spöke från det förflutna framträder och återuppväcks de förlorade minnena ur det undermedvetna, och hypnositören påminner om ett medium som kan komma i kontakt med det förflutna. Spöket är det som vi kan förnimma i våra medvetanden men som vi inte kan se om vi inte får hjälp av någon med speciella förmågor som kan återupprätta kommunikationen.

 

Unga kvinnor med övernaturliga krafter

Konstnären Susan Hiller återkommer hela tiden när man talar om spöken och det övernaturliga i konsten. Hon är utbildad antropolog och konstnär. I sina verk utforskar hon det mystiska, det undermedvetna, det paranormala och andra upplevelser och fenomen som trotsar de logiska förklaringarna. I till exempel videoverket Psi Girls(1999) projiceras fem scener från filmer där unga kvinnor med hjälp av telekinetiska krafter kan påverka sin omgivning, som The Fury (1978) av Brian de Palm och The Craft (1996) av Andrew Fleming. Scenerna har tonats i olika färger, redigerats och synkroniserats så att de bildar en enhetlig projektion. Unga kvinnor som besitter övernaturliga krafter återkommer i många skräckfilmer. Stephen Kings Carrie är ett känt exempel där den unga kvinnan på gränsen till vuxenvärlden upptäcker sina dolda krafter och använder dem för att hämnas på sina plågoandar. I filmen Poltergeist fungerar det oskyldiga barnet som ett medium och en portal mellan andevärlden och vår värld. Spökfenomen verkar i grunden handla om ett försök till kommunikation mellan olika världar och tillstånd. Spöken är populärkulturens motsvarighet till metafysiken. De fungerar som en brygga mellan det vi kan se och förstå och det som är osynligt och dolt. När konstnärer använder sig av spöken i sina verk är det ofta ett sätt att försöka skapa en kommunikation med besökaren, som i exemplet med Gary Hills installation Tall Ships.

 

Tillbaka till Holländaren och havet

Vi återvänder en kort stund till havet. Ute i vattnet står en man med utsträckta armar medan vågorna väller över honom. Det är en scen ur Shaun Gladwells videoverk The Flying Dutchman in Blue (2013) som består av en koreografisk nytolkning av Wagners opera. Gladwell är en konstnär som gärna blandar konsthistoria med populärkultur och vad är då bättre än att iscensätta Wagners opera med hjälp av surfare på en strand i Australien? Wagners opera handlar om den fördömda Holländaren som bara kan frälsas från sin förbannelse om han hittar en kvinna som är honom trogen intill döden. På den norska kusten möter Holländaren den unga Senta, som han blir förälskad i. Men genom ett missförstånd tror Holländaren att han blivit bedragen och ger sig av. Förtvivlad kastar sig Senta i havet och drunknar, men Gud förbarmar sig över de två älskande och ger dem tillträde till himmelriket.

Man kan säga att Wagners opera handlar om bristande kommunikation mellan ett kärlekspar. Att den ena är ett fördömt spöke som tvingats segla på havet i hundratals år och den andra en ung kvinna underlättar förmodligen inte kommunikationen mellan dem. När Gladwell väljer surfare för att gestalta operan kan man tolka det som att han försöker gestalta kommunikationen mellan två olika världar och skapa en symbios mellan två främmande element. Havet är vårt ursprung, men vi har fjärmat oss från det och havet har blivit dödligt för oss, eftersom vi kan drunkna i det. För en surfare handlar det därför om att kunna läsa av havet och bli ett med vattnet för att kunna surfa på den perfekta vågen och uppgå i en form av symbios med vattnet för att nå ett euforiskt tillstånd. Vår fascination för spöken är kanske bara en önskan och längtan att förena och förstå något som är större än oss själva. En dröm om att uppgå i en större verklighet och sammanhang. Helt enkelt att tämja det okända och känna friheten att surfa på den perfekta vågen i den översinnliga verkligheten?
 

Mathias Jansson

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Å ha et globalt liv å leve, Del II

Innledning I Del II fortsetter jeg diskursen med å trekke opp skillet mellom materiell kultur og immateriell kultur. Rent tentativt skal det sies så mye at det immaterielle er om hva ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 19 oktober, 2013

Metaltown 2013 – en nära-döden-upplevelse?

Årets Metaltownfestival bjöd på allt man kan önska sig av en festival: Bra musik, sol, glada festivalbesökare och god mat! I detta festivalreportage beskriver Linda Olsson varför Metaltown är en ...

Av: Linda Olsson | Essäer om musik | 03 augusti, 2013

Ett möte på häktet

En av de hittills mest berikande upplevelserna i mitt liv hade jag när jag besökte häktet i Jönköping för att berätta om mitt skrivande. Jag var inte särskilt orolig när jag ...

Av: Bruno Franzon | Gästkrönikör | 18 januari, 2012

Kunglig glans på Åmells

Bland alla utsökta föremål i Åmells konsthandel på Birger Jarlsgatan i Stockholm väljer jag att skriva om tre ganska små tavlor, närmare bestämt 33 x 22,5 cm, av Mathias Hradh ...

Av: Birgitta Milits | Essäer om konst | 17 april, 2010

Alfred Hitchcock.  Foto: El Matador

Svindel à la Hitchcocks Vertigo

Hur närmar man sig en ikon, en makalös filmmakare, kort sagt en av de verkligt stora i filmens drygt hundraåriga historia. Man får snabbt svindel, och det leder mig osökt ...

Av: Ulf Stenberg | Essäer om film | 22 februari, 2016

Ian McEwan: Sweet Tooth

Goda vänner till oss på Nya Zeeland köpte för många år sedan en försvarlig hög tegelstenar i St. Privat, en liten lantlig by i det inre av Frankrike. Fast de ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 20 maj, 2013

Veckan från hyllan Vecka 10 2012

Hemma igen efter två veckors solsemester. Det är så skönt att förkorta vintern på det sättet, här i Norrland kan den vara i drygaste laget. Ska man orka jobba till ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 03 mars, 2012

Robert Burns i översättning av Erik Carlquist

Writers´ Museum, en av Edinburghs sevärdheter, är tillägnat de skotska nationalförfattarna Robert Burns, Walter Scott och R.L.Stevenson. Där visas, förutom originalmanuskript och porträtt, sådant som Scotts schackbord och en ring med ...

Av: Robert Burns | Allmänna reportage | 20 maj, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts