Bevissthetsfilosofi

Bevisstheten som grunnkategori Diskursen om bevisstheten er tvetydig; den kan stå for systematiske undersøkelser av bevisstheten, dens struktur og dens fenomen, eller den kan dreie seg om relasjonen mellom vår tilgang ...

Av: Thor Olav Olsen | 05 januari, 2015
Agora - filosofiska essäer

Storpolitiken i änkefru Hjorths sängkammare Storpolitik och rena Almedalen i Örebro 1812

”Ryssland och England gick in i en sängkammare hos änkefru Hjorth på Storgatan i Örebro och slöt fred.” Det låter som en absurdistisk pjäs men är faktiskt vad som hände den ...

Av: Staffan Skott | 08 april, 2014
Kulturreportage

Hurra för Drottningen

Den 23 december kommer svenska flaggor hissas upp som om det var Juldagen, men så är det ej, anledningen är att vi firar H.M. Drottning Silvias 71:e födelsedag. Grattis. På den ...

Av: Vladimir Oravsky | 22 december, 2014
Gästkrönikör

Nedslag bland svenska klassiker som blivit film

“Kostymdrama” är i sig ett ord som förpliktigar. Man tänker direkt på påkostade brittiska filmer som vinner Oscars i stil med The King’s Speecheller Gosford Park. Eller så tänker man ...

Av: Belinda Graham | 09 december, 2013
Gästkrönikör

Stillbild ur The Flying Dutchman in Blue (2013) av Shaun Gladwell

Ett skepp kommer lastat med spöken



Det övernaturliga har alltid fascinerat människan. Självklart visar de sig även i konsthistorien, på varierande sätt i olika epoker, gärna ute på havet men även som spöksilhuetter i gamla fotografiporträtt. Den existentiella och psykologiska slagkraftigheten har dock varit mer eller mindre konstant ända in i samtiden. 
Stillbild ur Gary Hills videoinstallation Tall Ships (1992)

Stillbild ur Gary Hills videoinstallation Tall Ships (1992)

Strindbergs skepp är inte någon skräckinjagande spöksyn som uppenbarar sig för sjömän, utan snarare ett fördömt skepp utlämnat till naturens krafter, som en vilsen själ som kämpar mot makterna på livets hav.
Stillbild ur The Flying Dutchman in Blue (2013) av Shaun Gladwell

Stillbild ur The Flying Dutchman in Blue (2013) av Shaun Gladwell

Med öppna armar springer hon mot mig. Ur mörkret frigör sig de andra gestalterna från väggarna och närmar sig, som vålnader glider de ljudlöst fram mot mig. Gary Hills videoinstallation Tall Ships som jag såg på Bildmuseet 1995 är en av mina starkaste konstupplevelser och det är också det närmaste jag har kommit när det gäller att möta ett spöke. Gary Hill skapade verket 1992 och det består av ett långt mörkt rum där videoprojektorer styrda av datorer och sensorer reagerar på besökarens rörelser. I det avlånga mörka rummet framträder tolv personer som närmar sig besökaren när han kommer närmare och går bort när han avlägsnar sig. I kortändan möter besökaren en flicka som springer mot honom med utsträckta armar. Mörkret, tystnaden och de diffusa svartvita gestalterna som rör sig spöklikt i rummet skapar en atmosfär, som inte känns skrämmande, men som ändå har något övernaturligt och drömlikt över sig. Skuggvarelserna söker kontakt med dig, det är som om de vill kommunicera, men som spöken är de oförmögna att tala eller att röra vid dig.

 

Den Flygande Holländaren

Hill har berättat att titeln Tall Ships är inspirerad av ett fotografi från 1930 som föreställer några av de sista stora segelfartygen. Fartyg som nu tillhör historien, men som en gång majestätiskt gled fram över världshaven med gods och människor till främmande kontinenter. Några turist- och skolskepp finns förstås kvar men annars är de stora fullriggarna historiska spöken som seglar på minnenas ocean, som den flygande holländaren.

Legenden om den flygande holländaren har cirkulerat i skrifter sedan 1700-talet. Det är berättelsen om kaptenen som misslyckas med att runda Godahoppsudden vid Sydafrikas spets och därför förbannar Gud, något han straffas för. Kaptenen och hans besättning blir dömda att segla på världshaven till domedagen utan möjlighet att lägga till vid hamnen och vila. För den yngre publiken har den flygande holländaren blivit känd genom filmserien Pirates of the Caribbean. I filmerna möter vi den fördömda kapten Davy Jones som styr det berömda spökskeppet över haven.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Den flygande holländaren har förekommit i flera litterära verk sedan 1800-talet och framåt. Inom konsten brukar Albert Pinkham Ryders målning från 1887 dyka upp. Det är en oljemålning som föreställer ett stormande hav, de perfekta förhållandena då holländaren brukar visa sig. I en liten båt kämpar några människor mot stormen då plötsligt ett självlysande spökskepp avtecknar sig mot horisonten. På Statens Museum for Kunst i Köpenhamn finns en tavla av August Strindberg som också har titeln Den flygande holländaren(1892). Den påminner om många andra av Strindbergs havsmotiv där ett stormande hav möter en himmel med dramatiska moln. Allt målat med tjocka färglager i grå-vit-gröna nyanser. Till skillnad från Ryders skepp är Strindbergs anonymt, och hade det inte varit för det blekgula seglet så skulle man knappt se båten i det stormande havet. Strindbergs skepp är inte någon skräckinjagande spöksyn som uppenbarar sig för sjömän, utan snarare ett fördömt skepp utlämnat till naturens krafter, som en vilsen själ som kämpar mot makterna på livets hav. Ett mer passande motiv för Strindbergs idévärld. Strindberg skulle senare i livet återkomma till legenden om spökskeppet i ett ofullbordat drama från 1902 som anses vara inspirerat av Richard Wagners opera från 1843.

 

Litterära spöken

Den litterära kopplingen mellan spöken och konst verkar vara ganska vanlig i konsthistorien framför allt under romantiken. Spöken ur Shakespeares dramer återkommer till exempel i flera målningar. Den danska 1700-tals målaren Nicolai Abildgaard gjorde runt 1778 ett verk där Hamlet visar sin mor sin faders vålnad. I hörnet står skuggan av fadern i full stridsrustning medan Hamlet försöker visa sin mor var spöket har uppenbarat sig. Tavlan är lite komisk eftersom det ser ut som om Hamlet bär en alldeles för liten illgrön gympadräkt som obekvämt skär in i rumpan på honom. Ett annat Shakespeare-motiv hittar man hos den franska romantiska konstnären Théodore Chassériau som 1854 målade Macbeth ser Banquos spöke. I dramat låter Macbeth döda Banguos vars spöke senare i handlingen uppenbarar sig för Macbeth under en fest.

 

Vanligt med illustrationer

Förutom att hämta motiv från litterära förlagor har det också varit vanligt att konstnärer har illustrerat böcker. Den brittiska konstnären Richard Westall illustrerade flera av Shakespeares dramer och har bland annat gjort etsningen Brutus och Caesars spöke(1802). En annan konstnär som blivit känd för sina bokillustrationer är Gustave Doré som illustrerat många av de stora klassiska verk där spöken, gastar, demoner och liknande återfinns. Jag tänker på till exempel Dantes Den gudomliga komedien med alla osaliga andar och spöken som huvudpersonen möter under sin vandring i underjorden, på romanen om Don Quixote där det finns en episod där don Quixote möter Merlins spökskelett, och Charles Dickens välkända En julberättelse där den elaka Scrooge måste följa med spökena på julnatten.

 

Övernaturliga fenomen i samtidskonsten

Vår samtids fascination för spöken verkar vara minst lika omättlig. Det finns en uppsjö av böcker, filmer, dokumentärer och dataspel som handlar om spöken och det övernaturliga. Museum Morsbroich i staden Leverkusen i Tyskland arrangerade vintern 2012 en utställning om övernaturliga fenomen i samtidskonsten. I utställningen deltog ett tjugotal konstnärer och en av dem var Corinne May Botz som i projektet Haunted Houses har fotograferat platser runt om i USA som förekommer i muntliga spökhistorier. Vi har alla hört om eller gått förbi ett öde hus som det berättas historier om att det spökar i. Botz letade upp dessa platser, fotograferade av dem och samlade in berättelserna. Det finns nämligen en gammal idé om att kameran kan fånga det som vi inte kan se. I den viktorianska eran fick inte bara spökhistorier ett uppsving utan det var också under den här perioden som fotografiet fick sitt genombrott. En genre som blev populär var andefotografering där man försökte fånga det osynliga med kamerans lins. På de svartvita bilderna ser man oförklarliga skuggor och spöken som dyker upp bredvid personen som avporträtteras. I många fall rörde det sig om en ren bluff där enkla fotoeffekter som dubbelexponering användes för att skapa spökena. I andra fall berodde spöknärvaron i bilden på tekniska fel på kamerautrustningen. Botz blev iallafall inspirerad av de Viktorianska fotografierna och i sina bilder letar hon efter det som saknas. I själva frånvaron i fotografiet anser Botz att man kan förnimma det dolda.

Sue de Beer var en annan av utställarna. I videoverket The Ghosts har hon hämtat inspiration från den italienska filmgenren ”Gialli”. Gialli var skräckthrillers som producerades på 1960-talet och som innehöll mycket våld och nakna kvinnor. De brukar därför betraktas som en föregångare till slasher-genren. Beers verk består av en tvåkanals videoinstallation och innehåller fyra monologer som berättar om en hypnotisör som kan återföra förlorade minnen till deras rätta ägare. Som ett spöke från det förflutna framträder och återuppväcks de förlorade minnena ur det undermedvetna, och hypnositören påminner om ett medium som kan komma i kontakt med det förflutna. Spöket är det som vi kan förnimma i våra medvetanden men som vi inte kan se om vi inte får hjälp av någon med speciella förmågor som kan återupprätta kommunikationen.

 

Unga kvinnor med övernaturliga krafter

Konstnären Susan Hiller återkommer hela tiden när man talar om spöken och det övernaturliga i konsten. Hon är utbildad antropolog och konstnär. I sina verk utforskar hon det mystiska, det undermedvetna, det paranormala och andra upplevelser och fenomen som trotsar de logiska förklaringarna. I till exempel videoverket Psi Girls(1999) projiceras fem scener från filmer där unga kvinnor med hjälp av telekinetiska krafter kan påverka sin omgivning, som The Fury (1978) av Brian de Palm och The Craft (1996) av Andrew Fleming. Scenerna har tonats i olika färger, redigerats och synkroniserats så att de bildar en enhetlig projektion. Unga kvinnor som besitter övernaturliga krafter återkommer i många skräckfilmer. Stephen Kings Carrie är ett känt exempel där den unga kvinnan på gränsen till vuxenvärlden upptäcker sina dolda krafter och använder dem för att hämnas på sina plågoandar. I filmen Poltergeist fungerar det oskyldiga barnet som ett medium och en portal mellan andevärlden och vår värld. Spökfenomen verkar i grunden handla om ett försök till kommunikation mellan olika världar och tillstånd. Spöken är populärkulturens motsvarighet till metafysiken. De fungerar som en brygga mellan det vi kan se och förstå och det som är osynligt och dolt. När konstnärer använder sig av spöken i sina verk är det ofta ett sätt att försöka skapa en kommunikation med besökaren, som i exemplet med Gary Hills installation Tall Ships.

 

Tillbaka till Holländaren och havet

Vi återvänder en kort stund till havet. Ute i vattnet står en man med utsträckta armar medan vågorna väller över honom. Det är en scen ur Shaun Gladwells videoverk The Flying Dutchman in Blue (2013) som består av en koreografisk nytolkning av Wagners opera. Gladwell är en konstnär som gärna blandar konsthistoria med populärkultur och vad är då bättre än att iscensätta Wagners opera med hjälp av surfare på en strand i Australien? Wagners opera handlar om den fördömda Holländaren som bara kan frälsas från sin förbannelse om han hittar en kvinna som är honom trogen intill döden. På den norska kusten möter Holländaren den unga Senta, som han blir förälskad i. Men genom ett missförstånd tror Holländaren att han blivit bedragen och ger sig av. Förtvivlad kastar sig Senta i havet och drunknar, men Gud förbarmar sig över de två älskande och ger dem tillträde till himmelriket.

Man kan säga att Wagners opera handlar om bristande kommunikation mellan ett kärlekspar. Att den ena är ett fördömt spöke som tvingats segla på havet i hundratals år och den andra en ung kvinna underlättar förmodligen inte kommunikationen mellan dem. När Gladwell väljer surfare för att gestalta operan kan man tolka det som att han försöker gestalta kommunikationen mellan två olika världar och skapa en symbios mellan två främmande element. Havet är vårt ursprung, men vi har fjärmat oss från det och havet har blivit dödligt för oss, eftersom vi kan drunkna i det. För en surfare handlar det därför om att kunna läsa av havet och bli ett med vattnet för att kunna surfa på den perfekta vågen och uppgå i en form av symbios med vattnet för att nå ett euforiskt tillstånd. Vår fascination för spöken är kanske bara en önskan och längtan att förena och förstå något som är större än oss själva. En dröm om att uppgå i en större verklighet och sammanhang. Helt enkelt att tämja det okända och känna friheten att surfa på den perfekta vågen i den översinnliga verkligheten?
 

Mathias Jansson

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Veckan från hyllan. Vecka 10 -2013

Efter att ha varit bortrest i två veckor undrar jag efter hemkomsten vad som har hänt under min bortavaro. Som vanligt visar det sig att det har inte hänt något ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 02 mars, 2013

Nigredo

I.   All denna vakna tid tillbringad i andra människors mardrömmar i denna värld av sinnrikt vävda lögner i de svarta pelarnas skuggor vid kanten av den öppna massgraven   Det är som om ett svart hål fötts fram ...

Av: Sven Andrè | Utopiska geografier | 08 november, 2010

Georges Simenon

Maigret kommer tillbaka – svarta döden direkt!

Det är inne just nu att använda ordet retro som försäljningsargument. Vi gjorde det nyss när vi lade ut en del Rörstrandsporslin från sextiotalet på blocket – allt såldes nästan ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 11 november, 2016

Natur och kultur mer samhöriga än vi tror . Byggmästaren som bygger våra…

  Speculum veritatis Titeln på Brian Goodwins bok från 2007, Nature's Due. Healing Our Fragmented Culture, är inte helt lätt att översätta. "Nu är det naturens tur!" (Nature is due) är ett ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer om litteratur & böcker | 23 april, 2009

Nedslag bland svenska klassiker som blivit film

“Kostymdrama” är i sig ett ord som förpliktigar. Man tänker direkt på påkostade brittiska filmer som vinner Oscars i stil med The King’s Speecheller Gosford Park. Eller så tänker man ...

Av: Belinda Graham | Gästkrönikör | 09 december, 2013

Jean Vigo

Apropå Jean Vigo

Vem minns inte sekvensen i Francois Truffauts ”De 400 slagen”, där en skolklass är ute och joggar med gymnastikläraren i spetsen och det vid varje gathörn smiter iväg några killar ...

Av: Ulf Stenberg | Essäer om film | 29 januari, 2016

Jubeldårar

Åter ser man hur bra förlag riktigt läser manuskript, de vet inte ens om de läser. Visst kan man ju ana att de inte orkar läsa manuskripten, med minsta motståndets ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 11 december, 2013

Om sjelen. Del II

Platon, som var elev av Sokrates og læreren til Aristoteles, tenkte og skrev om menneskesjelen. Ifølge konsepsjonen en finner hos Platon, gis det hos mennesket visse intellektuelle og moralske evner og ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 25 mars, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts