Syrebrist och galenskap är genialitetens livsluft. Om Odysseus - James Joyce´s verbala…

Klockan är 8,00 den 6 juni 1904. Buck Mulligan stiger upp på bröstvärnet och ser ut över den vackra Dublinbukten. Hans ljust ekfärgade hår rörs en smula av vinden. "Herregud ...

Av: Benny Holmberg | 05 juli, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Sista brevet, och intermezzot i gipsparadiset

detta är nu mitt ett absolut sista brev och text till dig, så sant, det är avsked nu för gott, eller ofrånkomligt. Så måste det nog bli tyvärr säkert, eftersom ...

Av: Stefan Hammarén | 15 juli, 2010
Stefan Hammarén

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar. Del 5

Drömfilter 1: Den svarta vågen - pessimism Vi valde att lämna storstaden, liksom många före oss. Kvar fanns inget av det som en gång gjort barndomsstaden till en magisk plats av ...

Av: Carl Abrahamsson | 11 februari, 2011
Carl Abrahamsson

Siegfried Lenz 1926-2014

Jämte Heinrich Böll från Köln och Günter Grass från Danzig var Siegfried Lenz den kanske mest betydande tyska efterkrigsförfattaren. Han var född i Lyck i dåvarande Ostpreussen. Fadern som dog ...

Av: Ivo Holmqvist | 11 oktober, 2014
Litteraturens porträtt

Ethan Ham self-portrait (2006)

Selfies – att jaga jaget i konsten



Vår nya mediabild har givit upphov åt manga nya bildbegrepp. Inte minst ”selfien”, som fått en genre på den samtida konstscenen. Men konceptet har faktiskt följt med konsten en bra bit genom historien. 

Fenomenet att ta en bild av sig själv framför ett konstverk är nu inte speciellt nytt. Långt innan mobiler och Instagram-konton kom har människor låtit sig fotograferas framför konstverk för att bevisa att de varit på platsen.

Om Narkissos hade haft ett Instagram-konto så hade han nog fyllt det med selfies. Han som fått ge namn åt det sjukligt självupptagna beteendet narcissism.

Den romerska diktaren Ovidius skriver i Metamorforser om Narkissos som var så förälskad i sin egen spegelbild att han satt hela dagarna och stirrade ner på vattenytan tills han förvandlades till en blomma, en narcissus (typ påsklilja). Att Salvodore Dali, en konstnär som betraktades av omvärlden som väldigt excentrisk och självcentrerad, intresserade sig för motivet med Narkissos är kanske inte så konstigt. Dalis surrealistiska målning Metamorphosis of Narcissus (1937) föreställer en spegelblank sjö där en förstenad figur sitter försjunken vid strandkanten.

I förgrunden speglas samma konturer från stenfiguren i form av en stor hand som håller i ett ägg där en blomma bryter sig ur skalet. Mytens Narkissos och blomman narcissus speglar varandra i Dalis drömlika bildvärld.

Självporträttet i konsthistorien är nu inte något utslag av narcissism hos konstnärerna utan ofta ett praktiskt sätt att träna sig på att måla eller teckna. I brist på bättre och billigare modeller har man valt att avbilda sig själv genom att studera sitt eget ansikte i en spegel eller en annan reflekterande yta. Det är därför konstnärer ofta avbildas i kvarts profil och vrider på huvudet mot betraktaren. Konstnären måste vrida sig från staffliet för att titta in i spegeln och se motivet han ska avbilda.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I den äldre konsthistorien är det inte så vanligt med självporträtt. Konstnärerna arbetade på beställning och ingen var direkt intresserad av att köpa ett porträtt som föreställde konstnären utan man ville själv bli avbildad och ihågkommen till eftervärlden. Att måla självporträtt var inte direkt någon lönsam sysselsättning. Kreativa konstnärer använde istället andra sätt för att smyga in sig själva i konsthistorien, som Jan van Eyck i målningen Arnolfinis bröllop från 1434 där man i spegeln bakom brudparet kan se konstnären vid sitt staffli. Eller i Diego Velázquez Hovdamerna från 1656 där konstnären har målat av sig själv där han står med staffli mitt bland hovdamerna.

Selfie - ett fotografiskt självporträtt

Idag har begreppet ’selfie’ blivit populärt. En selfie är ett fotografiskt självporträtt, ofta taget med mobilkamera och sedan utspritt på sociala medier. Begreppet började användas i mitten av 2000-talet i olika diskussioner och fick sitt genombrott i och med sociala medier som Instagram och Facebook. Redan 1839 tog den amerikanska fotopionjären Rober Cornelius det som räknas som det första självporträttet med kamera, och den italienska renässansmålaren Parmigianinos Självporträtt i konvex spegel från 1524 brukar lyftas fram som ett exempel på ett självporträtt som har en estetik som påminner om en selfie.

En selfie tas ofta på en armlängds avstånd framifrån eller snett uppifrån, eller så fotograferar man av sin egen spegelbild. Selfiegenren är under ständig utveckling. Det senaste året har selfiepinnen gjort det möjligt att hålla kameran längre bort än vad armen räcker till, och drönare kan användas för att ta selfies med fågelperspektiv. Om kameran är vår tids verktyg för att avbilda verkligheten och fotot vår tavelduk då kan man kanske se selfiepinnen som en modern variant av konstnärens maulstick. En maulstick är helt enkelt en pinne med mjukt stoppat huvud som används av konstnärer för att förlänga och stödja handen som håller i penseln när han/hon målar på duken.

En ny genre av selfies

En alldeles egen genre av selfies har fått hashtaggen #artselfie. En #artselfie är helt enkelt en selfie framför ett konstverk. Den amerikanska kuratorn Brian Droitcour lär 2012 har initierat själva hashtaggen och DIS magasin startade sedan upp sidan artselfie.com som samlade på denna dokumentära konstturism, som även går att hitta på Instagram, Tumblr och Twitter .

#artselfie är idag ett kulturellt fenomen både för okända och kända museibesökare. När Beyonce och Jay Z besökte Louvren i oktober 2014 tog de naturligtvis en #artselfie framför Mona Lisa. En bild som snart spreds på nätet som ett meme, det vill säga man ändrade på bilden genom att till exempel byta ansiktena på Mona Lisa och Beyonce. Fenomenet att ta en bild av sig själv framför ett konstverk är nu inte speciellt nytt. Långt innan mobiler och Instagram-konton kom har människor låtit sig fotograferas framför konstverk för att bevisa att de varit på platsen.

En motreaktion mot dagens utseendefixering

#DamnILookGood är en annan selfie-hashtag som introducerades av de pakistansk-amerikanska konstnärerna Qinza Najm och Saks Afridi. Under en konstfestival i USA bad konstnärerna några kvinnor som bar hijab/niqab att ta en selfie på sig själv under taggen #DamnILookGood. Man kan se konstprojektet som en motreaktion mot dagens narcissistiska utseendefixering och alla de halvpornografiska selfies på nätet där kvinnor och män visar upp sina kroppar för att få bekräftelse av betraktaren.

Ytterligare en kombination av selfie och konsthistoria hittar man på Tumblr-sidan Museum of Selfies, där designer Olivia Muus och andra har lagt upp foton av självporträtt från olika museums samlingar. På fotona ser det ut som om det är personen på konstverket som tar en selfie av sig själv.

Selfien som konst

Selfien som kulturellt fenomen har förstås även lockat många konstnärer. Eftersom nätet svämmar över av selfies så varför ska man gå över bron efter vatten om man behöver ett självporträtt? Ethan Ham använder i konstprojektet Self-Portrait (2006) en programvara som kan känna igen ansiktsdrag, och han letar igenom miljontals bilder uppladdade på olika sociala medier för att hitta ansikten som liknar hans eget. Så istället för att ta egna självporträtt använder sig konstnären av foton på nätet som liknar honom. Alla dessa ’look alikes’ samlar sedan Ethan på sin egen hemsida.

Identitetsstölder är vanligt på nätet och med rätt teknik är det lätt att skörda stora mängder data och använda den i andra sammanhang än de ursprungliga. De två italienska konstnärerna Paolo Cirio and Alessandro Ludovico har specialiserat sig på digital datastöld som konstform. I serien Hacking Monopolism Trilogy har de tidigare gett sig på Google och Amazon. I trilogins sista del Face to facebook stal de en miljon Facebook konton i form av profilbilder och namn och skapade av informationen en falsk datinghemsida på domänen lovely-faces.com. Alla selfies som vi publicerar på nätet betraktar vi som personliga och unika bilder som vi förknippar med olika upplevelser och känslor. Men för de sociala tjänsterna är våra självporträtt bara en anonym datamängd som kan alstra inkomster.

Ciro och Ludovico använder i Face to facebook data som en transaktion som de överför mellan olika plattformar och sätter därmed fingret på hur de sociala tjänsterna ser på oss användare. Man brukar säga att när innehållet är gratis är det ofta du som är varan. Så din Facebookprofil är egentligen bara en datamängd för att skapa annonsintäkter åt företaget. En datamängd som likaväl skulle kunna användas i andra sammanhang för att alstra inkomster till exempelvis en datinghemsida. För i slutändan måste du ställa dig frågan vem det egentligen är som äger din digitala identitet och ditt självporträtt? För har du verkligen läst och förstått det finstilta kontraktet på de sociala medier som du använder?

Den digitala historiens korta minne

När våra självporträtt betraktas som en anonym datamängd blir intresset att bevara dem för eftervärlden ganska litet. Ett konstant flöde av nya intressanta bilder ersätter också snabbt de gamla bilderna. Den digitala historien har kort minne och data har en förmåga att förvanskas, bli korrupt och försvinna med tiden. Den amerikanska konstnären Sue Stevens gjorde 2008 ett verk som hon kallade Degenerative portrait, som bestod av en monitor som visade ett svart-vitt porträtt som långsamt löstes upp och försvann. Kanske är det ett öde som kommer att drabba de flesta av våra selfies som vi idag lägger upp nätet? Det vill säga, om inte fler gör som den amerikanska konstnären Erin M. Riley och överför dem till andra mer traditionella tekniker. Riley letar genom sociala medier som Snapchat, Instagram och Facebook efter bilder av unga kvinnor som engagerar henne. Motiven använder hon sedan för att väva sina konstverk på en traditionell vävstol.

Det går att hitta många intressanta analogier mellan den digitala webben och den analogen väven. Till exempel att användningen av hålkort i den tidiga vävindustrin skapade förutsättningen för att kunna programmera datorer längre fram. Eller berättelsen om Arakne i grekisk mytologi. Hon som utmanade gudinnan Athena på en vävtävling och vann, vilket ledde till att en förargad Athena förvandlade henne till en spindel. Spindeln, den fantasiska vävaren vars nät påminner om och fått gett namn åt den världsomspända webben. I den grekiska mytologin symboliseras även tiden av kvinnor som sitter och väver. För det är nog så att vävning och andra konstformer har bevarat en stor del av vår historia till eftervärlden. Men jag är inte lika säker på att den digitala webben kommer att göra detsamma åt oss.

Mathias Jansson

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Är detta en människa? - en reflektion om ondska

Är detta en människa?, frågar sig Primo Levi i hans text med samma namn. Hans litterära beskrivning av de fasor som han genomlevt i förintelselägret Buna i Monowitz nära Auschwitz ...

Av: Marie Hållander | Essäer om litteratur & böcker | 15 juni, 2009

Cavefors om Cavefors

Bo Cavefors var under decennier Sveriges överlägset mest aktive alternative bokförläggare. Som förläggare präglades han av nyfikenhet, radikalitet och oräddhet, vilket blev tydligt i utgivningen där Mao, Nietzsche, Jünger, Dali ...

Av: Johannes Flink | Litteraturens porträtt | 28 september, 2009

Arbeta älska tro

Äta sova dö ställer två klassiska miljöer i kontrast mot varandra i de två första scenerna. Den allra första, festen, visar hur musiken luckrar upp och sätter individerna i en ...

Av: Axel Andersson | Essäer om film | 28 april, 2013

Double Standards – En uppgörelse med den tvådimensionella ytan

Under hösten har Göteborgs konsthall varit en del av Göteborgs internationella konstbiennal (GIBCA). Konsthallen blev en skådeplats för den alternativa karnevalen, ett slags antiarkiv för dem som inte riktigt fick ...

Av: Fredrika Almqvist | Konstens porträtt | 15 januari, 2014

De döda författarnas skog

Jag slår av motorn, stiger ur bilen och lyssnar till den stora stillheten i de döda författarnas skog, hör vinden prassla i cedrar och kastanjer, ser den svepa vidare i ...

Av: Johan Werkmäster | Essäer om litteratur & böcker | 21 april, 2010

Sorg och korruption. En text om den onämnbara boken

” Fyra spår har Gud lämnat kvar av Paradiset. Stjärnorna, djuren, blommorna och barnen.”(Dante Alighieri) I många år har jag undrat varför Bagatelles pour un massacre av Louis Ferdinand Céline var ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om litteratur & böcker | 23 juli, 2012

Kalevipoeg, den estniska självkänsla

  Estland utgör ett litet språkområde, men har trots det ett alldeles eget, synnerligen märkligt epos. Det har sin grund i mycket gamla sånger och prosaberättelser. Diktverket heter Kalevipoeg, dvs Kalevsonen ...

Av: Birgitta Milits | Essäer om religionen | 19 januari, 2011

Jante och hans vänner utanför Istedgades kyrka

Jante och hans vänner utanför Istedgades kyrka Det är ungefär ett år sedan som jag i en krönika åt Tidningen Kulturen beskrev den medelåldersmannen Jante och hans vänner, som på en ...

Av: Fredrik Rubin | Gästkrönikör | 05 juli, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.