Niclas Mossberg – Trottoaren

Niclas Mossberg har en magisterexamen från Göteborgs universitet och har därefter bedrivit forskarstudier i religionsvetenskap vid Åbo Akademi. Bland hans mer vetenskapliga publikationer kan nämnas artikeln ”Ku Klux Klan – ...

Av: Niclas Mossberg | 14 januari, 2013
Utopiska geografier

Bill Saylor – det direkta uttryckets frihet

Bill Saylor – det direkta uttryckets frihet Amerikanske konstnären Bill Saylor är aktuell med en utställning i Stockholm under september månad. Med stora målningar som exploderar i olika riktningar, bjuder Saylor ...

Av: Carl Abrahamsson | 18 september, 2007
Porträtt om politik & samhälle

Kändiskultur och bilkrascher

Illustration: Hannes Iversen Kändiskultur och bilkrascher – J G Ballards Skändlighets- utställningen och Krasch Den brittiske författaren J G Ballards ansenliga inflytande på såväl populärkultur som kulturteori till trots har han knappast fått ...

Av: Kristoffer Noheden | 09 oktober, 2007
Essäer om samhället

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar. Del 6

Avdelning, inåt marsch! Errorismen påverkar indirekt vårt sätt att interagera, hur vi beter oss mot varandra, resemönster, livsstilsval, etc. Errorismen har på en nivå medfört stora förändringar i samhället och kulturen ...

Av: Carl Abrahamsson | 23 februari, 2011
Carl Abrahamsson

Ethan Ham self-portrait (2006)

Selfies – att jaga jaget i konsten



Vår nya mediabild har givit upphov åt manga nya bildbegrepp. Inte minst ”selfien”, som fått en genre på den samtida konstscenen. Men konceptet har faktiskt följt med konsten en bra bit genom historien. 

Fenomenet att ta en bild av sig själv framför ett konstverk är nu inte speciellt nytt. Långt innan mobiler och Instagram-konton kom har människor låtit sig fotograferas framför konstverk för att bevisa att de varit på platsen.

Om Narkissos hade haft ett Instagram-konto så hade han nog fyllt det med selfies. Han som fått ge namn åt det sjukligt självupptagna beteendet narcissism.

Den romerska diktaren Ovidius skriver i Metamorforser om Narkissos som var så förälskad i sin egen spegelbild att han satt hela dagarna och stirrade ner på vattenytan tills han förvandlades till en blomma, en narcissus (typ påsklilja). Att Salvodore Dali, en konstnär som betraktades av omvärlden som väldigt excentrisk och självcentrerad, intresserade sig för motivet med Narkissos är kanske inte så konstigt. Dalis surrealistiska målning Metamorphosis of Narcissus (1937) föreställer en spegelblank sjö där en förstenad figur sitter försjunken vid strandkanten.

I förgrunden speglas samma konturer från stenfiguren i form av en stor hand som håller i ett ägg där en blomma bryter sig ur skalet. Mytens Narkissos och blomman narcissus speglar varandra i Dalis drömlika bildvärld.

Självporträttet i konsthistorien är nu inte något utslag av narcissism hos konstnärerna utan ofta ett praktiskt sätt att träna sig på att måla eller teckna. I brist på bättre och billigare modeller har man valt att avbilda sig själv genom att studera sitt eget ansikte i en spegel eller en annan reflekterande yta. Det är därför konstnärer ofta avbildas i kvarts profil och vrider på huvudet mot betraktaren. Konstnären måste vrida sig från staffliet för att titta in i spegeln och se motivet han ska avbilda.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I den äldre konsthistorien är det inte så vanligt med självporträtt. Konstnärerna arbetade på beställning och ingen var direkt intresserad av att köpa ett porträtt som föreställde konstnären utan man ville själv bli avbildad och ihågkommen till eftervärlden. Att måla självporträtt var inte direkt någon lönsam sysselsättning. Kreativa konstnärer använde istället andra sätt för att smyga in sig själva i konsthistorien, som Jan van Eyck i målningen Arnolfinis bröllop från 1434 där man i spegeln bakom brudparet kan se konstnären vid sitt staffli. Eller i Diego Velázquez Hovdamerna från 1656 där konstnären har målat av sig själv där han står med staffli mitt bland hovdamerna.

Selfie - ett fotografiskt självporträtt

Idag har begreppet ’selfie’ blivit populärt. En selfie är ett fotografiskt självporträtt, ofta taget med mobilkamera och sedan utspritt på sociala medier. Begreppet började användas i mitten av 2000-talet i olika diskussioner och fick sitt genombrott i och med sociala medier som Instagram och Facebook. Redan 1839 tog den amerikanska fotopionjären Rober Cornelius det som räknas som det första självporträttet med kamera, och den italienska renässansmålaren Parmigianinos Självporträtt i konvex spegel från 1524 brukar lyftas fram som ett exempel på ett självporträtt som har en estetik som påminner om en selfie.

En selfie tas ofta på en armlängds avstånd framifrån eller snett uppifrån, eller så fotograferar man av sin egen spegelbild. Selfiegenren är under ständig utveckling. Det senaste året har selfiepinnen gjort det möjligt att hålla kameran längre bort än vad armen räcker till, och drönare kan användas för att ta selfies med fågelperspektiv. Om kameran är vår tids verktyg för att avbilda verkligheten och fotot vår tavelduk då kan man kanske se selfiepinnen som en modern variant av konstnärens maulstick. En maulstick är helt enkelt en pinne med mjukt stoppat huvud som används av konstnärer för att förlänga och stödja handen som håller i penseln när han/hon målar på duken.

En ny genre av selfies

En alldeles egen genre av selfies har fått hashtaggen #artselfie. En #artselfie är helt enkelt en selfie framför ett konstverk. Den amerikanska kuratorn Brian Droitcour lär 2012 har initierat själva hashtaggen och DIS magasin startade sedan upp sidan artselfie.com som samlade på denna dokumentära konstturism, som även går att hitta på Instagram, Tumblr och Twitter .

#artselfie är idag ett kulturellt fenomen både för okända och kända museibesökare. När Beyonce och Jay Z besökte Louvren i oktober 2014 tog de naturligtvis en #artselfie framför Mona Lisa. En bild som snart spreds på nätet som ett meme, det vill säga man ändrade på bilden genom att till exempel byta ansiktena på Mona Lisa och Beyonce. Fenomenet att ta en bild av sig själv framför ett konstverk är nu inte speciellt nytt. Långt innan mobiler och Instagram-konton kom har människor låtit sig fotograferas framför konstverk för att bevisa att de varit på platsen.

En motreaktion mot dagens utseendefixering

#DamnILookGood är en annan selfie-hashtag som introducerades av de pakistansk-amerikanska konstnärerna Qinza Najm och Saks Afridi. Under en konstfestival i USA bad konstnärerna några kvinnor som bar hijab/niqab att ta en selfie på sig själv under taggen #DamnILookGood. Man kan se konstprojektet som en motreaktion mot dagens narcissistiska utseendefixering och alla de halvpornografiska selfies på nätet där kvinnor och män visar upp sina kroppar för att få bekräftelse av betraktaren.

Ytterligare en kombination av selfie och konsthistoria hittar man på Tumblr-sidan Museum of Selfies, där designer Olivia Muus och andra har lagt upp foton av självporträtt från olika museums samlingar. På fotona ser det ut som om det är personen på konstverket som tar en selfie av sig själv.

Selfien som konst

Selfien som kulturellt fenomen har förstås även lockat många konstnärer. Eftersom nätet svämmar över av selfies så varför ska man gå över bron efter vatten om man behöver ett självporträtt? Ethan Ham använder i konstprojektet Self-Portrait (2006) en programvara som kan känna igen ansiktsdrag, och han letar igenom miljontals bilder uppladdade på olika sociala medier för att hitta ansikten som liknar hans eget. Så istället för att ta egna självporträtt använder sig konstnären av foton på nätet som liknar honom. Alla dessa ’look alikes’ samlar sedan Ethan på sin egen hemsida.

Identitetsstölder är vanligt på nätet och med rätt teknik är det lätt att skörda stora mängder data och använda den i andra sammanhang än de ursprungliga. De två italienska konstnärerna Paolo Cirio and Alessandro Ludovico har specialiserat sig på digital datastöld som konstform. I serien Hacking Monopolism Trilogy har de tidigare gett sig på Google och Amazon. I trilogins sista del Face to facebook stal de en miljon Facebook konton i form av profilbilder och namn och skapade av informationen en falsk datinghemsida på domänen lovely-faces.com. Alla selfies som vi publicerar på nätet betraktar vi som personliga och unika bilder som vi förknippar med olika upplevelser och känslor. Men för de sociala tjänsterna är våra självporträtt bara en anonym datamängd som kan alstra inkomster.

Ciro och Ludovico använder i Face to facebook data som en transaktion som de överför mellan olika plattformar och sätter därmed fingret på hur de sociala tjänsterna ser på oss användare. Man brukar säga att när innehållet är gratis är det ofta du som är varan. Så din Facebookprofil är egentligen bara en datamängd för att skapa annonsintäkter åt företaget. En datamängd som likaväl skulle kunna användas i andra sammanhang för att alstra inkomster till exempelvis en datinghemsida. För i slutändan måste du ställa dig frågan vem det egentligen är som äger din digitala identitet och ditt självporträtt? För har du verkligen läst och förstått det finstilta kontraktet på de sociala medier som du använder?

Den digitala historiens korta minne

När våra självporträtt betraktas som en anonym datamängd blir intresset att bevara dem för eftervärlden ganska litet. Ett konstant flöde av nya intressanta bilder ersätter också snabbt de gamla bilderna. Den digitala historien har kort minne och data har en förmåga att förvanskas, bli korrupt och försvinna med tiden. Den amerikanska konstnären Sue Stevens gjorde 2008 ett verk som hon kallade Degenerative portrait, som bestod av en monitor som visade ett svart-vitt porträtt som långsamt löstes upp och försvann. Kanske är det ett öde som kommer att drabba de flesta av våra selfies som vi idag lägger upp nätet? Det vill säga, om inte fler gör som den amerikanska konstnären Erin M. Riley och överför dem till andra mer traditionella tekniker. Riley letar genom sociala medier som Snapchat, Instagram och Facebook efter bilder av unga kvinnor som engagerar henne. Motiven använder hon sedan för att väva sina konstverk på en traditionell vävstol.

Det går att hitta många intressanta analogier mellan den digitala webben och den analogen väven. Till exempel att användningen av hålkort i den tidiga vävindustrin skapade förutsättningen för att kunna programmera datorer längre fram. Eller berättelsen om Arakne i grekisk mytologi. Hon som utmanade gudinnan Athena på en vävtävling och vann, vilket ledde till att en förargad Athena förvandlade henne till en spindel. Spindeln, den fantasiska vävaren vars nät påminner om och fått gett namn åt den världsomspända webben. I den grekiska mytologin symboliseras även tiden av kvinnor som sitter och väver. För det är nog så att vävning och andra konstformer har bevarat en stor del av vår historia till eftervärlden. Men jag är inte lika säker på att den digitala webben kommer att göra detsamma åt oss.

Mathias Jansson

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Från Friskatorpet: Torpet

Förr bestämdes huset efter platsen det skulle byggas på. Man valde tomtens högsta punkt, gärna där berggrunden gick i dagen, för att undvika fukt och för att huset skulle få ...

Av: Emma Ehrlekrona | Gästkrönikör | 29 juli, 2010

Stillbild ur filmen Russian Ark (2001) av Alexander Sokurov.

Tystnad, en tagning

Johannes Brahms symfoni nummer 2 fick mig att börja fundera kring utmaningen i att göra en film i en enda tagning. I mitten av december sände nämligen SVT2 en konsert ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om film | 24 december, 2015

Sell all you have, and give it to the kittens

Om katter, Current 93, och londonsk esoterism

To acquire the karma of a cat Någon gång under 80-talets andra hälft befann sig David Tibet på taket till sångerskan Rose McDowalls hus i Muswell Hill i London. McDowall ingick ...

Av: Johan Nilsson | Essäer om musik | 20 februari, 2012

Narcissos och Amor – kvinnans emotionella frigörelse

  Merete Mazzarella. Foto: Leif Weckström/Söderströms förlag Narcissos och Amor – kvinnans emotionella frigörelse Är en självständig kvinna en känslokall kvinna? Kan villkorslös kärlek förenas med jämställdhetskampen? Merete Mazzarella medverkar i den uppmärksammade ...

Av: Kerstin Magnusson | Porträtt om politik & samhälle | 01 februari, 2007

Tankar över tidig 1960-talsdikt

Nu sitter jag och bläddrar i en bok från 1966. Den heter Nya Linjer. Många litteratur- och poesiälskare har glömt den. Vissa böcker faller i dvala, men kan uppstå som ...

Av: Hans-Evert Renérius | Essäer om litteratur & böcker | 27 april, 2010

Västerngenrens reformer och möjligheter – 1950-1990. Del 5

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Fredrik Stomberg | Essäer om film | 11 juli, 2013

Oh! Calcutta. Foto: Wikipedia

En kulmen närmar sig

Teaterhösten närmar sig som vanligt ett slags kulmen, i takt med att senhösten närmar sig. Säsongen har i år börjat bra – med sevärda uppsättningar på Drottningholmsteatern, Dramaten och Folkoperan; ...

Av: Björn Gustavsson | Björn Gustavsson | 15 oktober, 2015

Carlos Castanedas avsked av sina läsare

Den ensamma fågeln har fem förutsättningar:Den första är att den flyger till den högsta punkten;den andra är att den inte längtar efter sällskap,inte ens utav sin egen art;den tredje är ...

Av: Nina Michael | Essäer om religionen | 27 augusti, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts