Solen är Hon. Foto: Hebriana Alainentalo

Gudinnan – Den nya Gudsbilden

Människan själv är en hemlighet och all humanitet bygger på vördnad för människans hemlighet. (Thomas Mann).

Av: Lena Månsson | 05 april, 2015
Essäer om religionen

Om gränsen mellan ditt och mitt, och hit och dit

Man skulle kunna påstå att Europa drabbats av gränsvärk. Om det är fråga om fantomsmärtor eller om de avskaffade nationsgränserna, likt en skrämd salamanders avlagda svans, växer tillbaka, återstår att ...

Av: Johan Arnborg | 09 augusti, 2016
Essäer om samhället

Om Lars Wivallius Klagevisa över denna torra och kalla vår

Gott majregn giv, lät dugga tätt ner, lät varm dagg örterna fukta.Oss torkan bortdriv, lät frosten ej merDe späda blomsteren tukta.Var nådig, var rådig!För dem jag ber,Som Herran tjäna och frukta.Ur ...

Av: Birgitta Milits | 31 maj, 2013
Essäer

Simon Pettersson. Dikter i urval

Friedrich Schlegel skriver i ett fragment: ”Nur derjenige kann ein Künstler sein, welcher eine eigne Religion, eine originelle Ansicht des Unendlichen hat.“ Jag tror detta är en korrekt uppfattning. Poesi ...

Av: Simon Pettersson | 29 april, 2013
Utopiska geografier

Riva ner och bygga nytt – eller hur man demolerar en konstinstitution



I hörnet står en maskin som snurrar ett järnklot runt sin egen axel. Varje gång järnklotet träffar betongväggen i galleriet ryker dammet och murbruk faller ner på golvet. Som en rivningsmaskin gröper Liz Larners Hörnkrossare (1988) sig in i väggen. Den verkar gå loss på själva konstinstitutionens arkitektur. 

 Urs Fischer You 2007

Hörnkrossaren får mig attJag tänka på August Strindbergs dikt Esplandsystemet som avslutas med raderna:

-- "Ha! Tidens sed: att riva hus! 
Men bygga upp? -- Det är förskräckligt~" 
-- "Här rivs för att få luft och ljus; 
är kanske inte det tillräckligt?"

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I modernismens idévärld hittar man tanken på att man måste riva det gamla, mörka och unkna för att ge plats för det nya och fräscha både inom konsten och stadsplaneringen. Furturisterna uttryckte det i sitt manifest på sitt vanlig drastiska och osentimentala sätt: ”Vi vill förstöra museerna, biblioteken, akademier, av alla slag…” Inom modernismen finns det därför många destruktiva drag och under 50-talet fick den destruktiva konsten ett stort uppsving. En förklaring var att efter andra världskriget befann sig Ryssland och USA i en kapprustning där hotet om ett kärnvapenkrig som skulle ödelägga hela världen fick konstnärer att börja intressera sig för de mörka delarna av den mänskliga destruktionen.

Det var i kölvattnet av det kalla kriget som det också dök upp en hel del självdestruktiv konst. En av Jean Tinguelys mest kända kinetiska skulpturer var en självförstörande skulptur med namnet Homage to New York (1960) som efter att ha varit igång ett tag började brinna och förstörde sig själv. I Tinguelys verk Study for an End of the World No. 2 (1962) tog han steget fullt ut och sprängde helt enkelt konstverket i luften. År 1966 anordnade Raphael Montañez Ortiz Duncan Terrace Piano Destruction Concert där han misshandlade och högg sönder ett piano så att det skapades en utdragen dödsaria av musik. Det verkar som om det finns ett djupt mänskligt behov av att förstöra saker, en slags fascination för destruktiv kreativitet. Redan som små barn verkar vi lysa vi upp när vi raserar ett torn som någon annan har byggt upp.

Att konstnärer slår sönder saker eller förkastar gamla tiders konstformer för att skapa ny konst kan för vissa personer vara så upprörande och provocerande att de själva blir tvungna att förstöra konst. Enskilda konstvandaler som stormar in på konstmuseum och knivhugger eller kastar färg på konstverken finns det en del exempel på. Värre blir det när stater eller grupper av fanatiker som nazister eller talibaner bestämmer sig för att förstöra konst som man ogillar. Nu kan man förstås fråga sig vad är skillnaden på nazister som förstör konst och futuristerna som skriker att det ska bränna ner alla konstmuseum? Futuristerna var dessutom väldigt fascinerade av fascisterna. Skillnaden ligger väl i att fascisterna och nazisterna inte var imponerade av futuristernas konst. När futuristerna ville bränna och förstöra det gamla så ville man istället skapa något nytt och revolutionerande inom konsten. Man ville riva ner för att göra plats för framtidens konst, medan nazisterna och fascisterna bara ville rensa ut all konst som man ogillade, det vill säga den moderna konsten, och istället återgå till en konservativ och reaktionär konstsyn.

Mike Nelson,  To the Memory of H.P. Lovecraft 1999I konstsystemet finns det ett inbyggt behov av att bryta helt med det gamla. Det är egentligen ett sundhetstecken att konsten hela tiden vill bryta ny mark och komma vidare i utvecklingen och inte stagnera. Men även om man river ner och förkastar allt det gamla så brukar den äldre konsten leva kvar som olika lager i jorden som man alltid kan gräva upp och återanvända när det passar. Brottet mellan det nya och det gamla kan bli ganska hårt och brutalt. Ibland måste uppbrottet till och med ske med våld. Det kan behövas att man rent fysiskt går in och ödelägger konstinstitutionens arkitektur. Precis som i Liz Larners verk Hörnkrossare så kan det behövas en järnkula som slår hål på väggarna i den gamla arkitekturen för att nytt ljus ska kunna komma in i konstvärlden.

Chris Burdens verk Samson (1985) kan inordnas i kategorin självdestruktiva konstverk eller mer specifikt ett konstverk som inte bara förstör sig själv utan även rummet det befinner sig i. Samson som lånat sitt namn efter den bibliska hjälten består av en domkraft monterad mellan två stora bjälkar som pressas mot varsin vägg. Besökaren måste passera genom ett vändkors för att komma till utställningen och varje gång någon passerar vändkorset spänns domkraften och om det kommer tillräckligt många besökare kommer domkraften att pressa bjälkarna mot väggarna så att de rasar. I den bibliska mytologin raserar Samson ett tempel genom att med sin styrka rubba två pelare så hela templet rasade över honom. Samsons stordåd blir också hans död på samma sätt som Burdens utställning kollapsar om den blir en succé. Det är som om Burden vill säga att om konsten blir för populär och för uppskattad då har den spelat ut sin roll som konstverk och då är det egentligen bara att trycka på själdestruktionsknappen och börja om på nytt.

Konsten måste ständigt vara nyfiken precis som den robot som Petra Gemeinboeck och Rob Saunders byggde 2012 och monterade på baksidan av galleriets vägg. Nyfikenheten hos roboten gestaltades genom att den gjorde hål i väggen för att kunna se vad som fanns bakom den. Besökarnas färggranna kläder var något som roboten uppskattade, och fungerade som ett belöningssystem för att upptäcka mer. Man kan också se det som att besökarna blev konstupplevelsen för roboten. Allt eftersom utställningen pågick så blev väggen allt mer perforerad eller förstörd om man såg det från galleriets synvinkel. Roboten betedde sig som ett nyfiket barn som pillar bort bitar av en tapet för att se vad som finns bakom. Nyfikenheten att se vad som finns bakom, att utforska det förbjudna eller det okända har alltid varit en viktig del av konsten.

Ett annat lekfullt sätt att förstöra ett galleri på är den tyska konstnären Gregor Gaidas aluminiumskulpturer av två pojkar ett exempel på. De två pojkarna står hukade på varsin sida av galleriet. Mellan dem löper en djup fåra i golvet. Pojkarna har använt ett vass verktyg för att gröpa ur en linje mellan sig i galleriets golv. De tänker sig inte för att de förstör golvet utan har fått en idé som de genomför utan tanke på konsekvenserna vilket också är något som kan karaktärisera konsten.

Urs Fischers konstverk You (2007) är nu inget pojkstreck utan här har konstnären bokstavligen grävt ut hela galleriet. Det som besökaren möter i utställningsrummet är en djup krater som man besöker på egen risk. En varningsskylt vid entrén förkunnar att inträde sker på egen risk och kan leda till allvarlig skada eller död. Man kan gå runt kratern på det som en gång var galleriets betonggolv eller våghalsigt klättra ner. Fischer verkar ha förstört galleriet och gjort det omöjligt att ställa ut konst genom att bila upp golvet och frakta bort en massa jord. Detta jordkonstverk anknyter nu till andra jordverk som konstnärer som Gordon Matta-Clark och Robert Smithson skapade inomhus på 60-talet. Man kan leka med tanken att all den jord som Fischer grävde upp från galleriet så småningom hamnade på Louisiana konstmuseum där den danska konstnären Olaufur Eliasson i sin tur fyllde museet med jord för att skapa en flodbädd inomhus. På sätt och vis förstör Eliasson museets funktion genom att fylla golvet med jord och sten och skapa ett inomhuslandskap.

Inte ens i den virtuella världen undgår konstinstitutionerna att bli utsatta för förstörelse. I mitten av 90-talet var det populärt hos en del konstnärer att använda dataspel för att göra konst. Ett sätt var att använda kommersiella dataspel och ändra dem så de fick en konstnärlig inramning. Tobias Bernstrup, Palle Torsson med flera byggde till exempel upp kända konstmuseum virtuellt i dataspelen och lät sedan spelare springa omkring i de virtuella museerna, som Moderna Museet i Stockholm eller Arken museum för samtidskonst utanför Köpenhamn, och skjuta på konst och monster. I spelen blev det ett våldsamt möte mellan populärkulturens estetik och den etablerade konstscenen som resulterad i en allmän ödeläggelse av konstinstitutionen.

Mötet mellan populärkulturens destruktiva sidor och konstrummet är något som Mike Nelson också tagit fasta på. I verket To the Memory of H.P. Lovecraft (1999) knyter Nelson an till skräckmästaren Lovecrafts Cthulhu-legender. Nelson har utgått från den vita kuben, de vitmålade rummen i galleriet, men där någon omänsklig varelse verkar har härjat runt och gnagt på hörnen, lämnat djupa hål och långa rivmärken på väggarna. Det är kanske någon av de muterade monster som man kan hitta i dataspelsvärlden som sluppit ut och som smyger omkring i galleriet när mörkret faller och förstör det?

Drivkraften att skapa något nytt har alltid varit stark hos konstnärerna, men det är kanske också som konstteoretikern Rosalind Krauss har skrivit: ”Att om inget kan skapas, måste någonting förstöras.” eller med Strindbergs tankar: Ibland måste man riva ner det gamla för att få ljus, luft och plats till det nya. Vad kan då vara bättre än att riva ner själva konstinstitutionen för att få plats med den nya konsten?”

 

Mathias Jansson

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Sven Delblanc eller vad gör vi egentligen med vår frihet

  Ännu en gång har jag grävt ner mig i Sven Delblancs böcker. Texter så fulla av liv, kraft och en klarsyn som skrämmer. Självfallet går det lättvindigt att säga att Sven Delblanc ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 27 juni, 2008

Bild Hebriana Alainentalo

Jag gillar personer som kan allt och har svar på allt

Alltid säker, som om hon alltid var ofelbar och kunde allt om så gott som allt, ställde Sveriges Radios Mellanösternkorrespondent Cecilia Uddén, frågan om framtida krig i Mellanöstern till Paul ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 25 juli, 2016

Robert Warrebäck

Robert Warrebäck. En novell

Robert arbetar för närvarande på en samling sammanlänkade noveller om missbruk, kärlek, sorg och skuld. I nuläget finns åtskilliga av hans tidigare noveller, artiklar och essäer (och en del poesi) ...

Av: Robert Warrebäck | Utopiska geografier | 04 januari, 2016

Matematik och maoism

Det sägs att man inte skall döma en bok efter dess omslag. Den bok det här handlar om är helt vit; på skyddsomslaget står endast titeln i svart med författarens ...

Av: Niklas Anderberg | Agora - filosofiska essäer | 07 februari, 2012

Dr Krabba 11

Av: Janne Karlsson | Kulturen strippar | 16 december, 2011

Sofia Karlsson. Slutprojekt 4

                                             

Av: Sofia Karlsson | Kulturen strippar | 23 juni, 2012

Drömmar

Drömmar Björn Gustavsson drömmer om drömmarnas konst i litteraturen. Drömmen i den franska litteraturen Drömmar har alltsedan tidernas begynnelse varit en källa till både fascination och förbryllelse. Och numera finns ett ...

Av: Björn Gustavsson | Essäer om litteratur & böcker | 09 februari, 2007

Volvo, IKEA och prästgårdarnas förmak

Volvo och IKEA är två ekonomiska framgångssagor. En anledning är den rejäla och prisvärda designen. Mikael Mogren har läst den svenska designens grundbok: Ellen Keys Skönhet för alla från 1899 ...

Av: Mikael Mogren | Essäer om samhället | 16 oktober, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.