Tomten är vaken. Foto Belinda Graham.

Öppet brev till Regeringskansliet om "Free Fall"

I samband med Finlands 100-årsjubileum överräckte statsminister Stefan Löfven en gåva, skulpturen Free Fall, till Finland. I sitt tal framhöll Stefan Löfven:

Av: Språkförsvarets styrelse | 25 november, 2017
Gästkrönikör

Uppror och klassikerstatus – Ett tärningskast kan aldrig upphäva slumpen

Un coup de dés jamais n’abolira le hazard (Stéphane Mallarmé)Gud existerar inte längre som en allsmäktig kraft. Universum är ett kaos frambringat av slumpen och livet har ingen nåbar mening ...

Av: Pernilla Andersson | 12 juli, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Dr Krabba 9

Janne Karlsson, född 1973 och bosatt i Linköping med mina två söner. Har arbetat inom vården i 20 år, men sade upp mig 2010 för att satsa helhjärtat på tecknandet. Då ...

Av: Janne Karlsson | 02 december, 2011
Kulturen strippar

En tysk MED humor och massor av god karma

”Dagen då jag dog var inte speciellt kul. Det berodde inte enbart på min död. Närmare bestämt lyckades den episoden bara med nöd och näppe klämma sig in som nummer ...

Av: Belinda Graham | 14 november, 2013
Övriga porträtt

Skapande i fokus: Giacometti & Pedretti - Ett möte med konsekvenser



Giuliano Pedretti, Der Seiltänzer, Lindansaren, 1993, foto Sofia Liljergren, Edsvik KonsthallSå heter den aktuella utställningen med verk av de schweiziska konstnärerna Alberto Giacometti (1901-1966) och Giuliano Pedretti (1924-2012) som visades till och med den 23 november på Edsvik Konsthall i Sollentuna kommun utanför Stockholm.

Utställningen presenterar aldrig tidigare i Sverige visad grafik, skulpturer och teckningar av både Alberto Giacometti och Giuliano Pedretti. Vid sidan av Giacomettis världsberömda verk hör den hittills relativt okände Pedrettis arbeten till de mest betydande upptäckterna i konsthistorien. Curator för utställningen är Ulrich Suter, Schweiz, och verken till utställningen har lånats från flera olika schweiziska stiftelser och museer och av Pedrettis änka Marie-Anna Pedretti.

Utställningen tar sitt avstamp i de båda konstnärsfamiljernas historia som starkt präglats av det dramatiska bergslandskapet i kantonen Graubünden. Även de båda fäderna Giovanni Giacometti (1868-1933) och Turo (Arturo) Pedretti (1896-1964) var konstnärer och familjerna umgicks regelbundet. Den gemensamma presentationen förtydligar och förklarar den konstnärliga utvecklingsprocess som konstnärerna genomgick, utan att jämföra och värdera de båda konstnärernas verk sinsemellan.

Alberto Giacometti växte upp i Bergell i kantonen Graubünden, en trång alpdal mellan egendomliga bergsformationer. Från Bergell når man över Maloja-passet till Engadin, där familjen Pedretti bodde. I sitt konstnärliga skapande vidareutvecklade Giacometti den klassiska bildhuggarkonsten i en ny riktning.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Liksom andra konstnärer inspirerades och fascinerades Giacometti av den afrikanska tidiga konsten, av de antika egyptierna och grekerna men den tydligaste kopplingen finns till etruskernas konst. De långa gängliga gestalterna som kom att bli hans signatur, återfinner vi här. Som Anne Edelstam skriver i Tidningen Kulturen 12.10.2011: ”Likt sina etruskiska inspirationskällor, skapar Giacometti miniatyrskulpturer på några centimetrar men vars finess trots det återger kraft och expressivitet. Däri ligger också hans utomordentliga geni och humanism. Det är i det minimalistiska som han kanske bäst återger konstens universalism.” Detta minimalistiska, finessen i det endast antydda kännetecknar också den i Edsvik utställda grafiken och teckningarna.

Giuliano Pedretti, Frau im Wind, kvinna i blåst, 2006, foto Sofia Liljergren, Edsvik KonsthallOckså i Giuliano Pedrettis verk är denna minimalism, denna koncentration till det essentiella central. År 1951 var han nära att förlora livet i en lavinolycka som förstörde familjens hem. Medvetslös bärgades han ur snömassorna och kunde som genom ett under återupplivas. Denna existentiella erfarenhet gav honom kraft och inspiration i hans konstnärliga arbete. Den unge Pedretti sysselsatte sig intensivt med Giacomettis verk men gick sedan sina egna vägar i sitt skapande. Giacometti var utan tvekan en stor förebild för Pedretti men Pedretti är långt ifrån någon epigon av Giacometti utan går i sitt konstnärskap utöver sin ”mästares”.

De två bildhuggarna lärde känna varandra år 1943 i Maloja. Alberto Giacometti arbetade då i faderns sommarateljé på verket Femme sur chariot, hans första stora figurativa verk. På 1950-talet reste Giuliano Pedretti flera gånger till Paris för att besöka Alberto Giacometti och dennes bror Diego, där de båda bröderna arbetade i ateljén på rue Hippolyte-Maindron. Pedretti mindes gärna den här tiden och de många intressanta möten och händelser som han var med om:

”År 1954 bodde jag åter en längre tid i Paris. (…) I Paris hjälpte jag Alberto att ställa i ordning hans utställning hos Maeght. Jag glömmer aldrig när vi transporterade skulpturerna från ateljén till galleriet. Lastbilen var urusel, och det fanns inte tillstymmelse till emballagematerial. Det återstod bara för mig att binda fast figurerna längs väggarna med snören. Alla, såväl stora som små, stod fastbundna, intill varandra. Jag erbjöd mig att vara kvar och hålla ett öga på dem. Alberto satte sig framtill bredvid föraren. Jag kunde inte ana vad som komma skulle. Knappt hade färden börjat förrän figurerna började skaka loss ur sina bojor. Det var fasansfullt. Jag satt mitt på flaket. Med händer och fötter försökte jag att hålla och stötta upp de allt mer lössläppta konstföremålen. Om jag lyckade lugna ner ett så satte sig ett annat i rörelse. Det hela stegrades till en makaber dans med ett frenetiskt oväsen.

 Alberto Giacometti, originalgrafik, aktstudie med blommor Nue aux fleurs, 1969, Fundaziun Capauliana, Chur, Schweiz, foto Sofia Liljergren, Edsvik KonsthallJag badade i svett. Figurerna började stöta huvudet mot varandra. Jag såg redan hur allt gick i bitar, arbetade mig fram mot föraren för att ropa på hjälp. Men oväsendet var så starkt att ingen hörde mig. Jag såg de båda, men de satt och tittade rakt fram på gatan som aldrig ville ta slut. Så jag måste tillbaka, i mörkret, där helvetesdansen blev allt vildare. Dansarna vajade hotfullt över mitt huvud. Så gick det genom hela Paris. Jag var utmattad och höll redan tre av utbrytarna i ena handen, medan jag tryckte andra dansare mot väggen. När Alberto lyfte på presenningen stod alla pjäserna snällt och obevekligt på sina platser, som han hade ställt dem. Han anmärkte inget, och jag sade inget heller och bar dem - som om inget hade skett - upp till galleriet. Alberto var bara förvånad över att jag redan hade knutit loss figurerna.” (Översättning: Leif Olsson)

Händelsen tycks bokstavligen ha präglat Giuliano Pedretti: Han kom allt mer att frigöra sig från gängse perspektiv och blev den förste att frigöra sig från vertikalen och införa diagonalen i bildhuggarkonsten. Liksom Giacomettis skulpturer på flaket, sliter Pedrettis skulpturer sig loss i en genialiskt dynamisk form som skapar en känsla av rörelse.

De avskalade skulpturerna, inspirerade av snöfläckarna i naturen om våren lämnar kvar det essentiella. I Pedrettis skulpturer får skuggorna och tomrummen fysisk form. För att citera Antoine St Exupery: ”Det viktigaste är osynligt för ögonen”, men inte för Pedretti som i sina skulpturer ger det fysisk form.

Ursprungligen var ambitionen att visa fler skulpturer av Giacometti på Edsvik, och det är inte som en konstkritiker påstått på grund av ekonomiska skäl utan beroende på museers ovilja att låna ut sina verk. Men det är ingen brist, Giacomettis teckningar och grafik kommer väl till sin rätt och harmonierar fint med Pedrettis skulpturer. Verken kan betraktas tillsammans eller fristående från varandra.

Edsvik bör i stället ges all heder för sina höga ambitioner. En kommunal konsthall av denna kaliber finns det inte många av i Sverige. Utställningarna har hög kvalitet och stor internationell relevans, liksom denna.

Benita Funke

 

visades

På Edsvik Konsthall, oktober-november

 

Ur arkivet

view_module reorder

Emmakrönika IX Nu måste han ändå vara respektfullt tyst och stilfullare

Illustration: Guido ZeccolaLyxpoeten har (äntligent) slutat skriva underdåniga allehanda dekorerade lyxkärleksbrev yttringars till Emma, enär hon senast var rasande som en spindel och slängde luren i örat på honom lyx ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 06 januari, 2009

Möten med diktare

Moa Martinson skrev en gång en bok som hon kallade Jag möter en diktare vars titel förleder en att tro att det rör sig om en redogörelse för alla kolleger ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 17 maj, 2012

Keepalive (2015), skulptur av Aram Bartholl

Den trådlösa konsten

I fotografiets barndom, när tekniken ännu inte var fulländad, uppstod ibland tekniska fel på kameror och film som gjorde att när filmen framkallades i mörkrummen så upptäckte fotografen att det ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 03 september, 2016

Frågor som för evigt kommer att slå följe med mig genom livet

Alla dessa kvällar som jag låg där på mage under täcket i den bruna manchestersoffan, mina vader och fötter vilande i hans knä. Pappa i sin svarta träningsoverall med gula ...

Av: Jenny Markström | Gästkrönikör | 16 december, 2013

Giotto di Bondone. Jesus död

Johannes evangelium 19:17-37

Den svarta färgen är tydlig. Det finns ingen återvändo.

Av: Hans-Evert Renérius | Gästkrönikör | 03 april, 2015

Filmkrönika: Från ”Twilight” till ”The Host” – numera vill vi bli vän med…

I tidiga vampyrfilmer spetsas vampyrer på pålar av rättrådiga människor, eller bränns av solljuset, i sci-fi filmer klubbas utomjordingar ner, eller skjuts, eller förgås när de kommer i kontakt med ...

Av: Belinda Graham | Gästkrönikör | 09 september, 2013

Tre sorters ondska

Bakom all skönhet ligger något omänskligt: kullarna, den ljuva himlen, trädens konturer, allt förlorar den illusoriska mening som vi tilldelade den. Hädanefter är de oss mer fjärran än ett förlorat ...

Av: Hugo Kuhlin | Essäer om litteratur & böcker | 04 juni, 2017

Ska gatumusikanterna utvisas från Göteborg?

Ur Sveriges framsida hörs nu en bräcklig klagosång. Den ljuder från Gator och torg med en styrka som få tycks förstå. Tvåtusennio är det år då De folkvalda politikerna i ...

Av: Fredrik Rubin | Gästkrönikör | 05 juli, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.