Beatrice Månsdotter 

Bilden av en dröm, och något som försvann

Hennes blick fastnar på en punkt lite längre bort. En suddig kontur på en vägg. Kanske har det tidigare hängt en tavla där. Ett märke som försökts täckas över. Ett ...

Av: Beatrice Månsdotter | 17 december, 2017
Utopiska geografier

Det där med tajming

Somliga påstår att allt sker när det är meningen det ska ske. Andra påstår att vi själva fattar beslut, och konsekvenserna, goda som onda, får vi således som ett resultat ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | 15 maj, 2014
Gästkrönikör

”Även en värld som skapar sig själv, måste en gång ha blivit skapad.”

Under en resa i Indien i december 1993, arrangerad av Samuel Strandberg i Samuel Travels, kom jag till den lilla staden Rishikesh, där Ganges flyter ut ur Himalaya. Att vi ...

Av: Erland Lagerroth | 04 oktober, 2013
Övriga porträtt

Illustration:  Hebriana Alainentalo

Raka vägen in i musikens blödande hjärta

När musikskribenten Lennart Persson avled i maj 2009 lämnade han efter sig en stor mängd texter från ett ansenligt antal musik- och nöjestidningar. Allt det han skrev för Sonic från ...

Av: Peter Sjöblom | 07 augusti, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Emil Nolde och människans färd mot det hinsides



Emil Nolde. Grands coquelicotsDen tyske expressionisten Emil Nolde (1867-1956) har under de senaste decennierna visats i en rad utställningar i de nordiska länderna. En stor upplevelse för alla konstälskare var den som visades i samband med öppnandet av konstmuseet Arken strax utanför Köpenhamn 1996 – med sina intensivt lysande färger har vissa av Noldes målningar etsat sig fast på näthinnan hos många besökare. Hans blomstermålningar, i synnerhet vallmomålningarna, intog en central plats i den danska utställningen, som också lämnade stort utrymme åt hans havslandskap. Havets våldsamma kraft som ofta gestaltas i Noldes måleri balanserades här av betydligt mer rofyllda visioner, exempelvis i målningen ”Lyst hav” (1948), där två ensamma seglare på slätt vatten sakta glider in i ett lysande gult töcken.

Nolde, som tidigare väckt ett förstrött intresse i Frankrike, uppmärksammades för några år sedan på Grand Palais i Paris i en stor retrospektiv utställning. Arrangören Sylvain Amic gav besökaren goda möjligheter att göra sig en bild av Noldes konstnärliga utveckling både tematiskt och kronologiskt. Nyligen publicerade också Gabrielle Dufour-Kowalska sitt arbete Emil Nolde. L’expressionisme devant Dieu (Klincksieck 2007, 211 s), den första monografin ägnad konstnären, som givits ut på franska. I samband med manifestationerna kring krigsslutet 1946 aktualiserades hans namn på nytt. Han hade nämligen ett något dubiöst förhållande till Hitlers makttillträde. (Däremot har ingen forskare uppmärksammat att Jules Romains inviterades till Hitler, en inbjudan som han accepterade i den fasta övertygelsen att han skulle kunna tala honom till rätta).

Emil Nolde . Farmstead under red eveningDet bristande intresse för Noldes konst som varit märkbart inom den franska konstkritiken under hela 1900-talet motsvarades hos konstnären av ett näst intill obefintligt intresse för fransk konst. I slutet av 1890-talet sökte han sig som så många andra unga konstnärer till Académie Julian i Paris och bildade sig under sin studietid också en uppfattning om den samtida franska konsten. Han tyckte inte alls om det han såg: varken Puvis de Chavannes paradisvisioner eller impressionisternas upplösta, färgskimrande måleri gjorde intryck på honom - däremot lämnade van Goghs kraftfulla måleri, senare också Matisses färgstarka målningar, tydliga spår hos honom. Som Dufour-Kowalska visar fascinerades han alldeles speciellt av den nordiska litteraturen och måleriet, och nämner som exempel Jonas Lie, Knut Hamsun och Edvard Munch. Men viktig i sammanhanget är också Henrik Ibsen, vars pjäser Nolde stiftade bekantskap med i Berlin på 1890-talet. Pjäsen ”Peer Gynts” arsenal av troll har satt direkta avtryck hos Nolde, som tidigt började intressera sig för nordisk mytologi. Åtskilliga danska konstnärer blev betydelsefulla för den unge Nolde, exempelvis Willumsen och Hammershøi. Också Skagenmålarnas ansträngningar att fånga ljuset över stränderna, liksom deras interiörer från ortsbefolkningens hem, har inspirerat Nolde. Liksom de danska målarna drevs Nolde av en stark kärlek till sin hembygd, belägen i Schleswig. (Den by han föddes i som bondson lever kvar inte bara i hans måleri utan i hans efternamn). Och liksom Skagenmålarna söker Nolde fånga hembygdsbefolkningens levnadsvillkor : hans målning föreställande skördefolket från 1904 var den första i hans produktion som antogs av konstnärssammanslutningen Sécession i München. Den fridfullhet som präglar målningen kontrasterar starkt mot den hotfullhet som dominerar andra målningar från denna bygd, där man levde i en ständig fruktan att havet i sitt raseri skulle få övertaget. Låga hus hukar under väldiga, kompakta halmtak, medan molnen driver fram över en mörk eller en kraftigt röd himmel. I havsmålningarna framhäver gigantiska vågor krönta av kritvitt, fräsande skum elementens överlägsenhet och människans litenhet (ett exempel är ”Grande vague écumante” från 1948).

Emil Nolde Sea coast with Red skyNolde fick ett stöd i sitt skapande även hos andra konstnärer, exempelvis hos belgaren James Ensor, som i sitt måleri röjer ett stort intresse för masker och som inte tvekar att föra in religiösa motiv i oväntade sammanhang, exempelvis i målningen ”L’Entrée du Christ”, som präglas av en revolutionär anda. Den serie målningar med bibliska motiv, som Nolde påbörjade 1909 efter en allvarlig sjukdom, vittnar om ett personligt förhållningssätt till religionen och om ett avståndstagande från den traditionella, sakrala konsten. De bibliska gestalterna skildras långt ifrån vördnadsfullt: med sina grova drag framstod de för vissa betraktare som karikatyrer och under 30-talet som karakteristiska för den ”Entartete Kunst”, som nazisterna skulle utpeka och fördöma. Målningarna har ett inslag av våldsamhet och rent tekniskt påminner de om van Goghs måleri.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Noldes konstnärskap präglas av sammansatthet. Jämsides med att han skapar målningar med religiösa motiv återger han exempelvis scener från storstadslivet i Berlin. I motsats till många av sina kolleger finner han inte sina motiv i den yttre stadsbilden utan föredrar att skildra det dekadenta nattlivet på barer och kaféer. Målningarna hade förberetts genom ingående studier på plats: tillsammans med sin maka gav han sig nattetid ut i vimlet och frapperades uppenbarligen av tomheten i det frenetiska nöjeslivet. Ett exempel på detta måleri är ”La table des vins” (1911), där en svartklädd kvinnogestalt, omgiven av ett uppsluppet sällskap, utstrålar ensamhet och bitterhet. Kring männen står i dessa målningar ofta en aura av cynism och självtillräcklighet.

Andra aspekter av nattlivet förefaller ha fängslat honom på ett mer okomplicerat sätt. Nolde var och förblev under hela sitt liv genuint intresserad av olika former av dans: den som mötte honom i Berlins kabaréer och under karnevaler var lika intressant som folkdans och den traditionella salongdansen. I det ögonblick av dionysisk trans som människan kunde försättas i under dansen fann han ett uttryck för livet självt. Målningen ”Danseueses aux bougies” (1912) konkretiserar denna aspekt av hans syn på dansen. Inte oväntat greps Nolde som så många andra konstnärer och författare kring sekelskiftet av ett genuint intresse för fjärran länders ursprungskultur och inte minst för den primitiva dansen. 1913-1914 fick han möjlighet att ingående studera fenomenet under en söderhavsexpedition, som organiserats av ett av kolonisatörernas organ i ett medicinskt och demografiskt syfte. Noldes uppdrag var att söka ringa in ursprungsbefolkningens särdrag. Resan genererade ett stort antal akvareller och pasteller ägnade söderhavskulturen och dess befolkning. Även den tropiska naturen utlöste ett fruktbart skapande, något som bl a kommer till uttryck i hans gestaltning av den glödande solnedgången i Tropikerna i oljemålningen ”Soleil des Tropiques” (1914). Under sina resor till exotiska länder hade han också gjort mindre angenäma iakttagelser: redan 1911 hade han vistats på Nya Guinea, som styckats upp av tre kolonimakter, Tyskland, England och Holland, och upprördes då över den rovdrift som drabbade landets kulturskatter. Inte bara kolonisatörerna utan också Förenta Staterna och Sverige tävlade om att hinna först för att frakta hem båtlaster av primitiv konst. Det är ovisst om hans indignation framkallats av sympati med befolkningen eller av övertygelsen att kulturskatterna hörde hemma i Tyskland.

Emil Nolde. Atardecer d'automne

Efter Hitlers makttillträde komplicerades Noldes skapande på ett genomgripande sätt. Från och med 1937 konfiskerades över tusen av hans verk och i samband med utställningen ”Entartete Kunst”, som visades i flera tyska städer samma år, fördömdes hans konstnärsgärning systematiskt av nazisterna. Trots att flera utländska kolleger försökte förmå Nolde att gå i exil, slog han sig ner i sitt hem i Seebüll, beläget strax innanför tyska gränsen. 1941 drabbades han av totalförbud att utöva sin konst, ett förbud som inte hävdes förrän efter krigsslutet. Eftersom han fruktade att lukten av olja skulle förråda honom, skapade han under denna period drygt 1300 akvareller i en liten stuga nära sitt hem. I sin lysande roman ”Deutschstunde” från 1968 (i svensk övers av Brita Edfelt 1970 med titeln ”Tysktimmen”) rekonstruerar Siegfried Lenz denna period i Noldes liv ur et mycket intressant perspektiv. Hur ser den människa ut som praktiskt och konkret mäktar med att hindra konstnären i hans skapande? Porträttet av medlöparen Jens Ole Jepsen, den in i döden plikttrogne brevbäraren, som aldrig ifrågasätter de order han fått, inte ens om de klipper av själva livsnerven på en barndomskamrat och livräddare, gör romanen angelägen för fler än konstintresserade. Relationen mellan målaren och hans bödel analyseras romanen igenom med stigande avsky av Jepsens son, som givetvis även han drabbas av samma oreflekterade plikttrohet. På order av sin sadistiska maka utsätter exempelvis Jepsen deras gemensamma barn för upprepad aga. I sin roman har Lenz lyckats fånga en stämning av hot, kontroll och maktlöshet, som förmodligen många läsare kan identifiera sig med, men han åskådliggör även övertygande behovet av en upprorisk attityd när förtrycket hotar att släcka liv.

Detta otvetydigt mörka kapitel i Noldes liv föregås av ett mera diffust, för Noldes del inte allt igenom smickrande, som forskarna haft svårt att förhålla sig till. Konstnären visade sig nämligen i början av 30-talet vara en varm beundrare av Hitler som han uppfattade som en ”genial handlingsmänniska”, och hans egen konst bejakades under samma period både av Goebbels och unga nazister, som fann vissa delar av hans konstnärskap kraftfullt germanskt. Hitler vägrade däremot se något storslaget i samma konstnärskap utan fördömde det redan 1934. Graverande för Nolde är också att antisemitiska tongångar gör sig gällande i hans tidiga, självbiografiska verk, passager som han avlägsnar från nyutgåvan 1945. Flera Noldeforskare har föredragit att dra en barmhärtighetens slöja över denna period i Noldes liv. Martin Urban, författare till de två monumentala katalogerna över Noldes verk, avstår exempelvis från att kommentera konstnärens hållning, Dufour-Kowalska intar samma hållning genom att ställa sig tvivlande till ”påståendet” att han skulle vara anfrätt av sympatier för nazismen. Emil Nolde. Blue SeaSom desto angelägnare framstår utställningen på Grand Palais, som kompletteras av väldokumenterade publikationer (exempelvis Dossier de l’Art no 155, ägnad bl a Nolde), där det faktiska förhållandet redovisas av konstvetaren Antje Kramer. Hans politiska snedsprång hindrar inte att han är ett av de i särklass intressantaste namnen inom tysk expressionism, De är värda att ta på allvar, vilket Jean Clair övertygande har visat i sitt arbete ”La responsabilité de l’artiste : les avant-gardes entre terreur et raison” (Gallimard 1997).

Utställningen i Paris lät inte besökaren få ta del av Noldes prunkande trädgårdar, ofta skapade i hans hem i Seebüll, som nu är ett museum. Hans avbildningar av vallmoblomster

lyste också med sin frånvaro i samma utställning. Men det lysande gula töcken, som de två seglarna färdades in i återkommer i en målning, vars innebörd här framstår som explicit och som skildrar två gestalter, en gammal man och en liten flicka: med lyfta händer och med en påtaglig känsla av befrielse springer flickan in i töcknet, åtföljd av den gamle, som med stapplande steg försöker nå samma mål. Målningen illustrerar mångsidigheten i Noldes konstnärskap: det ligger nära till hands att uppfatta den som en symbolisk gestaltning av människans färd mot det hinsides, men den rymmer inte inslag av ångest, utan framstår som en frigörelse. Visionen av döden som en naturlig och odramatisk övergång från ett tillstånd till ett annat återfinner vi hos den tyske filosofen Novalis. Av Dufour-Kowalskas arbete framgår att Nolde var väl förtrogen med hans verk.

 

Eva-Karin Josefson

 

 

Ur arkivet

view_module reorder
Freke Räihä

En dikt till den döde gubbpoeten

Det är något symptomatiskt med att en av Sveriges främsta uttolkare av svenskhet är invandrare. Jag kommer inte undan det. Och likaså hur diktaren gick i exil från nationen för ...

Av: Freke Räihä | Utopiska geografier | 13 februari, 2015

Den katt som ej utbytas kan

Barnets katt är död, och den kommer ej åter. Men, som taget ur en barnbok – kommer en vuxen människa, kanske en förälder, hem med en ny katt. Det är ...

Av: Robert Halvarsson | Kulturreportage | 30 juli, 2013

Veckan från hyllan, Vecka 19, 2012

Det är 100 år sedan OS i Stockholm invigdes. Jag har aldrig förstått varför en del envisas med att kalla idrott för kultur, idrott är väl sig själv gott nog ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 05 maj, 2012

Lemminkäinens moder Mor, shaman och vishetslärare

Nu går man på finskt håll till sina rötter och fördjupar sig i nationaleposet Kalevala. Det omfattande verket Kalevala ja laulettu runo handlar om hur den folkdiktning som Kalevala bygger ...

Av: Nina Michael | Essäer | 09 september, 2013

Litteraturen och verkligheten. Altstadt, Linderborg och Lundberg

Verkligheten kan ibland vara besvärlig. Kristdemokraternas ledare talade för några år sedan om 'verklighetens folk' och försökte genom denna definition hopfogad som en sanningsägande metafor ta fram en opinion som ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 26 april, 2013

Är Kolumbusdagen värd att firas?

Världen våndas under deras förtryck som vill den väl (Rabindranath Tagore) Kolumbusdagen firas i USA sedan år 1937 den andra måndagen i oktober till minne av Kristoffer Kolumbus ankomst till Amerika ...

Av: Nina Michael | Reportage om politik & samhälle | 12 oktober, 2013

Ernfrid Lindqvist, ungdomsporträtt innan han gifte sig med sin Selma (Foto privat).

Finland 100 år

Det har sagts att sedan Sverige förlorade Finland i 1808–1909 års krig har Sverige inte haft någon historia. Jag har genom åren grubblat över påståendet. Men när går jag igenom ...

Av: Thomas Wihlman | Reportage om politik & samhälle | 06 december, 2017

Christopher Baker, Murmur Study

Twitter – ett ständigt flöde av konst

Det konstanta flödet av statusuppdateringar och tweets kan tyckas meningslöst. Men faktum är att det blir ett tacksamt material att använda i kritiken av vår samtid.

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 31 januari, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.