Bandyspel med början i Habo - en personlig bandyhistoria

 Habo och bandy  En ung man som under tonårstid växte upp i Habo under femtiotalet kunde inte undvika att delta i ett fostrande bandyspel. Att leka med ”det röda nystanet” var ...

Av: Hans-Evert Renérius | 12 augusti, 2014
Essäer

Vuxen mot min vilja

En bieffekt av den underbara erfarenheten av att vara förälder är att man tvingas vara så förbaskat vuxen. Man måste lyssna till sin egen tjatröst: Klä på dig nu, borsta ...

Av: Marja Beckman | 26 februari, 2013
Gästkrönikör

Ernst Jüngers Glasbin

Ernst Jüngers Gläserne Bienen, eller The Glass Bees, som den heter i den engelska utgåva som jag själv har läst, är en på många sätt märklig bok, som hittills inte ...

Av: Tobias Harding | 13 december, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Contemplando nello specchio di Dioniso av Fernando Mastropasqua

Parnassos toppar

"Tragedins födelse" från 1872 är för den breda allmänheten kanske mest känt för att ha populariserat de konstnärliga motsatsparen det dionysiska och det apolloniska. Nietzsche var ingalunda först ut ...

Av: Adam Johansson | 10 juli, 2015
Agora - filosofiska essäer

Emil Nolde och människans färd mot det hinsides



Emil Nolde. Grands coquelicotsDen tyske expressionisten Emil Nolde (1867-1956) har under de senaste decennierna visats i en rad utställningar i de nordiska länderna. En stor upplevelse för alla konstälskare var den som visades i samband med öppnandet av konstmuseet Arken strax utanför Köpenhamn 1996 – med sina intensivt lysande färger har vissa av Noldes målningar etsat sig fast på näthinnan hos många besökare. Hans blomstermålningar, i synnerhet vallmomålningarna, intog en central plats i den danska utställningen, som också lämnade stort utrymme åt hans havslandskap. Havets våldsamma kraft som ofta gestaltas i Noldes måleri balanserades här av betydligt mer rofyllda visioner, exempelvis i målningen ”Lyst hav” (1948), där två ensamma seglare på slätt vatten sakta glider in i ett lysande gult töcken.

Nolde, som tidigare väckt ett förstrött intresse i Frankrike, uppmärksammades för några år sedan på Grand Palais i Paris i en stor retrospektiv utställning. Arrangören Sylvain Amic gav besökaren goda möjligheter att göra sig en bild av Noldes konstnärliga utveckling både tematiskt och kronologiskt. Nyligen publicerade också Gabrielle Dufour-Kowalska sitt arbete Emil Nolde. L’expressionisme devant Dieu (Klincksieck 2007, 211 s), den första monografin ägnad konstnären, som givits ut på franska. I samband med manifestationerna kring krigsslutet 1946 aktualiserades hans namn på nytt. Han hade nämligen ett något dubiöst förhållande till Hitlers makttillträde. (Däremot har ingen forskare uppmärksammat att Jules Romains inviterades till Hitler, en inbjudan som han accepterade i den fasta övertygelsen att han skulle kunna tala honom till rätta).

Emil Nolde . Farmstead under red eveningDet bristande intresse för Noldes konst som varit märkbart inom den franska konstkritiken under hela 1900-talet motsvarades hos konstnären av ett näst intill obefintligt intresse för fransk konst. I slutet av 1890-talet sökte han sig som så många andra unga konstnärer till Académie Julian i Paris och bildade sig under sin studietid också en uppfattning om den samtida franska konsten. Han tyckte inte alls om det han såg: varken Puvis de Chavannes paradisvisioner eller impressionisternas upplösta, färgskimrande måleri gjorde intryck på honom - däremot lämnade van Goghs kraftfulla måleri, senare också Matisses färgstarka målningar, tydliga spår hos honom. Som Dufour-Kowalska visar fascinerades han alldeles speciellt av den nordiska litteraturen och måleriet, och nämner som exempel Jonas Lie, Knut Hamsun och Edvard Munch. Men viktig i sammanhanget är också Henrik Ibsen, vars pjäser Nolde stiftade bekantskap med i Berlin på 1890-talet. Pjäsen ”Peer Gynts” arsenal av troll har satt direkta avtryck hos Nolde, som tidigt började intressera sig för nordisk mytologi. Åtskilliga danska konstnärer blev betydelsefulla för den unge Nolde, exempelvis Willumsen och Hammershøi. Också Skagenmålarnas ansträngningar att fånga ljuset över stränderna, liksom deras interiörer från ortsbefolkningens hem, har inspirerat Nolde. Liksom de danska målarna drevs Nolde av en stark kärlek till sin hembygd, belägen i Schleswig. (Den by han föddes i som bondson lever kvar inte bara i hans måleri utan i hans efternamn). Och liksom Skagenmålarna söker Nolde fånga hembygdsbefolkningens levnadsvillkor : hans målning föreställande skördefolket från 1904 var den första i hans produktion som antogs av konstnärssammanslutningen Sécession i München. Den fridfullhet som präglar målningen kontrasterar starkt mot den hotfullhet som dominerar andra målningar från denna bygd, där man levde i en ständig fruktan att havet i sitt raseri skulle få övertaget. Låga hus hukar under väldiga, kompakta halmtak, medan molnen driver fram över en mörk eller en kraftigt röd himmel. I havsmålningarna framhäver gigantiska vågor krönta av kritvitt, fräsande skum elementens överlägsenhet och människans litenhet (ett exempel är ”Grande vague écumante” från 1948).

Emil Nolde Sea coast with Red skyNolde fick ett stöd i sitt skapande även hos andra konstnärer, exempelvis hos belgaren James Ensor, som i sitt måleri röjer ett stort intresse för masker och som inte tvekar att föra in religiösa motiv i oväntade sammanhang, exempelvis i målningen ”L’Entrée du Christ”, som präglas av en revolutionär anda. Den serie målningar med bibliska motiv, som Nolde påbörjade 1909 efter en allvarlig sjukdom, vittnar om ett personligt förhållningssätt till religionen och om ett avståndstagande från den traditionella, sakrala konsten. De bibliska gestalterna skildras långt ifrån vördnadsfullt: med sina grova drag framstod de för vissa betraktare som karikatyrer och under 30-talet som karakteristiska för den ”Entartete Kunst”, som nazisterna skulle utpeka och fördöma. Målningarna har ett inslag av våldsamhet och rent tekniskt påminner de om van Goghs måleri.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Noldes konstnärskap präglas av sammansatthet. Jämsides med att han skapar målningar med religiösa motiv återger han exempelvis scener från storstadslivet i Berlin. I motsats till många av sina kolleger finner han inte sina motiv i den yttre stadsbilden utan föredrar att skildra det dekadenta nattlivet på barer och kaféer. Målningarna hade förberetts genom ingående studier på plats: tillsammans med sin maka gav han sig nattetid ut i vimlet och frapperades uppenbarligen av tomheten i det frenetiska nöjeslivet. Ett exempel på detta måleri är ”La table des vins” (1911), där en svartklädd kvinnogestalt, omgiven av ett uppsluppet sällskap, utstrålar ensamhet och bitterhet. Kring männen står i dessa målningar ofta en aura av cynism och självtillräcklighet.

Andra aspekter av nattlivet förefaller ha fängslat honom på ett mer okomplicerat sätt. Nolde var och förblev under hela sitt liv genuint intresserad av olika former av dans: den som mötte honom i Berlins kabaréer och under karnevaler var lika intressant som folkdans och den traditionella salongdansen. I det ögonblick av dionysisk trans som människan kunde försättas i under dansen fann han ett uttryck för livet självt. Målningen ”Danseueses aux bougies” (1912) konkretiserar denna aspekt av hans syn på dansen. Inte oväntat greps Nolde som så många andra konstnärer och författare kring sekelskiftet av ett genuint intresse för fjärran länders ursprungskultur och inte minst för den primitiva dansen. 1913-1914 fick han möjlighet att ingående studera fenomenet under en söderhavsexpedition, som organiserats av ett av kolonisatörernas organ i ett medicinskt och demografiskt syfte. Noldes uppdrag var att söka ringa in ursprungsbefolkningens särdrag. Resan genererade ett stort antal akvareller och pasteller ägnade söderhavskulturen och dess befolkning. Även den tropiska naturen utlöste ett fruktbart skapande, något som bl a kommer till uttryck i hans gestaltning av den glödande solnedgången i Tropikerna i oljemålningen ”Soleil des Tropiques” (1914). Under sina resor till exotiska länder hade han också gjort mindre angenäma iakttagelser: redan 1911 hade han vistats på Nya Guinea, som styckats upp av tre kolonimakter, Tyskland, England och Holland, och upprördes då över den rovdrift som drabbade landets kulturskatter. Inte bara kolonisatörerna utan också Förenta Staterna och Sverige tävlade om att hinna först för att frakta hem båtlaster av primitiv konst. Det är ovisst om hans indignation framkallats av sympati med befolkningen eller av övertygelsen att kulturskatterna hörde hemma i Tyskland.

Emil Nolde. Atardecer d'automne

Efter Hitlers makttillträde komplicerades Noldes skapande på ett genomgripande sätt. Från och med 1937 konfiskerades över tusen av hans verk och i samband med utställningen ”Entartete Kunst”, som visades i flera tyska städer samma år, fördömdes hans konstnärsgärning systematiskt av nazisterna. Trots att flera utländska kolleger försökte förmå Nolde att gå i exil, slog han sig ner i sitt hem i Seebüll, beläget strax innanför tyska gränsen. 1941 drabbades han av totalförbud att utöva sin konst, ett förbud som inte hävdes förrän efter krigsslutet. Eftersom han fruktade att lukten av olja skulle förråda honom, skapade han under denna period drygt 1300 akvareller i en liten stuga nära sitt hem. I sin lysande roman ”Deutschstunde” från 1968 (i svensk övers av Brita Edfelt 1970 med titeln ”Tysktimmen”) rekonstruerar Siegfried Lenz denna period i Noldes liv ur et mycket intressant perspektiv. Hur ser den människa ut som praktiskt och konkret mäktar med att hindra konstnären i hans skapande? Porträttet av medlöparen Jens Ole Jepsen, den in i döden plikttrogne brevbäraren, som aldrig ifrågasätter de order han fått, inte ens om de klipper av själva livsnerven på en barndomskamrat och livräddare, gör romanen angelägen för fler än konstintresserade. Relationen mellan målaren och hans bödel analyseras romanen igenom med stigande avsky av Jepsens son, som givetvis även han drabbas av samma oreflekterade plikttrohet. På order av sin sadistiska maka utsätter exempelvis Jepsen deras gemensamma barn för upprepad aga. I sin roman har Lenz lyckats fånga en stämning av hot, kontroll och maktlöshet, som förmodligen många läsare kan identifiera sig med, men han åskådliggör även övertygande behovet av en upprorisk attityd när förtrycket hotar att släcka liv.

Detta otvetydigt mörka kapitel i Noldes liv föregås av ett mera diffust, för Noldes del inte allt igenom smickrande, som forskarna haft svårt att förhålla sig till. Konstnären visade sig nämligen i början av 30-talet vara en varm beundrare av Hitler som han uppfattade som en ”genial handlingsmänniska”, och hans egen konst bejakades under samma period både av Goebbels och unga nazister, som fann vissa delar av hans konstnärskap kraftfullt germanskt. Hitler vägrade däremot se något storslaget i samma konstnärskap utan fördömde det redan 1934. Graverande för Nolde är också att antisemitiska tongångar gör sig gällande i hans tidiga, självbiografiska verk, passager som han avlägsnar från nyutgåvan 1945. Flera Noldeforskare har föredragit att dra en barmhärtighetens slöja över denna period i Noldes liv. Martin Urban, författare till de två monumentala katalogerna över Noldes verk, avstår exempelvis från att kommentera konstnärens hållning, Dufour-Kowalska intar samma hållning genom att ställa sig tvivlande till ”påståendet” att han skulle vara anfrätt av sympatier för nazismen. Emil Nolde. Blue SeaSom desto angelägnare framstår utställningen på Grand Palais, som kompletteras av väldokumenterade publikationer (exempelvis Dossier de l’Art no 155, ägnad bl a Nolde), där det faktiska förhållandet redovisas av konstvetaren Antje Kramer. Hans politiska snedsprång hindrar inte att han är ett av de i särklass intressantaste namnen inom tysk expressionism, De är värda att ta på allvar, vilket Jean Clair övertygande har visat i sitt arbete ”La responsabilité de l’artiste : les avant-gardes entre terreur et raison” (Gallimard 1997).

Utställningen i Paris lät inte besökaren få ta del av Noldes prunkande trädgårdar, ofta skapade i hans hem i Seebüll, som nu är ett museum. Hans avbildningar av vallmoblomster

lyste också med sin frånvaro i samma utställning. Men det lysande gula töcken, som de två seglarna färdades in i återkommer i en målning, vars innebörd här framstår som explicit och som skildrar två gestalter, en gammal man och en liten flicka: med lyfta händer och med en påtaglig känsla av befrielse springer flickan in i töcknet, åtföljd av den gamle, som med stapplande steg försöker nå samma mål. Målningen illustrerar mångsidigheten i Noldes konstnärskap: det ligger nära till hands att uppfatta den som en symbolisk gestaltning av människans färd mot det hinsides, men den rymmer inte inslag av ångest, utan framstår som en frigörelse. Visionen av döden som en naturlig och odramatisk övergång från ett tillstånd till ett annat återfinner vi hos den tyske filosofen Novalis. Av Dufour-Kowalskas arbete framgår att Nolde var väl förtrogen med hans verk.

 

Eva-Karin Josefson

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Kalle på Spången

För några dagar sedan under en promenad i byn vid havet på ön Korčula, cruisade en bil med svenska registreringsplåtar och nedvevade rutor förbi oss långsamt. Jag sa instinktivt ”hejsan ...

Av: Merima Dizdarevic | Gästkrönikör | 16 augusti, 2013

Rabbe Enckell: ”I flykten går tiden förbi”

Vem kan läsa sig till kunskap nog. Vilkens flit kan liknas vid en hand som kan genombläddra livets skog. Outtömlig ter sig gåtans bok och oändlig läsning återstår. / H. Martinson: Ur Boken i vårt ...

Av: Göran af Gröning | Litteraturens porträtt | 13 oktober, 2014

Paula Modersohn-Becker – det tyska avantgardets förstadam

TEMA KONST Mor med barn på bröstet, 1906.. Utanför Tyskland är Paula Modersohn-Becker ett relativt okänt namn, trots att hon kan räknas som en pionjär inom nordeuropeisk modernism. Denna vinter har ...

Av: Line Engen | Essäer om konst | 05 mars, 2008

Skulle Stålmannen vinna över Übermensch?

Rädslan som finns för en ondskefull Stålmannen påminner om rädslan för en hemsk version av Nietzsches Übermensch. Idén om en fascistisk ledare (General Zod i Superman-världen), "övermänniskan" med oändlig makt ...

Av: Mats Hansson | Essäer | 26 oktober, 2013

Ida Andersen. Foto: Privat

”Det handlar om att bryta sig ur en identitet ”

Ida Andersen är översättare, skribent med mera. Hennes essäer och intervjuer publiceras i flera tidningar och tidskrifter bland andra Tidningen Kulturen. Nu har Ida Andersen givit ut en roman: ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 30 augusti, 2016

Den svåra konsten att ha stund-fokus

Avlyssnat samtal på en buss i Stockholm en vanlig vardagseftermiddag: En flicka i 8-årsåldern sitter tillsammans med sin pappa.Hon pratar oavbrutet med pappan som hummar till svar samtidigt som han ...

Av: Marja Beckman | Gästkrönikör | 04 juni, 2009

Hans Kirk

Den kollektiva blickens mästare

Hans Kirk, född 1898 i Hadsund och död 1962 i Köpenhamn, var en av de första att introducera den kollektiva romanen inte bara i hemlandet Danmark men också i världslitteraturhistorien ...

Av: Tommy Gunnarsson | Essäer om litteratur & böcker | 27 februari, 2017

Rösten är ett väldigt personligt instrument

Rösten är ett väldigt personligt instrument Ylva Q. Arkvik har framför allt komponerat instrumentalmusik, alltifrån solostycken till orkester och opera, men även elektroakustiska verk och stycken för instrument och band. Hon ...

Av: Guido Zeccola | Musikens porträtt | 26 oktober, 2006

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.