Jag tänker på en liten flicka

Jag tänker på en flicka. En flicka som är bara nio år och som tycker om att hoppsaskutta, leka med Barbie och läsa sagor av Astrid Lindgren och Maria Gripe ...

Av: Jessica Johansson | 17 november, 2011
Jessica Johansson

En historia, vilken som helst

För sin första roman, "Fem knivar hade Andrej Krapl" (2007), erhöll den finlandssvenska författaren Hannele Mikaela Taivassalo Runebergspriset år 2008. I motiveringen sade urvalsjuryn att berättandet "trots sina starka symboliska ...

Av: Jessica Poikkijoki | 07 december, 2010
Litteraturens porträtt

H.P. Lovecraft och esoterismen

Den amerikanska skräckförfattaren H.P.Lovecraft har aldrig varit mer populär än idag. Raden av nytryck och noveller som har inspirerats av hans fantasy- och skräckberättelser är många. De noveller som ibland ...

Av: Alexander Sanchez | 28 juni, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Bitte Andersson – mångsysslerska med anarkistisk DIY-attityd

  Bitte Andersson. fotografier Kim Varga  Bitte Andersson – mångsysslerska med anarkistisk DIY-attityd Agneta Tröjer och Kim Varga har träffat bokhandlerskan, serietecknerskan, filmarbeterskan och queerfeministen Bitte Andersson i hennes butik Hallongrottan på söder i ...

Av: Agneta Tröjer och Kim Varga | 19 juni, 2007
Övriga porträtt

Bretagne och Bohuslän i sekelskiftesmåleriet



Henri RivièreFå kustlandskap har utövat en så stark dragningskraft på konstnärer som Bretagne och Bohuslän. Flera utställningar både i Frankrike och Sverige har de senaste åren visat att konstnärer av olika nationaliteter fascinerats inte bara av det ständigt skiftande havet och dess ofta våldsamma konfrontation med klipporna, något som är så karakteristiskt för båda landskapen. I sitt intresse för mystik sökte sig i slutet av 1800-talet även konstnärer som Paul Gauguin Bretagne, där han upptäckt en andlig dimension som han ville fånga i sitt skapande. Konstnären Jean-Georges Cornélius försöker konkretisera den religiösa mystiken i Bretagne både i ord och bild: ”Bretagne är som de tre sista trappstegen före den himmelska porten. Man får intrycket att man genom att befinna sig där skulle kunna förnimma renhetens och fridens trakt. Man omges, berörs av det gudomliga, och det känns som om man blott genom den lilla ansträngningen att öppna ögonen skulle kunna förnimma Guds strålglans.”

Pont-Aven i Bretagne blev den naturliga vistelseorten för konstnärerna. Det var också där som utställningen ”Peintres de la Bretagne et Quête spirituelle”, arrangerad av muséets konservator Catherine Puget, ägde rum för ett par år sedan. (Utställningen finns dokumenterad i en katalog med samma titel). För den som främst förknippar Bretagne i måleriet med Monets visioner av Belle Iles taggiga klippformationer i storm erbjöd utställningen många överraskningar. Flera konstnärer hade frapperats av den introverta religiositet, som präglade ortsbornas ansikten i kyrkan eller i samband med religiösa processioner. Iförda sina vita huvudbonader hängav sig kvinnorna helt åt andakten, till synes omedvetna om vad som försiggick runt omkring dem. Att Gauguin i flera målningar har återgivit en korsfäst Kristusgestalt, omgiven av kvinnor från Bretagne, är förmodligen mindre känt. Ytterligare en dimension av livet i landskapet vid sekelskiftet 1900 lyftes nyligen fram i en utställning anordnad vid Bibliothèque nationale i Paris av Valérie Sueur-Hermel, konservator vid biblioteket. Utställningen Henri Rivière, entre impressionisme et japonisme finns dokumenterad i en katalog med samma titel (Bibliothèque nationale de France, 223 s 2009).

Maurice Chabas  Idéal PaysDen sedan 1920-talet bortglömde Henri Rivière (1859-1923) har i sina litografier fångat arbetets ansikten i Bretagne, som helt kom att fängsla honom från och med 1880-talets mitt. Hans konstnärskarriär inleddes dock i Montmartre, där Paul Signac introducerat honom för Rodolphe Salis, som grundat kabarén ”Chat noir”, liksom den tidskrift med samma titel som gavs ut parallellt med föreställningarna. Som artonåring engagerades Rivière som redaktionssekreterare och kom i kontakt med tongivande vänsterintellektuella, konstnärer och tecknare som Théodore Steinlen. Uppgiften gav honom smak för det visuella berättandet. En aspekt av detta skapande var hans insatser på ”Chat noirs” skuggteater, där han lät figurer, utskurna i zinkplattor, passera framför en ljuskälla och avteckna sig i olika färgnyanser mot en skärm, ackompanjerade av ljudeffekter, musik och körsång. Möjligen kan hans första intryck av Bretagne ha satt sina avtryck i föreställningen ”Fiskarna” från 1886, en dikt som skrivits och tonsatts av Georges Fragerolle och som i Rivières suggestiva tablå visar fiskares nattliga värv i månsken under en stjärnbeströdd himmel. Han samarbetade med Fragerolle även i fråga om bibliska motiv, exempelvis i gestaltningen av liknelsen ”Den förlorade sonen.” Rivière betraktades av samtida kritiker som en lovande förnyare av trägravyren och förnyade även litografin genom att utveckla en personlig färgskala, inspirerad till färg och form av den starkt förenklade japanska litografin. Sambandet mellan Hiroshiges och Hokusais litografier, de sistnämnda ofta dominerade av en turkos himmel, och Rivières landskapsbilder från Bretagne, omnämns särskilt bland Rivièrespecialister. Även Hokusais berömda havsvåg gjorde ett djupt intryck på franska konstnärer, däribland Rivière.

Rivières skapande återger i vissa verk de ögonblick av absolut stillhet, som åtföljer solnedgången, ögonblick som förstärker den känsla av samhörighet med universum som även andra konstnärer velat fånga. Det är dock inte denna aspekt av landskapet som har varit det mest angelägna motivet för honom. Mycket ofta är det i stället människans utsatthet som fokuseras, i synnerhet den som är förknippad med havet. Ortsbefolkningens tillvaro dikteras av rytmen i ebb och flod, och vädrets nyckfullhet skördar offer bland dem som söker sitt livsuppehälle ute på havet. ”La Baie des Trépassés” (”De avlidnas bukt”) gestaltar på ett närmast naturalistiskt sätt naturens skoningslöshet: det vredgade havet har tagit kommandot över ett skepp som gått på grund och därefter vräkt upp de livlösa männen på stranden, där rovfåglar lystet kretsar kring kvarlevorna. Som betydligt stillsammare framstår de sysslor som är förknippade med åkerbruket i ett landskap, där åker och vatten möts, och dofterna från havet blandas med dofterna från åkermarken. Rivières mångfacetterade bilder av den arbetande befolkningen andas respekt och inlevelse – de rymmer inte de pittoreska inslag som konstnärer på tillfällig visit i trakten kan lyfta fram i sina gestaltningar av ortsbefolkningen.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.


Motivmässigt röjer Rivières liksom andra Bretagnemålares skapande intressanta paralleller till den bohuslänske konstnären Carl Wilhelmssons måleri, som för några år sedan aktualiserades i en utställning på Waldemarsudde i Stockholm. Som barn fick Carl Wilhelmsson (1866-1928) uppleva det som var kustbefolkningens ständiga fasa – att en nära anhörig aldrig skulle återvända från havet. När hans far i en storm omkom utanför bohuskusten, blev hans mor ensam med tre barn och ett fjärde på väg. Att hon lyckades bemästra situationen måste ha berott på den solidaritet och familjegemenskap som präglade ortsbefolkningen. ( I flera oljemålningar från seklets början skildrar målaren just den nära gemenskap som samlar familjer i träget arbete). För Carl Wilhelmsson framstod inte sjölivet som lockande, men han visade tidigt fallenhet för studier och teckning, varför han fick börja som lärling på en litograffirma i Göteborg under förutsättning att han som barnbarnet Thomas Lagerman påpekat i den nypublicerade volymen om konstnären ” ständigt vinnlade sig om flit, uppmärksamhet och ett sedesamt leverne.” När han 1890 slog sig ner i Paris och under sex år bedrev målarstudier vid Académie Julian frapperades man just av hans flit och hans regelbundna arbete. Hans vanor avvek också från den tidigare svenska konstnärsgenerationen i Paris, vars inte sällan yviga konstnärsliv har förevigats av bl a Hugo Birger. Carl Wilhelmsson begav sig i stället varje söndag till Svenska kyrkan i Paris och blev så småningom Nathan Söderbloms vän.

Det är ingen tillfällighet att konstnärens livsföring präglades av en sträng arbetsmoral och en strävan efter pliktuppfyllelse. När han så småningom återvände till sin hemort började han i oljemålningar gestalta ett landskap, där intensivt havsblått framhäver klippornas ständigt skiftande nyanser från grått till rosa. Men det är inte bara landskapet som han vill återge: hans måleri lämnar ett stort utrymme åt ortsbefolkningen i deras riskfyllda arbete. I målningen ”På havet” från 1914 fokuseras dessa risker. Det blåser kuling och under djup koncentration försöker en fiskare i sin båt pararera vågorna, omgiven av fräsande skum. Skeppet i fonden har tvingats reva segel. Målningarna ”På utsegling” (1918) och ”För vårt dagliga bröd”, där en ung pojke intar en framskjuten plats, uttrycker samma respekt för det hårda arbetet på ett lynnigt och ibland skoningslöst hav. Som starkt avvikande från detta måleri både i fråga om motiv och teknik framstår den neo-impressionistiska målningen ”Sommar” från 1911, där en skara småflickor badande i ljus njuter av tillvaron och nuet (en av dem ägnar sig dock –förmodligen för att inte verka alltför lättjefull – åt sitt handarbete). Som lärare vid Valands målarskola i Göteborg var Wilhelmssons främsta mål att låta de unga konstnärerna finna sina egna vägar och utvecklas fritt. Speciellt uppmuntrade han kvinnliga konstnärer.

Carl Wilhelmson Liten flicka i röd blusMen ortsbefolkningen skildras inte bara i arbete, utan också i flera målningar på väg till och från kyrkan. Delar av Bohuslän präglades liksom Bretagne av en stark religiositet som på den svenska västkusten fick en sträng inriktning i schartauanismen med sitt ursprung i prästen Henric Schartaus (1757-1825) verksamhet i trakten. Ett viktigt inslag i denna typ av religiositet var att till punkt och pricka följa ordets förkunnelse – vissa men långt ifrån alla predikanter kunde också framkalla ångest hos sina åhörare genom att i helvetesvisioner varna för vad som kunde inträffa om man avvek från ordet. Liksom kvinnorna i Bretagne präglas de bohuslänska kvinnorna av ett djupt allvar på väg från kyrkan i en målning från 1899.

Den roll schartauanismen spelade på Västkusten har litterärt gestaltats av Arne Lundgren i romanen ”Simson” (1982) som visar hur en präst håller en hel ö i ett järngrepp. Den schartuanske prästen framstår ibland i litterära skildringar som en alltigenom skrämmande domedagsprofet. Bl a därför är Kerstin Norborgs insiktsfulla roman ”Min faders hus” från 2001 så viktig. Hon reflekterar där kring schartauanismens inverkan på människors personliga utveckling och tydliggör hur läran hos vissa personer alstrar ett utpräglat frihetsbehov. Som söner i en prästfamilj förväntades flera av romangestalterna bli präster. Trots detta bryter den unge Axel upp från en miljö som förkväver honom, söker sig andra utkomstvägar i fjärran länder och tar intryck av politiska ideologier som var bannlysta i hans uppväxtmiljö. Är det insikten att han alltid kommer att vara präglad av sin uppväxt eller skammen över det armod han hamnat i som gör att hans liv får ett brått slut i New York? Hans bror Arvid stannar kvar i sin ursprungsmiljö, blir präst som det förväntas av honom och påverkas själv så starkt av innehållet i den lära som han är satt att förmedla att han inte orkar. Kerstin Norberg gestaltar övertygande hur ångesten att inte tillräckligt väl förvalta sitt pund kan framkalla så starka skuldkänslor att en själslig förlamning kan bli resultatet. Hur tendensen att skuldbelägga sig själv försvagar en människas förmåga att värna om sin personliga integritet belyser Christine Falkeland i sin roman ”Öde” (2004), som också den utspelar sig i en strängt religiös västkustmiljö.

Waldemarsuddes utställningskatalog Carl Wilhelmsson (155 s, Arena/Åmells artbooks, 2009), som rymmer bidrag av Göran Söderlund, Björn Fredlund, Per Hedström och Thomas Lagerman, visar att Carl Wilhelmssons målningar under hans tid i Paris uppskattades och premierades. Ändå har hans måleri inte lämnat några spår i konsthistoriska franska framställningar, något som möjligen kan förklaras med hans tillbakadragenhet. Han förefaller ha varit lättad över att återvända till Fiskebäckskil under sommarmånaderna och när han 1910 sökte nya motiv för sitt skapande var det inte i Paris eller i Grèz-sur-Loing, tillflyktsorten för så många skandinaviska målare under 1880-talet, som han fann det, utan i Spanien. De färgstarka, spanska kvinnor, som återfinns i hans måleri från denna period, avviker märkbart från de stillsamma bohuslänska kvinnor med sänkt blick, som han så ofta gestaltat. Hans intresse för vardagslivets människor förblir dock intakt, något som förenar honom med de målare som förmedlat sin bild av ortsbefolkningen i Bretagne. Och samtliga målare har sökt fånga religionens betydelse för en befolkning som lever under ett ständigt hot i sin kamp för brödfödan.

 

Eva-Karin Josefson

Ur arkivet

view_module reorder

Det kalla rikets mästare. Om Vladimir Sorokin

Senvintern 2012-2013 seglar en döende meteorit in över Sibirien. På sin väg in över Uralbergen och nedslagsplatsen i miljonstaden Tjeljabinsks utkanter lämnade rymdstenen en utdragen svans efter sig. När man ...

Av: Klas Lundström | Essäer om litteratur & böcker | 20 september, 2013

Bild: Anikó Bodoni Lind

En dikt av Mats Waltrè

från Mats Waltrè nya diktsamling

Av: Mats Waltrè | Utopiska geografier | 25 april, 2016

Jan Stenis diktar

Den Härdade fridsfursten dr Jan Stenis nyårsdikt

Av: Jan Stenis | Utopiska geografier | 27 december, 2016

Elden. Foto: Suneth Haduva

Fridfull lunk på Urkult 2015

Missade du Urkult? Här får du till livs Liv Nordgrens och Suneth Haduvas inspirerade upplevelse av Urkult-festivalen, anno 2015.

Av: Liv Nordgren | Essäer om musik | 10 augusti, 2015

Bild och ornament i den islamiska konsten

”Otroligt, att något sådant kan skapas av människohand! Det verkade som om man stod och betraktade någonting som uppstått av sig själv och som skänkts som en uppenbarelse från himmelen.” Så ...

Av: Thomas Notini | Essäer om konst | 12 december, 2012

 “In Bed: The Kiss” av Henri de Toulouse-Lautrec från 1893.

Bädda ner dig i konstens säng

När den brittiska konstnären Tracey Emin 1999 ställde ut sin säng på Tate Gallery så väckte det en hel del reaktioner. Det var inte i första hand för att hon ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 18 juli, 2017

Akropolis under antiken

Närvaron av tre vattenkällor på Akropolis sluttningar kan ha varit ett av de viktigaste skälen till att de första nybyggarna valde Akropolis som boplats på 6000-talet f. Kr. Vid bergsfoten ...

Av: Lilian O. Montmar | Essäer om konst | 09 december, 2009

Kris som möjlighet. Har människan en framtid på Jorden?

Det finns en förening i England som heter Scientific and Medical Network (SMN). Det är en världsomspännande organisation som begrundar och söker förbättra vår världsbild och vårt tänkande, så att vi skall ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer | 06 september, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.