I huvudet på Björn Gustavsson

I denna sommarkrönika: tre starka diktsamlingar plus en minst lika stark monografi om tyska nazisoldater. Sistnämnda fungerar som viktig påminnelse om ondska: det finns krafter som kan sammantagna kan förvandla ...

Av: Björn Gustavsson | 20 juni, 2014
Gästkrönikör

 LOVE dataprogram ur David Ahls bok BASIC Computer Games (1978)

Den tidiga datakonsten

LOVE fyra bokstäver för kärlek är popkonstnären Robert Indianas mest kända verk. Det skapades 1964 som ett julkort för Museum of Modern Art. På vykortet ser man de röda bokstäverna ...

Av: Mathias Jansson | 31 mars, 2016
Essäer om konst

Kalevipoeg, den estniska självkänsla

  Estland utgör ett litet språkområde, men har trots det ett alldeles eget, synnerligen märkligt epos. Det har sin grund i mycket gamla sånger och prosaberättelser. Diktverket heter Kalevipoeg, dvs Kalevsonen ...

Av: Birgitta Milits | 19 januari, 2011
Essäer om religionen

Vatikanen – en stat med ständiga skandaler

Katolska kyrkan växte långsamt fram när det som sedan skulle bli Sverige började kristnas på 800-talet och etablerades på allvar i och med att den förste kristne kungen Olof Skötkonung ...

Av: Christer Nilsson | 29 Maj, 2013
Essäer om religionen

Dags att omdefiniera Hilma af Klint



Buddhas ståndpunkt i jordelifvet 1920 courtesy of LousianaEn retrospektiv utställning säger lika mycket om sin samtid som en nyproducerad. Urval är allt, och varje ny vernissage blir en politisk kommentar, om det så bara – vilket ofta är fallet –är en mätsticka för var vi just nu befinner oss.

På samma sätt blir varje konstnärskap nytt i en ny kontext. Kan inte konst längre kännas relevant är den i regel daterad redan ifrån början, men har de något mer grundläggande att säga, något mångbottnat, kan de förnyas lite var som helst, när som helst.
Förmodligen är det därför det är just när konstnärer tas ur sin tid som man kan se deras komplexitet, och den essens som inte alltid är vad den utges för att vara.
Alla berömda konstnärer har blivit kända genom förenkling. De har alla någonting som utmärker deras konstnärskap, något som kan packas in i en liten låda och göras begripligt för en bredare publik. Någonting nästan populistiskt. Inplacerade i fack där man vet var man har dem, även i den här branschen, det är mänskligt, vi måste strukturera upp vår verklighet i kategorier, och just detta klassificerande har givit upphov till en hel kulturdisciplin.
Självfallet blir det dock ofta problematiskt. Genrer är tidsbundna och statiska, något som lyckligtvis inte alla konstnärskap är, och klassificeringarna kan –och bör – ändras i takt med tiden. Att påstå at någon är ´före sin tid´, kan tyckas lite löjligt, eftersom man stänger in konstnärskapet i sin tid. Visst är alla produkter av sin samtid, men vi är också alla produkter av våra gemensamma tidlösa frågeställningar och strävanden.
Man skall alltså vara medveten om vad dessa förenklingar gör. I Hilma Af Klints fall kan det lätt bli fel, eftersom hennes verk så ofta betraktas som före sin tid, men de sträcker sig snarare vidare runt och utöver det som är hennes egen tid. Tidlöst och därför fritt flygande. Det blir problematiskt om man inte då och då ser över saken igen och kanske tillåter sig att omdefiniera bestämningarna.

Kanhända är sökandet efter det ultimata sättet att uttrycka det outtryckbara det som konsten ofta ägnar sig åt. En problematik som konceptkonsten på ett sätt har kapitulerat inför.
Det är lätt att förknippa detta kroppslösa, materiallösa med spirituella seanser, som också är en metod att dra in allt det som döljer sig i vår materiella verklighet.

Klint och Beuys delar ett intresse för symbolik och mytologi, liksom naturvetenskap, och kanske har dessa discipliner fler gemensamma nämnare än man kan tro. Mytologin som alltid använts i försök att finna alternativa lösningar på, och förklaringar till, världens uppkomst och vårt ursprung, och kanske ännu mer – just i detta försök – en intention att strukturera upp verkligheten.
I Klints bildvärld tar det sig uttryck i ett nästan nitiskt, märkligt detaljrikt och väldefinierat uttryck, som en närmast manisk intention att finna en sammanhängande förklaringsmodell.
Beuys värld tycks handla mer om ett evigt försök att nå en slags frihet i relation till materialet, att låta det inre få spela fritt, att skapa den direktkommunikation till det outsägliga som kan kännas igen hos just medium som sitter i seanser.
Ett sökande via den egna själen för att nå guld, en ritual som snarare påminner om den alkemiska processens renande och förvandling, utveckling, medan Klints bilder rör sig på ett betydligt mer teoretiskt plan. Det handlar i större utsträckning om ett sökande efter en kontakt, om att minimera subjektet och göra sig själv till ett medium, likaså sin konst, medan Beuys genom att vara så mycket rent subjekt når objektiva höjder. Religion skulle man kunna kalla den, men kanske rör det sig bara om transcendentalism som sådan.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

De tio Största 1907 courtesy of LousianaJag vill föreslå att teckningsmediet är det närmsta en konstnärlig ritual vi kan hamna idag. Närheten till papperet som gör att man slipper formulera tankar innan man fastlägger dem, friheten som uppstår av att inte behöva planera, alla aspekter av det förhållningssätt som för oss så nära ursprunget att det nästan blir som en skrift. När det sker på så flyktiga material som ofta är fallet hos Beuys, blir närvaron i nuet än mer accentuerat. Det går inte att spara. Känslan av förgänglighet är fullständig.
Kopplingen tanke-hand-papper tillåts gå så snabbt att förvrängning minimeras. Det blir konst när den är som närmast just för att den håller ett fast grepp om det material som krävs för att det ska gå att uttrycka det som inte uttryckas kan.
Detta ceremoniella förhållningssätt blir tydligast i Beuys teckningar.
I både Beuys och Klints fall handlar det om att leva konst. I Beuys fall blev konsten ett sätt att leva, medan det i Klints fall snarare blev livet som skapade konsten. Det perspektiv som ofta kan ta sig uttryck i en slags ironi, ett avståndstagande ifrån innerlighet, är helt frånvarande hos denna duo, och det skulle kunna kännas lite mossigt, men inte desto mindre intressant. Dessa två konstnärer vill någonting som sträcker sig bortom deras samtid, och det är just den integriteten som utmärker dem.
Det finns inget publikfrieri i Beuys, och ännu mindre i Klints, bilder. Inga försök att charma någon, och det är just det så många områden i vårt samhälle saknar idag; integritet.
Kanske börjar vi tröttna på det banala, det kyliga betraktandet av omvärlden, upprepningarna av det cynism á la Andy Warhol, med små avstickare till materialmästare som David Hockney och Gerhard Richter.

Många säger att det är svårt att dra en gräns mellan sinnessjukdom och genialitet. Kanske är det ett lite schablonmässigt påstående, i vissa fall tillochmed naivt, men det finns en gemensam nämnare som jag skulle vilja kalla kompromisslöshet. Ett drag som återfinns hos alla som –av en eller annan anledning – väljer att fokusera på sin egen subjektiva upplevelse av verkligheten.
Trots det teoretiserande som Klints konst grundar sig i, finner jag mig själv stående framför en slags manifestation av en annan människas värld. En egendomlig värld, en värld som för en sekund för tankarna till Aloïse - drottningen över alla sinnessjuka konstnärer – men med en medvetenhet som visar på en ofantlig intellektuell kapacitet.

Hilma af Klint Porträtt courtesy of LousianaRiten som sådan går tillbaka till konstens ursprung, grottmålningar och avgudabilder, något som är tydligt hos Beuys. När han tecknar med blod och på märkliga material blir hans teckningar som ristningar, utförda av en grundläggande mänsklig nödvändighet. Beuys försöker inte, söker inte efter en form att förklara, att översätta upplevelsen med, eller beskriva, det är formen, materialiseringen, som är själva sökandet.

Man kan skönja samma förhållningssätt i Klints svit De tio största från 1907, dessa stora målningar som täcker Louisianas största sal. De är massiva med sina format och tydliga former, men samtidigt är de slarvigt genomföra som om de inte är menade att spara eller ens tittas på. Det för tankarna till de religiösa sandmålningar som skapas med avsikten att sedan suddas ut av vind och vatten, naturens krafter.
Klints organiska former släpper fram en sinnlighet utan att bli varken erotisk eller djurisk, och håller sig undan de då (och även idag) gängse bilderna av kvinnan. Jag kan inte se en man göra det här, inte då. Det är psykologiskt och rituellt, men på samma gång levande.
Serien Kunskapens träd från 1913-15, som visas i ett av de mindre och lite avskilda rummen, påminner starkt om Hieronymus Bosch märkliga byggnader i Lustarnas Trädgård från början av 1500-talet. Det är omtvistat om hans ganska explicit sexuella, ibland riktigt brutala bilder skapades som en visualisering av helvetet och en moralisk uppmaning till folket att leva dygdigt, eller om det, som Bosch forskaren Wilhelm Fraenger hävdar, handlar om den alkemistiska processen och dess olika stadier. Alltså tämligen ockult.
Hilma af Klint undersöker den teoretiska mysticistiska värld som endast män brukar ta i, objektivitet och icke psykologi. Det blir ett unikt bildspråk, till sitt innehållpåminnande om det Eva Hesse lyckas nå då hon tar tag i manliga ämnen fast undviker att kopiera deras bildspråk. Kunskapens träd blir en feminisering av manliga teman, ett förkroppsligande av den naturvetenskapliga forskningen, och i sak kommer den sig att likna Hesses levande latexkreationer.

En viktig aspekt av alkemin är den metaforiska sidan av att göra guld. Att förädla och utvecklas, att liksom inom astrologin låta saker ske i ett ständigt kretslopp där allting hänger ihop i ett slutet system. På micro och macronivå. Den alkemiska processen blir då till en rituell handling, precis som tecknandet, även här en bro mellan det vi ser och det vi inte ser, etern och kroppen, liksom konst, ett försök att skapa ett system som kan definiera och förklara. En skapelserit där vetenskap och ockultism blandas hejvilt med personliga uppenbarelser.

Men hennes bilder är inte abstrakta. Att ställa dem alltför mycket i relation till deras samtid är anmärkningsvärt. Man tappar så många dimensioner i Klints arbete då man jämför henne med någon som Kandinsky. Hans abstrakta värld handlade, precis som hennes, om att vilja materialisera något (i hans fall musiken) på ett nytt sätt. Skapa ett system för färgerna för att kunna använda dem på samma sätt som toner, skapa en översättning, en brygga mellan olika språk. Hans bakgrund var dock annorlunda, man kan tänka sig att hans bakgrund som jurist styrde hans intresse mot strukturer och tolkningar av ett system, mer än det som systemet faktiskt innehåller.
Han sökte efter tydlighet och regler utefter vilka han kunde skapa en ny bildvärld (något som han faktiskt gjorde), men den nödvändighet och den kraft med vilken han tar sig an sitt projekt är systematiskt. Kandinskys konstnärskap rör sig om översättningar av system som användande av metoder som redan är beprövade, medan Klints kommer ifrån en bakgrund där systemet ännu inte existerar. Vilket såklart gör det logiskt att blanda hejvilt, liksom Blavatsky, mellan olika spirituella, men även traditionellt vetenskapliga, teorier.

Joseph Beuys Wachsplastik, 1952 courtesy of Lousiana  Ställd framför verk som Budhas ståndpunkt i jordelifvet, Judendomens och hedendomens ståndpunkt och Muhamedanska ståndpunkten från 1920 måste jag faktiskt le. För att det är så oförfalskat. Naivt och insiktsfullt på samma gång, inbundet men ändå med en manisk vilja att uttrycka något. Måhända bara för sig själv, men ändå inte. Varje materialisering, vare sig det är konst eller religion, görs av en eller annan anledning, på ett eller annat sätt, för andra. Det är en handling av kärlek.
Man ser Klints målningar i ett annat ljus när man ser de i den här kontexten. Den ´abstrakta pionjär´ som så många vill kalla henne, tvingas stå åt sidan för dessa så tydligt symbolistiska och andliga motiv.
Har man skämts över Hilma av Klint?
Bildspråk som till synes kan vara likartade, det symboliska och abstrakta, berör faktiskt vitt skilda teman. De talar om två diametralt olika aspekter av det som är och inte är.
Kanske är detta fokuserande på den ’abstrakta pionjären’ ett sätt att undgå att placera henne i det negativt laddade ’kvinnliga’ fack som spiritualismens Blavatsky, och dagens sierskor, så ofta hamnar i. Oseriöst, ovetenskapligt, känslostyrt och irrationellt, kanske rentav mindre intelligent än hos hennes expressiva, och oerhört manliga, målarna. Att bunta ihop henne bara genom att använda benämningen ´abstrakt målare´ har kanske därför varit en förutsättning för att hon ska kunna tas på allvar av en ack så blind och konservativ konstpublik.

Ser man det så är Klints bildvärld inte abstrakt, den är symbolisk. Och, fortfarande, helt anakronistiskt. När det ligger till på det sättet är man inte före sin tid, då är man bara mitt uppe i det personliga nuet.
Men ändå, de traditionellt kvinnliga referenserna finns där, ormar, ägg, bröst, kön, eller är det naturens bildspråk som vi ser? Hennes botaniska akvareller ifrån 1880 0ch 90-talen har fått utvecklas till sensuella kreationer som prunkar av frågeställningar om födelse och utveckling. Ormar, bröst, ägg och kön; alla klassiska symboler.
Liksom hos alla konstnärer som har en genomgripande uppgift med hela sitt konstnärskap blir de som mest intressanta i sitt sammanhang. Ska det vara Klint ska det vara stor retrospektiv. En del är inte tillräckligt för att komma vidare ifrån den abstrakta, och på många sätt något missvisande, stämpeln. Visst ligger det något väldigt sakralt i symmetri, men om det inte handlar om just bara själva utförandet av bilderna så förstår jag inte syftet med dem. Det når sin tydlighet i hennes teckningar, och det är först i de målningar där färgskalan är nedtonad som bilderna återigen blir teckningar, och därmedav nödvändighet lite rituella.

Joseph Beuys är en av nittonhundratalets allra största konstnärer, ingen tvekan om saken, men på Louisiana utgör hans bilder i första hand en språngbräda för Hilma af Klint. Ett bollplank med vars hjälp vi får möjlighet att se mindre förenklat på hennes verk, och tillåta oss att omdefiniera saker en smula.

 

Ida Thunström

 

Källa

Louisiana Museum of Modern art
Hilma af Klint, Abstrakt pioner,pågår till den 6 juli
Joseph Beuys, Louisiana on paper,pågår till den 9 juni

 

 

 

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Vem får uttrycka sig 2012?

Det pågår ett omfattande arbete på andra sidan sundet. Lokaler, Hotel och hyrbilar bokas. Röda mattan putsas, redo att rullas fram. Danmark tar över den europeiska unionens ordförandeklubba i januari 2012 ...

Av: Fredrik Rubin | Gästkrönikör | 22 november, 2011

Georg Brandes, en av Nordens ledande intellektuella under 1800-talets sista decennier

Det händer inte så ofta att en doktorsdisputation drar horder av besökare, inte bara släkt och vänner, utan personer ur de mest skilda läger. Så var dock fallet då Pil Dahlerup 1983 vid ...

Av: Eva-Karin Josefson | Essäer | 14 Maj, 2014

Av det ni lämnar i ruiner ska jag bygga ett tempel

Det känns som att det svenska litteraturklimatet blir alltmer fientligt gentemot poesin. Att den litterära jordmånen dödar dess rötter. Att den inte längre tillåts växa. Den har blivit en fridlyst ...

Av: Tim Sterner | Gästkrönikör | 24 november, 2011

Där vår hjärna möter världsalltet – om Wassily Kandinsky

”Måleriets innehåll är måleri. Här behöver ingenting dechiffreras: Innehållet talar glädjefyllt till den för vilken varje form är levande, det vill säga innehållsrik.” Med de orden sammanfattade Wassily Kandinsky sin syn ...

Av: Thomas Notini | Konstens porträtt | 30 januari, 2013

DIKTER i AUGUSTI

nya dikter av Carsten Palmer Schale

Av: Carsten Palmer Schale | Utopiska geografier | 08 augusti, 2017

Konungens ring

Fransmännen slår vakt om sina äventyrsförfattare. Victor Hugo räknas som en klassiker. Hans Samhällets olycksbarn läses också hos oss. Och den har blivit en jättesuccé som musikal. Men vem omhuldar ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 09 december, 2013

Nordiska musikdagarna

Karin Hellqvist, Anna Lindal och Lene Grenager spelar Bandroom 5 av Öyvind Torvund. Medverkade gjorde också Håkon Stene basgitarr och Anders Förisdal gitarr. Nordiska musikdagarna i Norrköping "Vafför ...

Av: Sophie Malmros | Kulturreportage | 18 september, 2007

Loserförfattarfabriken III

Ny sen årstid på loserförfattarfabriken. Den varma tredjedelslängre sommarén av få ord förbyttes till höstens meningslösa tystnad först. Loserförfattarna hade för det mesta glömt sin första iver att skriva enahanda ...

Av: Stefan Hammarèn | Stefan Hammarén | 11 augusti, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.