Var bärsärken en shaman?

  Myten om de gamla bärsärkarna kan än idag sägas vara högst levande. Forskarna har dock länge tvistat om vilka dessa elitkrigare egentligen var. Medan vissa menar att de bör ...

Av: Thomas Jonsson | 08 mars, 2010
Essäer om religionen

Familjeförvecklingar kring en hund

 För många år sedan deltog jag i en ambitiöst upplagd fortbildningskurs om aktuell brittisk litteratur. Det var på University of Surrey i Guildford, någon timme med tåg sydväst om London.  Två ...

Av: Ivo Holmqvist | 19 augusti, 2014
Essäer om litteratur & böcker

Det förlorade paradiset Om Marcel Prousts incestuösa madeleinekakor

Insvept i klädbylten sittande i sin mentala krypta i den korkvadderade sängkammaren arbetar den sjuke Marcel Proust nätterna igenom med sitt mästerverk. Sönderhostad av en tuberkulös hosta, drogad av tunga ...

Av: Benny Holmberg | 26 juli, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Narcissus pseudo-Narcissus på sankt Görans trädgård

För det första, snål spar och fan tar, det vill säga om man blir fast eller vill låta måla bilen. Ville inte betala parkeringsavgift som vanligt, så åkte till gratisstället ...

Av: Stefan Hammarèn | 15 juni, 2014
Stefan Hammarén

Dags att omdefiniera Hilma af Klint



Buddhas ståndpunkt i jordelifvet 1920 courtesy of LousianaEn retrospektiv utställning säger lika mycket om sin samtid som en nyproducerad. Urval är allt, och varje ny vernissage blir en politisk kommentar, om det så bara – vilket ofta är fallet –är en mätsticka för var vi just nu befinner oss.

På samma sätt blir varje konstnärskap nytt i en ny kontext. Kan inte konst längre kännas relevant är den i regel daterad redan ifrån början, men har de något mer grundläggande att säga, något mångbottnat, kan de förnyas lite var som helst, när som helst.
Förmodligen är det därför det är just när konstnärer tas ur sin tid som man kan se deras komplexitet, och den essens som inte alltid är vad den utges för att vara.
Alla berömda konstnärer har blivit kända genom förenkling. De har alla någonting som utmärker deras konstnärskap, något som kan packas in i en liten låda och göras begripligt för en bredare publik. Någonting nästan populistiskt. Inplacerade i fack där man vet var man har dem, även i den här branschen, det är mänskligt, vi måste strukturera upp vår verklighet i kategorier, och just detta klassificerande har givit upphov till en hel kulturdisciplin.
Självfallet blir det dock ofta problematiskt. Genrer är tidsbundna och statiska, något som lyckligtvis inte alla konstnärskap är, och klassificeringarna kan –och bör – ändras i takt med tiden. Att påstå at någon är ´före sin tid´, kan tyckas lite löjligt, eftersom man stänger in konstnärskapet i sin tid. Visst är alla produkter av sin samtid, men vi är också alla produkter av våra gemensamma tidlösa frågeställningar och strävanden.
Man skall alltså vara medveten om vad dessa förenklingar gör. I Hilma Af Klints fall kan det lätt bli fel, eftersom hennes verk så ofta betraktas som före sin tid, men de sträcker sig snarare vidare runt och utöver det som är hennes egen tid. Tidlöst och därför fritt flygande. Det blir problematiskt om man inte då och då ser över saken igen och kanske tillåter sig att omdefiniera bestämningarna.

Kanhända är sökandet efter det ultimata sättet att uttrycka det outtryckbara det som konsten ofta ägnar sig åt. En problematik som konceptkonsten på ett sätt har kapitulerat inför.
Det är lätt att förknippa detta kroppslösa, materiallösa med spirituella seanser, som också är en metod att dra in allt det som döljer sig i vår materiella verklighet.

Klint och Beuys delar ett intresse för symbolik och mytologi, liksom naturvetenskap, och kanske har dessa discipliner fler gemensamma nämnare än man kan tro. Mytologin som alltid använts i försök att finna alternativa lösningar på, och förklaringar till, världens uppkomst och vårt ursprung, och kanske ännu mer – just i detta försök – en intention att strukturera upp verkligheten.
I Klints bildvärld tar det sig uttryck i ett nästan nitiskt, märkligt detaljrikt och väldefinierat uttryck, som en närmast manisk intention att finna en sammanhängande förklaringsmodell.
Beuys värld tycks handla mer om ett evigt försök att nå en slags frihet i relation till materialet, att låta det inre få spela fritt, att skapa den direktkommunikation till det outsägliga som kan kännas igen hos just medium som sitter i seanser.
Ett sökande via den egna själen för att nå guld, en ritual som snarare påminner om den alkemiska processens renande och förvandling, utveckling, medan Klints bilder rör sig på ett betydligt mer teoretiskt plan. Det handlar i större utsträckning om ett sökande efter en kontakt, om att minimera subjektet och göra sig själv till ett medium, likaså sin konst, medan Beuys genom att vara så mycket rent subjekt når objektiva höjder. Religion skulle man kunna kalla den, men kanske rör det sig bara om transcendentalism som sådan.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

De tio Största 1907 courtesy of LousianaJag vill föreslå att teckningsmediet är det närmsta en konstnärlig ritual vi kan hamna idag. Närheten till papperet som gör att man slipper formulera tankar innan man fastlägger dem, friheten som uppstår av att inte behöva planera, alla aspekter av det förhållningssätt som för oss så nära ursprunget att det nästan blir som en skrift. När det sker på så flyktiga material som ofta är fallet hos Beuys, blir närvaron i nuet än mer accentuerat. Det går inte att spara. Känslan av förgänglighet är fullständig.
Kopplingen tanke-hand-papper tillåts gå så snabbt att förvrängning minimeras. Det blir konst när den är som närmast just för att den håller ett fast grepp om det material som krävs för att det ska gå att uttrycka det som inte uttryckas kan.
Detta ceremoniella förhållningssätt blir tydligast i Beuys teckningar.
I både Beuys och Klints fall handlar det om att leva konst. I Beuys fall blev konsten ett sätt att leva, medan det i Klints fall snarare blev livet som skapade konsten. Det perspektiv som ofta kan ta sig uttryck i en slags ironi, ett avståndstagande ifrån innerlighet, är helt frånvarande hos denna duo, och det skulle kunna kännas lite mossigt, men inte desto mindre intressant. Dessa två konstnärer vill någonting som sträcker sig bortom deras samtid, och det är just den integriteten som utmärker dem.
Det finns inget publikfrieri i Beuys, och ännu mindre i Klints, bilder. Inga försök att charma någon, och det är just det så många områden i vårt samhälle saknar idag; integritet.
Kanske börjar vi tröttna på det banala, det kyliga betraktandet av omvärlden, upprepningarna av det cynism á la Andy Warhol, med små avstickare till materialmästare som David Hockney och Gerhard Richter.

Många säger att det är svårt att dra en gräns mellan sinnessjukdom och genialitet. Kanske är det ett lite schablonmässigt påstående, i vissa fall tillochmed naivt, men det finns en gemensam nämnare som jag skulle vilja kalla kompromisslöshet. Ett drag som återfinns hos alla som –av en eller annan anledning – väljer att fokusera på sin egen subjektiva upplevelse av verkligheten.
Trots det teoretiserande som Klints konst grundar sig i, finner jag mig själv stående framför en slags manifestation av en annan människas värld. En egendomlig värld, en värld som för en sekund för tankarna till Aloïse - drottningen över alla sinnessjuka konstnärer – men med en medvetenhet som visar på en ofantlig intellektuell kapacitet.

Hilma af Klint Porträtt courtesy of LousianaRiten som sådan går tillbaka till konstens ursprung, grottmålningar och avgudabilder, något som är tydligt hos Beuys. När han tecknar med blod och på märkliga material blir hans teckningar som ristningar, utförda av en grundläggande mänsklig nödvändighet. Beuys försöker inte, söker inte efter en form att förklara, att översätta upplevelsen med, eller beskriva, det är formen, materialiseringen, som är själva sökandet.

Man kan skönja samma förhållningssätt i Klints svit De tio största från 1907, dessa stora målningar som täcker Louisianas största sal. De är massiva med sina format och tydliga former, men samtidigt är de slarvigt genomföra som om de inte är menade att spara eller ens tittas på. Det för tankarna till de religiösa sandmålningar som skapas med avsikten att sedan suddas ut av vind och vatten, naturens krafter.
Klints organiska former släpper fram en sinnlighet utan att bli varken erotisk eller djurisk, och håller sig undan de då (och även idag) gängse bilderna av kvinnan. Jag kan inte se en man göra det här, inte då. Det är psykologiskt och rituellt, men på samma gång levande.
Serien Kunskapens träd från 1913-15, som visas i ett av de mindre och lite avskilda rummen, påminner starkt om Hieronymus Bosch märkliga byggnader i Lustarnas Trädgård från början av 1500-talet. Det är omtvistat om hans ganska explicit sexuella, ibland riktigt brutala bilder skapades som en visualisering av helvetet och en moralisk uppmaning till folket att leva dygdigt, eller om det, som Bosch forskaren Wilhelm Fraenger hävdar, handlar om den alkemistiska processen och dess olika stadier. Alltså tämligen ockult.
Hilma af Klint undersöker den teoretiska mysticistiska värld som endast män brukar ta i, objektivitet och icke psykologi. Det blir ett unikt bildspråk, till sitt innehållpåminnande om det Eva Hesse lyckas nå då hon tar tag i manliga ämnen fast undviker att kopiera deras bildspråk. Kunskapens träd blir en feminisering av manliga teman, ett förkroppsligande av den naturvetenskapliga forskningen, och i sak kommer den sig att likna Hesses levande latexkreationer.

En viktig aspekt av alkemin är den metaforiska sidan av att göra guld. Att förädla och utvecklas, att liksom inom astrologin låta saker ske i ett ständigt kretslopp där allting hänger ihop i ett slutet system. På micro och macronivå. Den alkemiska processen blir då till en rituell handling, precis som tecknandet, även här en bro mellan det vi ser och det vi inte ser, etern och kroppen, liksom konst, ett försök att skapa ett system som kan definiera och förklara. En skapelserit där vetenskap och ockultism blandas hejvilt med personliga uppenbarelser.

Men hennes bilder är inte abstrakta. Att ställa dem alltför mycket i relation till deras samtid är anmärkningsvärt. Man tappar så många dimensioner i Klints arbete då man jämför henne med någon som Kandinsky. Hans abstrakta värld handlade, precis som hennes, om att vilja materialisera något (i hans fall musiken) på ett nytt sätt. Skapa ett system för färgerna för att kunna använda dem på samma sätt som toner, skapa en översättning, en brygga mellan olika språk. Hans bakgrund var dock annorlunda, man kan tänka sig att hans bakgrund som jurist styrde hans intresse mot strukturer och tolkningar av ett system, mer än det som systemet faktiskt innehåller.
Han sökte efter tydlighet och regler utefter vilka han kunde skapa en ny bildvärld (något som han faktiskt gjorde), men den nödvändighet och den kraft med vilken han tar sig an sitt projekt är systematiskt. Kandinskys konstnärskap rör sig om översättningar av system som användande av metoder som redan är beprövade, medan Klints kommer ifrån en bakgrund där systemet ännu inte existerar. Vilket såklart gör det logiskt att blanda hejvilt, liksom Blavatsky, mellan olika spirituella, men även traditionellt vetenskapliga, teorier.

Joseph Beuys Wachsplastik, 1952 courtesy of Lousiana  Ställd framför verk som Budhas ståndpunkt i jordelifvet, Judendomens och hedendomens ståndpunkt och Muhamedanska ståndpunkten från 1920 måste jag faktiskt le. För att det är så oförfalskat. Naivt och insiktsfullt på samma gång, inbundet men ändå med en manisk vilja att uttrycka något. Måhända bara för sig själv, men ändå inte. Varje materialisering, vare sig det är konst eller religion, görs av en eller annan anledning, på ett eller annat sätt, för andra. Det är en handling av kärlek.
Man ser Klints målningar i ett annat ljus när man ser de i den här kontexten. Den ´abstrakta pionjär´ som så många vill kalla henne, tvingas stå åt sidan för dessa så tydligt symbolistiska och andliga motiv.
Har man skämts över Hilma av Klint?
Bildspråk som till synes kan vara likartade, det symboliska och abstrakta, berör faktiskt vitt skilda teman. De talar om två diametralt olika aspekter av det som är och inte är.
Kanske är detta fokuserande på den ’abstrakta pionjären’ ett sätt att undgå att placera henne i det negativt laddade ’kvinnliga’ fack som spiritualismens Blavatsky, och dagens sierskor, så ofta hamnar i. Oseriöst, ovetenskapligt, känslostyrt och irrationellt, kanske rentav mindre intelligent än hos hennes expressiva, och oerhört manliga, målarna. Att bunta ihop henne bara genom att använda benämningen ´abstrakt målare´ har kanske därför varit en förutsättning för att hon ska kunna tas på allvar av en ack så blind och konservativ konstpublik.

Ser man det så är Klints bildvärld inte abstrakt, den är symbolisk. Och, fortfarande, helt anakronistiskt. När det ligger till på det sättet är man inte före sin tid, då är man bara mitt uppe i det personliga nuet.
Men ändå, de traditionellt kvinnliga referenserna finns där, ormar, ägg, bröst, kön, eller är det naturens bildspråk som vi ser? Hennes botaniska akvareller ifrån 1880 0ch 90-talen har fått utvecklas till sensuella kreationer som prunkar av frågeställningar om födelse och utveckling. Ormar, bröst, ägg och kön; alla klassiska symboler.
Liksom hos alla konstnärer som har en genomgripande uppgift med hela sitt konstnärskap blir de som mest intressanta i sitt sammanhang. Ska det vara Klint ska det vara stor retrospektiv. En del är inte tillräckligt för att komma vidare ifrån den abstrakta, och på många sätt något missvisande, stämpeln. Visst ligger det något väldigt sakralt i symmetri, men om det inte handlar om just bara själva utförandet av bilderna så förstår jag inte syftet med dem. Det når sin tydlighet i hennes teckningar, och det är först i de målningar där färgskalan är nedtonad som bilderna återigen blir teckningar, och därmedav nödvändighet lite rituella.

Joseph Beuys är en av nittonhundratalets allra största konstnärer, ingen tvekan om saken, men på Louisiana utgör hans bilder i första hand en språngbräda för Hilma af Klint. Ett bollplank med vars hjälp vi får möjlighet att se mindre förenklat på hennes verk, och tillåta oss att omdefiniera saker en smula.

 

Ida Thunström

 

Källa

Louisiana Museum of Modern art
Hilma af Klint, Abstrakt pioner,pågår till den 6 juli
Joseph Beuys, Louisiana on paper,pågår till den 9 juni

 

 

 

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Två av senhöstens mäktigaste kulturupplevelser i Stockholm: Almqvist respektive Strindberg – på Forum…

 25-årsjubilerande Forum, som drivs av Jean-Claude Arnault och Katarina Frostenson och som utgör ett av Stockholms mest spännande kulturställen, bjöd nyligen på en helafton med tema C J L Almqvist ...

Av: Björn Gustavsson | Gästkrönikör | 01 december, 2014

Anna Berg och den svenska naivismen

Modernismen som konstriktning speglar en dynamisk tid präglad av industrialismen och det moderna livets framfart. Synen på verkligheten förändras i början av 1900-talet inte minst genom alla tekniska innovationer som ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 15 december, 2013

Likt alvsmederna och dvärgamästarna från svunna tider

Med tanke på att den sista filmen i Hobbittrilogin just haft premiär, passar en återblick till sommarens Medeltidsvecka och då speciellt föredraget med Peter Lyon bra. Peter Lyon är numera en ...

Av: Jessika Ahlström & Alexander Sanchez | Kulturreportage | 27 december, 2014

Älskade trädgårdar! - Nu blommar det i bokhyllan!

Det finns många sätt att uppleva trädgårdar på. Att arbeta i en trädgård (egen eller andras). Att laga mat från trädgården – och att äta ute. Att skapa en egen ...

Av: Belinda Graham | Essäer om samhället | 29 maj, 2013

Född till liv – Vigd åt död

TEMA FINLAND Ett sekel sedan ”ett ljus tänt i livets fördumningsanstalt”; släckt i förtid av meningslöshet. Krossad av tomheten i de förlorade idealen, begraven i totalitarismens gapande och rullande stupiditet ...

Av: Oliver Parland | Litteraturens porträtt | 09 juni, 2008

Loserförfattarfabriken III

Ny sen årstid på loserförfattarfabriken. Den varma tredjedelslängre sommarén av få ord förbyttes till höstens meningslösa tystnad först. Loserförfattarna hade för det mesta glömt sin första iver att skriva enahanda ...

Av: Stefan Hammarèn | Stefan Hammarén | 11 augusti, 2011

Kvinna, 1969. Foto: Anne Edelstam

Det sprakar av färger på Waldemarsudde

Vardagslivets poesi kallas utställningen (t.o.m 4 juni 2017) med verk av den spanske surrealisten Joan Miró - en av 1900-talets mest uppmärksammade konstnärer. Besökaren möter skulpturer, tavlor och affischer med ...

Av: Anne Edelstam | Kulturreportage | 03 mars, 2017

Från feministiskt ramaskri till ungdomspjäser

Robert Fux som Gert van der Graaf i pjäsen Fans. Foto: Christian Hagward Från feministiskt ramaskri till ungdomspjäser På Orionteaterns varietéscen kan vad som helst hända. Här blandas världskända artister med ...

Av: Agneta Tröjer | Porträtt om politik & samhälle | 18 september, 2007

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.