Syrebrist och galenskap är genialitetens livsluft. Om Odysseus - James Joyce´s verbala…

Klockan är 8,00 den 6 juni 1904. Buck Mulligan stiger upp på bröstvärnet och ser ut över den vackra Dublinbukten. Hans ljust ekfärgade hår rörs en smula av vinden. "Herregud ...

Av: Benny Holmberg | 05 juli, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Sista brevet, och intermezzot i gipsparadiset

detta är nu mitt ett absolut sista brev och text till dig, så sant, det är avsked nu för gott, eller ofrånkomligt. Så måste det nog bli tyvärr säkert, eftersom ...

Av: Stefan Hammarén | 15 juli, 2010
Stefan Hammarén

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar. Del 5

Drömfilter 1: Den svarta vågen - pessimism Vi valde att lämna storstaden, liksom många före oss. Kvar fanns inget av det som en gång gjort barndomsstaden till en magisk plats av ...

Av: Carl Abrahamsson | 11 februari, 2011
Carl Abrahamsson

Siegfried Lenz 1926-2014

Jämte Heinrich Böll från Köln och Günter Grass från Danzig var Siegfried Lenz den kanske mest betydande tyska efterkrigsförfattaren. Han var född i Lyck i dåvarande Ostpreussen. Fadern som dog ...

Av: Ivo Holmqvist | 11 oktober, 2014
Litteraturens porträtt

Edward Hopper: Sun in an Empty Room (1963)



Edward Hopper Nighthawks 1942 Källa Wikimedia CommonsEdward Hopper (1882-1967), den amerikanske konstnär som med sina vardagsrealistiska skildringar har blivit ett kultnamn inom 1900-talskonsten, brukar i litteraturen rubriceras som en mystisk konstnär och person. Att varken hans privatliv eller tankar kring konstnärskapet finns speciellt rikligt dokumenterade har, föga förvånande, inbjudit till spekulationer. Hopper pratade inte heller gärna om sina verk och hur de skulle tolkas, utan menade att alla svar finns där, på duken. Den laddade stämningen i hans motiv är både tankeeggande och tacksam vid bildanalyser, så kanske är det en tillgång snarare än nackdel att Hopper själv inte har serverat någon tolkning.

Bland det mest påtagliga i Hoppers konst är det vakuum som kom att bli lite av hans signum. Det känns som att scenerna är frånkopplade från tiden, även om tidpunkter gärna anges i titeln. Nighthawks (1942), Hoppers mest kända verk, brukar nämnas som ett exempel: några människor är inhysta på ett nattcafé, isolerade från omgivning och tid. Detta vakuum återkommer i många av Hoppers övriga verk, och det känns som en bildens motsvarighet till in medias res. Man kliver in i en scen och försöker förstå vem man är, vad man gör där och kanske allra helst var i skeendet man befinner sig. Kommer något att hända? Har någonting redan hänt? Då Hopper inte ger några anvisningar står det därmed respektive betraktare fritt att bestämma sig för om något snart kommer att hända i Nighthawks, eller om det redan har hänt.

Edward Hopper Sun in an Empty Room 1963Sun in an Empty Room (1963) är en av de sista målningarna Hopper gör. Året därpå blir han så sjuk att han inte målar någonting och 1965 gör han sina sista två verk. 1967 avlider Edward Hopper. Målningen föreställer, som titeln antyder, solsken i ett i övrigt tomt rum. Genom ett fönster till höger kan vi skymta grönskande träd, men i övrigt finns ingenting förutom solen och rummet. Tolv år tidigare hade Hopper målat Rooms by the Sea (1951) som också visar ett tomt rum, men det är ändå en väldigt annorlunda bild. Väggen har brutits upp och rummet, det av människan skapade, kontrasterar mot naturen. I Sun in an Empty Room är naturen visst närvarande, men den är utestängd från rummet. Dessutom ser vi inget angränsade rum, vilket vi gör i Rooms by the Sea. Rummet är tomt, så när som på ljuset som strömmar in genom fönstret, breder ut sig över golvet och klättrar upp på väggen. Bortsett från fönstret och trädet som skymtas genom det går hela målningen i nyanser av gult och brunt.

Så hur ska man då tolka Sun in an Empty Room? Då tolkningen ligger hos betraktaren så finns det inget entydigt svar. Målningen i sig är ju väldigt suggestiv och kan generera flertalet olika tolkningar. Ett sätt att läsa bilden kan vara att se den som att Hopper äntligen får skriva sitt kärleksbrev till solen och ljuset, ett av hans favoritmotiv. Med många av sina verk vill han skildra hur ljuset spelar, klättrar, bryter in och bryter av. Hur det klär en yta eller klyvs av mörker. Om man tittar på Hoppers målningar med det i bakhuvudet, att människor i bildrummet inte kliver in i ljuset, utan sveps in i det, så ser man motivet annorlunda. Ljuset är det viktigaste, byggnaderna och karaktärerna är blott fasader på vilka ljuset kan klättra och spela.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Vincent van Gogh Tree Roots 1891Hopper ämnade först ha med en person i rummet, men ändrade sig. Med ett tomt rum och avsaknad av tidsangivelse är både tid och rum sekundärt och Sun in an Empty Room blir istället en altartavla till ljuset. Det är huvudmotivet som visas upp ostört, för en gångs skull utan konkurrens i bildrummet. Efter decennier av experimenterande med hur morgonljus på en fasad skiljer sig från skymningen, hur en verandalampa bryter upp en sommarkväll, hur solljuset klättrar över en naken kropp och så vidare så får ljuset, alldeles i slutet av Hoppers karriär, äntligen bara vara.

Men kanske kan man också tolka Sun in an Empty Room som att Hopper använder det tomma rummet som huvudsakligt objekt. Man kan jämföra med Jonas Dahlbergs Hall of Mirrors, som ställdes ut på Göteborgs konsthall förra året och som också undersöker det tomma rummet och vad ett rum är när det inte är ett förvaringsutrymme eller en plats för (inter)aktion och aktivitet. Under sitt konstnärskap har Hopper gestaltat människor, landskap, tidpunkter, stad, natur och årstider. Kanske menar han att med Sun in an Empty Room ge det byggda rummet sin plats, men inte som scen eller kuliss utan just som huvudobjekt. Det utgör ju en stor del av verkets titel, vi vet ingenting om tidpunkten trots att Hopper mer än gärna anger tider för scener – se till exempel Early Sunday Morning (1930); Office at Night (1940); Summer Evening (1947); Seven a.m. (1948). Den ”hopperska” vakuumkänslan är stark i bilden, trots att varken personer eller föremål finns med för att utmana ytan. Som tidigare nämnt hade han ursprungligen tänkt ha med en människa i målningen, men ändrade sig. Han menade att det skulle ha stört kompositionen. Han hade rätt. Nu blir kontrasten mellan det byggda rummet och det naturliga rummet starkare, spänningen blir mer laddad när den är oavbruten.

Edward Hopper Two Comedians 1965Man bör vara försiktig med att läsa in för mycket av konstnärens biografi i ett verk när man gör bildanalyser. Det blir lätt för sentimentalt, bokstavligt eller långsökt. Eller, helt enkelt, fel. Man kan exemplifiera med myten om van Gogh, i vilken det gärna heter att hans sista målning, Wheatfield with crows (1890), är så dyster att man kan se hur deprimerad han var, att man kan utläsa det stundande självmordet i den dramatiska himlen och kråkorna. Just det att det skulle vara hans sista tavla gör motivet väldigt starkt och bjuder lätt in till dylika tolkningar. Och så skulle det ju säkert vara, om det inte vore för att det med allra största sannolikhet inte alls var hans sista tavla. Det här är hans egentliga sista verk: Tree Roots (1891). Om ni tittar på fälten nedtill så ser ni att de inte riktigt är färdiga ännu. Men den här målningen, trädrötter i klara färger, passar ju inte riktigt lika bra in i myten om den deprimerade konstnären som de illavarslande kråkorna.

Så med försiktighet tittar vi på Sun in an Empty Room, och med vetskapen om att det är en av Hoppers allra sista målningar. Kanske kan man argumentera för att han är medveten om att han inte har så mycket produktion kvar att utföra – han dog efter en ganska lång sjukdom, det var inte den tvära rock'n'roll-döden. Kan man se Sun in an Empty Room som ett avsked? En flyttstädning?

EdwardHopper Soir Bleu 1914 Källa Wikimedia CommonsDen tolkningen blir ännu intressantare om man tittar på vad som faktiskt kom att bli Hoppers allra sista verk: Two Comedians (1965). Två vitklädda clowner – Edward Hopper och hans fru Jo – står på en scen och bugar farväl till en publik som vi inte ser. Underförstått är att vi är publiken. Hopper har behandlat clownkonceptet och hur en clown relaterar till konstnären i Soir Bleu (1914). Vid den tiden hade han inte hunnit bli framgångsrik ännu, så kanske är det passande att den vita clownen återkommer för att visa att han härmed lämnar scenen.

Att Jo är med är inte omotiverat. Hon, som också var konstnär, gav Edward Hopper inspiration till flera motiv. Efter att de gifte sig var Jo hans enda modell och hon ska ha gett honom råd när han hade kört fast i sin arbetsprocess. Det är inte mer än rätt att hon är med honom på scenen och bugar adjö.

Jo Hopper avlider mindre än ett år efter Edward.

Kanske är den mest intressanta tolkningen att det är en flyttstädning. Hopper säger hejdå. Det här är hans avsked, nu när han har packat ihop och snart ska till att buga adjö. För det är inte ”Sun in a Room”, vilket det enkelt skulle ha kunnat vara, det är Sun in an Empty Room. Det är av vikt att Hopper har tömt det. Han har visat oss det han hade att visa. That's all, folks.

Alla svar finns på duken, sa Hopper. Och när ett enigmatiskt tomt rum inspirerar till så många svar och tolkningar så verkar det förvisso som att han hade rätt.

Kristina Öman

 

Ur arkivet

view_module reorder

Är detta en människa? - en reflektion om ondska

Är detta en människa?, frågar sig Primo Levi i hans text med samma namn. Hans litterära beskrivning av de fasor som han genomlevt i förintelselägret Buna i Monowitz nära Auschwitz ...

Av: Marie Hållander | Essäer om litteratur & böcker | 15 juni, 2009

Cavefors om Cavefors

Bo Cavefors var under decennier Sveriges överlägset mest aktive alternative bokförläggare. Som förläggare präglades han av nyfikenhet, radikalitet och oräddhet, vilket blev tydligt i utgivningen där Mao, Nietzsche, Jünger, Dali ...

Av: Johannes Flink | Litteraturens porträtt | 28 september, 2009

Arbeta älska tro

Äta sova dö ställer två klassiska miljöer i kontrast mot varandra i de två första scenerna. Den allra första, festen, visar hur musiken luckrar upp och sätter individerna i en ...

Av: Axel Andersson | Essäer om film | 28 april, 2013

Double Standards – En uppgörelse med den tvådimensionella ytan

Under hösten har Göteborgs konsthall varit en del av Göteborgs internationella konstbiennal (GIBCA). Konsthallen blev en skådeplats för den alternativa karnevalen, ett slags antiarkiv för dem som inte riktigt fick ...

Av: Fredrika Almqvist | Konstens porträtt | 15 januari, 2014

De döda författarnas skog

Jag slår av motorn, stiger ur bilen och lyssnar till den stora stillheten i de döda författarnas skog, hör vinden prassla i cedrar och kastanjer, ser den svepa vidare i ...

Av: Johan Werkmäster | Essäer om litteratur & böcker | 21 april, 2010

Sorg och korruption. En text om den onämnbara boken

” Fyra spår har Gud lämnat kvar av Paradiset. Stjärnorna, djuren, blommorna och barnen.”(Dante Alighieri) I många år har jag undrat varför Bagatelles pour un massacre av Louis Ferdinand Céline var ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om litteratur & böcker | 23 juli, 2012

Kalevipoeg, den estniska självkänsla

  Estland utgör ett litet språkområde, men har trots det ett alldeles eget, synnerligen märkligt epos. Det har sin grund i mycket gamla sånger och prosaberättelser. Diktverket heter Kalevipoeg, dvs Kalevsonen ...

Av: Birgitta Milits | Essäer om religionen | 19 januari, 2011

Jante och hans vänner utanför Istedgades kyrka

Jante och hans vänner utanför Istedgades kyrka Det är ungefär ett år sedan som jag i en krönika åt Tidningen Kulturen beskrev den medelåldersmannen Jante och hans vänner, som på en ...

Av: Fredrik Rubin | Gästkrönikör | 05 juli, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.