av Caspar David Friedrich

Götterdämmerung!

Charles-Valentin Alkans op. 27, ”Le chemin de fer”, hör till de många musikaliska tolkningarna av järnvägsresandets fart och fläkt. Det är mindre direkt ljudhärmande än avgångsvisslan och ångpuffarna i H ...

Av: Ivo Holmqvist | 22 november, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Svensk Musikvår 17-20 mars 2016.

Kraftsamling för nutida svensk konstmusik

Efter närmare 25 år återuppstod festivalen Svensk Musikvår, 17-20 mars 2016. I Stockholm kunde man lyssna till framföranden av 250 musiker och närmare 50 svenska tonsättare. En riktig kraftsamling för ...

Av: Thomas Wihlman | 26 mars, 2016
Musikens porträtt

Varför denna människoindelning?

Något det talas mycket om den senaste tiden är införandet av ordet ”hen”. Detta ska ersätta orden han och henne så att vi tilltalar alla på samma sätt. Jag är nog ...

Av: Emma Holmén | 19 april, 2012
Gästkrönikör

Ralph Waldo Emersons två filosofier

Vem läser Ralph Waldo Emerson idag i Sverige? De sista seriöse läsarna av honom var Ekelund och Geijerstam. Sedan har det varit tyst om den amerikanske filosofen. Ändå har han ...

Av: Bo Gustavsson | 10 november, 2013
Agora - filosofiska essäer

Pippin Barr och Marina Abramovic Institute – Dataspel om performance



The Digital Marina Abramovic Institute (2013)Med spelet ”The Artist Is Present” fick Pippin Barr internationell uppmärksamhet både i konst- och dataspelsvärlden. Spelet handlade om Marina Abramovic performance på MOMA i New York 2010. En performance där publiken fick möjlighet att sitta öga mot öga med den världsberömda performancekonstnären. Utanför MOMA ringlade sig köerna långa för det var många som var villiga att vänta i timmar för att få möjlighet att vara med om denna speciella performance – och det är detta som Barrs spel handlar om. Att stå i kö i flera timmar, att betala $25 för att komma in på museet för att slutligen få sitta en stund framför konstnären. Barrs spel ser ut som om det skulle kunna ha varit gjort på 80-talet med pixelgrafik, begränsad färgpalett och en tvådimensionell platt miljö. Det utspelar sig dessutom i realtid vilket betyder att du måste tillbringa många timmar i kö för att komma in på museet, precis som i verkligheten. Det är ett spel som kräver tålamod och uthållighet, nästan som en performance av Abramovic.

Det var inte bara nyheterna som tyckte att spelet var intressant utan även Abramovic fick höra talas om det och provade det. Vilket ledde till att Barr vid sidan av Lady Gaga, Jay-Z och många andra nu hjälper till att stödja Abramovic Kickstarter projekt för att bygga ett institut åt henne i New York. I Barrs fall handlar stödet om ett dataspel som heter just The Digital Marina Abramovic Institute, 2013. I spelet har man möjlighet att utföra ett antal övningar utformade enligt Marina Abramovic-metoden. Metoden består av meditativa övningar som ska öka utövarens uthållighet både för kropp och medvetande och förbereda honom/henne för att kunna utföra långa uthålliga performance som Abramovic är känd för. I en video på nätet har vi kunnat se Lady Gaga utföra några av dessa övningar, som en del i hennes stöd för att samla in pengar till Marina Abramovic Institute. Tanken är att det på Marina Abramovic Institute ska finnas ett antal rum där man kan utföra dessa övningar, men innan institutet finns fysiskt så finns det alltså i en digital version på nätet med Pippin Barrs karaktäristiska 8-bitars grafik.

Vem är då Pippin Barr och vad gjorde han innan han klev in i samtidskonstens spotlight? Barr var så gott som okänd både för konst- och dataspelsvärlden för några år sedan. Han har en doktorsexamen med inriktning mot dataspel och en teknisk masterexamen om användarvänliga gränssnitt. En CV som snarare passar en teoretisk forskare än en konstnär. Det var först 2011 som Barr började skapa egna dataspel så man kan tala om en osannolik raketkarriär från att ha varit en okänd indiegameutvecklare till inom loppet av ett par år bli omskriven tillsammans med en av världens mest kända performancekonstnärer.

The Digital Marina Abramovic Institute (2013)Före genombrottet med “The Artist Is Present” hade Barr bara skapat några enstaka spel som “GuruQuest”, “Let There Be Smite!” och “Safety Instructions”. Barrs spel är alltid enkla, både till form och innehåll. Han har själv beskrivit sin stil som ”Sierra-style” efter det kända dataspelsföretaget Sierra-Online som startade 1979 i Kalifornien. Sierra-Online har gått till historien för sina grafiska äventyrsspel som man började producera under 80-talet med kända titlar som ”King’s Quest” och ”The Leisure Suit Larry”. Att Barrs första spel heter ”GuruQuest” och att många av hans karaktärer i spel som ”Art Game”, ”Zorba” och ”The Artist is Present” har samma spinkiga kroppsbyggnad som huvudpersonen i ”The Leisure Suit Larry” är exempel på Barrs influenser av ”Sierra”-stilen.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det var egentligen bara en tillfällighet, en kul idé, som gjorde att Barr valde att göra ett spel om Abramovic performance. Han hade själv inte upplevt performancen utan bara läst om den. Generellt är nu en performance ofta en bra konstform att göra ett dataspel av. I t.ex. “The Artist Is Present” finns det många beståndsdelar som påminner om ett spel. Det finns ett mål, något att uppnå, att komma in på museet och träffa konstnären, men för att nå detta mål måste man klara några utmaningar, du måste stå i kö, betala inträde osv. Det finns en interaktivitet, en delaktighet, du kan själv välja och prova dig fram om det finns något som kan påverka utgången i spelet eller upplevelsen av performancen. Det finns också, precis som i ett spel, ett antal bestämda regler som du måste följa för att klara uppdraget.

Om man ska göra ett dataspel av en känd performance kan man välja mellan två sätt. Dels kan man utföra en performance i ett online-spel, så kallad re-enact. Eva och Franco Mattes uppförde några kända performanceverk i spelet ”Second Life” under åren 2009-2010, som Chris Burdens Shoot, 1971, Vito Acconcis Seedbed, 1972, och Valie Exports Tapp und Tastkino, 1968-1971. Konstnärsgruppen Coll.eo (Colleen Flaherty och Matteo Bittanti) har t.ex. återskapat Vito Acconcis berömda performance Following Piece, 1969, i staden Liberty City som du hittar i spelet ”Grand Theft Auto IV”. I originalet följde Acconci efter okända personer som han mötte på gatan. I Coll.eos fall följde man under en månad efter icke-spelare i den digitala staden och dokumenterade deras förehavanden med bilder och video.

Det andra sättet är att göra som Barr, att skapa ett nytt dataspel av en performance som vem som helst sedan kan spela. Förutom Barr kan man nämna konstnären Mark Beasley som 2007 skapade en triologi med dataspel som bygger på Acconcis performanceverk Following Piece, Seedbed och Centers, 1971. Av någon anledning är Acconcis verk Following Piece populärt att återskapa i digitala världar. En förklaring kan vara att det är ett interaktivt verk som är lätt att göra om till ett dataspel, man följer efter någon i en miljö, sedan handlar verket också om övervakning vilket är ett aktuellt ämne i samtidskonsten och på Internet.

Många av Barrs spel är anti-spel som ”Ancient Greek Punishment” (2011) där man ska spela någon av den grekiska mytologins evigt straffade hjältar som Sisyfos, Tantalos eller Prometheus. Det säger sig självt att du aldrig kan vinna i dessa spel. Sisyfos sten kommer alltid att rulla nedför backen igen och Tantalos kommer aldrig att nå frukten eller lyckas dricka vattnet han står i. Även spelet ”All’s Well That Ends Well” (2011) verkar handla om misslyckande och det omöjliga. Precis som i ett klassiskt arkadspel så är du en pilot som ska flyga genom ett missilregn till andra sidan av skärmen. Problemet är bara att missilregnet är en kompakt ridå och ogenomträngligt. Du flyger och skjuts ner, reser dig upp, flyger en bit till, och skjuts ner igen, osv. Det finns inga poäng att vinna eller liv att förlora, så du tar dig mot alla odds framåt på skärmen och når slutligen ditt mål och kan gå vidare till nästa nivå. Spelet känns nästan som en metafor för livet i stort. Trots stora motgångar rör man sig framåt bara man härdar ut, reser sig och fortsätter framåt.

Kanske är det i den här typen av spel som vi hittar släktskapet mellan Abramovic och Barrs konstnärskap. Abramovic mest kända performance handlar om fysisk påfrestning, om en kropp som utsätts för långvarig upprepad fysisk smärta av olika slag, men som uthärdar och klarar av det. Abramovic knyter i sitt konstnärskap också an till meditation, schamanism och inre resor. Under tre månader befann hon sig t.ex. i Australiens öken isolerad för omvärlden. På samma sätt påminner många av Barrs spel om meditativa eller performativa övningar med sina upprepningar av enkla rörelser och moment som försöker tänja på dataspelets gränser och regler.

The Artist Is Present (2011)Ett annat spel av Barr heter ”Trolley problem” (2011) och bygger på ett etiskt tankeexperiment skapat av den brittiska filosofen Philippa Foot 1967. Dilemmat är frågan om när det är etiskt att offra någon oskyldig för att rädda flera människors liv. Spelet bygger på en liknelse som Foot gjorde. Framför dig ser du en järnväg, det finns en växel som gör att du kan växla in tåget på ett annat spår. Om du inte gör något kommer tåget att köra över tre personer som sitter fast på spåret. Växlar du däremot in tåget på det andra spåret kommer du ”bara” att döda en person. Sedan ställs du inför olika varianter av problemet. Hur förändras ditt beteende om den ensamma personen på spåret är en tjock person eller om det skulle vara din mamma? En invändning mot spelet är att det är ett spel och i ett spels natur ligger att spelaren alltid försöker prova olika kombinationer och scenarier för att se vad som ger bäst utdelning. Du kan alltså spela Barrs spel flera gånger och prova olika strategier för att komma fram till det mest fördelaktiga valet, i det verkliga livet får du bara en chans och måste sedan leva med ditt val.

Det intressanta i sammanhanget är att Abramovic har gjort en performance som handlar om ett liknande etiskt problem. I ett galleri i Neapel 1974 framförde hon Rhythm 0. Under sex timmar stod konstnären helt passiv i galleriet och var fullt tillgänglig för publiken. På ett bord framför henne fanns olika föremål som kunde tillföra njutning eller smärta. Hur skulle publiken reagera? Skulle situationen ta fram publikens empatiska karaktärsdrag eller mer mörka sidor? Till en början var besökarna vänliga men allt eftersom natten led blev närmandena allt mer hotfulla. Med ett rakblad skar någon plötsligt sönder Abramovic kläder och någon annan utsatte henne för sexuella trakasserier. Det hela kulminerade när en av besökarna satte en skarpladdad revolver i hennes hand och riktade den mot hennes huvud. Som i ”Trolley problem” står besökarna inför ett etiskt dilemma. Hur mycket kan man utnyttja en oskyldig människa som inte kan försvara sig. Inte alls skulle de flesta svara, men om det är frågan om ett konstverk och konstnären dessutom har gett sitt medgivande att hon står tillgänglig för publikens önskningar? Ligger det inte då i performancens struktur att testa gränserna precis som i ett dataspel? Vad kan man egentligen göra? Hur långt kan man gå? Om ingen gjorde något provocerande, om det inte fanns några personer i publiken med tvivelaktig moral eller som var beredda att töja på de etiska ramarna i situationen, då skulle det ha blivit en ganska tråkig performance och inte blivit omtalad som en av Abramovic mest kända.

Det nya samarbetet mellan Pippin Barr och Marina Abramovic känns därför som mycket spännande. Barrs spel visar också att det finns en del beröringspunkter mellan dataspel och performance som kan vara värda att undersöka närmare ur både ett teoretiskt och ett konstnärligt perspektiv. Det finns all anledning att hålla ett öga på vad Pippin Barr tar för sig de närmaste åren. För hans enkla spel håller på att förändra synen på vad som är konst och vad som är dataspel.

 

Mathias Jansson

 

 

 

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder
Mediation i Tibet. Bild: Guido Zeccola

Asiens helande inverkan

Varför har discipliner från Asien en botande (helande) inverkan på oss?

Av: Nina Michael | Gästkrönikör | 07 juli, 2015

Malin Bergman Gardskär

Det är inte svenska folket det är synd om

Människor runt om i världen tvingas fly från sina hem, liv och familjer i hopp om att finna en trygghet bortanför sin egen landsgräns. Vi borde vara tacksamma över det ...

Av: Malin Bergman Gardskär | Gästkrönikör | 17 augusti, 2015

Nu står chefen på scenen

Roger Westberg. Foto: Erika HesselgrenSom sextonåring avslutade han sin första karriär, då som filmare. I dagarna står han på Boulevardteaterns scen och river av 40 roller på en dryg timme ...

Av: Erika Hesselgren | Scenkonstens porträtt | 22 oktober, 2008

Västerngenrens reformer och möjligheter – 1950-1990. Del 2

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Fredrik Stomberg | Essäer om film | 02 juli, 2013

Några Dikter av Sven André

Resenärerna   Klockan halv fem i begynnelsen det gröna språket - fågelsången som en flock andhämtande osagdheter i den uppdämda morgontimmen talande till oss dessa spräckta ansatser:

Av: Sven André | Utopiska geografier | 17 maj, 2010

Now is the Time, Art and Theory in the 21st Century

Konsten är alltid, i sitt ständiga försök att förstå och förklara, hylla eller kritisera, på ett eller annat sätt en produkt av sin samtid. Därför måste man för att förstå ...

Av: Ida Thunström | Kulturreportage | 18 december, 2009

Stefan Alldén

(Sur)realistiska sagor

En vacker blomma blev en gång planterad på en äng. En människa som höll av den så. Fler och fler kom och betraktade och beundrade. Med tiden blev den bara ...

Av: Stefan Alldén | Gästkrönikör | 27 december, 2015

Ofelia 1898 akvarell av Frances MacDonald

Det drömda mötet som idé

I BLM:s decembernummer från 1953 ställdes några frågor till läsekretsen – fast bara författare svarade – om vilken diktad gestalt man helst velat träffa. En underbar idé, enligt min mening ...

Av: Carsten Palmer Schale | Gästkrönikör | 19 juli, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.