Kan islam och demokrati förenas?

Om 1980-talet dominerades av fruktan för export av den iranska revolutionen, så har perspektivet under 1990-talet vidgats till ett globalt islamiskt hot. 1 De olika riktningarna inom dagens islam tenderar ...

Av: Abdel-Qader Yassine | 26 augusti, 2013
Essäer om samhället

Zonen mellan verklighet och verklighet

Under större delen av 2000-talets första årtionde publicerades en liten tidskrift i A5-format som kom fyra gånger om året. Den hette Mitrania och trots det obetydliga formatet var Mitrania en ...

Av: Bertil Falk | 16 mars, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Lovsång

Tidig morgon vid Gryningens Port Din hand sträcktes ut- möte med min Vi vandrade igenom och - det blev Morgon - det blev Zenit - allt stod stilla Vi voro en - varandras like  

Av: Violet Tengberg | 26 april, 2010
Utopiska geografier

När vetenskap blir till religion

Jag är för vetenskap. Så länge den inte blir till religion. När den blir till religion händer det att bokstavstrogna vetenskapsfundamentalister kryper fram ur gömmorna och etablerar sig som nät-terrorister. Till ...

Av: Stefan Whilde | 01 Maj, 2013
Stefan Whilde

Pippin Barr och Marina Abramovic Institute – Dataspel om performance



The Digital Marina Abramovic Institute (2013)Med spelet ”The Artist Is Present” fick Pippin Barr internationell uppmärksamhet både i konst- och dataspelsvärlden. Spelet handlade om Marina Abramovic performance på MOMA i New York 2010. En performance där publiken fick möjlighet att sitta öga mot öga med den världsberömda performancekonstnären. Utanför MOMA ringlade sig köerna långa för det var många som var villiga att vänta i timmar för att få möjlighet att vara med om denna speciella performance – och det är detta som Barrs spel handlar om. Att stå i kö i flera timmar, att betala $25 för att komma in på museet för att slutligen få sitta en stund framför konstnären. Barrs spel ser ut som om det skulle kunna ha varit gjort på 80-talet med pixelgrafik, begränsad färgpalett och en tvådimensionell platt miljö. Det utspelar sig dessutom i realtid vilket betyder att du måste tillbringa många timmar i kö för att komma in på museet, precis som i verkligheten. Det är ett spel som kräver tålamod och uthållighet, nästan som en performance av Abramovic.

Det var inte bara nyheterna som tyckte att spelet var intressant utan även Abramovic fick höra talas om det och provade det. Vilket ledde till att Barr vid sidan av Lady Gaga, Jay-Z och många andra nu hjälper till att stödja Abramovic Kickstarter projekt för att bygga ett institut åt henne i New York. I Barrs fall handlar stödet om ett dataspel som heter just The Digital Marina Abramovic Institute, 2013. I spelet har man möjlighet att utföra ett antal övningar utformade enligt Marina Abramovic-metoden. Metoden består av meditativa övningar som ska öka utövarens uthållighet både för kropp och medvetande och förbereda honom/henne för att kunna utföra långa uthålliga performance som Abramovic är känd för. I en video på nätet har vi kunnat se Lady Gaga utföra några av dessa övningar, som en del i hennes stöd för att samla in pengar till Marina Abramovic Institute. Tanken är att det på Marina Abramovic Institute ska finnas ett antal rum där man kan utföra dessa övningar, men innan institutet finns fysiskt så finns det alltså i en digital version på nätet med Pippin Barrs karaktäristiska 8-bitars grafik.

Vem är då Pippin Barr och vad gjorde han innan han klev in i samtidskonstens spotlight? Barr var så gott som okänd både för konst- och dataspelsvärlden för några år sedan. Han har en doktorsexamen med inriktning mot dataspel och en teknisk masterexamen om användarvänliga gränssnitt. En CV som snarare passar en teoretisk forskare än en konstnär. Det var först 2011 som Barr började skapa egna dataspel så man kan tala om en osannolik raketkarriär från att ha varit en okänd indiegameutvecklare till inom loppet av ett par år bli omskriven tillsammans med en av världens mest kända performancekonstnärer.

The Digital Marina Abramovic Institute (2013)Före genombrottet med “The Artist Is Present” hade Barr bara skapat några enstaka spel som “GuruQuest”, “Let There Be Smite!” och “Safety Instructions”. Barrs spel är alltid enkla, både till form och innehåll. Han har själv beskrivit sin stil som ”Sierra-style” efter det kända dataspelsföretaget Sierra-Online som startade 1979 i Kalifornien. Sierra-Online har gått till historien för sina grafiska äventyrsspel som man började producera under 80-talet med kända titlar som ”King’s Quest” och ”The Leisure Suit Larry”. Att Barrs första spel heter ”GuruQuest” och att många av hans karaktärer i spel som ”Art Game”, ”Zorba” och ”The Artist is Present” har samma spinkiga kroppsbyggnad som huvudpersonen i ”The Leisure Suit Larry” är exempel på Barrs influenser av ”Sierra”-stilen.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det var egentligen bara en tillfällighet, en kul idé, som gjorde att Barr valde att göra ett spel om Abramovic performance. Han hade själv inte upplevt performancen utan bara läst om den. Generellt är nu en performance ofta en bra konstform att göra ett dataspel av. I t.ex. “The Artist Is Present” finns det många beståndsdelar som påminner om ett spel. Det finns ett mål, något att uppnå, att komma in på museet och träffa konstnären, men för att nå detta mål måste man klara några utmaningar, du måste stå i kö, betala inträde osv. Det finns en interaktivitet, en delaktighet, du kan själv välja och prova dig fram om det finns något som kan påverka utgången i spelet eller upplevelsen av performancen. Det finns också, precis som i ett spel, ett antal bestämda regler som du måste följa för att klara uppdraget.

Om man ska göra ett dataspel av en känd performance kan man välja mellan två sätt. Dels kan man utföra en performance i ett online-spel, så kallad re-enact. Eva och Franco Mattes uppförde några kända performanceverk i spelet ”Second Life” under åren 2009-2010, som Chris Burdens Shoot, 1971, Vito Acconcis Seedbed, 1972, och Valie Exports Tapp und Tastkino, 1968-1971. Konstnärsgruppen Coll.eo (Colleen Flaherty och Matteo Bittanti) har t.ex. återskapat Vito Acconcis berömda performance Following Piece, 1969, i staden Liberty City som du hittar i spelet ”Grand Theft Auto IV”. I originalet följde Acconci efter okända personer som han mötte på gatan. I Coll.eos fall följde man under en månad efter icke-spelare i den digitala staden och dokumenterade deras förehavanden med bilder och video.

Det andra sättet är att göra som Barr, att skapa ett nytt dataspel av en performance som vem som helst sedan kan spela. Förutom Barr kan man nämna konstnären Mark Beasley som 2007 skapade en triologi med dataspel som bygger på Acconcis performanceverk Following Piece, Seedbed och Centers, 1971. Av någon anledning är Acconcis verk Following Piece populärt att återskapa i digitala världar. En förklaring kan vara att det är ett interaktivt verk som är lätt att göra om till ett dataspel, man följer efter någon i en miljö, sedan handlar verket också om övervakning vilket är ett aktuellt ämne i samtidskonsten och på Internet.

Många av Barrs spel är anti-spel som ”Ancient Greek Punishment” (2011) där man ska spela någon av den grekiska mytologins evigt straffade hjältar som Sisyfos, Tantalos eller Prometheus. Det säger sig självt att du aldrig kan vinna i dessa spel. Sisyfos sten kommer alltid att rulla nedför backen igen och Tantalos kommer aldrig att nå frukten eller lyckas dricka vattnet han står i. Även spelet ”All’s Well That Ends Well” (2011) verkar handla om misslyckande och det omöjliga. Precis som i ett klassiskt arkadspel så är du en pilot som ska flyga genom ett missilregn till andra sidan av skärmen. Problemet är bara att missilregnet är en kompakt ridå och ogenomträngligt. Du flyger och skjuts ner, reser dig upp, flyger en bit till, och skjuts ner igen, osv. Det finns inga poäng att vinna eller liv att förlora, så du tar dig mot alla odds framåt på skärmen och når slutligen ditt mål och kan gå vidare till nästa nivå. Spelet känns nästan som en metafor för livet i stort. Trots stora motgångar rör man sig framåt bara man härdar ut, reser sig och fortsätter framåt.

Kanske är det i den här typen av spel som vi hittar släktskapet mellan Abramovic och Barrs konstnärskap. Abramovic mest kända performance handlar om fysisk påfrestning, om en kropp som utsätts för långvarig upprepad fysisk smärta av olika slag, men som uthärdar och klarar av det. Abramovic knyter i sitt konstnärskap också an till meditation, schamanism och inre resor. Under tre månader befann hon sig t.ex. i Australiens öken isolerad för omvärlden. På samma sätt påminner många av Barrs spel om meditativa eller performativa övningar med sina upprepningar av enkla rörelser och moment som försöker tänja på dataspelets gränser och regler.

The Artist Is Present (2011)Ett annat spel av Barr heter ”Trolley problem” (2011) och bygger på ett etiskt tankeexperiment skapat av den brittiska filosofen Philippa Foot 1967. Dilemmat är frågan om när det är etiskt att offra någon oskyldig för att rädda flera människors liv. Spelet bygger på en liknelse som Foot gjorde. Framför dig ser du en järnväg, det finns en växel som gör att du kan växla in tåget på ett annat spår. Om du inte gör något kommer tåget att köra över tre personer som sitter fast på spåret. Växlar du däremot in tåget på det andra spåret kommer du ”bara” att döda en person. Sedan ställs du inför olika varianter av problemet. Hur förändras ditt beteende om den ensamma personen på spåret är en tjock person eller om det skulle vara din mamma? En invändning mot spelet är att det är ett spel och i ett spels natur ligger att spelaren alltid försöker prova olika kombinationer och scenarier för att se vad som ger bäst utdelning. Du kan alltså spela Barrs spel flera gånger och prova olika strategier för att komma fram till det mest fördelaktiga valet, i det verkliga livet får du bara en chans och måste sedan leva med ditt val.

Det intressanta i sammanhanget är att Abramovic har gjort en performance som handlar om ett liknande etiskt problem. I ett galleri i Neapel 1974 framförde hon Rhythm 0. Under sex timmar stod konstnären helt passiv i galleriet och var fullt tillgänglig för publiken. På ett bord framför henne fanns olika föremål som kunde tillföra njutning eller smärta. Hur skulle publiken reagera? Skulle situationen ta fram publikens empatiska karaktärsdrag eller mer mörka sidor? Till en början var besökarna vänliga men allt eftersom natten led blev närmandena allt mer hotfulla. Med ett rakblad skar någon plötsligt sönder Abramovic kläder och någon annan utsatte henne för sexuella trakasserier. Det hela kulminerade när en av besökarna satte en skarpladdad revolver i hennes hand och riktade den mot hennes huvud. Som i ”Trolley problem” står besökarna inför ett etiskt dilemma. Hur mycket kan man utnyttja en oskyldig människa som inte kan försvara sig. Inte alls skulle de flesta svara, men om det är frågan om ett konstverk och konstnären dessutom har gett sitt medgivande att hon står tillgänglig för publikens önskningar? Ligger det inte då i performancens struktur att testa gränserna precis som i ett dataspel? Vad kan man egentligen göra? Hur långt kan man gå? Om ingen gjorde något provocerande, om det inte fanns några personer i publiken med tvivelaktig moral eller som var beredda att töja på de etiska ramarna i situationen, då skulle det ha blivit en ganska tråkig performance och inte blivit omtalad som en av Abramovic mest kända.

Det nya samarbetet mellan Pippin Barr och Marina Abramovic känns därför som mycket spännande. Barrs spel visar också att det finns en del beröringspunkter mellan dataspel och performance som kan vara värda att undersöka närmare ur både ett teoretiskt och ett konstnärligt perspektiv. Det finns all anledning att hålla ett öga på vad Pippin Barr tar för sig de närmaste åren. För hans enkla spel håller på att förändra synen på vad som är konst och vad som är dataspel.

 

Mathias Jansson

 

 

 

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder
Stefan Zweig

Stefan Zweig om den politiska människan

Tobias Harding om den  österrikisk-ungerske författaren Stefan Zweigs politiska konservatism.

Av: Tobias Harding | Litteraturens porträtt | 05 oktober, 2015

Ndue Ukaj; Godo

Ndue Ukaj (1977) är en albansk-svensk författare, publicist och litteraturkritiker. Han har varit medarbetare i flertalet litterära tidskrifter och redaktör till ett antal litterära verk. Han har också varit chefredaktör ...

Av: Ndue Ukaj | Utopiska geografier | 30 juli, 2012

 Leandro Erlich“Swimming Pool”  The 21 st. Century Museum of Art of Kanazawa, Courtesy the Artist

Ända in i kaklet! - simbassänger i konsten

Simbassängerna låg uppradade i dalen som en flod som ledde ända fram till huset. När Burt Lancaster dyker upp i början av filmen The Swimmer från 1968 har han bara ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 25 februari, 2017

En generation som var kåt på att leva! Intervju med Benny Holmberg

Benny Holmberg är en av Tidningen Kulturens portalfigurer. Han har skrivit essäer, recensioner, skönlitterära texter och är aktiv del av Tidningen Kulturens verklighet. Det känns därför konstigt att redaktionen intervjuar honom ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 29 augusti, 2013

Det litterära Estland storsatsa­r på sina författare

Foto: Teymor Zarre' Det litterära Estland storsatsa­r på sina författare Helga och Enn Nõu tar emot i sitt hus i Sunnersta i Uppsala. Och det syns verkligen att det bor ...

Av: Anna Franklin | Litteraturens porträtt | 16 oktober, 2007

Om divergent tänkande – det spruckna jaget och den dualistiska kulturen

Ordet ”bipolär” kan förklaras och förstås etymologiskt genom att hänvisa till det äldre latinets dvi som är besläktat med svenskans ”tve” (två eller dubbel). Latinets polus har i sin tur ...

Av: Viklas Mossperg | Gästkrönikör | 14 december, 2013

Oväder

Nog går det att läsa Nick Caves omarbetning av John Lee Hookers "Tupelo Blues" som en dikt:Looka yonder! Looka yonder!Looka yonder! A big black cloud come!A big black cloud come!O ...

Av: Thomas Sjösvärd | Essäer om litteratur & böcker | 03 januari, 2011

John Updike, rovdjursinstinkten och förloraren

Villa ligger invid villa. Likt rader av fyrkantiga lådor fyllda av välordnat och välartat medelklassliv i ändlösa rader. De välklippta gräsmattorna. De välkammade barnen. De skinande leendena. Männen som firar ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 17 februari, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.